Rapport från gräddhyllan

Kolbäcksådalens samhälleliga miljö är väsensskild från Dalarö och Dalarö skärgård där etablerade författare och rikemansfamiljer byggde sina sommarstugor på 1800-talet. Jag har därför bett Bo Malmsten, en vän från min tid i Skåne, att återge sitt anförande om familjen Bonnier på Dalarö som han höll vid ett möte inom Dalarö hembygdsförening. Tackar för att vi fick delta, Bosse.
Kurt

Konstnärer och författare på Dalarö

Genom åren har Kurt Larsson via sin blogg i VLT på ett intressant sätt speglat olika händelser och förhållanden i sin hembygd, ofta med koppling till hembygdsföreningen.

I likhet med Kolbäck har vi på Dalarö, sedan cirka 15 år tillbaka, en livaktig hembygdsförening. I denna har medlemmarna i studiecirklar behandlat olika företeelser såsom bebyggelseutvecklingen och skilda konstnärers verksamhet på orten.  En studiecirkel arbetar för närvarande med att kartlägga olika författares öden och äventyr på bygden.

Dalarö är ett skärgårdssamhälle i Haninge kommun på Södertörn.  Orten har låtit tala om sig i historien, bl.a. som flottbas under 1500-talet. Dess egentliga födelse dateras till 1636, då en tullkammare inrättades på platsen. Dalarö fick även stor betydelse som lotsstation. När ångbåtstrafiken slog igenom från mitten av 1800-talet blev skärgården intressant och tillgänglig för en bredare medelklass. Havsbandet erbjöd nya vyer, hälsosam luft och möjligheter till salta bad.

Till en början hyrde turisterna in sig hos den bofasta befolkningen, men började så småningom bygga egna sommarhus, ofta i tidstypisk schweizerstil.
Societetslivet blomstrade, konstnärer och författare sökte sig hit för att arbeta och koppla av.

Bland författare som vistades på Dalarö fanns August Strindberg. En av hans mest berömda böcker, ”Hemsöborna”, handlar om folket på Kymmendö, belägen i närheten av Dalarö. Smått klassisk har Strindbergs beskrivning blivit av drängen, värmlänningen Karlssons första avfärd till ön: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Clara och Lotten vore inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter innan de kommo i båt.”

Från slutet av 1800-talet kom flera andra författare som Hjalmar Bergman och konstnärerna Anders Zorn, Ernst Josephson, Robert Thegerström, Rickard Bergh m.fl. att dras till Dalarö.

Även bokförläggarfamiljen Bonniers har trivts här. Sex generationer har vistats på Dalarö sedan 1870- talet, då Albert Bonnier hyrde sommarbostad första gången. Dottern Eva Bonnier kom att tillhöra den s.k. Dalarökolonin bland konstnärerna. Hon lät uppföra sin ”Villa Valhall” ritad av Ragnar Österberg, mest känd som arkitekt för Stockholms stadshus, högt uppe på ett berg. Hennes bror Karl-Otto blev Strindbergs förläggare och den som räddade hans ekonomi.

I äldre skildringar indelades invånarna i ”flyttfåglar”´ och ”rödskinn”. Rödskinnen, urinnevånarna, beskrevs som tröga, sturska och snikna. Flyttfåglarna bestod mest av Stockholmare. Anders Zorn skildrade i sina akvareller hur flyttfåglarna och urbefolkningen möttes vid bryggorna.

I början av 1900-talet köpte grosshandlare Wolgers upp stora delar av Dalarö och byggde en villa till sig längst ut på Dalaröudd. Sonen Beppe Wolgers har i boken ”Månsken över Dalarö” beskrivit upplevelser från sin ungdom med segling och svärmerier.

Förhållandena är givetvis annorlunda idag, men fortfarande har Dalarö en dragningskraft på ”kulturarbetare” av olika slag, vilket vi ortsbor givetvis uppskattar, De kan bidra på olika sätt med att vitalisera ortens kulturliv genom sitt engagemang och stimulera till olika aktiviteter.

Bo Malmsten

Med början 1957 i Skåne

Efter militärtjänstgöringen sökte jag arbete utanför hemorten. Först hamnade jag i Landskrona som föreståndare för Addo. I den nya miljön med obekanta orts- och företagsnamn var språkförbistringen ibland stor.

Jag stannade något år på Addo men blev kvar i Skåne i hela åtta år, varav fem i Malmö på Friden Kontomation AB. Jag kom bra överens med alla kunderna och trivdes bra trots att de var långt mer fordrande än de jag senare mötte i Stockholm. Att kalla chefen för kontoret för ”Du”var inte lämpligt, då det inte var brukligt i Skåne på den tiden. Det satt respekt i titeln kamrer, jag hade inget problem med det.

Jag reste mycket vilket gjorde att jag lärde mig särskilja de olika dialekterna som finns/fanns i södra Sverige. De frekventa besöken i Köpenhamn, både inom och utom jobbet, gjorde att jag även började förstå danska någorlunda. De lärdomarna har jag fortsättningsvis haft glädje av i livet.

Att sedan bo centralt i Limhamn med gångavstånd till Sibbarpsbadet var perfekt för hela familjen. Med facit på hand kan jag konstatera att åren i Skåne nog var den bästa tiden under mitt förvärvsliv. Jag tänker med glädje på folkhemsmiljöns 1960-tal i Skåne, trots avsaknaden av röda stugor med vita knutar.

En tidigare kollega och chef, Bo Talldal, har skrivit ner sina minnen om bland annat sitt arbetsliv i Malmö. När jag läser dem får jag en påminnelse om delar av vårt gemensamma jobbliv som jag delvis glömt. Med hans tillstånd återger jag här nedan, några avsnitt av hans text. Det är hur han nu minns tillvaron då, vill jag gärna tillägga. Här en länk till vad jag själv skrev på bloggen 2014.

Kurt

”Friden Inc. Corp. var ett amerikanskt företag med huvudkontoret i San Leandro i Kalifornien. Företaget var grundat av svenskättlingen Carl Fridén, därav namnet.  Friden hade egna dotterbolag i de stora europeiska länderna England, Tyskland, Frankrike och agenter i de flesta andra västeuropeiska länderna. Östeuropa var ju mer eller mindre stängt på den tiden. I Holland fanns en fabrik och ett utbildningscenter, Friden Education beläget i Nijmegen.”

”Regionkontoret i Malmö låg på Kaptensgatan… I samma veva anställde jag Frank Modin som systemman och Kurt Larsson som ansvarig för teknisk service. Kort därefter var vi ett gäng nyanställda, som åkte till Friden Education Center i Nijmegen för utbildning i hårdvara och system. Systemmännen stannade ytterligare ett par veckor för grundligare utbildning i programmering. Kurt Larsson åkte till Stockholm, där han fick arbeta med serviceorganisationen i fyra månader.”

”Det var ett trevligt gäng. Vi hade flera fester tillsammans. Tog ett par gånger båten till Klampenborg, det stora nöjesfältet strax norr om Köpenhamn. På hemresan var stämningen på topp. Vi möblerade om i kaféet. Personalen var med på noterna. Kurt och Frank, båda bra sångare, stod på ett bord och sjöng visor, ledde allsång, som alla kaféets gäster deltog i. När de övergick till dansschlagers, bjöd vi upp Bitte, Gunvor och tjejer – unga som gamla – till dans.  Allsång och dans hela resan från Klampenborg till Malmö.”

Chefsbostaden

Chefsbostaden

Till Kolbäcks hembygdsförening får vi ibland förfrågningar av olika slag. Det kan vara en miljöhandläggare på Länsstyrelsen som inventerar och letar information om nedlagda verksamheter, främst om kvarnar. En reporter på VLT fick en bild från Ridskolan i Strömsholm och i retur fick vi en utförlig beskrivning av motivet. Vi anstränger oss att besvara dessa förfrågningar för att på så sätt kunna utväxla värdefull information för ”kommande generationer”, vilket är hembygdsföreningens uppgift.

För en tid sedan kontaktades vi av Ylva Öhlander som studerade till civilingenjör inom samhällsbyggnad vid Mälardalens högskola. Hon skulle skriva ett examensarbete om energioptimering och ville använda vår information om Ridskolans chefsbostad i Strömsholm. Huset byggdes 1902 av återvunnet timmer från en sjukhusbyggnad vid Utnäs, i Säby socken. Den historiska bakgrunden till sjukhuset skrev jag om 2006: Utnäs Gård. Här nedan följer en kort sammanfattning:

År 1780 exproprierade Kronan mark och en mindre samling gårdar från Utnäs by. Där anlades en övernattningsplats för Livregementets grenadjärkår som blev kvar i över 100 år. Ett sjukhus i två våningar för hundra man uppfördes 1811 av timmer. Det revs 1902 och timret återanvändes vid uppförande av andra byggnader närmare Strömsholms slott, däribland Ridskolans chefsbostad. Med timmer från ett bageri, byggt 1775, byggdes drygt hundra år senare Mölntorps småskola, där undertecknad gick de första skolåren.

Ylva Öhlanders undersökande arbete rörande Chefsbostaden finns i Digitala Vetenskapliga Arkivet. Där finns en 170 sidor teknisk rapport: Energihushållning och varsamhet för äldre byggnader. Hon har också gett oss en kort historisk sammanfattning om huset, se nedan, tack för det Ylva.

Kurt

Arméns rid- och körskola fanns i Strömsholm mellan 1868 och 1968, och delade till år 1903 chef med stuteriet på samma ort. Vissa källor säger att det delade chefskapet upphörde helt först 1921, men 1902 byggdes en särskild bostad avsedd för ridskolechefen. Den uppfördes mellan slottet och åsen, med utsikt över Mälaren.

Den förste chefen som flyttade in var Bengt Axel Eugéne Ribbing (1859-1935). Våningen en trappa upp var reserverad för ridskolechefen, och bottenvåningen för ridlärare. Stuteriets chef bodde i Thottska villan uppe på åsen. Trots att det handlar om två olika byggnader blandas de ofta ihop i litteraturen.

Ridskolans chefsbostad är uppförd i restimmer och inklädd med panel. Taket är plåttäckt. I kontraktet, eller utkastet till kontrakt, som finns i Krigsarkivets samlingar, står det att ”Entreprenören eger rätt att använda all duglig byggnadsmateriel från f.d. sjukhuset och den s.k. Lilla paviljongen å Utnäs löt”. Detta dokument är undertecknat av E. Edv. Karlsson, och ritningarna till huset är signerade Arvid Grane. Sjukhusbyggnaden på Utnäs löt, där livregementets grenadjärkår hade en övningsplats, uppfördes 1811 och revs 1902.

Genernas påverkan

farfarFarfar Ernst Fredrik Larsson

 

Släktforskning är i dagens datoriserade värld en populär sysselsättning. Jag har till viss del kommit att forska i min släkt men då från en speciell utgångspunkt. Vid ca 40-års ålder upptäckte jag att mina fötter inte fungerade fullt ut. Jag kände igen symtomen från min pappa och från min farfar. Vad var nu detta? ”Det ligger i släkten” hade jag hört, men jag kunde inte låta mig nöjas med den förklaringen. På Karolinska sjukhuset konstaterade man, efter lite grubblande, att jag hade Welanderska sjukan.

Forskaren Stina Welander hade funnit att det i Bergslagen fanns cirka 200 familjer som i likhet med min far och farfar hade samma genetiska skada. En skada som, med cirka 25 procents risk, går i arv. Den visade sig nu hos mig. Och skulle så sakteligen göra mig ofärdig i händer och fötter. Jag kunde se hur sjukdomsförloppet utvecklats hos min pappa, som då var ca 70 år. Sjukdomen ger droppfot, händer som med svårighet kan hålla i mindre saker exempelvis mobiltelefon och fingrar som inte kan knäppa knappar eller slå pin-koden i betalningsautomater. Min pappa blev ändock 85 år.

Med Welanderska sjukan måste jag idag finna andra aktiviteter för att få utlopp för min kreativitet. Bloggandet är ett sätt.

När jag härom dagen sorterade gamla dokument fann jag till min förvåning min farfars gamla ”Räkenskapsbok”. Farfar Ernst var född 1874 och dog 1952. Nu fick jag plötsligt en ny ingång till min farfars leverne. Den farfar jag tidigare kände och berättat om var en vresig gubbe som inte sa många ord varken till sina barn eller barnbarn. Han avlade dock tio barn.

På etiketten till hans liggare står skrivet: ”Räkenskapsbok”. Det finns också den överstrukna texten: Redovisnings Journal för Säby Fjärdingsmannadistrikt. Jag hade tidigare funnit både handfängsel och pistol efter hans tid som fjärdingsman. I boken fanns emellertid inget skrivet om den tiden. Vad som däremot fanns i boken var räkenskaper från hans tid som hemmansägare och dokument från hans tid som barnavårdsman. Dokumenten och bokföringen är prydligt och utförligt gjorda. Det har han nog från mig.

I räkenskaperna kan jag utläsa att 1934, året jag föddes, var hans inkomster 998:75 och utgifterna 491:98. Inkomstsidan bestod mest av likvid för mjölk, fläsk och spannmål. Dessutom hade han vid ett tillfälle gjort sig en hacka, då han sålde tre levande svin till ett kilopris av 55 öre och fick in 150 kronor. På utgiftssidan finns långt fler poster än på inkomstsidan. Som exempel kostade en spädgris 10 kronor i inköp. Han hade köpt elva smågrisar det året. (Multiplicera med 30 och få dagens penningvärde.)

Som barnavårdsman fick han ibland slåss mot den juridiska professionen för att hävda flickornas rätt i ett faderskapsmål. Han var nog inte lätt att tas med, min vresige farfar. Så här avslutar han ett svar till en juridisk byrå, dit en påtänkt far vänt sig som en sista utväg:
”Av den utredning som gjorts torde det kunna anses styrkt, att såväl blodprov som rättegång kan anses som ett onödigt fördyrande av saken, både bäst och billigast för mannen var att göra upp saken på tu man hand”.

 

rakenskapsbok