Farväl till Folkhemmet

”Jag är så glad, att jag är svensk.” Den sången och andra fosterlandssånger fick vi lära oss i skolan, utantill. ”Där har min vagga stått.” Så enkel lät definitionen på en svensk förr i tiden och är det även i dag, förutsatt att du är född av svenska föräldrar.

I dagens mångkulturella samhälle råder en allmän förvirring och vulgärretorik om vad eller vem som är svensk. I boken ”Farväl till folkhemmet” tycker jag författaren Andreas Johansson Heinö diskuterar samhällsutvecklingen på ett pedagogiskt sätt.

Som bokens titel anger får man följa det politiska skeendet i Sverige under en tid då jag personligen hade fullt upp med arbetslivet och inte heller var så intresserad av politik. Jag har saknat kunskap om när de stora frågorna avgjordes och mest av allt, när blev vi mångkulturella?

På 1960-talet debatterades invandrings- och minoritetsfrågorna livligt. Partierna hade dock en samsyn på att de nyanlända skulle integreras i samhället. ”De får bli svenskar eller åka vidare” enligt ett uttalande av Torsten Nilssons 1964.

1975 röstade alla riksdagspartier igenom en gemensam invandrarpolitik som innebar att Sverige skulle övergå från ett enhetligt och homogent samhälle till ett mångkulturellt. Det skulle ske genom att invandrarna skulle få samma rättigheter som infödda svenskar och kunna välja mellan att endera inlemmas i det svenska samhället eller bevara den egna kulturen.

Man ville tio år senare ta ett halvt steg tillbaks i den mångkulturella valfriheten. Olof Palme svarade då på en fråga hur Sverige skulle hantera invandringen? ”Jag är emot kulturell isolering. Jag vill ha assimilering så att invandrarna kan fungera i det svenska samhället”.

Andreas Johansson Heinö menar att medborgarskapsbegreppet har för låg status i dag. Han propagerar för att man skall kräva mer. För den som vill bli svensk medborgare krävs endast uppehållstillstånd under fem år och ett ”skötsamt leverne”. Inget behöver man kunna eller lära sig om det samhälle som man valt att leva i. ”Rätt utformat kan ett medborgarskapsprov ha en direkt positiv effekt på sammanhållningen i ett mångkulturellt samhälle” menar han.

Alla är i dag överens om att integrationen inte fungerar tillfredsställande. Har vi äldre varit för godtrogna och lättledda av våra politiker? Vi behöver invandrarna för att ta hand om den växande generationen äldre heter det. Det må så vara, men vi tvingas också att hantera kriminaliteten där invandrare är överrepresenterade.

Kurt

Framtiden var bättre förr

Till min stora lycka bodde jag i Vallby Säby, mitt barndomshem. Livet där gav mig på ett naturligt sätt fysisk aktivitet. Det var alltid något som skulle rustas. Persondatorn och Internets ankomst gav min tekniska ådra nya och intressanta uppgifter. Jag började göra hemsidor åt företag och föreningar, som exempel Finlandssvenska föreningen i Västerås. Inte alltid så enkelt på den tiden då man fick koda som den värsta datahackern.

Tiden går fortare på äldre dagar och jag har med råge fått de år jag hoppades på. Jag bodde kvar i Vallby i nästan tio år men flyttade sedan till ett bekvämare boende i Kolbäck och engagerade mig i hembygdsföreningen som styrelsemedlem. Vi lade under min tid i styrelsen mycket krut på att digitalisera och publicera berättelser om Kolbäcksbygden. Själv kommer jag säkert att återkomma på bloggen till dessa skildringar.

Man måste inse att framtiden var bättre förr och därför börja trappa ner sina åtaganden. Uppdraget som styrelsemedlem har jag på egen begäran entledigats från. Det är ju trevligast om man själv kan bestämmer färdriktningen, istället för att andra skall göra det åt en.

Nya utmaningar kommer ständigt i vår digitala värld. Ibland helt i onödan kan man tycka. Ta bara som exempel det nya operativsystemet Windows 10. Föregångaren W7 fungerar utmärkt och dessutom har man lärt sig den. Eftersom jag inte vill bli frånsprungen på det tekniska området är det emellertid bara att anta utmaningen.

Alla dessa dagar som kom och gick.
Inte visste jag att de var livet.
Stig Johansson

Kurt

Nära att bli slaktad

Bank-, finans- och fastighetskrisen i Sverige på 1990-talet grundlades redan 1986–1990 med de nya villkor som rådde i bankvärlden, bland annat avskaffades kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen. Regeringen genomförde flera reformer som alla bidrog till krisen, bland annat en friare finansmarknad, ändrat ränteavdrag, samt reformer som egentligen främst syftade till att gå från ett hög- till ett låginflationssamhälle. Källa: Wikipedia.

Mot den bakgrunden kunde finanshajar låna pengar till aktieköp i företag som de ansåg undervärderade på börsen. Nästa steg var att begära en styrelsepost i bolaget. Väl där kunde man närmare utvärdera möjligheten att rationalisera eller lägga ett bud på företaget och avyttra det med god vinst. Göra ett klipp som det hette.

Som arbetstagarrepresentant i Esseltes koncernstyrelse mellan åren 1989 till 1994 fick jag uppleva ett sådant försök till övertagande. Så här skrev jag i december 2014 på bloggen om en traumatisk händelse:

”Finansbolaget Mobilia och investmentbolaget Ratos lade ett bud på hela det globala Esselte AB. Mobilia ägdes av bröderna Lindholm. Två av dem satt med i styrelsen. Ratos hade också två bröder Söderberg med i styrelsen. Avsikten var att stycka upp koncernen och sälja ut respektive företag styckevis. Styrelsen hade att avgöra om budet skulle ses som fientligt (man är emot det) eller rekommendera aktieägarna att acceptera budet.”

”Från fackligt håll var vi definitivt emot Lindholmarnas och Ratos uppköpsplaner. Vilken ägare kunde vi då få? Jag tror att alla i styrelsen, förutom Mobilia och Ratos, var emot budet men inte ville motivera varför. Beslutet i styrelsen blev istället att låta en opartisk konsult utvärdera budet som förhoppningsvis skulle landa i ett avvisande. Det blev också konsultens slutsats. Spekulanterna drog då tillbaks sitt bud.”

Jag har på förfrågan haft anledning att gräva fram lite mer information om händelsen. Det blir emellertid en något längre redogörelse än vad som lämpar sig för bloggen. Men med dagens teknik är det enkelt att kopiera dokument och via datorn och Internet placera dylika i ett så kallat moln. På så sätt kan informationen bli tillgänglig för fler.

Molnet är en plats i en dator/server någonstans i världen som lagrar data. Man kan dela/länka till molnet för att som utomstående nå det. För den intresserade har jag på mitt moln samlat en del material om den dramatiska tiden runt 1990 inom Esselte.

Kurt

Länk till molnet

 

Hjärtinfarktens förhistoria

Låt mig börja från slutet genom att här nedan återge sista stycket i min berättelse: ”Utmaningar i arbetslivet”.

”Mikrofilmbranschen, som var mitt gebit, ersattes så småningom av dataterminaler och mina kunder behövde mig inte längre. Jag hade rått mig själv så länge jag visade resultat men nu måste jag sadla om. Att vila på gamla lagrar går inte som säljare. Dessutom ville jag flytta från Kista till min fädernegård i Säby. Av en händelse fick jag 1990 ett jobb inom Scribona i Eskilstuna”.

Jag hade då arbetat inom Esselte/Scribona i Stockholm i över 20 år men hade nu inga egna arbetsuppgifter. Jag var visserligen fackligt aktiv och satt med i koncernens styrelse men det tog bara halva min arbetstid. Jag kände egentligen ingen otrygghet men visste att utan en riktig uppgift som drog in pengar var jag rökt.

Många av mina kolleger och chefer som kände mig hade gått vidare i karriären och andra okända kommit in. Så här analyserade jag själv det problemet: Vilken avdelningschef vill ha en envis gubbe på 56 år med en lön som byggts upp under åren och som därför blir för dyr för en eventuell arbetsuppgift?

Som tur var fanns en chef, som hade arbetat på Esselte nästan lika länge som jag själv. Han erbjöd mig ett jobb på filialen i Eskilstuna som chef för sex anställda. Vi skulle sälja och serva kopiatorer och annan maskinell utrustning för kontoret.

Jag hade ingen erfarenhet av att driva en sådan säljorganisation eftersom jag tidigare arbetat med kapitalvaror och kontraktsbundna avtal. Trots att jag därför inte hade mycket att ge i form av säljstöd, vilket var frustrerande ibland, jobbade vi ändå bra tillsammans och jag trivdes.

Efter någon tid köpte Esselte en företagskedja som sålde datasystem. Vi skulle nu integreras med deras personal. Jag vill påstå att det blev en kulturkrock när datakonsulter mötte försäljare av enkel kontorsutrustning. Vi blev tråkigt nog betraktade som något katten släpat in. I vart fall kände jag det så, och arbetsglädjen försvann.

Under hela mitt arbetsliv hade jag aldrig tidigare våndats över att gå till jobbet på måndagsmorgnarna, men nu började jag göra det. Jag förlorade tron på mig själv och en känsla att förlora respekten hos arbetskamraterna. Det kändes konstigt i bröstet varje morgon när jag for till jobbet.

Paradoxalt nog accepterade jag inte erbjudandet om den ekonomiska kompensation som jag skulle få om jag gick i förtida pension. Att bli avskedad på grund av arbetsbrist, som det heter, kunde jag bara inte ta in och sa blankt nej. Dessutom var uppgiften som facklig representant i koncernstyrelsen med många namnkunniga företagsledare mycket intressant. Jag kände, med min erfarenhet från golvet, att jag kunde göra skillnad, som det heter idag.

Vid vargtimmen en augustinatt 1994 slog hjärtinfarkten till. Om dess orsaker kan jag bara spekulera. Kan det ha varit min envishet att fortsätta arbeta trots avsaknaden av arbetsglädje? Signaler fanns ju, där i bröstet, på väg till jobbet.

Jag har nu bett en erfaren personalchef som jag känner att ge sina kommentarer till min och liknande situationer. Eller var mitt fall unikt?

Kurt

Nej Kurt! Ditt fall var inte alls unikt. Jag känner så väl igen det. Själv behövde jag aldrig besluta om eller genomföra uppsägningar men jag träffade många drabbade under de här åren i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som fick gå p g a ”arbetsbrist”. Ofta drabbades de äldsta värst. Ålder gick före all kompetens och erfarenhet.

Att känna sig som något som katten släpat in och att förlora tron på sig själv efter att ha varit en uppskattad medarbetare i många år är förödande för hälsan. Kroppen reagerar på olika sätt och jag känner personer som inte överlevde sin hjärtinfarkt eller begick självmord. Andra som överlevde blev bittra eller deprimerade. Ett problem var ju att äldre som fick lämna sin arbetsplats med en påse pengar ofta inte hade någon chans att få ett nytt jobb och därmed få uppskattning för sina insatser igen. För andra som kanske inte trivdes så bra kunde uppsägningen bli en befrielse och de kunde gå vidare med sina liv. Men dem som jag minns mest från den där tiden är dem som på olika sätt drabbades negativt precis som du Kurt och de var många.

Ingrid