30 grader i februari

En av mina gamla vänner och f d kollega, Ingrid Johansson, berättar lite om hur hon och andra svenskar upplever Thailand. Jag har med viss avund via e-post följt hennes många resor dit och till andra platser på jorden. Ingrid har inte trappat ner sin kreativitet, efter arbetet som personalchef på Esselte, utan har ständigt projekt på gång, ett är att lära sig thailändska. Ett annat projekt har landat i en bok, ”The Joy of Life”.
Tack Ingrid för ditt bidrag till min blogg.

Kurt

Just nu följer jag som många andra svenskar den andra omgången av serien ”30 grader i februari” på TV. Det som är speciellt för mig är att jag ser det på SVT Play i Thailand.  Sedan åtta år har jag ett litet hus i Thailand på en plats som inte är en turistort. Här tillbringar jag en stor del av hösten och vintern.

Så hur är det då egentligen att leva i Thailand som utlänning, eller farang som man säger här, kanske du undrar. Varför fastnar så många svenskar för just det här landet? Är det klimatet? Just nu i februari är det faktiskt 30 grader här både i luften och i poolen. ”Det är oförskämt skönt” som jag nyligen hörde en svensk säga när vi låg och simmade i det 30 gradiga vattnet.

Men det är förstås inte bara värmen vi har här under den del av året då det är kallt hemma som lockar. Det kan också vara maten, naturen, kulturen, de vänliga leende thailändarna.

Själv tycker jag mycket om soluppgången, då ljuset kommer snabbt vid 6-tiden eller litet efter och det fortfarande är ganska svalt i luften. Det är också den där underbara känslan av att en hel ny fantastisk dag ligger framför oss. Då lyssnar jag på thailändsk musik och kanske skriver mail hem eller som nu skriver de här raderna om mitt liv i Thailand. Ibland läser jag i någon av mina favoriter bland thailändska barnböcker. Barnböcker är nämligen bra att träna språket på. Det är inte så många rader per sida, vilket gör det lättare att orka, och ordförrådet är vardagligt och användbart.

På dagarna umgås jag både med några av de andra svenskarna som bor här och med thailändare. I de allra flesta fall fungerar relationerna mellan oss utlänningar, faranger, och thailändarna utmärkt. Det krävs en ömsesidig respekt. Det är thailändarnas land, deras kultur och natur. Vi är gäster i det här landet och kan själva påverka om vi förtjänar att känna oss välkomna. Thailändarna å sin sida uppskattar och behöver de arbetstillfällen som vi bidrar med.

Till det mindre bra hör trafiken. Den är farlig! Mycket! Framför allt är det motorcykel¬olyckorna som är många och allvarliga. När man vet det är det skrämmande att se hur hela familjen, inkl små barn, sitter på en och samma motorcykel. Det är hjälmplikt men inte för barn. Motorcykeln erbjuder en frihet när det gäller att ta sig fram men också en stor risk.

Själv tycker jag att det ibland kan vara obehagligt och skrämmande med alla dessa hundar som finns överallt och som man inte vet om de är mätta eller hungriga, friska eller sjuka.

Ormar? Ja de finns. Och många sorter. Jag minns hur en thailändsk kvinna berättade att när hon var barn tittade hon alltid varje kväll under sängen innan hon vågade sova. Själv har jag inte haft någon orm varken i mitt hus eller i trädgården, inte än i alla fall!

Ödlor finns det också gott om. Dem man ser mest är små geckon. De är 5-10 centimeter långa inkl svans. Någon gång litet större. De springer omkring överallt på väggarna både inomhus och ute. Dem måste man helt enkelt bli vän med om man ska bo här. Dessutom är de nyttiga för de äter insekter, mygg och sånt. Fast jag brukar ha litet svårt att sova om jag vet att det sitter en gecko i taket precis ovanför mig. Tänk om den faller ner eller hoppar! De litet större ödlorna, ett par decimeter inkl svans, har jag hittills aldrig haft inomhus. Däremot litet då och då på altanen.

Grodor finns det också. De håller till i min lilla damm i trädgården och på kvällarna blir det koncert. En del grannar har haft synpunkter på det och tyckt att det är störande. Kan man inte bli av med grodorna? Nej, säger jag. De har rätt att vara här. De var i det här landet först!

Myggen är inte bra. De är så små och hörs inte. Det är först efteråt som man märker att man kanske fått 25 myggbett. De är farliga också på så sätt att man kan få denguefeber av myggbett. Jag känner ingen svensk som har fått det men däremot ett thailändskt barn som hade det för något år sedan. Ofta blir det lindrigare på barn men han var ändå rejält sjuk och låg på sjukhus någon dryg vecka.

Nu har solen gått upp! Dags för litet frukost på altanen och att vänta på att temperaturen stiger till 30 grader idag som vanligt.

Tysk militärpatrull

I mitt föregående blogginlägg berättade jag om Sörstafors Pappersbruk och vill nu följa upp med en episod som Bengt Wisell berättade för mig. Han har själv, liksom sin far, jobbat på Bruket och minnena från den tiden är kristallklara för honom.

Bengts far, David, började jobba som chaufför 1922. I boken ”Sörstafors genom tiderna” berättar han bland annat:

”Pappersbruket hade en Opel lastbil med helgjutna hjul, Jag minns, att jag fraktade papper till dåvarande hamnarna i Strömsholm och i Västerås och till järnvägen i Kolbäck. Jag minns också, att jag körde makadam och grus till vägbygget mellan Västerås och Långängskrogen med denna Opel.”

”Efter något eller några år köpte bruket en T-Ford personbil. Den användes till ärendeskjutsar för kontorets behov och till skjutsar för de anställdas räkning till lasaretten både i Köping och i Västerås. Den användes också till skjutsar till doktor Nils Fredrik Netzel i Strömsholm. Otaliga gånger fick jag också hämta doktor Netzel för sjukbesök i hemmen. Sjuksköterskan och barnmorskan skulle också hämtas etc. På den tiden var nämligen hembesök vanligt. Det var bara för mig att ställa upp och skjutsa, både dagar och nätter.”

Som liten pojke fick sonen Bengt iblanda åka med i bilen. Bengt berättar:
”Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit 1937/38 jag var en sju åtta år, vi kom åkande från Sörsta till Kolbäck för att tanka bilen. Vid vägkorsningen i Kolbäck stod en tysk soldat och dirigerade trafiken. Från Strömsholmshållet kom tyska militärer farande på motorcykel med sidovagn. I sidovagnen var en kulspruta monterad.
”Pappa blev arg dels för att det var tyskar, dels för att de körde på fel sida av vägen och dels för att de skulle fram först.”

Kurt

Elden kom lös

SORSTAFORS_webb

Branden började på vinden och upptäcktes vid 14-tiden av A G Mellberg, Anders Jonsson och en änkefru Eriksson. Mellberg sprang ner i fabriken för att skaffa hjälp. Jonsson däremot stannade kvar på vinden och försökte dämpa elden. Denna spred sig dock snabbt och Mellberg blev bränd både händer och på hals, innan han måste ge upp försöken att släcka elden. Efter cirka 30 minuter var den nära 5 000 kvadratmeter stora fabriken övertänd.

En del arbetare fick inte ens med sig sina personliga kläder, klockor etc. när de skyndsamt måste lämna fabriken. En eskilstunabo, som vid tillfället var på besök, måste ta sig ur byggnaden genom att hoppa från tio meters höjd. Han ådrog sig benbrott. Så berättas det om branden i Sörstafors Pappersbruk onsdagen den 18 juli 1900.

En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga. Häromdagen hade VLT rubriken: ”En industriepok tar slut i Sörstafors efter nästan 150 år.” De sista fyra personerna förlorar sina arbeten. De får säkert nytt arbete, då de jobbar inom industrin. Värre var det efter branden då de omkring 200 personer som arbetade på bruket inte hade något ekonomiskt skyddsnät. En stor del av manskapet sattes dock in med röjning efter branden och vid återuppbyggnaden av fabriken.

Sörstafors som industriort har sina anor från 1849 med tegelbruk, sågverk och benstamp vid Prästforsen. 1853 bildades Sörstafors Aktiebolag och 1869 byggdes ett pappersbruk som skulle drivas med Kolbäcksåns rika vattentillgång.

I VLT av den 8 juli 1870 meddelades bland annat att själva fabriken skulle bli den mest fulländade av alla fabriksanläggningar i Sverige. Både under och efter byggtiden rådde speciella restriktioner. Endast anställda och av bolaget godkända personer fick tillträde till anläggningen. Ett stort staket omgärdade fabriksområdet, som dessutom bevakades av två arga hundar. Det ansågs i tidningarna vara ett verkligt hemlighetsmakeri med dessa stränga bestämmelser.

År 1896 byggdes en tredje pappersmaskin och VLT beskrev den 3 november 1896 hur transporten av yankeecylindern gick till:
”En väldig pjäs fraktades i dagarna mellan Kolbäck och Sörstafors. Det är nämligen en torkcylinder till den blivande pappersmaskin, som där kommer i dagarna att uppsättas. Cylindern ifråga, vilken väger sina modiga 18 000 kilo, måste rullas på plankor hela den en kvarts mil långa vägen till bestämmelseorten, vilket tar en tid av omkring fem dagar.”

Fabriken nyttjades även till annat än papperstillverkning. Det var tradition fram till andra världskrigets utbrott 1939 att lösdrivare kom till Sörstafors, där de övernattade både ett och flera dygn i sträck i panncentralen. De gjorde bäddar av utskottspapper, som placerades bakom eller på pannorna, där det var varmt och skönt. Luffarna passade också på att sköta den personliga hygienen och kunde till och med tvätta smutskläder under uppehållet i panncentralen. Eldarna bjöd dem ofta på kaffe och smörgåsar. Eljest besökte luffarna närliggande bostäder och tiggde åt sig något ätbart.

Fabriken har genom åren genomgått många förändringar allt efter att den bytt ägare. Pappersbruket som lades ner 1966 sörjde emellertid för sina arbetares boenden och planlade två egnahemsområden, Lyckhem och Lyckebo. Lyckhem började bebyggas på 1880-talet och Lyckebo på 1930-talet.

Jag har minnen från Sörstafors Pappersbruk. Dels beroende på att badplatsen i Kolbäcksån vid Mölntorp fick stängas beroende på föroreningar därifrån. Dels på att där arbetade min morfar, Gustaf Andersson från Yllesta. Han åkte troget, med sin matsäck i unikaboxen, på sin cykel de ca tre kilometerna till arbetet i Sörsta, som man kallar orten i folkmun. Arbetspassen gick i treskift med nattskift under en vecka vilket inte alltid var så uppskattat. Då fick morfar i god tid sätta sig på sin cykel och i mörker och ibland snöyra fara iväg för att stämpla in till arbetsskiftet klockan tio på kvällen.

När jag och mamma på 1940-talet cyklade och hälsade på mormor och morfar i Yllesta fick vi alltid med oss hem en bunt silkespapper som Gustav hade ”köpt” på bruket. De såldes för två kronor per ris. (1 ris = 20 böcker, 1 bok = 24 ark). Med det slog mamma in äggen som hon sålde på torget i Västerås. Det var annat det, än att sälja ägg inslagna i tidningspapper som var brukligt. Förpackningen var viktig även på den tiden.

Det enda som återstår av det ursprungliga pappersbruket är den stora stolta fabriksskorstenen som syns från landsvägen. Skorstenen höjd ökades 1930 från 32 till 63 meter. De murare – far och son – som utförde förhöjningen höll hela Sörstafors befolkning i andlös spänning när de gjorde sina upp- och nedstigningar på de inmurade fotstegen utanpå skorstenen.

När de sedan rev ställningen på skorstenens topp, släppte de bräderna lodrätt mot marken. Dessa kom som störtande flygplan och slog ned intill skorstenen. En och annan planka kom också på drift och gick bland annat genom taket till ångpannebyggnaden och kontoret, men några personskador inträffade dessbättre inte. Att klättra uppför skorstenen var ett sätt för ynglingar att visa sitt mod, berättar Bengt Wisell som var med på den tiden.

Det forna pappersbruksområdet är K-märkt då det finns omnämnt i kommunens kulturminnesvårdsprogram från 1985 och i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, vilket lagskydd det nu må ge?

Kurt

Källa: Allan Basths bok: ”Sörstafors genom tiderna”

Rapport från en tidigare kollega

Något Facebook-konto har jag inte men har ändå kontakt med några gamla vänner via e-post. Där kan vi språka om både gammalt och modernt ur vårt aktningsvärda tidsperspektiv. Från en av dem, Bo Talldal, fick jag häromdagen hans kommentarer efter att han lyssnat på före detta finansminister Kjell-Olof Feldts samtal med Carl Tham på ABF-huset i Stockholm. Tack för din rapport Bosse och att jag fick publicera den.

Kurt

Var igår på ABF och lyssnade på Kjell Olof Feldt 85 år gammal men still going strong. Hans ämne var förstås den svenska ekonomiska politiken. Han inledde anförandet med ”vill varna Er med att jag kommer att svära i kyrkan”.

På ett slagfärdigt sätt redogjorde han varför det är hög tid att ändra på den krispolitik, som infördes under 90-talets inhemska finanskris. Det är dags att skrota de tre målen: överskottsmål, utgiftstak och inflationsmål.

Statens skuld är lägst i EU bara 40 % av BNP.  EU:s regler är 60 %. Under 90-talets kris var Sveriges skuld 80 % av BNP . Vi har ett stort låneutrymme, som kan användas till att subventionera bostadsbyggande, krackelerande välfärd och flyktingintegrationen. Nu planerar man att bygga enkla bostäder med dålig kvalitet . Husen står kvar under många år och blir en symbol för ett “ fattigSverige “. Det vore bättre att fortsätta bygga med kvalitet och t.ex. höja bostadsbidragen, så att inte bara de med höga inkomster kan betala de höga hyrorna. Man borde även bygga fler äldreboenden, så att de räcker till alla, som inte klarar sig hemma längre . Flyktingsituationen är en stor utmaning. Den stora kostnaden är inte mottagandet utan kostnaderna flera år framåt innan en majoritet kommer ut på arbetsmarknaden och får inkomster.

Så en varning. Vårt pensionssystem är kraftigt underfinansierat. Man har inte förutsett, att vi blir allt äldre. Som Feldt uttryckte det “här sitter en gubbe på 85 år, han skulle vara död för flera år sedan“. Det kommer att bli många bromsar.

Hans anförande innehöll mycket mer, som jag inte nu kan gå in på. Bland annat min gamla käpphäst att vi måste dela upp bankväsendet mellan banker, som sysslar med inlåning och utlåning (som de gamla hederliga sparbankerna) och finansinstitut, som sysslar med fonder, aktier m.m. ofta spekulativt på ett samhällsfarligt sätt. Se gärna filmen The big short, som nyligen haft premiär. Den visar på ett humoristiskt och pedagogiskt sätt hur delar av finansmarknaden fungerar. Skrämmande!

Eftersom bankernas penningflöde är nödvändigt för ett fungerande samhälle, måste staten hålla dem under armarna. Det har vi ju sett några exempel på. Nu måste man också hålla finansdelen under armarna. Delar man upp det kan man låta spekulerarna gå i konkurs.

Bankernas utlåning till företag är i dag minimal. Det finns knappast en bankman, som kan värdera ett företag. Utlåningen inriktas helt mot de mycket lönsamma bostadslånen.

Jag satt tillsammans med en tidigare kollega. Förmodligen jämte mig den enda av gamla Esseltechefer, som kan tänkas besöka ABF. Jag har mött honom där flera gånger. Vi var överens om det mesta i Feldts inlägg. Vi kom också in på tilliten i samhället. Höj blicken, titta på varandra gärna med ett leende. Prata med varandra, även främmande människor . Det ökar tilliten.  En nödvändig grund för ett fungerande och tryggt samhälle, en annan av mina gamla käpphästar.