Konsum slänger in handduken

”Över 4000 människor har ingenstans att handla” stod det i VLT måndagen den 27 maj 1991. ”Enda matbutiken ödelagd i brand”, var deras rubrik. Alla Kolbäckare jag talat med kommer mycket väl ihåg branden hos Kubiken. Någon hade tänt på tomemballaget på affärens lastkaj. Var detta en hämndaktion för det som hade hänt en vecka tidigare? Nej, förmodligen inte, det brann dessutom i en container i Kolbäck samma natt.

För ägarna, Martin Norman och hans hustru Gittan, var branden naturligtvis en mycket traumatisk händelse. Affären, deras livsverk, som de byggde och öppnade 16 år tidigare var nu ödelagd. Jag frågade häromdagen Martin om jag kunde jag få veta mer om eldsvådan och hur parets affärsrörelse i Kolbäck hade startat och utvecklats över tiden? ─ Jo då, det kunde jag visst få.

Branden i sig var inte mycket att orda om, den blev aldrig uppklarad. Det handlade istället mer om var folket i samhället skulle köpa sitt dagliga bröd. Och än mer om att paret Norman en vecka efter branden öppnade en ny butik för sina kunder. Hur var nu detta möjligt? Därom kunde Gittan och Martin berätta.

Vi backar till år 1958 för en kort resumé. Konsum Västmanland hade två år tidigare öppnat en modern butik på Stationsgatan i Kolbäck. Martin Norman, som nu gjort militärtjänsten, fick där en anställning som styckmästare. Han erbjöds 1965 att ta över Konsum-butiken i Näs. 1969 blev han föreståndare för delikatessdisken hos Konsum i Surahammar. Martin som var charkuterist gick en omskolningskurs på Konsum-ägda Vår Gård och blev prisbelönt säljare samma år i det nya gebitet.

Att starta något eget var naturligtvis en dröm. Mellan åren 1970-1974 drev Martin Västerås första snabbköpsbutik, Vega Snabbköp. Arbetet tog all tid och förtjänsten var låg varför han, på revisorns inrådan, måste se sig om efter någon annat.

År 1974 var Martin Norman tillbaka i Kolbäck där han övertog Åkes Livs, en VIVO-butik. Konkurrenterna på platsen var Konsum, där Martin tidigare jobbat och Emil Anderssons, en gammal speceriaffär från 1910. Åkes Livs var en liten omodern butik och läget var heller inte bra. Något radikalt måste göras och gjordes. På en centralt belägen tomt i Kolbäck öppnade paret Norman 1975 livsmedelsbutiken Kubiken, den som eldhärjades 1991. En stor händelse för dem och för Kolbäckarna som nu hade två snabbköp att välja bland.

För att hålla ett fullgott sortiment av varor var alla butiker tvungna att tillhöra någon grossist, typ VIVO eller ICA. Det gick i annat fall inte att få varor från exempelvis Mjölkcentralen, Slakteriet eller Tobaksmonopolet. Martin Norman blev satt under hård press från ICA. De hotade med att själva öppna butik i Kolbäck om inte han anslöt sig till dem. Valet för hans del blev då lätt. Han fortsatte med VIVO som leverantör. Martin behärskade hela sortimentet och var nu en välkänd affärsidkare inte minst hos leverantörerna.

Kubiken gick allt bättre. Det var kort väg från idé till beslut om hur man värvar kunder. Charkdisken var populär. Varulagret och personalen hos Emil Andersson Specerier övertogs 1978, en liten konkurrent mindre. Den stora medtävlaren var dock Konsum, inte så snabbfotad kanske men med ekonomiska resurser. Konsum började emellertid tappa kunder och måste göra något åt situationen. Därför byggdes Konsum Kolbäckshallen 1985 en ny modern dagligvarubutik, mitt emot Kubiken. Nu skulle kunderna återvända.

Konsum i Kolbäck fick också ett uppsving men inte tillräckligt stort. Man beslutade därför att lägga ner butiken och flytta personalen till andra KF-enheter. En vecka före branden var Konsum-butiken tömd på alla varor och stängd. Inventarierna fanns dock kvar.

Efter branden i maj 1991 fanns det i Kolbäck bara en bensinstation med servicebutik för 4000 potentiella kunder. ”En fredagseftermiddag kunde jag ha uppåt 1390 kunder i min affär” hade Martin Norman berättat för tidningen vid intervjun om branden. Så nog var situationen prekär för hela samhället.

Tack vare Martin Normans goda rykte inom dagligvaruhandeln och Konsums självpåtagna samhällsansvar kunde ett hyresavtal upprättas gällande Konsums tomma lokal. Alla leverantörer hjälpte paret Norman och deras personal att under en hektisk vecka återställa varulagret och Kolbäck fick en fungerande affär.

Det enda som saknades, berättade Martin, var en köttkvarn. Ett charkuteri utan köttkvarn är förödande. Leveranstiden för en sådan var fler månader på den tiden men den ordnades från tillverkaren i Småland på någon dag. Tala om gott rykte och att ha goda kontakter. Kubiken/Hemköp drivs i dag av Gittan och Martin Normans barn.

Kurt

Göran Johansson

Jag må ha sett en del platser och orienterat mig i politikernas outgrundliga värld men jag visste nästan inget om Göteborg och mycket lite om dess starke man, Göran Johansson. Han regerade ändå under många år och så sent som 2009. Nu har jag läst Mats Wångersjös bok om Göran Johansson och lärt mig mer om honom och Göteborg.

Hans engagemang för staden Göteborg var stort, hade jag hört, men inte hur stort. Han låg bakom det mesta berättar boken. Störst var kanske tillkomsten av Göteborgsoperan, Götatunneln, utvecklingen av Göteborgs fjärrvärmenät, Norra Älvstranden, Västra Götalandsregionen och inte att förglömma utbyggandet av Liseberg.

Att Göran Johansson var en udda och färgstark person i det socialdemokratiska högsta verkställande organet VU hade inte undgått mig. Det fanns fler orsaker till hans rykte skulle det visa sig. Han längtade inte till besöken på Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen och kom inte överens med Göran Persson. I samband med ett VU-möte 2005 kritiserade han Göran Persson för toppstyrning av partiet och avgick med buller och bång.

Det var intressant att i boken läsa Göran Johanssons förklaring och försvar av varför valberedningen 2011, där han ingick, föreslog Håkan Juholt till partiordförande. Innan jag läst den nu aktuella boken hade jag bara tillgång till mediernas skruvade beskrivning av valprocessen och valet.

Det fanns för få kandidater att välja mellan menade Göran Johansson och har man en öppen valprocess är det medierna som styr urvalet. Att valberedningen förde fram Håkan Juholt berodde på att han hade den ideologiska framtoning som man ansåg saknades i partiet.

Göran Johansson var mycket kritisk till den invandringspolitik som fördes. Han menade bland annat att vi inte skulle ge uppehållstillstånd till de flyktingar som kom via människosmugglare. För att anlita dessa måste man ha pengar och det hade inte alla.

Med erfarenhet av den senaste tidens massinvandring får vi hoppas att politiker på riksnivå mer beaktar de synpunkter som erfarna kommunpolitiker som Göran Johansson och för den delen även Ilmar Reepalus för fram.

Kurt

Flykting från 1944

På mitt arbete vid Esselte i Stockholm på 1970-talet hade vi flera medarbetare som kommit till Sverige som flyktingar från Baltikum under andra världskriget. Det enda som möjligen särskiljde dem från oss vanliga svenskar, det fanns sådana på den tiden, var deras namn.

När jag flyttat till Kolbäck och som aktiv i hembygdsförening skulle skriva om Kolbäcks framgångsrika volleybollklubb träffade jag Ilgonis Kalnins. Han var flykting från Lettland och skulle det visa sig, en bland ungefär 5 000 letter som flytt. Av Ilgonis lärde jag mig hur och varför, han och kanske mina kolleger från Esselte tog sig till Sverige.

Några viktiga händelser i Lettland historia:
1939-10-05 Var Lettland tvunget att tillåta sovjetiska baser och militärtrupper i landet.
1940-06-17 Ockuperades Lettland av Sovjetunionen.
1941-06-14 Påbörjades den första massdeportationen från Lettland.
1941-06-22 Började kriget Nazityskland – Sovjetunionen.
1941-07-08 Blev hela Lettland ockuperat av Nazityskland.
1944-10-13 Föll Riga och 2/3 av Lettland blev igen ockuperat av sovjetiska trupper.
1945-05-08 Efter krigsslutet i Europa ockuperade sovjetiska trupper hela Lettland.
1991-08-21 Efter 50 års ockupation blev Lettland fritt igen.

Balterna hade i färskt minne hur det var att leva under sovjetisk ockupation så de flydde i tusentals småbåtar till Sverige. Bland dem var även Ilgonis Kalnins familj från fiskebyn Lielirbe i Lettland. Fiskebyn blev under ockupationen ett militärområde och i dag finns inte av byn kvar.

En grupp letter hade planerat att fly till Sverige. Flykten skulle ske i mörkret i fyra små båtar fredagen den 29 september 1944. Då det bara fanns en liten kompass, bestämdes att den största båten med den skulle leda konvojen. Man skulle binda samman båtarna med rep för att inte tappa bort någon i mörkret. Det började bli mörkt och dags för avfärd till ett okänt främmande land, spänningen var olidlig berättar Ilgonis.

Hela tåget gled sakta fram på floden Irbes lugna vatten till flodmynningen. När man kom på tröskeln till Östersjön gick familjen Kalnins båt på grund. Ilgonis far Robert hoppade emellertid i det kalla vattnet och lyckades skjuta båten över grundet.

Väl ute på Östersjön, berättar Ilgonis, möttes vi av grov sjö, stark motvind och kolmörker. Det enda som vi såg var en tänd lanterna, men den var inte i vår färdriktning. Helt oväntat svängde vår ledarbåt tvärt åt höger och då upptäckte vi i mörkret att vi var på väg att köra rakt på ett fartyg. Genom den oplanerade extrasvängen lyckades vi oupptäckta smyga förbi fartyget. Vi fortsatte och på fredagsnatten hade vi kommit ut på Östersjöns öppna vatten. Vinden hade tilltagit till storm och vi gick i motvind. Repen mellan båtarna gick av, båtarna försvann en efter en bland vågorna.

Fram mot lördagskvällen, berättar Ilgonis vidare, hade vår motor kämpat färdigt och båten drev nu vind för våg mot okänt mål. Vi var trötta och utmattade och lade oss för att försöka sova. Plötsligt brakade det till och vi blev dränkta av vatten som forsade in från alla håll. Det var inte mycket av båten som var kvar över vattenytan. Far ropade; vi sjunker. Då slängde vi alla tunga saker över bord och försökte ösa ur vattnet så gott det gick.

Som tur var dröjde det en stund innan nästa våg kom så vi hann ösa båten läns. Efter den strapatsen var vi genomblöta, klarvakna och någon tanke på att sova fanns inte mer. Hela söndagsdygnet var det vinden och vågorna som hade tagit över kommandot på båten och som drev den dit den ville.

På måndagsmorgon fick vi igång motorn igen. Det kändes att livslusten började återvända. Nu var det fråga om åt vilket håll vi skulle gå? Vi hade ingen kompass, ingen sol och inga stjärnor var synliga. Plötsligt såg vi emellertid land vid horisonten. Alla blev piggare och nyfikna – äntligen land. Men var hade vi kommit? Det visade sig att efter tre dygns sjöresa för att nå Gotland var vi tillbaks hemma igen.

Hur gick det för de andra flyktingarna? Ledarbåten kom fram utan större problem. En båt hade hamnat väster om ön Ösel, men så småningom kom den fram till Gotland. En båt förliste väster om ön Ösel och fem av sju människor omkom.

Ilgonis båt lyckades inte nå Gotland men alla deltagarna återvände oskadda hem och gjorde ett nytt flyktförsök med båten. Den här gången dock utan Ilgonis familj, ty hans mamma var höggravid och måste vänta ut födseln innan det var möjligt för dem att fly.

I deras ställe åkte Ilgonis farbror Valdemar och några andra som fick plats på båten. Valdemar lovade att återvända och hämta Ilgonis med familj. För honom var nästan ingenting omöjligt. De åkte iväg och kom lyckligt fram till Slite på Gotland.

På Gotland fanns det massvis med båtar med vilka flyktingarna hade kommit. Valdemar och hans medhjälpare fick låna en båt och bränsle för att hämta sin släkt från andra sidan Östersjön. I närheten av Lettland blev de stoppade av en tysk kustbevakningsbåt. Några soldater förhörde dem, men var inte nöjda med deras svar så de tog båten med till närmaste hamn, Ventspils. Där blev de satta i fängelse för utredning. Efter att ha tillbringat några dagar  bland löss och bovar blev de frisläppta och lyckades till slut få tillstånd att resa med båten hem till Lielirbe.

Efter framkomsten upptäckte de att det hade uppstått nya problem. Kusten var strängt bevakad och byborna hade börjat evakueras. Det rådde utegångsförbud för civila nattetid och båten låg i floden Irbe varifrån det var omöjligt att ta sig ut.

Nu gällde det att skapa ett trovärdigt motiv för att få tillstånd från kommendanten för en resa till Tyskland. Enligt rådande bestämmelser fick man inte fly från landet, men tyskarna behövde arbetskraft och att åka till Tyskland var tillåtet. Ryssarna hade redan skurit av landsvägsförbindelserna dit, så endast sjövägen återstod. För detta krävdes ett speciellt tillstånd från områdets militärkommendant. Efter mycket krångel och mutor lyckades det till slut.

Det andra flyktförsöket för Ilgonis och hans familj gjordes den 9 november 1944. Det blev 42 personer som skulle fly inklusive en baby på nio dagar. För att alla skulle få plats på båten fick var och en ta med högst tio kilo bagage. Ändå fick inte alla plats under däck, d.v.s. under presenning. Åtta fick stå fastbundna på däck runt styrhytten. De som var skyddade från väder och vind satt emellertid snart i spyor. Redan vid midnatt såg man lyckligtvis en ljusfyr från Gotland. Efter problem med motorn och felnavigering nådde man äntligen Fårösund på Gotland.

Några veckor senare flyttades ca 150 flyktingar till Trosa och sex månaders karantän. Från våren 1945 flyttade sedan Robert Kalnins familj runt till olika arbeten och orter i Mellansverige för att på hösten 1947 hamna i Köping och senare i Kolbäck.

I Köping bildade lettiska flyktingar 1948 en framgångsrik volleybollklubb, numera Sveriges äldsta. Verksamheten flyttades 1962 till Kolbäck och klubbens namn ändrades till Kolbäcks Volleybollklubb, KVK. Det första officiella Svenska Mästerskapet spelades samma år och vanns av KVK. Både herr- och damlaget vann SM 1965 och blev därigenom de första dubbelmästarna.

Kurt

PS
Lagom till julen 1944 landade Ilgonis hustru Vija, då fyra år, på Slite i Gotland.

 

Statsminister på besök

Erlander_1956Tage Erlander 1956

Jag läste nyligen en insiktsfull bok: ”Statsministern, från Tage Erlander till Göran Persson” av Olof Ruin. Han tecknar ett porträtt av de sex politiker som under denna tid verkade som statsminister i minst tre år. Ämbetet har förändrats mycket under de 60 år som gått, sedan Tage Erlander tillträdde hösten 1946 och till dess att Göran Persson avgick hösten 2006, det har i grunden ändrat karaktär.

Som exempel skedde Tage Erlanders första utlandsresa som statsminister först efter fem år. I gengäld var hans resor inom Sverige så många fler, till skillnad från senare tiders statsministrars resor inom landet. Tage Erlander besökte vid mer än ett tillfälle Strömsholm. Bilden ovan är från hans besök lördagen den 17 mars 1956 och lånad från Kolbäcks hembygdsförenings bildarkiv. Jag har plockat fram lite mer information om vad som föranledde besöket.

Vestmanlands Läns Tidning fredagen den 16 mars 1956 under vinjetten ”Avvecklingen vid Strömsholm”:
”Den första mars började Strömsholms hingstdepå sadla av. Då pensionerades de tre äldsta anställda, som var i åldersgruppen 55-60 år. Under våren och försommaren fortsätter avvecklingen vid depån. Den första juli skall verksamheten vara nedlagd.”

Hingstdepån bildades 1871 och hade ett 80-tal hingstar. Dessa flyttades nu till Flyinge.

Dagens Nyheter söndagen den 18 mars 1956:
”Den signalerade nedläggningen av arméns ridskola i Strömsholm har länge bekymrat Kolbäcks kommun och ett 80-tal befattningshavare med familjer som hotas av ovissa framtidsvyer om regeringsförslaget någon gång i april definitivt föreslår förflyttning till Umeå och indragning av Utnäslöt remontdepå.”
”Men ännu anser inte kommunen och ridskolans ledning slaget förlorat. Statsministern gjorde på lördagen ett inofficiellt besök. Inte bara Strömsholms slott besågs, utan excellensen gick även husesyn i stallar, förläggningar och matsal. T. o. m. den lilla skolan med omkring 100 barn fick påhälsning.”

Vestmanlands Läns Tidning: måndagen den 19 mars 1956:
”Det var mycket intressant att få komma hit. Att bara läsa om en sak i pappren ger aldrig samma begrepp om den som ett besök på ort och ställe, sade statsminister Erlander till Länstidningens medarbetare efter sitt besök på Strömsholm i lördags. Men vad resultat besöket kunde få, vill han inte uttala sig om.”

Arméns rid- och körskola förlades 1868 till Strömsholm och avvecklades 1968, således tolv år efter statsministerns besök. Därefter grundlades Strömsholms ridskola.

Tage Erlander skrev dagbok under hela sin ämbetsmannaperiod som statsminister 1946-1969. Dagböckerna började publiceras 2001 och 15 volymer har hittills utkommit. En sista bok beräknas utkomma 2016.

I sin dagbok efter Strömsholmsbesöket skriver den då 55-årige Tage Erlander:
”Harpsund 17/3 1956.
Att man kan bli så trött! Men det har varit i överkant nu några dagar.
Debatten med Ohlin i Västerås gick relativt hyggligt, även om det inte var någon större succé. Men i likhet med Casparsson frågar jag mej: Vad menar Ohlin med en så motsägelsefylld pratstund.
I dag ridskolan på Strömsholm och Harpsundsöverläggning om Rysslandsresan med Undén, Hedlund, Sohlman och Jarring. Täta telefonsamtal från Sträng, Norup och Söderström om (korr?) i jordbruksfrågorna.”

Gott Nytt År.

Kurt