Kittelbacken

När jag kommit hem till Vallby – Säby i slutet av 1990-talet och skaffat min första PC, en IBM Aptiva, började jag skriva om socknen och människorna där. I brist på nyskrivna artiklar för bloggen återberättar jag en del av mitt tidigare skriveri. Först ut är Kittelbacken, en berättelse från Håskesta.

Håskesta i Säby socken är gammal kulturmark med fornlämningar. Dessutom går gamla Eriksgatan, den fornsvenska kungaleden, genom byn. Jag var där på besök hos en gammal skolkamrat, nu pensionerad bonde. Till det obligatoriska kaffet försökte jag få honom att berätta om en skatt som skulle ligga nedgrävd i en backe strax intill. Att det fanns en skatt fick jag bekräftat av en annan gammal man från grannbyn, Nisse i Brunna, salig i åminnelse.

När jag nu förde skatten på tal mörknade min väns anletsdrag och hustrun föll mig genast i talet och meddelade att det inte alls var något att tala om, känsligt ämne uppenbart. Vad jag till slut lyckades lirka ur honom var följande:

För länge sedan hade någon herreman, som förmodligen tillhörde det kungliga ressällskapet som for på Eriksgatan, konstaterat att här i Håskesta var rätta platsen att gömma de tillgångar han hade. Den tidens skatteplanerare hade inte dagens lättillgängliga skatteparadis att vända sig till.

Han grävde i alla fall ner en kittel full med guld och ädla stenar. Till sin hjälp hade han en kyrkans man. Detta för att platsen skulle skyddas genom besvärjelse och därför inte behövde bevakas. Ingen tordes heller försöka gräva upp och tillskansa sig rikedomarna. Platsen fick av byborna benämningen Kittelbacken.

Ett seriöst försök gjordes dock av några drängar som först hade informerat sig om hur besvärjelsen kunde upphävas. De fick reda på att största chansen att lyckas var om man försökte gräva vid midnatt, en skärtorsdag, i fullmånens sken och under total tystnad.

Man förberedde sig väl och vid den rätta tidpunkten skred man till verket. Efter hårt arbete med spade och spett träffade man mycket riktigt på kitteln. Och man började baxa den upp ur gropen.

På vägen intill backen hörde en av drängarna en kärra komma farande. Han tittade upp och såg att kärran drogs av en höna. Han lät undslippa sig ett förvånat tillrop, oklart vad. Tystnaden bröts och kitteln föll tillbaks i gropen som rasade in och skatten blev på nytt oåtkomlig.

Tiden gick och tron på mystiska krafter avtog. Vissa försök har gjorts på senare tid att komma åt skatten, dock utan framgång. Man måste emellertid ändå ha förargat det väsen som bevakade skatten, Kittelgubben som han kallades. Oförklarliga händelser inträffade. Som exempel hände det vid ett tillfälle, berättar min vän, då man avverkade skog i backen, att verktyg försvann från dag till annan.

Min sagesman har än i dag respekt för platsen. Ytterligare försök att få upp skatten är inte tillrådligt enligt hans bestämda mening. Som barn var det otänkbart att ens leka där, berättar han. ”Kittelgubben kommer och tar er” var mer än tillräckligt som förmaning för att få de mest bångstyriga ungarna att ta reson.

Vallby Säby i december 2000

Kurt

Nära att bli slaktad

Bank-, finans- och fastighetskrisen i Sverige på 1990-talet grundlades redan 1986–1990 med de nya villkor som rådde i bankvärlden, bland annat avskaffades kreditmarknadsregleringar som tidigare begränsat utlåningen. Regeringen genomförde flera reformer som alla bidrog till krisen, bland annat en friare finansmarknad, ändrat ränteavdrag, samt reformer som egentligen främst syftade till att gå från ett hög- till ett låginflationssamhälle. Källa: Wikipedia.

Mot den bakgrunden kunde finanshajar låna pengar till aktieköp i företag som de ansåg undervärderade på börsen. Nästa steg var att begära en styrelsepost i bolaget. Väl där kunde man närmare utvärdera möjligheten att rationalisera eller lägga ett bud på företaget och avyttra det med god vinst. Göra ett klipp som det hette.

Som arbetstagarrepresentant i Esseltes koncernstyrelse mellan åren 1989 till 1994 fick jag uppleva ett sådant försök till övertagande. Så här skrev jag i december 2014 på bloggen om en traumatisk händelse:

”Finansbolaget Mobilia och investmentbolaget Ratos lade ett bud på hela det globala Esselte AB. Mobilia ägdes av bröderna Lindholm. Två av dem satt med i styrelsen. Ratos hade också två bröder Söderberg med i styrelsen. Avsikten var att stycka upp koncernen och sälja ut respektive företag styckevis. Styrelsen hade att avgöra om budet skulle ses som fientligt (man är emot det) eller rekommendera aktieägarna att acceptera budet.”

”Från fackligt håll var vi definitivt emot Lindholmarnas och Ratos uppköpsplaner. Vilken ägare kunde vi då få? Jag tror att alla i styrelsen, förutom Mobilia och Ratos, var emot budet men inte ville motivera varför. Beslutet i styrelsen blev istället att låta en opartisk konsult utvärdera budet som förhoppningsvis skulle landa i ett avvisande. Det blev också konsultens slutsats. Spekulanterna drog då tillbaks sitt bud.”

Jag har på förfrågan haft anledning att gräva fram lite mer information om händelsen. Det blir emellertid en något längre redogörelse än vad som lämpar sig för bloggen. Men med dagens teknik är det enkelt att kopiera dokument och via datorn och Internet placera dylika i ett så kallat moln. På så sätt kan informationen bli tillgänglig för fler.

Molnet är en plats i en dator/server någonstans i världen som lagrar data. Man kan dela/länka till molnet för att som utomstående nå det. För den intresserade har jag på mitt moln samlat en del material om den dramatiska tiden runt 1990 inom Esselte.

Kurt

Länk till molnet

 

Hjärtinfarktens förhistoria

Låt mig börja från slutet genom att här nedan återge sista stycket i min berättelse: ”Utmaningar i arbetslivet”.

”Mikrofilmbranschen, som var mitt gebit, ersattes så småningom av dataterminaler och mina kunder behövde mig inte längre. Jag hade rått mig själv så länge jag visade resultat men nu måste jag sadla om. Att vila på gamla lagrar går inte som säljare. Dessutom ville jag flytta från Kista till min fädernegård i Säby. Av en händelse fick jag 1990 ett jobb inom Scribona i Eskilstuna”.

Jag hade då arbetat inom Esselte/Scribona i Stockholm i över 20 år men hade nu inga egna arbetsuppgifter. Jag var visserligen fackligt aktiv och satt med i koncernens styrelse men det tog bara halva min arbetstid. Jag kände egentligen ingen otrygghet men visste att utan en riktig uppgift som drog in pengar var jag rökt.

Många av mina kolleger och chefer som kände mig hade gått vidare i karriären och andra okända kommit in. Så här analyserade jag själv det problemet: Vilken avdelningschef vill ha en envis gubbe på 56 år med en lön som byggts upp under åren och som därför blir för dyr för en eventuell arbetsuppgift?

Som tur var fanns en chef, som hade arbetat på Esselte nästan lika länge som jag själv. Han erbjöd mig ett jobb på filialen i Eskilstuna som chef för sex anställda. Vi skulle sälja och serva kopiatorer och annan maskinell utrustning för kontoret.

Jag hade ingen erfarenhet av att driva en sådan säljorganisation eftersom jag tidigare arbetat med kapitalvaror och kontraktsbundna avtal. Trots att jag därför inte hade mycket att ge i form av säljstöd, vilket var frustrerande ibland, jobbade vi ändå bra tillsammans och jag trivdes.

Efter någon tid köpte Esselte en företagskedja som sålde datasystem. Vi skulle nu integreras med deras personal. Jag vill påstå att det blev en kulturkrock när datakonsulter mötte försäljare av enkel kontorsutrustning. Vi blev tråkigt nog betraktade som något katten släpat in. I vart fall kände jag det så, och arbetsglädjen försvann.

Under hela mitt arbetsliv hade jag aldrig tidigare våndats över att gå till jobbet på måndagsmorgnarna, men nu började jag göra det. Jag förlorade tron på mig själv och en känsla att förlora respekten hos arbetskamraterna. Det kändes konstigt i bröstet varje morgon när jag for till jobbet.

Paradoxalt nog accepterade jag inte erbjudandet om den ekonomiska kompensation som jag skulle få om jag gick i förtida pension. Att bli avskedad på grund av arbetsbrist, som det heter, kunde jag bara inte ta in och sa blankt nej. Dessutom var uppgiften som facklig representant i koncernstyrelsen med många namnkunniga företagsledare mycket intressant. Jag kände, med min erfarenhet från golvet, att jag kunde göra skillnad, som det heter idag.

Vid vargtimmen en augustinatt 1994 slog hjärtinfarkten till. Om dess orsaker kan jag bara spekulera. Kan det ha varit min envishet att fortsätta arbeta trots avsaknaden av arbetsglädje? Signaler fanns ju, där i bröstet, på väg till jobbet.

Jag har nu bett en erfaren personalchef som jag känner att ge sina kommentarer till min och liknande situationer. Eller var mitt fall unikt?

Kurt

Nej Kurt! Ditt fall var inte alls unikt. Jag känner så väl igen det. Själv behövde jag aldrig besluta om eller genomföra uppsägningar men jag träffade många drabbade under de här åren i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet som fick gå p g a ”arbetsbrist”. Ofta drabbades de äldsta värst. Ålder gick före all kompetens och erfarenhet.

Att känna sig som något som katten släpat in och att förlora tron på sig själv efter att ha varit en uppskattad medarbetare i många år är förödande för hälsan. Kroppen reagerar på olika sätt och jag känner personer som inte överlevde sin hjärtinfarkt eller begick självmord. Andra som överlevde blev bittra eller deprimerade. Ett problem var ju att äldre som fick lämna sin arbetsplats med en påse pengar ofta inte hade någon chans att få ett nytt jobb och därmed få uppskattning för sina insatser igen. För andra som kanske inte trivdes så bra kunde uppsägningen bli en befrielse och de kunde gå vidare med sina liv. Men dem som jag minns mest från den där tiden är dem som på olika sätt drabbades negativt precis som du Kurt och de var många.

Ingrid

Rapport från gräddhyllan

Kolbäcksådalens samhälleliga miljö är väsensskild från Dalarö och Dalarö skärgård där etablerade författare och rikemansfamiljer byggde sina sommarstugor på 1800-talet. Jag har därför bett Bo Malmsten, en vän från min tid i Skåne, att återge sitt anförande om familjen Bonnier på Dalarö som han höll vid ett möte inom Dalarö hembygdsförening. Tackar för att vi fick delta, Bosse.
Kurt

Konstnärer och författare på Dalarö

Genom åren har Kurt Larsson via sin blogg i VLT på ett intressant sätt speglat olika händelser och förhållanden i sin hembygd, ofta med koppling till hembygdsföreningen.

I likhet med Kolbäck har vi på Dalarö, sedan cirka 15 år tillbaka, en livaktig hembygdsförening. I denna har medlemmarna i studiecirklar behandlat olika företeelser såsom bebyggelseutvecklingen och skilda konstnärers verksamhet på orten.  En studiecirkel arbetar för närvarande med att kartlägga olika författares öden och äventyr på bygden.

Dalarö är ett skärgårdssamhälle i Haninge kommun på Södertörn.  Orten har låtit tala om sig i historien, bl.a. som flottbas under 1500-talet. Dess egentliga födelse dateras till 1636, då en tullkammare inrättades på platsen. Dalarö fick även stor betydelse som lotsstation. När ångbåtstrafiken slog igenom från mitten av 1800-talet blev skärgården intressant och tillgänglig för en bredare medelklass. Havsbandet erbjöd nya vyer, hälsosam luft och möjligheter till salta bad.

Till en början hyrde turisterna in sig hos den bofasta befolkningen, men började så småningom bygga egna sommarhus, ofta i tidstypisk schweizerstil.
Societetslivet blomstrade, konstnärer och författare sökte sig hit för att arbeta och koppla av.

Bland författare som vistades på Dalarö fanns August Strindberg. En av hans mest berömda böcker, ”Hemsöborna”, handlar om folket på Kymmendö, belägen i närheten av Dalarö. Smått klassisk har Strindbergs beskrivning blivit av drängen, värmlänningen Karlssons första avfärd till ön: ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Clara och Lotten vore inne med sköt-ekan att hämta honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter innan de kommo i båt.”

Från slutet av 1800-talet kom flera andra författare som Hjalmar Bergman och konstnärerna Anders Zorn, Ernst Josephson, Robert Thegerström, Rickard Bergh m.fl. att dras till Dalarö.

Även bokförläggarfamiljen Bonniers har trivts här. Sex generationer har vistats på Dalarö sedan 1870- talet, då Albert Bonnier hyrde sommarbostad första gången. Dottern Eva Bonnier kom att tillhöra den s.k. Dalarökolonin bland konstnärerna. Hon lät uppföra sin ”Villa Valhall” ritad av Ragnar Österberg, mest känd som arkitekt för Stockholms stadshus, högt uppe på ett berg. Hennes bror Karl-Otto blev Strindbergs förläggare och den som räddade hans ekonomi.

I äldre skildringar indelades invånarna i ”flyttfåglar”´ och ”rödskinn”. Rödskinnen, urinnevånarna, beskrevs som tröga, sturska och snikna. Flyttfåglarna bestod mest av Stockholmare. Anders Zorn skildrade i sina akvareller hur flyttfåglarna och urbefolkningen möttes vid bryggorna.

I början av 1900-talet köpte grosshandlare Wolgers upp stora delar av Dalarö och byggde en villa till sig längst ut på Dalaröudd. Sonen Beppe Wolgers har i boken ”Månsken över Dalarö” beskrivit upplevelser från sin ungdom med segling och svärmerier.

Förhållandena är givetvis annorlunda idag, men fortfarande har Dalarö en dragningskraft på ”kulturarbetare” av olika slag, vilket vi ortsbor givetvis uppskattar, De kan bidra på olika sätt med att vitalisera ortens kulturliv genom sitt engagemang och stimulera till olika aktiviteter.

Bo Malmsten

Med början 1957 i Skåne

Efter militärtjänstgöringen sökte jag arbete utanför hemorten. Först hamnade jag i Landskrona som föreståndare för Addo. I den nya miljön med obekanta orts- och företagsnamn var språkförbistringen ibland stor.

Jag stannade något år på Addo men blev kvar i Skåne i hela åtta år, varav fem i Malmö på Friden Kontomation AB. Jag kom bra överens med alla kunderna och trivdes bra trots att de var långt mer fordrande än de jag senare mötte i Stockholm. Att kalla chefen för kontoret för ”Du”var inte lämpligt, då det inte var brukligt i Skåne på den tiden. Det satt respekt i titeln kamrer, jag hade inget problem med det.

Jag reste mycket vilket gjorde att jag lärde mig särskilja de olika dialekterna som finns/fanns i södra Sverige. De frekventa besöken i Köpenhamn, både inom och utom jobbet, gjorde att jag även började förstå danska någorlunda. De lärdomarna har jag fortsättningsvis haft glädje av i livet.

Att sedan bo centralt i Limhamn med gångavstånd till Sibbarpsbadet var perfekt för hela familjen. Med facit på hand kan jag konstatera att åren i Skåne nog var den bästa tiden under mitt förvärvsliv. Jag tänker med glädje på folkhemsmiljöns 1960-tal i Skåne, trots avsaknaden av röda stugor med vita knutar.

En tidigare kollega och chef, Bo Talldal, har skrivit ner sina minnen om bland annat sitt arbetsliv i Malmö. När jag läser dem får jag en påminnelse om delar av vårt gemensamma jobbliv som jag delvis glömt. Med hans tillstånd återger jag här nedan, några avsnitt av hans text. Det är hur han nu minns tillvaron då, vill jag gärna tillägga. Här en länk till vad jag själv skrev på bloggen 2014.

Kurt

”Friden Inc. Corp. var ett amerikanskt företag med huvudkontoret i San Leandro i Kalifornien. Företaget var grundat av svenskättlingen Carl Fridén, därav namnet.  Friden hade egna dotterbolag i de stora europeiska länderna England, Tyskland, Frankrike och agenter i de flesta andra västeuropeiska länderna. Östeuropa var ju mer eller mindre stängt på den tiden. I Holland fanns en fabrik och ett utbildningscenter, Friden Education beläget i Nijmegen.”

”Regionkontoret i Malmö låg på Kaptensgatan… I samma veva anställde jag Frank Modin som systemman och Kurt Larsson som ansvarig för teknisk service. Kort därefter var vi ett gäng nyanställda, som åkte till Friden Education Center i Nijmegen för utbildning i hårdvara och system. Systemmännen stannade ytterligare ett par veckor för grundligare utbildning i programmering. Kurt Larsson åkte till Stockholm, där han fick arbeta med serviceorganisationen i fyra månader.”

”Det var ett trevligt gäng. Vi hade flera fester tillsammans. Tog ett par gånger båten till Klampenborg, det stora nöjesfältet strax norr om Köpenhamn. På hemresan var stämningen på topp. Vi möblerade om i kaféet. Personalen var med på noterna. Kurt och Frank, båda bra sångare, stod på ett bord och sjöng visor, ledde allsång, som alla kaféets gäster deltog i. När de övergick till dansschlagers, bjöd vi upp Bitte, Gunvor och tjejer – unga som gamla – till dans.  Allsång och dans hela resan från Klampenborg till Malmö.”

Chefsbostaden

Chefsbostaden

Till Kolbäcks hembygdsförening får vi ibland förfrågningar av olika slag. Det kan vara en miljöhandläggare på Länsstyrelsen som inventerar och letar information om nedlagda verksamheter, främst om kvarnar. En reporter på VLT fick en bild från Ridskolan i Strömsholm och i retur fick vi en utförlig beskrivning av motivet. Vi anstränger oss att besvara dessa förfrågningar för att på så sätt kunna utväxla värdefull information för ”kommande generationer”, vilket är hembygdsföreningens uppgift.

För en tid sedan kontaktades vi av Ylva Öhlander som studerade till civilingenjör inom samhällsbyggnad vid Mälardalens högskola. Hon skulle skriva ett examensarbete om energioptimering och ville använda vår information om Ridskolans chefsbostad i Strömsholm. Huset byggdes 1902 av återvunnet timmer från en sjukhusbyggnad vid Utnäs, i Säby socken. Den historiska bakgrunden till sjukhuset skrev jag om 2006: Utnäs Gård. Här nedan följer en kort sammanfattning:

År 1780 exproprierade Kronan mark och en mindre samling gårdar från Utnäs by. Där anlades en övernattningsplats för Livregementets grenadjärkår som blev kvar i över 100 år. Ett sjukhus i två våningar för hundra man uppfördes 1811 av timmer. Det revs 1902 och timret återanvändes vid uppförande av andra byggnader närmare Strömsholms slott, däribland Ridskolans chefsbostad. Med timmer från ett bageri, byggt 1775, byggdes drygt hundra år senare Mölntorps småskola, där undertecknad gick de första skolåren.

Ylva Öhlanders undersökande arbete rörande Chefsbostaden finns i Digitala Vetenskapliga Arkivet. Där finns en 170 sidor teknisk rapport: Energihushållning och varsamhet för äldre byggnader. Hon har också gett oss en kort historisk sammanfattning om huset, se nedan, tack för det Ylva.

Kurt

Arméns rid- och körskola fanns i Strömsholm mellan 1868 och 1968, och delade till år 1903 chef med stuteriet på samma ort. Vissa källor säger att det delade chefskapet upphörde helt först 1921, men 1902 byggdes en särskild bostad avsedd för ridskolechefen. Den uppfördes mellan slottet och åsen, med utsikt över Mälaren.

Den förste chefen som flyttade in var Bengt Axel Eugéne Ribbing (1859-1935). Våningen en trappa upp var reserverad för ridskolechefen, och bottenvåningen för ridlärare. Stuteriets chef bodde i Thottska villan uppe på åsen. Trots att det handlar om två olika byggnader blandas de ofta ihop i litteraturen.

Ridskolans chefsbostad är uppförd i restimmer och inklädd med panel. Taket är plåttäckt. I kontraktet, eller utkastet till kontrakt, som finns i Krigsarkivets samlingar, står det att ”Entreprenören eger rätt att använda all duglig byggnadsmateriel från f.d. sjukhuset och den s.k. Lilla paviljongen å Utnäs löt”. Detta dokument är undertecknat av E. Edv. Karlsson, och ritningarna till huset är signerade Arvid Grane. Sjukhusbyggnaden på Utnäs löt, där livregementets grenadjärkår hade en övningsplats, uppfördes 1811 och revs 1902.

Genernas påverkan

farfarFarfar Ernst Fredrik Larsson

 

Släktforskning är i dagens datoriserade värld en populär sysselsättning. Jag har till viss del kommit att forska i min släkt men då från en speciell utgångspunkt. Vid ca 40-års ålder upptäckte jag att mina fötter inte fungerade fullt ut. Jag kände igen symtomen från min pappa och från min farfar. Vad var nu detta? ”Det ligger i släkten” hade jag hört, men jag kunde inte låta mig nöjas med den förklaringen. På Karolinska sjukhuset konstaterade man, efter lite grubblande, att jag hade Welanderska sjukan.

Forskaren Stina Welander hade funnit att det i Bergslagen fanns cirka 200 familjer som i likhet med min far och farfar hade samma genetiska skada. En skada som, med cirka 25 procents risk, går i arv. Den visade sig nu hos mig. Och skulle så sakteligen göra mig ofärdig i händer och fötter. Jag kunde se hur sjukdomsförloppet utvecklats hos min pappa, som då var ca 70 år. Sjukdomen ger droppfot, händer som med svårighet kan hålla i mindre saker exempelvis mobiltelefon och fingrar som inte kan knäppa knappar eller slå pin-koden i betalningsautomater. Min pappa blev ändock 85 år.

Med Welanderska sjukan måste jag idag finna andra aktiviteter för att få utlopp för min kreativitet. Bloggandet är ett sätt.

När jag härom dagen sorterade gamla dokument fann jag till min förvåning min farfars gamla ”Räkenskapsbok”. Farfar Ernst var född 1874 och dog 1952. Nu fick jag plötsligt en ny ingång till min farfars leverne. Den farfar jag tidigare kände och berättat om var en vresig gubbe som inte sa många ord varken till sina barn eller barnbarn. Han avlade dock tio barn.

På etiketten till hans liggare står skrivet: ”Räkenskapsbok”. Det finns också den överstrukna texten: Redovisnings Journal för Säby Fjärdingsmannadistrikt. Jag hade tidigare funnit både handfängsel och pistol efter hans tid som fjärdingsman. I boken fanns emellertid inget skrivet om den tiden. Vad som däremot fanns i boken var räkenskaper från hans tid som hemmansägare och dokument från hans tid som barnavårdsman. Dokumenten och bokföringen är prydligt och utförligt gjorda. Det har han nog från mig.

I räkenskaperna kan jag utläsa att 1934, året jag föddes, var hans inkomster 998:75 och utgifterna 491:98. Inkomstsidan bestod mest av likvid för mjölk, fläsk och spannmål. Dessutom hade han vid ett tillfälle gjort sig en hacka, då han sålde tre levande svin till ett kilopris av 55 öre och fick in 150 kronor. På utgiftssidan finns långt fler poster än på inkomstsidan. Som exempel kostade en spädgris 10 kronor i inköp. Han hade köpt elva smågrisar det året. (Multiplicera med 30 och få dagens penningvärde.)

Som barnavårdsman fick han ibland slåss mot den juridiska professionen för att hävda flickornas rätt i ett faderskapsmål. Han var nog inte lätt att tas med, min vresige farfar. Så här avslutar han ett svar till en juridisk byrå, dit en påtänkt far vänt sig som en sista utväg:
”Av den utredning som gjorts torde det kunna anses styrkt, att såväl blodprov som rättegång kan anses som ett onödigt fördyrande av saken, både bäst och billigast för mannen var att göra upp saken på tu man hand”.

 

rakenskapsbok

 

30 grader i februari

En av mina gamla vänner och f d kollega, Ingrid Johansson, berättar lite om hur hon och andra svenskar upplever Thailand. Jag har med viss avund via e-post följt hennes många resor dit och till andra platser på jorden. Ingrid har inte trappat ner sin kreativitet, efter arbetet som personalchef på Esselte, utan har ständigt projekt på gång, ett är att lära sig thailändska. Ett annat projekt har landat i en bok, ”The Joy of Life”.
Tack Ingrid för ditt bidrag till min blogg.

Kurt

Just nu följer jag som många andra svenskar den andra omgången av serien ”30 grader i februari” på TV. Det som är speciellt för mig är att jag ser det på SVT Play i Thailand.  Sedan åtta år har jag ett litet hus i Thailand på en plats som inte är en turistort. Här tillbringar jag en stor del av hösten och vintern.

Så hur är det då egentligen att leva i Thailand som utlänning, eller farang som man säger här, kanske du undrar. Varför fastnar så många svenskar för just det här landet? Är det klimatet? Just nu i februari är det faktiskt 30 grader här både i luften och i poolen. ”Det är oförskämt skönt” som jag nyligen hörde en svensk säga när vi låg och simmade i det 30 gradiga vattnet.

Men det är förstås inte bara värmen vi har här under den del av året då det är kallt hemma som lockar. Det kan också vara maten, naturen, kulturen, de vänliga leende thailändarna.

Själv tycker jag mycket om soluppgången, då ljuset kommer snabbt vid 6-tiden eller litet efter och det fortfarande är ganska svalt i luften. Det är också den där underbara känslan av att en hel ny fantastisk dag ligger framför oss. Då lyssnar jag på thailändsk musik och kanske skriver mail hem eller som nu skriver de här raderna om mitt liv i Thailand. Ibland läser jag i någon av mina favoriter bland thailändska barnböcker. Barnböcker är nämligen bra att träna språket på. Det är inte så många rader per sida, vilket gör det lättare att orka, och ordförrådet är vardagligt och användbart.

På dagarna umgås jag både med några av de andra svenskarna som bor här och med thailändare. I de allra flesta fall fungerar relationerna mellan oss utlänningar, faranger, och thailändarna utmärkt. Det krävs en ömsesidig respekt. Det är thailändarnas land, deras kultur och natur. Vi är gäster i det här landet och kan själva påverka om vi förtjänar att känna oss välkomna. Thailändarna å sin sida uppskattar och behöver de arbetstillfällen som vi bidrar med.

Till det mindre bra hör trafiken. Den är farlig! Mycket! Framför allt är det motorcykel¬olyckorna som är många och allvarliga. När man vet det är det skrämmande att se hur hela familjen, inkl små barn, sitter på en och samma motorcykel. Det är hjälmplikt men inte för barn. Motorcykeln erbjuder en frihet när det gäller att ta sig fram men också en stor risk.

Själv tycker jag att det ibland kan vara obehagligt och skrämmande med alla dessa hundar som finns överallt och som man inte vet om de är mätta eller hungriga, friska eller sjuka.

Ormar? Ja de finns. Och många sorter. Jag minns hur en thailändsk kvinna berättade att när hon var barn tittade hon alltid varje kväll under sängen innan hon vågade sova. Själv har jag inte haft någon orm varken i mitt hus eller i trädgården, inte än i alla fall!

Ödlor finns det också gott om. Dem man ser mest är små geckon. De är 5-10 centimeter långa inkl svans. Någon gång litet större. De springer omkring överallt på väggarna både inomhus och ute. Dem måste man helt enkelt bli vän med om man ska bo här. Dessutom är de nyttiga för de äter insekter, mygg och sånt. Fast jag brukar ha litet svårt att sova om jag vet att det sitter en gecko i taket precis ovanför mig. Tänk om den faller ner eller hoppar! De litet större ödlorna, ett par decimeter inkl svans, har jag hittills aldrig haft inomhus. Däremot litet då och då på altanen.

Grodor finns det också. De håller till i min lilla damm i trädgården och på kvällarna blir det koncert. En del grannar har haft synpunkter på det och tyckt att det är störande. Kan man inte bli av med grodorna? Nej, säger jag. De har rätt att vara här. De var i det här landet först!

Myggen är inte bra. De är så små och hörs inte. Det är först efteråt som man märker att man kanske fått 25 myggbett. De är farliga också på så sätt att man kan få denguefeber av myggbett. Jag känner ingen svensk som har fått det men däremot ett thailändskt barn som hade det för något år sedan. Ofta blir det lindrigare på barn men han var ändå rejält sjuk och låg på sjukhus någon dryg vecka.

Nu har solen gått upp! Dags för litet frukost på altanen och att vänta på att temperaturen stiger till 30 grader idag som vanligt.

Tysk militärpatrull

I mitt föregående blogginlägg berättade jag om Sörstafors Pappersbruk och vill nu följa upp med en episod som Bengt Wisell berättade för mig. Han har själv, liksom sin far, jobbat på Bruket och minnena från den tiden är kristallklara för honom.

Bengts far, David, började jobba som chaufför 1922. I boken ”Sörstafors genom tiderna” berättar han bland annat:

”Pappersbruket hade en Opel lastbil med helgjutna hjul, Jag minns, att jag fraktade papper till dåvarande hamnarna i Strömsholm och i Västerås och till järnvägen i Kolbäck. Jag minns också, att jag körde makadam och grus till vägbygget mellan Västerås och Långängskrogen med denna Opel.”

”Efter något eller några år köpte bruket en T-Ford personbil. Den användes till ärendeskjutsar för kontorets behov och till skjutsar för de anställdas räkning till lasaretten både i Köping och i Västerås. Den användes också till skjutsar till doktor Nils Fredrik Netzel i Strömsholm. Otaliga gånger fick jag också hämta doktor Netzel för sjukbesök i hemmen. Sjuksköterskan och barnmorskan skulle också hämtas etc. På den tiden var nämligen hembesök vanligt. Det var bara för mig att ställa upp och skjutsa, både dagar och nätter.”

Som liten pojke fick sonen Bengt iblanda åka med i bilen. Bengt berättar:
”Jag kommer ihåg en gång, det måste ha varit 1937/38 jag var en sju åtta år, vi kom åkande från Sörsta till Kolbäck för att tanka bilen. Vid vägkorsningen i Kolbäck stod en tysk soldat och dirigerade trafiken. Från Strömsholmshållet kom tyska militärer farande på motorcykel med sidovagn. I sidovagnen var en kulspruta monterad.
”Pappa blev arg dels för att det var tyskar, dels för att de körde på fel sida av vägen och dels för att de skulle fram först.”

Kurt

Elden kom lös

SORSTAFORS_webb

Branden började på vinden och upptäcktes vid 14-tiden av A G Mellberg, Anders Jonsson och en änkefru Eriksson. Mellberg sprang ner i fabriken för att skaffa hjälp. Jonsson däremot stannade kvar på vinden och försökte dämpa elden. Denna spred sig dock snabbt och Mellberg blev bränd både händer och på hals, innan han måste ge upp försöken att släcka elden. Efter cirka 30 minuter var den nära 5 000 kvadratmeter stora fabriken övertänd.

En del arbetare fick inte ens med sig sina personliga kläder, klockor etc. när de skyndsamt måste lämna fabriken. En eskilstunabo, som vid tillfället var på besök, måste ta sig ur byggnaden genom att hoppa från tio meters höjd. Han ådrog sig benbrott. Så berättas det om branden i Sörstafors Pappersbruk onsdagen den 18 juli 1900.

En olycka kommer sällan ensam, brukar man säga. Häromdagen hade VLT rubriken: ”En industriepok tar slut i Sörstafors efter nästan 150 år.” De sista fyra personerna förlorar sina arbeten. De får säkert nytt arbete, då de jobbar inom industrin. Värre var det efter branden då de omkring 200 personer som arbetade på bruket inte hade något ekonomiskt skyddsnät. En stor del av manskapet sattes dock in med röjning efter branden och vid återuppbyggnaden av fabriken.

Sörstafors som industriort har sina anor från 1849 med tegelbruk, sågverk och benstamp vid Prästforsen. 1853 bildades Sörstafors Aktiebolag och 1869 byggdes ett pappersbruk som skulle drivas med Kolbäcksåns rika vattentillgång.

I VLT av den 8 juli 1870 meddelades bland annat att själva fabriken skulle bli den mest fulländade av alla fabriksanläggningar i Sverige. Både under och efter byggtiden rådde speciella restriktioner. Endast anställda och av bolaget godkända personer fick tillträde till anläggningen. Ett stort staket omgärdade fabriksområdet, som dessutom bevakades av två arga hundar. Det ansågs i tidningarna vara ett verkligt hemlighetsmakeri med dessa stränga bestämmelser.

År 1896 byggdes en tredje pappersmaskin och VLT beskrev den 3 november 1896 hur transporten av yankeecylindern gick till:
”En väldig pjäs fraktades i dagarna mellan Kolbäck och Sörstafors. Det är nämligen en torkcylinder till den blivande pappersmaskin, som där kommer i dagarna att uppsättas. Cylindern ifråga, vilken väger sina modiga 18 000 kilo, måste rullas på plankor hela den en kvarts mil långa vägen till bestämmelseorten, vilket tar en tid av omkring fem dagar.”

Fabriken nyttjades även till annat än papperstillverkning. Det var tradition fram till andra världskrigets utbrott 1939 att lösdrivare kom till Sörstafors, där de övernattade både ett och flera dygn i sträck i panncentralen. De gjorde bäddar av utskottspapper, som placerades bakom eller på pannorna, där det var varmt och skönt. Luffarna passade också på att sköta den personliga hygienen och kunde till och med tvätta smutskläder under uppehållet i panncentralen. Eldarna bjöd dem ofta på kaffe och smörgåsar. Eljest besökte luffarna närliggande bostäder och tiggde åt sig något ätbart.

Fabriken har genom åren genomgått många förändringar allt efter att den bytt ägare. Pappersbruket som lades ner 1966 sörjde emellertid för sina arbetares boenden och planlade två egnahemsområden, Lyckhem och Lyckebo. Lyckhem började bebyggas på 1880-talet och Lyckebo på 1930-talet.

Jag har minnen från Sörstafors Pappersbruk. Dels beroende på att badplatsen i Kolbäcksån vid Mölntorp fick stängas beroende på föroreningar därifrån. Dels på att där arbetade min morfar, Gustaf Andersson från Yllesta. Han åkte troget, med sin matsäck i unikaboxen, på sin cykel de ca tre kilometerna till arbetet i Sörsta, som man kallar orten i folkmun. Arbetspassen gick i treskift med nattskift under en vecka vilket inte alltid var så uppskattat. Då fick morfar i god tid sätta sig på sin cykel och i mörker och ibland snöyra fara iväg för att stämpla in till arbetsskiftet klockan tio på kvällen.

När jag och mamma på 1940-talet cyklade och hälsade på mormor och morfar i Yllesta fick vi alltid med oss hem en bunt silkespapper som Gustav hade ”köpt” på bruket. De såldes för två kronor per ris. (1 ris = 20 böcker, 1 bok = 24 ark). Med det slog mamma in äggen som hon sålde på torget i Västerås. Det var annat det, än att sälja ägg inslagna i tidningspapper som var brukligt. Förpackningen var viktig även på den tiden.

Det enda som återstår av det ursprungliga pappersbruket är den stora stolta fabriksskorstenen som syns från landsvägen. Skorstenen höjd ökades 1930 från 32 till 63 meter. De murare – far och son – som utförde förhöjningen höll hela Sörstafors befolkning i andlös spänning när de gjorde sina upp- och nedstigningar på de inmurade fotstegen utanpå skorstenen.

När de sedan rev ställningen på skorstenens topp, släppte de bräderna lodrätt mot marken. Dessa kom som störtande flygplan och slog ned intill skorstenen. En och annan planka kom också på drift och gick bland annat genom taket till ångpannebyggnaden och kontoret, men några personskador inträffade dessbättre inte. Att klättra uppför skorstenen var ett sätt för ynglingar att visa sitt mod, berättar Bengt Wisell som var med på den tiden.

Det forna pappersbruksområdet är K-märkt då det finns omnämnt i kommunens kulturminnesvårdsprogram från 1985 och i Riksantikvarieämbetets bebyggelseregister, vilket lagskydd det nu må ge?

Kurt

Källa: Allan Basths bok: ”Sörstafors genom tiderna”