Namnbyte helt i onödan

400 måste byta adress när gatunamn ändras beslutade nyligen kommunstyrelsen i Hallstahammar. Till exempel ska Lyckovägen i Kolbäck ändras till Södra Lyckovägen och till Norra Lyckovägen i Hallstahammar.

Kommunstyrelsen lutar sig mot en standard som Lantmäteriet tagit fram för lägenhets- och adressregistret. Av dramaturgiska skäl anförs också att ”det har förekommit säkerhetsrisker” genom att räddningstjänst och ambulans inte hittat rätt. Med andra ord, inte kan skilja mellan Hallstahammar och Kolbäck.

Ett åsatt namn på samhälle, gata eller by kan i backspegeln ses som ett kulturarv. Det är en del av det gamla och de boendes identitet. Det regleras i kulturminneslagen som vi fick år 2000. Namnfrågan är således inget man med några knapptryckningar på datorn går in och ändrar, inte ens hos myndigheterna. Lantmäteriets standard är ingen lag bara en rekommendation vid åsättande av nya namn.

För ett antal år sedan skulle en liknande adressändring göras på landsbygden inom Hallstahammars kommun. Som exempel skulle byanamnen efter den tre km långa Säbyvägen ersättas med ett nummer även om byn i fråga låg fler hundra meter från vägen.

Då de berörda undrade vad som var på gång fick de till möten med kommunen. På dessa argumenterade byborna kraftfullt, tillsammans med hembygdsföreningen, för att behålla bynamnet i adressen. Lösningen den gången, på ett ickeproblem för räddningstjänst och ambulans och att en adressändring måste göras, blev att bynamnen fick vara kvar dock med tillägg av ett nummer.

De nu beslutade adressändringarna har inte föregåtts av något samråd med de drabbade eller hembygdsföreningen. Mycket märkligt kan man tycka då kommunen under fler år försökt profilera sig som ett föredöme då det gäller medborgardialog med enkäter, möten och visioner.

Jag överklagade beslutet. Det ligger nu hos förvaltningsrätten i Uppsala för prövning.

Kurt

 

En åländsk Wilhelm Moberg

Jag har alltid en bok uppladdad från Legimus i min iPod. Ibland kan man där göra verkliga fynd som när jag snubblade över en talbok med titeln: Himlen över Helvetinjärvi av Leo Löthman. Berättelsen påminner mycket om Wilhelm Mobergs Invandrarna med den skillnaden att i Leos version får man följa en nybyggarfamilj i Finland runt millenniumskiftet 1800-1900.

Boken är lärorik och spännande skriven om nybyggarnas hårda levnadsbetingelser och fylld av finska uttryck som förstärks av uppläsaren Tom Wentzels finlandssvenska dialekt. Man fäster sig genast vid familjemedlemmarna och hästen Pikku-Jussis hårda arbete i Ruovesis djupa skogar.

Senare i berättelsen beskrivs det Finska inbördeskriget 1918 mellan de röda och de vita som sådde split i hela nationen. Efter att striderna avslutats upprättade de vita specialdomstolar för att hantera de stora mängder röda som tillfångatagits. Det blev många dödsdomar och avrättningar i krigets anda och med krigets metoder.

Spanska sjukan, en mycket smittsam lungsjukdom, härjade bland nybyggarna som tog många människors liv inte bara i Finland. Även de fullt friska kunde drabbas. Min pappa blev i tonåren ombedd att hjälpa till att bära ut ett offer till Spanska sjukan i granngården. ”Doktorn sa åt mig att ha en tänd cigarett i munnen för att skydda mig” berättade han.

Himlen över Helvetinjärvi är den första delen i en romantrilogi av Leo Löthman med verklighetsbakgrund i hans egen släkt. Jag kommer att följa honom noggrant.

Kurt

Provlyssna direkt

Återställning och återkapitalisering

Full aktivitet råder nu i mitt seniorboende Åbrinken efter branden för 14 dagar sedan. Fasad och lägenheter skall återställas innan lugnet förhoppningsvis helt lägrar sig igen.

Eldsvådan var den andra kritiska händelsen i föreningens historia, den första var på det ekonomiska planet.

År 1990 beslutades det att bostadsrättsföreningen Åbrinken skulle byggas. Bankerna var på den tiden generösa med långivningen. För finansieringen av bygget lånades hela 22 miljoner. (8 miljoner över 1991 års byggkostnad enl. SCB) Den accelererande finanskrisen gjorde också marknaden osäker för potentiella bostadsrättsinnehavare.

Läs mer på föreningens hemsida där har jag nystat upp vad som hände.

Kurt

Synden straffar sig själv

I mitt förra inlägg ”Gladiatorkamp” raljerade jag om hur de politiskt styrande agerar för att nå fram till makten och hur medierna framställer dem nära nog som clowner. Bland annat nämnde jag söndagskvällens partiledardebatt som ett spektakel. Jag var ändå beredd att se programmet.

Väl bänkad framför TV:n hände det som inte fick hända: Eldsflammor slickade min balkong. ”Synden straffar sig själv” skulle mamma Elsa ha betecknat det med tanke på mitt uttalande i bloggen.

Det blev en omtumlande vecka trots att jag bara drabbades perifert med en nedsotad balkong. Men psyket fick sig en törn. De dagliga rutinerna stördes av tankar på hur illa det kunnat gå på äldre dagar. Nu är jag back to business igen.

Kurt

vlt.se visar händelse