Gubbröra – uppväxten

uppvaxten

Andra avsnittet från en kollektiv självbiografi

Stugan vi bodde i under min barndom var på ett rum och kök. Vedspisen höll köket varmt och i kammaren eldade vi i kakelugnen. När det var som kallast värmde mamma ett strykjärn på spisen och strök lakanen i sängen innan vi kröp ner under täcket på halmmadrassen. Skönt!

Vatten till husbehov pumpade vi upp i en hink ur den stensatta brunnen. Ett handfat i en lavoar fungerade som tvättställ. Varje vecka fick vi emellertid bada i ett större kar, jag först som var äldst och sedan min bror. Den turordningen gällde också skor och kläder, han fick nästan aldrig några nya kläder, det var mina urvuxna som gällde.

Jag fick som alla barn i bondhemmen tidigt lära mig att hjälpa till. Att bära in ved och vatten var en högprioriterad uppgift. Att hässja och bärga hö, medan kompisarna åkte och badade, var ingen höjdare.

Jag har ett minne från hösten 1939. Pappa gick på åkern och plöjde med hästarna. Mamma och jag var i köket. Efter nyheterna på radion sa hon till mig: ”Gå ut till pappa och tala om att kriget har börjat”. Att det var ett allvarligt budskap gick inte att ta miste på.

Det var grymt kallt, för att använda dagens språkbruk, under krigsvintrarna 1940-1942.
Innan vi skidade till skolan hade mamma lindat schalar runt huvudet på oss så bara ögonen var fria. Men iväg måste vi. Det är klart att mamma oroade sig för hur vi skulle klara oss i kölden, någon telefon fanns inte. I skolsalen eldades det så vedkaminen blev röd.

Den tidens skola skilde sig mycket från dagens. Den största skillnaden ligger nog i katederundervisningen och med ordning och reda i klassen. Att kunna multiplikationstabellen som ett rinnande vatten var ett krav.

Vid alla skolavslutningarna stod vi barn runt flaggstången och sjöng ”Den blomstertid nu kommer”. Den 17 juni 1947 gjorde jag det för sista gången då jag gick ut sjätte klassen. Jag klarade hela skolgången utan kvarsittning i någon klass, till min mammas stora lättnad.

Konfirmationen var viktig på mer än ett sätt. Vid själva konfirmationen i kyrkan fick man bära långbyxor för första gången. Dessförinnan var det golfbyxor, skidbyxor och kortbyxor som gällde. Vid den högtiden fick jag också min första klocka.

Barndomen präglar människan för livet och jag är evigt tacksam för den privilegierade barndomen jag fick. Det är bara det att jag inte förstår det förrän nu på äldre dagar.

Kurt

Bosse skriver

1933 året då jag föddes, var det svår depression, förstärkt av Kreugerkraschen 1932. Det var hårda motsättningar på arbetsmarknaden. Skotten i Ådalen var 1931. Fattigdomen var omfattande, man blandade bark i brödet. Under 40-talet hade vi världskriget med ransonering, mörkläggning och gengasdrift.

Min hemort Broby, ligger i den vilda Göingebygden, där snapphanarna på 1600-talet slogs mot svenskarna. Far hade startat sin lilla affär, i ett källarplan, året innan jag föddes. Trots kärva tider gick affären bra. Far var driftig.

Min utbildning var 6 år i folkskola, 4 år i realskola och 2 år på handelsgymnasiet i Kristianstad.

Att arbeta i affären, när man kom hem från skolan var självklart. Inget man ifrågasatte. Dessutom tyckte jag att det var roligt. På söndagar, när affären var stängd, arbetade jag ibland som skummjölkadräng på mejeriet.

Under realskoletiden arbetade jag två sommarlov hos en bonde. Tufft att mocka hos grisarna. Gasmask hade behövts. Sommarlovet under gymnasietiden arbetade jag på bank. För intjänade pengar köpte jag 10 år gammal min första roddbåt begagnad. 15 år gammal köpte jag en motorcykel. MC körkort tog man vid 16.

Göinge var brottarbygder. Jag började träna när jag var 12, kom med i laget vid 14 som bantamviktare. I juniorlaget i fotboll spelade jag halvback/mittfältare. Broby hade en livlig scoutkår, där jag var ledare för patrull Ekorren.

Den stora skillnaden mellan fars släkt och mammas släkt, gav mig insikt i olika livsmiljöer. På fars sida röstade man borgerligt. Många var frireligiösa. På mammas sida var alla socialdemokrater. För min syster och mig var far och mamma ett självklart tilltal. På fars sida var pappa otänkbart, på mammas mor lika främmande.

När far fyllde 50 hade han två fester. Broby gästgivargård abonnerades för fars släkt och några bekanta bl.a. kyrkoherden. Där skålade man högtidligt med vin i glasen. För mammas släkt och nära vänner abonnerade man Tydinge danspaviljong. Där var det öl, snaps och klackarna i taket. Jag fick hålla två helt olika tal.

Senare på 70-talet gick affären i konkurs, när far omkommit i en olycka. Jag hade skrivit på borgenslån. Pekuniärt är mitt arv skulder. Viktigare är, att min uppväxt var harmonisk med föräldrar, som jag tyckte mycket om. Jag fick stor frihet och fick också ta ansvar tidigt.

Rune skriver

I fortsättningen berättar jag från mitt eget minne och då är det upplevelser som troligen berört eller påverkat mig och som bidragit till att göra mig till den människa jag är. En sådan händelse, för mig livsviktig, är följande.

På somrarna hjälpte min mor till på gården i sitt födelsehem. Slåttern pågick och jag som var 3 år fick hon ta med sig till åkern. Det varmt och soligt, jag satt för mig själv en bit från de övriga. Det antas att jag har klappat en huggorm som legat hopringlad. Bettet tog i vänster pekfinger (ärret finns ännu kvar efter 78 år).

Det blev uppståndelse bland de vuxna, ormbett var inte ofarligt på den tiden. Handen och underarmen svullnade upp ordentligt. Febern gick upp till närmare 42 gr. En mil bort i Pjätteryd fanns närmaste läkare. Åka med häst och vagn?  En lanthandlare som ägde bil körde oss till läkaren som stack en spruta i skinkan på mig. Har en förnimmelse av att jag kände min mors oro och att hon vände sig till Gud om hjälp.

Jag var fyra då familjen flyttade till en lägenhet med lägre hyra. Vi var då fem personer som bodde i ett rum och kök. Detta kom att bli min boendemiljö tills jag var nio år då mina äldre syskon kunde börja arbeta och hjälpa till med hyran. Då flyttade vi till en TVÅ-rums lägenhet med fönster mot gatan, vilket lyft!

Min far var sjuklig och saknade riktigt arbete och inkomst, min mor städade hos andra familjer. Vi var således ”mindre bemedlade”. Tror mig aldrig känt någon skam över detta men omedvetet kan dock finnas vissa taggar i minnet som säkert inverkat på vad jag kommer att skriva om.

Skolan påbörjades och skoltiden förflöt med ganska hyfsade betyg. I hemmet var jag var ganska snäll, hyss och jäkelskap skedde utanför.  Familjen var berättigad till hjälp från Malmö Stads Fattigvårdsnämnd, bl. a. fick jag kläder och skor genom skolan. En lapp lämnades då till läraren.

Sedan var det att besöka skolhjälpscentralen med sina sämsta kläder på sig. Ändå prövades ärendet noga. Jag var dock inte ensam, i femte klass var vi 5 grabbar som bar likadana lumberjackor,   … gissa var de kom ifrån?  Min äldre bror bar en ”madabricka” om halsen. På brickan stod: FFSB, för fattiga skolbarns bespisning.

Min uppväxt i Malmö kom att förknippas med världskriget 1939-45 och det som beskrivs i den här boken kunde vara mina egna.

krig_fred

Gubbröra – första avsnittet från en kollektiv självbiografi – våra förfäder

mor_far_foraldrar_2

Jag växte upp på en gård som kom att tillhöra släkten i 149 år. Det var min farfars far, utbildad skomakare, som 1854 gifte sig med den 32-årige änkan till hemmanet. De fick inga barn ihop men när hustrun var 46 år skaffade de sig en piga. Och se nu kom barnen. Tre oäkta barn föddes innan farfars far skilde sig från hustrun, gifte sig med pigan och erkände faderskapet. Ett bland sju av barnen var min farfar Ernst som föddes 1874.

Som 22-åring tog Ernst över gården efter sin far, som hade avlidit. Tre år senare 1897 gifte han sig med pigan Maria som arbetade på gården. Ernst och Maria får 10 barn varav två dör vid yngre år.  Ett av barnen, sonen Erik, blev min pappa. De fick tidigt lära sig hjälpa till på gården. Någon fortsatt skolgång var det inte tal om (gällde även för mig själv och min bror).

Maria dog oväntat en natt 1937 vid 59 års ålder. Trots att jag då bara var tre år kommer jag tydligt ihåg henne som en snäll och mild farmor. Min farfar var däremot en bister herre som sällan pratade med sina barn eller barnbarn. Jag har ofta funderat varför.

Ernst var dock en betrodd man på bygden. Den slutsatsen kan man dra då han fick fler förtroendeuppdrag. Han var fjärdingsman, barnavårdsman och kristidsman under andra världskriget.  Förutom bonde var han en duktig biodlare och mycket händig vid hyvelbänken.

Mormor Ida och morfar Gustav var båda födda 1879 och bodde i ett litet torp. Gustav var pappersbruksarbetare och omtyckt bland arbetskamraterna. Ida och Gustav gjorde inte mycket väsen av sig utan strävade och födde upp fem barn under små omständigheter.

Jag cyklade ofta tillsammans med mamma till dem för att hälsa på. Vid ett tillfälle skidade jag ensam den 10 km långa vägen och blev vid framkomsten trakterad med nyponsoppa av mormor. Jag fick två fyllda tallrikar trots att en hade varit nog. Man sa inte nej tack på den tiden men sedan dess undviker jag nyponsoppa.

Min mamma och pappa övertog gården efter farfar. Vi hade kor, grisar och höns. Hönsen var mammas Babies, som det heter i dag, och jag tror det var äggen som räddade ekonomin. Var lördag cyklade hon med äggen på pakethållaren de två milen till Bondtorget i Västerås för att sälja dem. Resorna till staden blev även hennes andningshål mot världen. Semester fanns inte på kartan.

Kurt

Bosse skriver

Farfar Axel, född på 1870-talet, var åkare med häst och vagn. Axel hade flera förtroendeuppdrag bl.a. som fjärdingsman. Han var djupt religiös och en sträng herre. Jag var bara 6 år, när han gick bort och har inget starkare minne av honom.

Farmor Maria, född på 1870-talet, var en gladlynt person. Hennes religiositet var av det mildare slaget. Maria var en duktig sångerska och sjöng ofta i kyrkorna. Jag var 10 år, när hon gick bort.

Min far Gunnar, född 1907, var nr 4 i en syskonskara på 2 döttrar och 3 söner. Under uppväxten arbetade han som åkare, men bröt sig tidigt loss och blev affärsbiträde. Endast 25 år gammal öppnade han en matvaruaffär. Affären växte och blev en av de första snabbköpsaffärerna i Norra Skåne.

Morfar Pelle, född 1881, var fattig glasbruksarbetare i Småland. Han var starkt engagerad i arbetarrörelsen, stod på barrikaderna under storstrejken. Han blev facklig ordförande och var ofta i luven på brukets disponent, när han förde arbetarnas talan. Med sitt heta temperament tog han ibland till knytnävarna, när orden inte räckte till. De sista åren var han lugn och förnöjsam. Han satt i eget hus och han var skuldfri. Han tyckte att arbetarna fått det bra. Pelle gick bort, när jag var 22 år gammal.

Mormor Josefina, född 1884, arbetade i vården innan hon gifte sig. Hon var också engagerad i arbetarrörelsen. Hon tillhörde flera kommunala nämnder och styrelser. Josefina var en bestämd kvinna. Hon tog hand om barnen och ibland barnbarnen. När min mamma låg sjuk på BB flera månader efter min födsel tog hon hand om mig. När man var sjuk var standardmedicinen lite brännvin på en trasa. Hon blev 97 år. Levde ensam och klarade sig själv.

Min mamma Wilma, född 1912, var nr 3 i en syskonskara på 4 döttrar och en son. Hon fick tidigt klara sig själv. Hon arbetade på konditori för att försörja sig. Det var så hon träffade Gunnar, när han under kvällarna underhöll gästerna med sång och pianospel.

Jag vistades ofta hos morföräldrarna under loven. Trots fattigdomen var det ett rikt kulturliv. Det höglästes svenska klassiker, sjöngs, musicerades, spelades schack och diskuterades, ibland högljutt, politik och samhällsfrågor. Pelle var med i såväl musikkåren som sångkören. Både Pelle och Josefina var engagerade i Folkets Hus olika aktiviteter.

Rune skriver

Mina far- och morföräldrar var bortgångna före min tillblivelse, kan således inte minnas utseende och känner knappt till något om deras karaktärsegenskaper. Hittar en del fakta genom släktforskning och berättande från mina föräldrar.

Min farfar Anders Nilsson f. 1851, min farmor Hanna Åkesdotter f. 1849. Anders och Hanna gifte sig 1879, bosatte sig i Ö.Sönnarslöv i Skåne som småbrukare och arbetare. Maltesholms gods låg i närheten och många av traktens män arbetade där.

Paret fick fem barn, fyra pojkar och en flicka. En av pojkarna, August, kom att bli min far. Flickan gifte sig och emigrerade till Amerika, Olalla, Washington, jag har en kusin där. Min far August gick 2 år i skola, sedan fick han börja arbeta hemma och på godset. Apropå arbetet på godset, har min far berättat att de som kom för sent hängdes upp i en krok i porten och pryglades.

Min morfar Johan Fredrik Petersson f. 1850, kom som barn med föräldrarna från Agunnaryd till Möcklehult i södra Småland. Gifte sig 1889 med min mormor Thilda Karlsdotter f. 1859, från Möcklehult där hon bodde med sina föräldrar. Första barnet föddes efter endast 3 veckor, (här kan man tala om ”tvunget”). Sedan kom ytterligare 5 barn varav Anna kom att bli min mor. Ett barn, Ester, gifte sig och emigrerade till Australien, fick inga barn.

Mina föräldrar träffades i Lund. Hur min mor, född 1898 och uppväxt på landet i en liten by i Småland, kom att hamna just i Lund vet jag inte, inga nu levande släktingar finns att fråga. Jag vet dock att hon hade arbete som piga i hushållet hos professorer och annat s.k. bättre folk i Lund. Min far, född 1893 i Ö. Sönnarslöv i Skåne, saknade yrkesutbildning och hade haft flera olika arbeten på olika platser innan han träffade min mor. Giftermålet skedde i februari 1928. Min äldre bror föddes 5 månader senare och äktenskapet var således att betrakta som ”tvunget”.

Två år senare föddes min syster. Två barn, pojke och flicka, skulle väl idag ha ansetts som idealiskt men så blev det inte. Fyra år senare, 1934, föddes även jag. Den tidens möjlighet till familjeplanering kan inte jämföras med dagens men ändå, i mina egna funderingar, har ordet ”sladdunge” ändå fladdrat förbi. Men fladdret visade sig helt obefogat, som minstingen var jag alltid älskad och i tidiga barndomen blev jag något av en kelgris hos de vuxna. Vid min tillkomst bodde familjen i ett äldre enfamiljshus i Malmö.

Gubbröra – Inledande avsnittet från en kollektiv självbiografi

ynglingar

Vilken fantastisk samhälls- och teknikutveckling vi har varit med om, är ett återkommande ämne när jag ibland träffar två av mina gamla arbetskamrater från 1960 talet. Men vad mera hände i våra liv? Hur blev det och vilka val gjorde vi? Var det bra val? Eller var det slumpen som gjorde att det blev som det blev?

Vi blev överens om att här på bloggen skriva en typ av memoarer där vi följer en gemensam tidsaxel men där var och en skriver sitt avsnitt. Vi hoppas på så sätt ge en bild av hur livet gestaltade sig för tre forna arbetskamrater. Vi har ett gemensamt och det är att vi nu nått en aktningsvärd ålder av 80+ men vi kommer från tre olika uppväxtmiljöer och geografiska orter. Första avsnittet, som blir nästa veckas inlägg, kommer att beskriva mor- och farföräldrarnas miljö på 1800-talet.

En kort presentation av författarna: Det är jag själv Kurt, bondson från Säby i Västmanland, det är Bosse från det borgerliga Broby i norra Skåne och det är Rune från arbetarklassens Malmö. Vår härkomst kan göra skillnad i vad och hur vi skriver men det centrala i skrivandet kommer förhoppningsvis att avspegla utvecklingen i samhället, oss själva och det vi arbetat med.

Vi tre möttes 1961 på det nystartade företaget Friden på Kaptensgatan 4 i Malmö. Bosse som var filialchef och jag serviceansvarig skulle anställa en tekniker. Det var svårt att få tag på servicetekniker på den tiden när teknikutvecklingen rusade.

Rune var en av de platssökande. Han jobbade på IBM och hade därför en hög svansföring och han lät sig inte imponeras så lätt av vår hålremsutrustning. För att imponera på honom bjöd vi på en kopp kaffe på Aggerborgs Kafé. Rune blev en lyckad rekrytering inte bara som tekniker utan även som kamrat. 1965 var vi åtta tekniker.

Vi är pionjärer från den tiden när kontoren började automatiseras men är nu tre gubbar som ofta funderar på den utveckling vi haft.

Kurt

Bild ovan: Kurt 27, Bosse 28 och Rune 27
Bild nedan: Aggerborgs kafé vid Davidshallsbron i Malmö

aggeborgs

Kittelbacken

När jag kommit hem till Vallby – Säby i slutet av 1990-talet och skaffat min första PC, en IBM Aptiva, började jag skriva om socknen och människorna där. I brist på nyskrivna artiklar för bloggen återberättar jag en del av mitt tidigare skriveri. Först ut är Kittelbacken, en berättelse från Håskesta.

Håskesta i Säby socken är gammal kulturmark med fornlämningar. Dessutom går gamla Eriksgatan, den fornsvenska kungaleden, genom byn. Jag var där på besök hos en gammal skolkamrat, nu pensionerad bonde. Till det obligatoriska kaffet försökte jag få honom att berätta om en skatt som skulle ligga nedgrävd i en backe strax intill. Att det fanns en skatt fick jag bekräftat av en annan gammal man från grannbyn, Nisse i Brunna, salig i åminnelse.

När jag nu förde skatten på tal mörknade min väns anletsdrag och hustrun föll mig genast i talet och meddelade att det inte alls var något att tala om, känsligt ämne uppenbart. Vad jag till slut lyckades lirka ur honom var följande:

För länge sedan hade någon herreman, som förmodligen tillhörde det kungliga ressällskapet som for på Eriksgatan, konstaterat att här i Håskesta var rätta platsen att gömma de tillgångar han hade. Den tidens skatteplanerare hade inte dagens lättillgängliga skatteparadis att vända sig till.

Han grävde i alla fall ner en kittel full med guld och ädla stenar. Till sin hjälp hade han en kyrkans man. Detta för att platsen skulle skyddas genom besvärjelse och därför inte behövde bevakas. Ingen tordes heller försöka gräva upp och tillskansa sig rikedomarna. Platsen fick av byborna benämningen Kittelbacken.

Ett seriöst försök gjordes dock av några drängar som först hade informerat sig om hur besvärjelsen kunde upphävas. De fick reda på att största chansen att lyckas var om man försökte gräva vid midnatt, en skärtorsdag, i fullmånens sken och under total tystnad.

Man förberedde sig väl och vid den rätta tidpunkten skred man till verket. Efter hårt arbete med spade och spett träffade man mycket riktigt på kitteln. Och man började baxa den upp ur gropen.

På vägen intill backen hörde en av drängarna en kärra komma farande. Han tittade upp och såg att kärran drogs av en höna. Han lät undslippa sig ett förvånat tillrop, oklart vad. Tystnaden bröts och kitteln föll tillbaks i gropen som rasade in och skatten blev på nytt oåtkomlig.

Tiden gick och tron på mystiska krafter avtog. Vissa försök har gjorts på senare tid att komma åt skatten, dock utan framgång. Man måste emellertid ändå ha förargat det väsen som bevakade skatten, Kittelgubben som han kallades. Oförklarliga händelser inträffade. Som exempel hände det vid ett tillfälle, berättar min vän, då man avverkade skog i backen, att verktyg försvann från dag till annan.

Min sagesman har än i dag respekt för platsen. Ytterligare försök att få upp skatten är inte tillrådligt enligt hans bestämda mening. Som barn var det otänkbart att ens leka där, berättar han. ”Kittelgubben kommer och tar er” var mer än tillräckligt som förmaning för att få de mest bångstyriga ungarna att ta reson.

Vallby Säby i december 2000

Kurt