Elden kom lös

SORSTAFORS_webb

Branden började på vinden och upptäcktes vid 14-tiden av A G Mellberg, Anders Jonsson och en änkefru Eriksson. Mellberg sprang ner i fabriken för att skaffa hjälp. Jonsson däremot stannade kvar på vinden och försökte dämpa elden. Denna spred sig dock snabbt och Mellberg blev bränd både händer och på hals, innan han måste ge upp försöken att släcka elden. Efter cirka 30 minuter var den nära 5 000 kvadratmeter stora fabriken övertänd.

En del arbetare fick inte ens med sig sina personliga kläder, klockor etc. när de skyndsamt måste lämna fabriken. En eskilstunabo, som vid tillfället var på besök, måste ta sig ur byggnaden genom att hoppa från tio meters höjd. Han ådrog sig benbrott. Så berättas det om branden i Sörstafors Pappersbruk onsdagen den 18 juli 1900.

En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga. Häromdagen hade VLT rubriken: ”En industriepok tar slut i Sörstafors efter nästan 150 år.” De sista fyra personerna förlorar sina arbeten. De får säkert nytt arbete, då de jobbar inom industrin. Värre var det efter branden då de omkring 200 personer som arbetade på bruket inte hade något ekonomiskt skyddsnät. En stor del av manskapet sattes dock in med röjning efter branden och vid återuppbyggnaden av fabriken.

Sörstafors som industriort har sina anor från 1849 med tegelbruk, sågverk och benstamp vid Prästforsen. 1853 bildades Sörstafors Aktiebolag och 1869 byggdes ett pappersbruk som skulle drivas med Kolbäcksåns rika vattentillgång.

I VLT av den 8 juli 1870 meddelades bland annat att själva fabriken skulle bli den mest fulländade av alla fabriksanläggningar i Sverige. Både under och efter byggtiden rådde speciella restriktioner. Endast anställda och av bolaget godkända personer fick tillträde till anläggningen. Ett stort staket omgärdade fabriksområdet, som dessutom bevakades av två arga hundar. Det ansågs i tidningarna vara ett verkligt hemlighetsmakeri med dessa stränga bestämmelser.

År 1896 byggdes en tredje pappersmaskin och VLT beskrev den 3 november 1896 hur transporten av yankeecylindern gick till:
”En väldig pjäs fraktades i dagarna mellan Kolbäck och Sörstafors. Det är nämligen en torkcylinder till den blivande pappersmaskin, som där kommer i dagarna att uppsättas. Cylindern ifråga, vilken väger sina modiga 18 000 kilo, måste rullas på plankor hela den en kvarts mil långa vägen till bestämmelseorten, vilket tar en tid av omkring fem dagar.”

Fabriken nyttjades även till annat än papperstillverkning. Det var tradition fram till andra världskrigets utbrott 1939 att lösdrivare kom till Sörstafors, där de övernattade både ett och flera dygn i sträck i panncentralen. De gjorde bäddar av utskottspapper, som placerades bakom eller på pannorna, där det var varmt och skönt. Luffarna passade också på att sköta den personliga hygienen och kunde till och med tvätta smutskläder under uppehållet i panncentralen. Eldarna bjöd dem ofta på kaffe och smörgåsar. Eljest besökte luffarna närliggande bostäder och tiggde åt sig något ätbart.

Fabriken har genom åren genomgått många förändringar allt efter att den bytt ägare. Pappersbruket som lades ner 1966 sörjde emellertid för sina arbetares boenden och planlade två egnahemsområden, Lyckhem och Lyckebo. Lyckhem började bebyggas på 1880-talet och Lyckebo på 1930-talet.

Jag har minnen från Sörstafors Pappersbruk. Dels beroende på att badplatsen i Kolbäcksån vid Mölntorp fick stängas beroende på föroreningar därifrån. Dels på att där arbetade min morfar, Gustaf Andersson från Yllesta. Han åkte troget, med sin matsäck i unikaboxen, på sin cykel de ca tre kilometerna till arbetet i Sörsta, som man kallar orten i folkmun. Arbetspassen gick i treskift med nattskift under en vecka vilket inte alltid var så uppskattat. Då fick morfar i god tid sätta sig på sin cykel och i mörker och ibland snöyra fara iväg för att stämpla in till arbetsskiftet klockan tio på kvällen.

När jag och mamma på 1940-talet cyklade och hälsade på mormor och morfar i Yllesta fick vi alltid med oss hem en bunt silkespapper som Gustav hade ”köpt” på bruket. De såldes för två kronor per ris. (1 ris = 20 böcker, 1 bok = 24 ark). Med det slog mamma in äggen som hon sålde på torget i Västerås. Det var annat det, än att sälja ägg inslagna i tidningspapper som var brukligt. Förpackningen var viktig även på den tiden.

Det enda som återstår av det ursprungliga pappersbruket är den stora stolta fabriksskorstenen som syns från landsvägen. Skorstenen höjd ökades 1930 från 32 till 63 meter. De murare – far och son – som utförde förhöjningen höll hela Sörstafors befolkning i andlös spänning när de gjorde sina upp- och nedstigningar på de inmurade fotstegen utanpå skorstenen.

När de sedan rev ställningen på skorstenens topp, släppte de bräderna lodrätt mot marken. Dessa kom som störtande flygplan och slog ned intill skorstenen. En och annan planka kom också på drift och gick bland annat genom taket till ångpannebyggnaden och kontoret, men några personskador inträffade dessbättre inte. Att klättra uppför skorstenen var ett sätt för ynglingar att visa sitt mod, berättar Bengt Wisell som var med på den tiden.

Det forna pappersbruksområdet är K-märkt då det finns omnämnt i kommunens kulturminnesvårdsprogram från 1985 och i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, vilket lagskydd det nu må ge?

Kurt

Källa: Allan Basths bok: ”Sörstafors genom tiderna”

Publicerat av

Kurt Larsson

Kurt Larsson

Skrivandet på bloggen som började 2010 handlar inte bara om Kolbäcksbygden utan jag, en 30-talist, gör även tillbakablickar på ett spännande liv samt tar upp nu aktuella företeelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *