Barren föll av

pa_gransen

I den nyutkomna boken ”På gräns mellan krig och fred” har Malmö stadsarkiv föredömligt samlat in ett sjuttiotal av malmöiternas personliga berättelser om krigsåren. Det var 20 år innan jag själv kom till Skånemetropolen.

Ibland tänker jag tillbaka på min tid i Malmö på 1960-talet. Dagens Malmö skiljer sig väsentligt från dåtidens idyll. Då var jag ännu ung, bildade familj och barnen föddes på MAS. Byggnader och platser som beskrivs i boken var i stort sett desamma som jag minns dem.

Att kustbefolkningen fick göra större uppoffringar under kriget än vi inlandsbor framkommer med all önskvärd tydlighet. Boken innehåller inte bara skildringar om ransonering, flyktingar, hur barn sändes till släktingar i Småland utan fler av berättelserna handlar också om flygplan som nödlandade.

― Ett antal Flygande fästningar nödlandade vid olika tillfällen på Bulltofta flygfält efter att ha blivit skadeskjutna, Sven-Erik f 1935.
― Jag tyckte alltid det var hemskt och jag var rädd för flygplanen som nödlandade utanför Rosengårdsstaden där höghusen nu är, Barbro f 1938.
― Jag kommer ihåg en jul, vi hade en liten torr julgran och så kom flygplanen mullrande över och alla barren föll av, Vanda f 1918.

Nödlandningen krävde sina offer. På Östra kyrkogården i Malmö begravdes fyrtiotvå unga amerikanska flygare.

Jag kom att prata med Bengt Wisell, född 1930 på Bruket i Sörstafors, om hur kriget berörde oss i Kolbäcksbygden, förutom ransoneringen och mörkläggningen som jag själv minns.

Vid början av kriget 1939 mobiliserade Sverige sina landstormstrupper för att bevaka strategiska mål som bron över Kolbäcksån. Ett utsiktstorn fanns också på det vidsträckta Åbyfältet invid Sörstafors. Det var bemannat dygnet runt.

Landstormsgubbar var inkvarterade hos en lantbrukare på fältet. Där fick de övernatta, liggande på golvet i ett dåligt uppvärmt rum. Om utkiken i tornet såg något misstänkt fick man låna bondens telefon och larma flyget i Västerås.

Flygplan från flygflottiljen F1 i Västerås flög och hade övning över Åbyfältet. Trots det geografiska läget fick även F1 ta emot och härbärgera Flygande fästningar. Under kriget kunde de stora planen komma från Västerås och runda skorstenen på Sörstafors pappersbruk. Endast två av planens fyra motorer var igång för att spara bensin.

Fast det var förbjudet cyklade bygdens pojkar till en närliggande torvmosse och såg på när de svenska flygplanen B3 övade bombfällning mot uppställda mål mitt i mossen.

Kurt

abt_1940_tal
Höbärgning i Åby från 1940-talet

sorstafors

arbetare_i_sorstafors
Sörstafors Pappersbruk i slutet av 1800-talet

PS
Mina blogginlägg från 2014 finns tyvärr inte med här.
En del av dem har jag gjort tillgängliga på annan plats.
Klicka här för att komma till BolggArkivet.

Thailand i sorg

En av mina gamla vänner, Ingrid Johansson, berättade i februari lite om hur hon och andra svenskar upplever Thailand. Efter en sommar i Sverige är hon nu tillbaks till ett kungadöme i sorg, det förstår jag efter hennes senaste e-postmeddelande.

Kurt

Kunde inte motstå frestelsen att skriva några rader vid min första soluppgång för den här hösten.

Här i Thailand påminns man förstås stundligen om att vi alla är dödliga nu när kungen har avlidit. Det är mycket speciellt att vara här nu men känns fint också att få vara med om ett land i sorg. Lär aldrig hända mig mer på det här sättet.

Just nu när jag satte på TVn var det två flickor som sjöng så vackert. De hade rosa blusar och jag funderade på hur det kan komma sig att den rosa färgen ”duger” när det i övrigt är svart och vitt som gäller. Då slog det mig att det var färg på TVn! Det var helt svart-vitt igår! Tidningarna har också varit i svart-vitt och när jag tittade på Bangkok Post nyss så var den fortfarande svart-vit.

Det var som vanligt mycket thailändare med på planet hit och jag kunde inte se någon som inte var klädd i svart och ibland litet vitt. Jag var också svartklädd. Kändes självklart att visa thailändarna respekt på det viset. Svenska ambassaden och Thailändska turistrådet rekommenderar också utlänningar att klä sig i mörka färger. Vidare ska man behandla thailändarna som om det är en personlig sorg, en nära anhörig som gått bort. Är nog precis så väldigt många thailändare känner. Inte lätt att förstå liksom så mycket annat i den här kulturen men vi skulle nog alla må bra av litet goda förebilder. Skulle nog folket i USA också behöva.

Flygvärdinnorna däremot var inte svartklädda. Blev kanske för dyrt att sy upp nya dräkter. Har också hört att priset på svarta skjortor och tröjor har dubblats de senaste dagarna. Kabinpersonalen hade ett svart band på sig i samma form som rosa bandet i Sverige. Det är ju en smidig lösning om man nu som jag trots allt inte är så närstående så jag var och skaffade några sådana idag när jag var och handlade. Har grannar som också ville ha. Man får dem gratis.

Ingrid

Brygghusbarnet blir godsägare

erik_ericsson

I förra veckan avslutades Gubbröra ― en kollektiv självbiograf.  Vi var tre ynglingar födda 1933/34 som berättade om vårt arbetsliv och om samhällsutvecklingen. För att få en tillbakablick över samma ämne fast 100 år tidigare återger jag här nedan delar av en självbiologi skriven av Eric Ericsson född 1834. Han blev en samhällsbyggare i Kolbäckbygden på 1800- talet.

Kurt

Eric Ericssons berättelse: Några ord till mina efterkommande (Försent började Memoarer)

Jag föddes i Forsta Kolbäck den 21 maj 1834. Samma dag var det inkvartering då Nerikes Husarer voro på väg till storläger i Stockholm. Sådana inkvarteringar voro vanliga den tiden, två till tre gånger årligen. Min mor måste därför ligga i en brygghuskammare vid min födsel.

Det var andra tider då, det var visserligen en skola i sockenstugan men ingen utbildad skollärare. Det var att anta någon som var något mer erfaren än andra. I början av 1840-talet fick vi en skollärare och material att skriva i. En sandbänk som ströks över med en bräda då vi plottrat den full och sedan börja igen. Sedan fick vi stentavlor (griffeltavlor) att fortsätta övningarna med och till sist ett halvt ark papper att skriva provsida på.

Så fort man gått och läst – blivit konfirmerad – var man utlärd. Huvudsaken var att kunna katekesen utantill från pärm till pärm och likaså bibliskan. För den som hade gott minne gick det bra men andra fingo pinas betydligt i synnerhet vid husförhören.

Då jag inte var i skolan fick jag alltid hjälpa till hemma med vad jag kunde göra. Hålla rent på gård och backar med mer. Sedan var det att ta i med varjehanda. Vi hörde till reserven vid Kolbäcks skjutsstation och då ett visst antal hästar utgått där kom hållkarlen och tog hästar och skjutskarl. Trots att det var aldrig så brått för oss, spändes hästarna från plogen och skjutspojken måste följa med nästan som han befann sig.

Om Kolbäcks krog och gästgivaregård skulle det kunna vara mycket att skriva om. Där var en samlingsplats för allt slödder. Man fick se det som nutidens folk skulle rygga tillbaka inför.

Resande som for i två- och tre-spända åkdon. Diligenser som gick med fyra hästar i bredd från Stockholm till Malmö och Göteborg fram och åter två gånger i veckan. De var svåra att möta på de smala vägarna, det var bäst att köra ur vägen långt före, köra in i skog eller ut på gärdena eller i värsta fall i diket. Det skedde många olyckor men det fäste sig ingen vid.

Kommer särskilt ihåg då Carl XIV Johan reste förbi här. Det var då han 1838 reste till Norge. Det var en rörelse som ingen nu levande kan göra sig en föreställning om. Han hade en tross på 200 hästar och rörelsen räckte ett par dagar. Först kom köksvagnar och annat. Till sist kom kungen själv med en obeskrivlig ståt, herrar i lysande uniformer av guld och det var svårt att urskilja vilken som var kungen. Man kan förstå vilken uppståndelse det var vid sådana tillfällen. Landshövdingen red i spetsen för kungsvagnen inom sitt län och kronofogdarna red före, var och en inom sitt fögderi. Det var inte långt mellan skjutshållen Västerås, Dingtuna, Kolbäck, Björksta i Munktorp och sedan Östtuna i Björskog, men det gick fort, svetten rann av djuren.

För att återgå till mitt arbete och verksamhet, så var det att stå i så fort man kunde göra något. När vi kom från skolan var att läsa läxor och ut och plocka lerkockor ur dikena med mera.

Då vi blev större var det att gå upp klockan tre och tröska med slagor. Det var det mest pinsamma arbete man kunde tänka sig i synnerhet innan kroppskrafterna var utvecklade. Det var bråttom för alla ville ha sluttröskat till Jul. På somrarna var det lika brått men då med slåttern.

Vad beträffade arbetstiden så var det under slåttertiden att börja mellan klockan två och tre på mornarna för att kunna få slå medan daggen var i, som det hette. Då daggen var borta fick man inte av det dåliga gräset, tåtlar och dylikt. Sedan var det att räfsa bland tovor och buskar, sätta upp i såtan eller köra in hö. Arbete med det kunde ofta räcka till 9-10 på kvällarna. Men då vi gick hem sjöng vi och var glada och belåtna.

Beträffande inhägnader så var det gärdesgårdar efter alla vägar. När vi släppte ut våra svin om våren så kunde de gå ända till Köping. På Svinskogen uppehöll de sig länge och så kom de hem någon gång i ett stort sällskap, 50 till 60 grisar. De påtade upp dikesrenar och landsvägsrenar och så begav de sig iväg på andra håll en tid och så kom de igen. Någon annan föda fick de inte på hela sommaren.

Jag blev gift i Kyrkbyn den 10 oktober 1861. Var sedan hos min svärfar till 1868 då jag övertog gården. Det var mina värsta hundår. Jag gick först och sist. Då de övriga arbetarna hade sin middagstimme fick jag kasta i mig en bit och sedan skriva. Lika så om kvällarna skriva och räkna då de övriga fick vila.

Min svärfader, en stor sträng man, hade startat ett bränneri där det tillverkades 600 till 1 000 kannor brännvin per dygn. Där arbetades i tre till fyra vintermånader. Jag fick lära mig skriva och räkna på nytt som jag alldeles glömt vid 27 års ålder.

Då jag på hösten (1868) för brännerirörelsen behövde minst 30 000 kronor var det några bondgrannar som tecknade sig för borgen för detta belopp och jag började. Var själv tillverkare inspektor o bokhållare, ingen ståt. Jag satte själv för min häst när jag skulle ut och åka och sköta ett så stort företag ensam, men jag fick ligga i. Det var 16 man i bränneriet, i jordbruket omkring 20, vi hade inga maskiner då. Ja arbete var det både dag o natt. Jag såg om det jag hade och hade ett stort förtroende hos folk, vad jag nu efteråt mera inser.

Det är i dag den 9 juni 1913, jag fyllde 79 år den 21 maj och börjar därför bli trött.

Eric Ericsson

Hela hans berättelse kan läsas här.

kyrkbyn
Kolbäcks Kyrkby

Gubbröra – Epilog 2016

gamlingar

Sista avsnittet från en kollektiv självbiografi

Vi var tre ynglingar som av en slump råkade hamna på samma arbetsplats 1961. Vi gjorde våra val och vägarna skildes. Så har vi mötts igen, tre gubbar, i ett samarbete där vi delar med oss av vår färd genom arbetslivet. Den som inte följt vår berättelse från starten kan börja här.

Den största förändringen i mitt liv var nog när jag 1965 bytte arbetsplats, från Malmö till Stockholm. Jag flyttade från ett idylliskt boende i fiskesamhället Limhamn till det nybyggda Bollmora. Jag hamnade oundvikligen i en mer stressande trafiksituation och ett ständigt köande som jag hade svårt att vänja mig vid trots mina 25 år i Stockholm.

Den största utmaningen i mitt arbete var att starta produktionen av Volvos reservdelskataloger på mikrofilm. Överföringen av dokument och tidningar till mikrofilm gjordes i Sverige men inte med den förminskningsgrad som Volvo fodrade, den tekniken hämtade jag från USA. Jag inser nu att de många resorna och den omfattande kursverksamheten gjorde att familjen blev eftersatt, speciellt om man jämför med dagens curlingföräldrar.

Jag tror mig kunna konstatera att vår generation har levt i ett samhälle i ständig välfärdstillväxt och expansion. Vi har kunnat kosta på oss allt vi haft råd med. Det där med miljö och naturresurser kom i andra hand. Begränsningen var dock att pengar först måste tjänas och sparas innan man kunde spendera dem.

Efter avslutat förvärvsliv tystnade telefonen och faxen slutade mata papper. Snart var jag emellertid engagerad i hembygdsföreningen och min kreativitet fick sitt utlopp. Min tekniska ådra sattes också på prov när jag skapade en mobilanpassad hemsida: kolbacksbygden.se

Nu ägnar jag stor del av min tid åt friskvård för mina krämpor och att läsa, helst biografier/memoarer. Jag har varit med så länge och sett så mycket att det ofta är lätt att orientera sig i böckernas berättelser i tid och rum, vilket gör läsningen mer intressant.

Att berätta om mig själv håller mig också igång. Jag har lagt ut mitt liv på bloggen, som startade 2010, berättat om människor jag känt och saker som hänt mig. Jag tror mig emellertid ännu styra över mina beslut även om valmöjligheten vid min ålder är begränsad.

Slutligen ett tack till Bosse och Rune som gjorde berättelsen Gubbröra möjligt.

Kurt

Bild: Kurt 82, Bosse 83 och Rune 82

Bosse skriver

Vi bor nu i Tyresö. Vi ville komma närmare barnbarn och dotter med sambo. Härligt att på äldre dagar få uppleva den livsglädje, som den här lille knatten på 2 år utstrålar. Min fru, som arbetat som tandhygienist, och jag har haft ett bra liv tillsammans i mer än 40 år. Vi har också bra kontakt med mina söner och min f.d. fru. Hela klanen träffas ibland på familjemiddagar.

När jag ser tillbaka på ett innehållsrikt liv, känner jag mig privilegierad. Visst har det funnits problem och svårigheter. Slumpen, att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, har erbjudit möjligheter. När chansen dykt upp, har jag tagit den. Jag ser för det mesta mer möjligheter än problem.

Det svåraste beslutet och största utmaningen var, när jag lämnade Esselte System som VD. Företaget var då mycket framgångsrikt. Det väckte uppmärksamhet i branschen. Vad har hänt nu då? Koncernledning och anställda var förvånade. Det var tufft att stå emot alla spekulationer, men beslutet förändrade mitt liv till det bättre.

Även pensionärslivet har varit innehållsrikt. Jag har haft flera olika uppdrag. Det sista lämnade jag, när jag passerat 80. Skidåkning, havskajakpaddling, golf och tennis höll jag på med till ca 75, då jag fick operera en höft. Andra krämpor har tillkommit. Nu haltar jag med stödkäpp ca 2 km några gånger i veckan i Tyresöskogarna, går på gym 2 gånger i veckan.

Under några år bytte vi bostad ca 1 månad med familjer i andra länder. Oberfellabrun utanför Wien, Nantes i Frankrike och Boulder i Colorado. Att bo i ett land, även kortare tid, ger en god kännedom om ett land. Mer än den ytliga kontakten vid vistelser i ett turistområde.

Våra utlandsresor på senare år har varit kortare ”kulturresor” till olika städer i Europa. Numera är det korta ibland lite längre utflykter i Sverige. Under höst och vinter tillvaratar jag Stockholms stora utbud av föreläsningar och debatter. Vi går också gärna på teater och konserter. Vi läser mycket. Min fru mest romaner. Jag allt från romaner och biografier till triller. Vår dagstidning DN är tunnare i dag, men med bättre innehåll, tycker jag. Time och Nationell Geografi finns också på bordet vid läsfåtöljen.

Jag håller kontakten med de vänner, som finns kvar. Då och då blir det en tur till Kolbäck för att träffa Kurt, en av mina äldsta vänner.

Liksom en gång min morfar, har också den här 83 årige gubben blivit förnöjsam med livet, som det varit och som det är.

Rune skriver

Det mest betydelsefulla: Min fru o jag längtade efter barn men det dröjde 10 år innan det stora undret inträffade och vi blev lyckliga föräldrar. Här har skrivits om slump och andra tillfälligheter men vad/vem är det egentligen som bestämmer?

82 år bor jag nu i en pensionärslägenhet ett hundratal meter från kvarteret där jag växte upp. Känns som en stor förmån att ibland gå där och minnas händelser och hyss som grabb och inte bekymra mig över dagens ungdom.

Största utmaning: Startade egna företaget 1975. Sedan tonåren fanns nog denna tanke inom mig och då jag såg möjligheten tog jag chansen.

jobb11

Gubbröra 1980-talet

1980_2

Sjunde avsnittet från en kollektiv självbiografi

Esselte blev återförsäljare av Fujis mikrofilm i Sverige. Jag for för produktutbildning till deras huvudkontor i Tokyo och vidare till deras fabrik i Ashigara. Fuji-folket tog väl hand om mig men på fritiden ville jag försöka klara mig själv.

Det fanns skyltar och information överallt, men inget jag kunde tyda. Jag kunde dock hjälpligt kommunicera med skolbarn, om vi övervann vår blygsel. På tågresan till Ashigara mötte jag en hel skolklass. Efter mycket tissel och tassel kom ett av barnen fram till mig, sträckte fram handen och sa god dag på engelska, stort jubel bland de övriga i klassen.

Att beställa mat på restaurang var däremot enkelt. I skyltfönstret till matstället fanns tallrikar med de olika rätterna uppställda, naturtroget gjorda i plast. Det var bara det att gästen själv skulle tillaga den på en stekhäll vid bordet. Jag protesterade på svenska och fick strax en liten japanska bredvid mig som kock. Svenska i kombination med teckenspråket fungerar i hela världen.

I storstaden Tokyo bodde jag på ett vanligt hotell men i Ashigara fick jag bo på ett japanskt natthärbärge. Där fanns en gemensam sovsal med bara draperier som åtskiljde gästerna. Liggande på golvet med en träklabb som huvudkudde fick man försöka sova till gästernas ljudliga snarkningar, på japanska.

En handelsdelegation från Nigeria besökte Sverige och Esselte 1978. Några av besökarna blev intresserade av den nya automatiska telefonsvararen från Japan som vi på Esselte marknadsförde med framgång. En försäljningschef och jag som tekniker fick i uppdrag att besöka landet för att närmare undersöka marknaden.

Kontakt hade tidigare etablerats med en lokal firma i Lagos. Vi skulle nu tillsammans med dem besöka några företag för en demonstration av telefonsvararen. Det visade sig snart att de enda ”företagen” som hade tillgång till både telefon- och elnät var sjukhuset och försvaret. Det fanns således ingen öppen marknad.

En försvarsgrenschef besöktes emellertid. Han var intresserad av utrustningen men på grund av risken att bli misstänkt för muta vågade han inte fatta något beslut själv. Landets försvarsminister måste först ge sitt godkännande. Vi satt länge och väl i regeringens korridorer och väntade på företräde hos ministern dock utan att få något möte till stånd. Det var så långt vi kom under vårt besök i Afrika.

Kurt

Bosse skriver

Curt Abrahamsson, som jag kände väl, var en sann entreprenör. Han hade byggt upp Mercurikoncernen,  ett framgångsrikt, internationellt konsultföretag.  Vi träffades och kom överens om att starta ett nytt företag, Mercuri Data.  Idén var att utveckla och marknadsföra datasystem, som stöd i marknadsföring och försäljning.

Jag köpte en större villa i Sigtuna. Övre våningen blev vår bostad och nedre     våningen kontor. 3 av mina tidigare medarbetare anställdes. Vi tog fram ett säljplaneringssystem och ett system för simulering av kampanjer. Vi utvecklade också marknads- och kunddatabassystem för större företag.

Att använda data som stöd i marknadsföring och försäljning var något nytt på den tiden. Det blev uppmärksammat i fackpressen. Jag fick tillfälle att presentera systemen på konferenser, ordnade av såväl Dataföreningen som Marknadsföreningen, i både Stockholm, Göteborg och Malmö.

Avsikten var, att systemen också skulle säljas av övriga Mercuriföretag. Det gick trögt trots lovvärda försök. Datamognaden var låg bland konsulterna. Det var lättare att sälja konsulttjänster.

Vår egen försäljning gick hyggligt. Vi sålde säljplaneringssystem till de ledande dataföretagen och utvecklade kunddatabassystem åt flera större industriföretag.

1983 föddes vår dotter. Jag tog mig mer tid till familjelivet och upprätthöll också kontakten med mina söner. Trots fortfarande stor arbetsinsats fick jag också tid till friluftsliv och tennis. Mina resor var mest över dagen. Flög från det näraliggande Arlanda på morgonen och tillbaka på kvällen. Ibland blev det 2 – 3 dagar, då jag besökte Mercuriföretag i andra länder.

Det blev mycket skidåkning både med familjen och med kompisar. Bruksvallarna var vårt favoritställe för längdskidåkning. Med en kompis blev det veckolånga paddlingar med havskajak utmed Sveriges Östersjökust och i Ålands skärgård.

Att ha boende och arbete på samma ställe hade fördelar. Jag hann spela tennis på morgonen och ändå vara i gång på kontoret mellan 8 och 9. Jag kunde äta middag med familjen och sedan, när det krävdes jobba vidare på kvällen.

Tiden räckte också till ordförandeskap i Sigtuna tennisklubb och visst engagemang i kommunalpolitiken. Jag satt under en period i utbildningsnämnden.

Vi trivdes och hade ett bra liv.

Rune skriver

1984 kom IBM med ut sin Personal Computer (PC). Jag skaffade hem en sådan till mitt nya kontor på Ö. Förstadsgatan i Malmö i avsikt att skapa och leverera program till dessa PC.  Programvarorna fanns ju redan i drift för Philips-datorn, det gällde att överföra dessa till IBM-PC:n. Med hjälp av interface och egenhändigt tillverkad kabel lyckades denna överföring.
Mycket jobb sparades jämfört med att knappa över allt för hand, det skulle ha blivit många A4-sidor i källkod.

PC:n kom snart att bli utrustad med hårddisk vilket gav möjlighet till att skapa fler och mer sofistikerade program. IBM:s PC fick flera andra efterföljare och PC blev en gemensam benämning för dessa s.k. kloner (kopior). Programvaran såldes genom IBM- och andra PC-butiker där man ordnade visningar för PC med administrativa rutiner, samt dessutom genom egen direktreklam till företag.

1985 fyllde firman 10 år och jag var då 51. Ekonomiskt gick det bra men vad gällde pengar och dess värde tänkte jag ibland på barndomen och föräldrarnas påtvingade återhållsamhet.  Någon riktig entreprenörsanda fick jag aldrig, ibland ”arbetstiden” istället utflykter och ledighet. Att jobba utan anställda var effektivt men ibland saknade man arbetskamrater. Å andra sidan var det mycket kundkontakter så mänskligt umgänge blev det ändå.

Jag närmade mig 56 år och utvecklingen inom datorbranschen gick snabbt, operativsystemet DOS som jag arbetade med ersattes av Windows. Saknade rätta gnistan att skriva om programmen, nöjd med som det var. Dessutom började en begynnande lågkonjunktur (1990) göra sig påmind och jag började så smått pensionera mig vid 59. Därefter förblev datorerna mest en hobby.