Gladiatorkamp

För sex månader sedan var det ingen som trodde på att Donald Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat. I dag är det ett faktum. Hans starka sida verkar vara att ställa ut löften om horribla åtgärder för Amerika och världen. I sitt senaste uttalande lovade han att han som president skulle bryta klimatavtalet som slöts i Paris 2015. Hur är det möjligt att Donald Trump får ett sådant gensvar?

Jag blev emellertid häromdagen uppmärksammad på en kampanj som pågår mot Trump från ”citizens of the world”. Deras chef uppmanar världsmedborgare att signera ett ”Anti-Trump open letter”. Målet var att få brevet undertecknat av 2 miljoner personer. Målet nåddes förra helgen och nu är målet 3 miljoner. Längst upp till vänster på Avaazs webbsida, ovanför brevet, finns en länk till intervju på CNN.

På vår nationella front är det dags igen för partiledardebatt i SVT. Den annonseras som ett samhällsprogram, där samhället skall granskas, men blir mer ett humorprogram där det gäller att vara snabbast och bäst i replikerna.

Från debatten/duellen är det meningen att väljare skall vinnas. Någon tillförlitlig och nyttig kunskap brukar dessa program inte ge. Men å andra sidan: man ger folket vad folket vill ha. Det är underhållningen som räknas och därmed tittarsiffrorna.

Kurt

Det kalla 1950-talet

Jag kommer mycket väl ihåg att om man på den tiden talade om en person och fick veta att han var kommunist blev man genast misstänksam på ett odefinierat sätt. Att de sympatiserade med Sovjetsamhället och att en del kommunister i Sverige hade internerats under krigsåren på 1940-talet kände man förstås till. De troende kommunister jag mötte på min arbetsplats i tonåren var vanliga hyggliga människor men de var fast i uppfattningen att socialism skulle vinnas genom revolution och att det var vi, arbetare, som skulle äga fabriken. En del av dem fick kanske kommunismen med modersmjölken.

Jag fick en djupare inblick i hur det kunde vara att vara medlem i kommunistiska partiet på 1950-talet efter att ha läst ”Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget” av Tomas Bresky. Han skriver om spionen Enbom som utan rimligt tvivel var skyldig till landsförräderi, men han berättar också utförligt om hur en del av Enboms arbetskamrater, också de kommunister, fick sina liv spolierade under och efter avslöjandet.

Frithiof Enbom, född 7 september 1918 i Överluleå, död 11 september 1974 i Stockholm, var huvudman i den så kallade Enbomaffären på 1950-talet rörande spionage i övre Norrland för sovjetisk räkning. Enbom dömdes för spioneri 1952 till livstids straffarbete. Rättegången, i vilken även flera av Enbom angivna ”kumpaner” dömdes, har i efterhand kommit att ses som en rättsskandal, och Enbom som en förmodad mytoman (Wikipedia).

Enbom beskrivs i boken som en skrävlare med livlig fantasi och att vilja framstå som mer märkvärdig än han var. Han påstod att han deltagit i Spanska inbördeskriget, vilket han troligtvis inte hade gjort. I den andan drog han in sina kamrater i spioneriet under förhören hos polisen. Dessa kom då i tidningarna att också klassas som landsförrädare. Polisen, åklagaren, tidningarna och samhället betraktade dem som skyldiga.

Jag har inget till övers för den kommunistiska läran om att vägen till socialism skall ske genom att de förtryckta klasserna tar makten genom en revolution. Däremot berörde det mig att man på de grunder som beskrivs i boken, förolämpade och fängslade arbetare vid järnvägen och bruken med ”fel” åsikter.

Ja, tänker någon, det kunde nog vara så förr, under kalla kriget. Då vill jag påminna om rättsväsendets hantering av Quickhärvan och rekommendera boken ”Domarens dårkista av Bo Severin”.

Kurt

Hembygdsdetektiverna

backstrom

Till hembygdsföreningen får vi ibland förfrågningar om hjälp med att lokalisera gamla byggnader och miljöer. Nyligen fick vi en fråga med följande lydelse:

”Sedan många år samlar jag på vykort och köper då och då partier med lite blandade vykort. För en tid sedan bekom jag ett parti vykort med koppling till folkskolläraren Anders Gustaf Bäckström i Strömsholm. I församlingsböckerna för Kolbäcks församling har jag funnit Anders Gustaf Bäckström, men tyvärr står det ingenting om var i Strömsholm mera exakt han bodde. Inte heller har jag någon annanstans funnit information om var i Strömsholm lärarbostaden fanns och om huset fortfarande finns kvar. Därför undrar jag om ni vet någonting om det hela!”

Frågeställaren hade bifogat bilder på husets exteriör och interiör samt även av Bäckström själv.

I församlingsboken för Hingstdepån 1:a roten kan man läsa att Anders Gustaf Bäckström var född 1865 och folkskolelärare i Strömsholm mellan åren 1914 till 1925. Fler lärare efter honom har också haft sitt boende i ifrågavarande hus.

Med hjälp av en äldre infödd Strömsholmsbo kunde jag lokalisera byggnaden och på ort och ställe konstatera att den var skickligt renoverad till, nära nog, ursprungligt skick.

Kurt

Tidigare uppdrag

Vadå Atletfiskarna?

Atletfiskarna släpper 350 kg regnbåge i Gropen, en imponerande läsning i tidningen VLT för en vecka sedan. Det något märkliga namnet Atletfiskarna på en sportfiskeklubb tarvar en förklaring. Och Gropen, där regnbågen nu släpptes, var en gång i tiden en orörd grusås. Jag skall förklara sammanhangen vidare och i kronologisk ordning, från Kristi Födelse.

I Kolbäck fanns/finns två geologiskt viktiga lämningar efter inlandsisen, en grusås och en vattenled. För cirka 2000 år sedan, under den s.k. romerska järnåldern, började människor i Kolbäcksbygden kunna gå torrskodda efter landhöjningen. Den slutsatsen kan vi dra av en arkeologisk utgrävning i Kolbäcks-åsen 1968. Så här lyder delar av rapporten efter undersökningen:

”Av 54 hittills undersökta gravar var 28 brandgravar och 26 skelettgravar. Såväl skeletten som bensamlingarna låg i allmänhet på ett djup av omkring l m i gruset och var täckta av stenpackning. Bland fynden dominerar harts tätning, som förekommer både i brand- och skelettgravarna. I brandgravarna är lerkärl vanliga (urnegravar). De är oornerade och av grovt gods. I övrigt kan nämnas knivar, skäror, fibulor, kammar, ett kort eneggat svärd samt pärlor m. m.”

I början på 1950-talet startade Kolbäcks Grus AB sin verksamhet i den då 12 meter höga åsen. En arkeologisk utgrävning kom till stånd för att man skulle få exploatera ännu större områden och djup. Verksamheten pågick till 1991 och efterlämnade en insjö med ett största djup av nio meter.

Under årens gång satte intresserade fiskare ut både gädda och abborre. Och folk badade i det klara kalla grundvattnet. 1992 övertog Hallstahammars kommun området och överlät skötseln till Atletfiskarna som började plantera in ädelfisk. En golfbana anlades också i anslutning till det som var kvar av åsen och dess omgivning.

Kolbäcks Atletklubb bildades 1958 på initiativ av Evert Stillman. Evert berättade för mig att klubben hade ständigt ont om pengar och började därför ordna fisketävlingar med insatser och priser. Det gick så bra att en sektion bildades inom klubben, Atletfiskarna. Ganska snart blev den en fristående sportfiskeklubb med anknytning till riksidrottsförbundet och driver idag en omfattande verksamhet. I fjol gjorde Atletfiskarna en storsatsning på Gropen och satte ut fyra ton fisk.

Därmed är sammanhangen i stort utredda. Men man kan ibland förundras över hur platser och byggnader får sitt namn, som nu i fallet Atletfiskarna, Gropen och ett annat exempel, Skrapan i Västerås, en höghusbyggnad på 25 våningar som byggdes 1990. De döps helt sonika efter vad de kallas i folkmun, ingen Turning Torso här inte.

Kurt

Gropen

Strömsholms Golfklubb

En mosaikpärla med ansiktsmasker från Kolbäck

 

Den osannolika landsfadern

Anders Ygeman den osannolika landsfadern, löd rubriken i DN lördag den 9 april skriven av Karin Eriksson. Vi har sett honom i TV många gånger under den pågående krisen inom EU, en saklig fåordig inrikesminister. Han är en av de få som har min respekt för hur han sköter sitt svåra uppdrag.

Anders är uppväxt i ett betonghus på nionde våningen i Hagsätra söder om Stockholm. Han kan inte minnas exakt när han blev politiskt medveten, men kärnkraftsomröstningen 1980 och Falklandskriget 1982 var två viktiga hållpunkter på vägen mot tonåren.

I DN:s reportage från valvakan 1994 beskrev den unge EU-motståndaren Anders Ygeman jasidans seger i folkomröstningen som ”en knytnäve i magen”. ”Jag hade fel i en del frågor och rätt i fler” konstaterar han nu.

– Jag hade mer rätt än vad jag ville ha om jobben. Med EU fick vi låg inflation som övergripande mål och det har varit katastrofalt för arbetslösheten i Europa. Jag hade fel om miljön, EU har varit bra för miljön. Och i demokratifrågan tvekade jag senast i morse, när jag funderade på den. Det finns ett betydande demokratiskt underskott i EU. Institutionerna har ett betydande avstånd från folket. Då är frågan: Hur mycket bättre kan ett samarbete mellan 28 länder göras? Jag slits verkligen där.

Politiska beslut får konsekvenser, påpekar han. (Något som inte är uppenbart för alla i det skrået.)
– Politiken är sällan sådan att vi väljer mellan tårta och glass. Ofta väljer vi mellan flera hyfsade alternativ som har flera dåliga sidor. Ibland kan jag tycka att politiker är dåliga på att erkänna bristerna med de förslag som man lägger fram. Vi är så uppfyllda av att beskriva det som är de positiva sidorna av vår politik att vi lätt glömmer bort att det också finns negativa saker.

Kurt

Länk till DN