En politik för världens undergång?

img_5048
En zombie. Inte jag.

I veckan debatterade och beslutade Örebro kommunfullmäktige om kommunens budget för 2017, vilket jag har skrivit om här. Debatten tyckte jag i huvudsak blev bra, alternativen blev tydliga och tonen oftast god.

Men ibland lyste det igenom lite väl att delar av oppositionen saknar en sammanhållen bild av hur de vill beskriva Örebro. Trots att det finns utmaningar att ta tag i, förbättringsområden och behov av att förändra och förstärka, blev bilden litet väl nattsvart stundtals, och riktigt den bilden tror jag få örebroare känner igen sig i.

Åtminstone kände jag så fram till igår kväll när jag och hustrun gick genom stan. Stan var nämligen full av zombies, monster och allehanda bevis på att läget på jorden inte stod helt rätt till. Läskigt och oroande?

Nej, så klart inte – för det var ju bara ett av alla evenemang som på sistone skett i Örebro.

Jag har bott i Örebro sedan 2002, och visst har det hänt fantastiska saker i kommunen?

Igår var vi ute och åt på en av alla de restaurangerna som startat i Örebro de senaste åren. Sen gick vi och tittade lite på zombiesarna innan vi tog plats på Conventum för att lyssna på konserten med Lars Winnerbäck.

Restauranger startar lite överallt i Örebro city. Minns ni också hur det lät i valrörelsen? Skulle vi socialdemokrater bilda regering, menade vissa branschorganisationer, skulle krognäringen drabbas hårt. I augusti skrev NA att det numera råder kockbrist i Örebro, på grund av alla nya restauranger som startar i den socialdemokratiskt ledda kommunen i det socialdemokratiskt ledda landet.

Och Conventum är en arena som inte hade funnits om det inte hade funnits politiskt mod av tidigare socialdemokratiska kommunledningar. Trots hårt motstånd från flera politiska partier då genomförde vi satsningar som lett till stora mässor och konferenser, hotellnätter och restaurangbesök, och stora skatteintäkter till kommunen. Och konserter. Om någon månad gästar bandet Kent med sin avskedsturné, och hade Conventum inte funnits hade de med största sannolikhet aldrig stannat i Örebro. Jag tror heller inte att Lars Winnerbäck, eller Lena PH, eller Orup, eller den eller den, hade spelat i gymnastikhallar i Örebro.

Evenemanget ”Run for your lives” syftar kanske mer till att skrämma folk (även om jag hoppas att barn slapp se de värsta scenerna) än att skapa trygghet, men faktum är att evenemang som lockar många människor inte bara är positivt för vårt välbefinnande och för företagen – de skapar också trygghet och minskar brottslighet. Det visar alla erfarenheter. Förra årets stora firande när Örebro fyllde 750 år blev ett tydligt tecken på det.

Det är klart att en restaurang som startar, eller en konsert som ordnas, eller ett evenemang som går av stapeln, till 99,9 procent beror på en hårt arbetande entreprenör, en idéskapare, och andra som skapar jobben. Men faktum är att om politiken inte vågar genomföra viktiga satsningar, som på arenor eller gator där restauranger ska kunna växa, riskerar arbetet att gå i stå.

Kommunledningen i Örebro vågar göra det! Och nej, det går faktiskt väldigt bra för Örebro. Mycket händer och restaurangnäringen frodas, evenemang skapar glädje och trygghet och konserter ger oss fina upplevelser! (Jag håller inte med NA idag om Winnerbäck – det var en naken, fin och typiskt winnerbäcksk konsert.)

Men även om bilden av Örebro ibland kanske målas lite nattsvart av oppositionen, stämmer det att åtminstone i helgen säga att den möjliggjorde för zombiesar och världens undergång. Och det är faktiskt ganska bra.

I morgon har för övrigt de flesta av kommunens förskolor stängt. Då får vi småbarnsföräldrar utnyttja alla saker som går att göra med barnen i vår kommun. Kanske en promenad i Oset eller ett besök på biblioteket? Kanske en lekstund i Varbergaskogen eller på någon av alla lekparker?

Mitt budgetinlägg från dagens debatt

Idag var det budgetkommunfullmäktige dag 1. Det blev debatter kring kommunstyrelsens övergripande arbete, debatter kring skolan, debatter kring samhällsbyggnadsfrågor och så debatter kring frågor runt social välfärd där jag var aktiv. I morgon fortsätter debatten och jag har två inlägg planerade då, ett om övergripande ekonomi och jobb, och ett till inom det sociala välfärdsområdet om den långsiktiga finansieringen av välfärden och behovet av en röd linje i politiken (kioskvältare!)

Det här inlägget höll jag i debatten (åtminstone är detta mitt manus, men det talade ordet gäller.)

Kära örebroare,

Först och främst yrkar jag bifall till Kommunledningens förslag till budget, ”En växande kommun med nya möjligheter” samt kommunstyrelsens förslag till beslut i sin helhet.

Det finns mycket bra i kommunledningens budget, men om jag ska ta en övergripande sak som gör mig extra nöjd så är det att vi förmår se hur allting hänger samman som en helhet i vår budget och i vår politik. 

Inom social välfärd arbetar vi därför med att höja resultaten i skolan, och vi arbetar med att göra hela kommunen mer attraktiv för kvinnor och män, flickor och pojkar. Vi arbetar för jobb åt alla.

Och vi arbetar intensivt med bostadsfrågan. Örebro växer, inte bara med alla de bostäder Björn Sundin pratade om.

Örebro kommun har också fortsatt en mycket hög takt med utbyggnad av boenden både för äldre och för människor med funktionsnedsättningar. 

Arbetet med bostadsfrågor är centralt för en trygg välfärd för alla individer. Boendefrågan arbetar vi med i kommunledningen, även för den som står långt från bostadsmarknaden. Att det finns ett stort bostadsbygge är här så klart A och O.
 

Vi säger i budgeten att antalet övergångsbostäder måste öka. För att lyckas med denna utmaning krävs det att kommunens samarbete med de privata fastighetsägarna och ÖBO förbättras ytterligare.

 
Under mandatperioden ska förbättringar inom boendekedjan för människor med beroendeproblematik göras. Vi ändrar inriktning på ett av husen på Mikaeligården som blir ett vård- och omsorgsboende för äldre missbrukare. Under 2017 fortsätter arbetet med att utveckla Bostad först, det framgångsrika arbetet mot hemlöshet i samarbete med Verdandi och Ria Dorkas, som nu har permanentats.

Under 2017 kommer arbetet med att göra arbetsvillkoren för socialsekreterarna bättre att fortsätta. Vi kommer fortsätta att arbeta med att stärka familjecentralerna, förbättra vårt förebyggande arbete och vi kommer att tack vare satsningen vi gör kunna stärka upp närvaron ute i våra stadsdelar med fler vuxna, bland annat fler fältassistenter.

En liten fråga i budgeten i kronor och ören, men en viktig fråga för många, är att vi än en gång visar Örebro kommuns stora tacksamhet för alla de människor som öppnat sina hem för att ta emot ett eller flera barn under en kort eller lång period, alla de som engagerar sig i föreningar för att jobba med olika former av verksamheter som gör Örebro bättre, alla kontaktpersoner, alla gode män och andra med frivilliguppdrag. Att synliggöra människors fantastiska insatser och visa uppskattning för dem är förhoppningsvis ett sätt att bidra till ökad samverkan mellan kommunen och dem, och får fler att engagera sig.

Avslutningsvis: jag vill med ordförandens morgontal [kommunfullmäktiges ordförande Agneta Blom höll ett tal inledningsvis om tonen, och att försöka se med varandras perspektiv i debatten] i åtanke säga att jag tror att vi inom det sociala välfärdsområdet kan göra mer för att diskutera och lösa stora utmaningar gemensamt. Tillsammans med medborgarna, tillsammans med civilsamhället, tillsammans över partigränserna. Jag ser fram emot det arbetet nästa år.

Och det tror jag örebroarna önskar av oss

Stå upp för demokratin och demokrater idag. I morgon kan det vara för sent.

Idag blev en dag som kom att präglas av sorg, och det gav mig anledning att tänka på demokratin och demokratiskt engagerade.

Tyvärr är det sällan demokratiskt engagerade personer får den uppskattningen de förtjänar. Politiker buntas ofta ihop och bilden är oftast svart.

Det är synd och ogenomtänkt.

Därför att ”politikern” är inte den du tror. Politikern är inte enbart kommunalrådet och riksdagsledamoten med de höga lönerna. Politikern är inte enbart den som ätit dyrt och rest långt och bott fint. Det är inte enbart den som lagt det dummaste förslaget du någonsin hört talas om.

Den som är politiskt engagerad är också den som avsätter kvällar och helger utan ett rött eller blått öre i ersättning, den som samtalar med människor och bladar kuvert, kokar kaffet eller klistrar och sätter upp affischerna. En del är grannar med dig, arbetskamrater med maken, lekkamrater med dottern, tidigare frisörer åt farmorn, läraren eller elektrikern. En del är den som vet precis hur det är att räkna kronorna i slutet, eller i mitten, av månaden för att se hur det ska räcka.

Politikern är som folk är mest, precis som det ska vara. Och, här ska sägas, det gäller även kommunalrådet och riksdagsledamoten, den som åkt på en resa eller den som lagt det där dummaste förslaget du någonsin hört talas om. Det är ju nämligen poängen med att ha flera politiker än en. De som lägger det där dumma förslaget är ju, om förslaget nu är så dumt, förmodligen på väg att bli ned- eller rentav bortröstad.

Istället för att dra alla över en kam, ge uppskattning åt den som lägger ner tiden. I morgon kanske hen inte är kvar, och då är demokratin både svagare och mer illa ute.

I morgon onsdag och på torsdag debatterar Örebro kommunfullmäktige Örebro kommuns budget för 2017. Åtta partier debatterar å ena sidan kommunledningens (S, C och KD) budget, och å andra sidan de övriga partiernas enskilda budgetförslag. För den som är intresserad av hur alternativen i örebropolitiken ser ut brukar budgetdebatten vara en av de tydligaste stunderna på hela året för att bena ut detta.

Och idag tisdag är det prick två veckor innan valrörelsen i USA är över, och vi (förmodligen) vet vem av Clinton eller Trump som ska styra USA de kommande fyra åren.

Debatt och valrörelser (även om den i år är litet speciell), rätten att välja oavsett om det gäller budgetalternativ eller president, är demokrati i fullt format.

Demokratin är vår att försvara, vår att erövra, vår att stärka. Demokratin kräver engagemang. Vårt engagemang. Och den gör det därför att det enbart är då när människor ger sitt engagemang som demokratin blir fullt verklig.

Tyck vad du vill om politik, men uppskatta dem som engagerar sig för att försvara vår demokrati.

Idag när jag kom hem, ledsen över dagens besked, fann jag i brevlådan räkningen för medlemskapet för Socialdemokraterna även nästa år. Jag betalar fakturan med stolthet över att kunna få leva i ett land där mina åsikter och insatser spelar en roll.

img_5024

Engagera dig du också!

Bli medlem i Socialdemokraterna redan idag. Du kan så klart, om du hellre vill det, istället bli medlem i Moderaterna, i Miljöpartiet, i Liberalerna, i Centerpartiet, i Vänsterpartiet, i Kristdemokraterna, eller i något annat parti av dem som finns. Jag vet att alla partier behöver fler engagerade, och ärligt talat, även om jag så klart enbart är socialdemokrat behöver jag och vi fler engagerade oppositionspolitiker också.

Innan jag släpper er, ja – engagemang kan se ut på olika sätt. Och nej, det måste inte ske via ett politiskt parti. Föreningar, olika aktionsgrupper och andra gör varje dag stora insatser för vår demokrati.

Men demokratin är värd mer än vad vi ger den idag. Livet är förgängligt, det blev jag påmind om idag. Demokratin är dess värre också det. Bara vi kan rädda den. Och den är värd att räddas.

Och jag har ett ljus på bordet ikväll när jag förbereder morgondagens inlägg och debatter.

Några korta intryck efter en kväll på Marieberg

Jag gick i egenskap av politiker tillsammans med Örebros och Kumlas fältassistenter, organiserade nattvandrare samt föräldrar ute på Marieberg under fredagskvällen. Ett trettiotal föräldrar och nattvandrare hade hörsammat uppmaningen från fältassistenterna och kommit ut till Marieberg för att tillsammans stärka upp vuxennärvaron, se till våra ungdomar och också samtala med dem. Imponerande!

Jag vill tacka alla er föräldrar för er insats. Men jag vill också tacka ungdomarna som kom fram till mig och ville prata, som ville berätta om deras bild och försöka få mig att förstå hur de ser på saken. Det betyder mycket.

Under kvällen träffade jag flera föräldrar vars barn var där ute under kvällen. Jag träffade en förälder till barn som aldrig varit där ute, men som åkte ut ”i och med att det hade kunnat vara mina barn”. Jag träffade också föräldrar som haft flera barn som i många år rört sig ute i området och som kunde ge en bild ur ett längre perspektiv. Jag mötte också en man som förlorat sin son på grund av rattfylla, och som nu nattvandrar och driver på arbetet för att ingen annan ska råka ut för det.

Det finns inte en sanning om vad som händer ute på Marieberg. Ikväll var det, åtminstone fram till att jag åkte därifrån, rätt så lugnt. Jag kan möjligen konstatera att kommunens lokala hälsoskyddsföreskrifter om maximalt en minuts tomgångskörning kanske inte var helt uppfyllda på speciellt många ställen. Men en sak kan jag slå fast som helt sann – ökad vuxennärvaro där ute gör mycket stor nytta!

Majoriteten i Örebro kommun gör i budget 2017 en stor satsning på social sammanhållning, sommaraktiviteter och ökad vuxennärvaro. Det är ett lysande exempel på ett sätt att skapa trygghet för ungdomar, men så klart även för äldre. Ökad vuxennärvaro behövs så klart inte bara ute på Marieberg.

Vi kan dock göra mer, inte minst genom att stötta upp de föreningar som finns som nattvandrar, församlingar som gör stora insatser och på olika sätt uppmuntra föräldrar och andra vuxna att göra en insats vid något tillfälle.

Du som avsätter en kväll i månaden, per kvartal eller per halvår/år för nattvandring måste få känna dig uppmuntrad. Om så bara med en smörgås och en kopp kaffe och möjligheten att gå in i värme och sätta sig några minuter.

Jag är också övertygad om att kommunernas fältassistenter i länet kan effektivisera sitt samarbete mellan varandra, det är inte enbart örebroungdomar som är ute på Marieberg, och jag har redan fört diskussioner med mina socialnämndsordförandekollegor i länet om detta.

Jag gör inte anspråk på att ha en fullständig bild av läget ute på Marieberg efter en kväll där, så klart. Men jag vill ändå påstå, att utifrån det jag fick se, behövs det många vuxna som är där ute, som åker förbi och tittar till ungdomarna och frågar hur de mår och om de behöver hjälp.

Det finns också givetvis andra frågor som inte kvällens insats rörde, exempelvis störningar för boende i närheten och så vidare. Självklart måste även de frågorna in i ett större arbete med hur vi går vidare.

Har du egna förslag på hur vi kan arbeta smartare för att skapa trygghet åt våra ungdomar får du mer än gärna kontakta mig.

Vad gör du på fredag kväll? Ska vi vandra tillsammans för våra unga?

Jag minns hur det är att vara ”riktigt ung”, hur det är att vara tonåring. Jag minns fredags- och lördagskvällarna hemma i Köping där jag kommer ifrån, och hur man samlades för att umgås och ha roligt.

Roligheter är bra. Barn och unga ska ha roligt. Vi behöver skapa trygga platser där våra ungdomar kan umgås under trevliga former, platser där de kan få träffas i avskildhet men i trygghet, där de kan få sitta och prata, ”snapchatta” (!), få vänner och flickvänner och pojkvänner och – ja, vara unga!

Men det ska ske tryggt. Det ska ske säkert. Det ska ske på ett sätt som gör att alla unga känner sig trygga.

Flera har säkert läst om situationen ute vid Marieberg på kvällarna. Många unga samlas, och det finns oro för att barn och unga far illa. Oro för att barn och unga far illa är något som vi måste ta på fullaste allvar. Vi måste se till att så inte sker.

Jag har väckt frågan hur vi kan jobba med ett samlat grepp, till Brottsförebyggande rådet där jag är vice ordförande, men mycket kan ske redan nu.

På fredag den 21 oktober sker därför en motorkvällsvandring ute på Marieberg. Vi samlas på parkeringen vid Burger King klockan 21.00 och går sedan tillsammans runt för att se till ungdomarna. Anmäl gärna till fältgruppen (se bild nedan) om ni kan komma.

Nattvandring är en verksamhet som vi behöver stötta upp mer, och här kan även civila samhället och näringslivet göra en viktig insats med exempelvis fika, tillgång till toaletter och liknande. Att nattvandra är att bry sig! Att lyssna på unga, att ta hand om, att kanske sätta på ett fysiskt eller själsligt plåster en kall oktoberkväll. Det är ett sätt att skapa trygghet även åt ungdomar som i vanliga fall lever ett liv i trygghet, men som en kväll har hamnat i en otrygg situation.

I vissa fall är en nattvandrande person en trygghet många ungdomar saknar överhuvudtaget.

Jag kommer att vara där, och pratar gärna om hur vi tillsammans kan skapa ett tryggare (och därmed roligare) Örebro för unga.

 

skarmavbild-2016-10-18-kl-22-04-03

Hemlösa förtjänar respekt, och frågan förtjänar allvar.

Idag ordnade Nätverket för sociala frågor den årliga Hemlöshetsdagen på Våghustorget i Örebro.

Jag var där och representerade Socialdemokraterna. Från Miljöpartiet deltog Sara Richert, från Vänsterpartiet Marta Wicklund, från Centerpartiet Per-Åke Sörman, från Kristdemokraterna Behcet Barsom och från Liberalerna deltog Karolina Wallström. Moderaterna hade valt att inte delta. Per Hector ledde ett samtal oss emellan, med frågor och vi fick möjlighet att göra inspel.

Hemlöshet är ett stort socialt problem. Stora sociala problem har sällan enkla lösningar. Det finns inte en ”pennstreckslösning” som gör att problemet från en dag till en annan löses. Jag var tydlig från scenen att det som förenade oss sex partier på scenen var att vi alla under en period de senaste femton åren har varit med och styrt i Örebro kommun och i landet. Ingen är ”fri från ansvar” och ingen kan säga att ”hade bara vi fått styra…”, vilket ibland är vanligt  en politisk debatt.

En av frågorna handlade om äldre pensionärer med litet ekonomiskt utrymme. Hur kan vi göra för att dessa inte ska hamna i hemlöshet. Sara Richert svarade klokt att det behövs bygga fler lägenheter där människor med sämre ekonomi har möjlighet att bo. Rätt. Jag fyllde dessutom på att vi behöver stärka upp pensionärernas ekonomi; att själva grejen att en pensionär har så dålig ekonomi att hen riskerar hemlöshet är [kraftuttryck] oacceptabelt. Därför är jag glad att den socialdemokratiskt ledda regeringen nyss har presenterat en budget som ger pensionärer med svag ekonomi mer i plånboken. Det är en riktig politik.

Vi behöver så klart göra ännu mer för att fortsätta att stärka äldres ekonomi. Det bästa sättet att göra det på är att fortsätta pressa ner arbetslösheten på det sätt som nu sker – då stiger pensionerna.

Jag hoppas att Liberalernas företrädare missförstod frågan, för svaret: som kokade ner till ”fler härbärgesplatser” kan ju inte gärna vara lösningen på pensionärers försämrade ekonomi?

Efter diskussionen blev jag och Karolina Wallström intervjuade av SVT Örebro. Enligt reportern menar Wallström att det från kommunledningens sida ”finns brist på vilja att lösa situationen”.

Sedan säger Karolina Wallström, L, så här:

”Jag tror att det finns mycket vi kan göra ganska enkelt i morgon, bland annat så tycker jag att vi ska bygga ett härbärge till. Jag tror att vi behöver fler akutplatser. Det visar ganska tydligt att vi måste göra akuta smååtgärder också, för att alla ska få sova inne på nätterna. Och jag tycker det är skamligt av en så stor kommun som går så väldigt bra [min anmärkning!] att inte kunna ordna fram hundra, hundrafemtio platser till människor att bo varje natt, så man slipper bo på toaletten.”

Läser man Liberalernas budgetförslag som de presenterade förra veckan för Örebro kommun står följande att läsa om detta förslag:

Liberalernas budget för Örebro kommun 2017.
Liberalernas budget för Örebro kommun 2017.

Anklagar man någon för ”brist på vilja” vore det kanske bra om man vill något själva? Liberalerna nämner inte hemlöshetsproblematiken, föreslår inga lösningar, finansierar inga härbärgesplatser, ”akutplatser” eller någonting annat. Överhuvudtaget. Noll. Intet. Hela budgeten är tom på förslag. På riktigt – tom.

Jag tänker inte skryta över vårt arbete mot hemlöshet, för vi kan och bör göra mer. Men tre saker är viktiga:

Örebros fantastiska bostadsbyggnadstakt! Vi är en av de kommuner i Sverige som bygger allra mest bostäder. Det är själva grunden att motverka hemlöshet, att det finns bostäder att bo i.

Vi har permanentat ”Bostad först”, ett projekt vars syfte är att få människor ur hemlöshet. Bostad först innebär att man ska prioritera bostadsfrågan först för personen och därefter arbeta med övriga problem som hemlösheten för med sig.

Vi genomför, som jag sa till SVT, en stor bostadssocial utredning om fler boendeformer och fler boenden för människor långt från bostadsmarknaden, som också redan resulterat i åtgärder. I budget för 2017 startar vi exempelvis upp ett äldreboende för äldre människor med missbruksproblematik. Frågan om fler härbärgesplatser ingår i utredningen! Men härbärgesplatser kan aldrig vara lösningen långsiktigt. 

Mycket görs. Mer behöver göras. Och det vill vi göra. Liberalerna får säga vad de vill, men i sin budget gör man absolut ingenting mot hemlöshet. Det man istället gör är att sälja ut ÖBO-lägenheter och införa marknadshyror. En dålig politik om man vill ge människor någonstans att bo.

Vill de det? Eller har de ”brist på vilja”?

Människors oro om personlig assistans värd att ta på allvar. Och det görs!

Sammanfattning

Jag vill få sagt följande i ett långt blogginlägg. Människor som idag uttrycker oro för sin eller anhörigas personliga assistans måste lyssnas på och tas på allvar. Deras frågor måste få svar.

Pengar som vi använder för personlig assistans ska gå till personlig assistans, till dem med stora behov, och gällande svensk lagstiftning ska fortsätta att gälla. Socialdemokraterna varken vill eller tänker föreslå försämringar i rätten till personlig assistans.

Men pengarna ska inte gå till annat än just personlig assistans. Det är inte ok med företag som fuskar, som inte ger människor det de har rätt till eller som försöker driva upp timantalet på ett sätt som inte gynnar den enskilde, utan enbart företaget.

Det är klokt, det som skrivs i Expressen idag, att de politiska partier som rimligtvis ser rådande utveckling men som ljuger om bevekelsegrunderna till pågående arbete och behovet av insatser, agerar populistiskt.

//Slut på sammanfattningen.

 

Idag skriver Expressens Anna Dahlberg på ledarsidan en mycket klok och viktig artikel om Liberalernas tonläge om personlig assistans och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Jag har på olika sätt varit engagerad i frågor som rör människor med funktionsnedsättningar i över tio år. Jag satt som ledamot i det som tidigare hette Kommunala handikapprådet, idag kommunens Tillgänglighetsråd, i flera år och under åren då Örebro styrdes av den så kallade Högerkoalitionen (Alliansen+MP) satt jag i opposition som ledamot i Nämnden för funktionshindrade, som ansvarar för kommunens verksamheter inom exempelvis personlig assistans, daglig verksamhet och boenden för människor med funktionsnedsättningar. Jag har också flera människor i min allra närmaste närhet som är beroende av insatser via LSS.

Historiskt sett har människor med funktionsnedsättningar behandlats mycket illa av och i samhället. LSS-reformen innebar en otrolig möjlighet för många människor som tidigare blev placerade på institution eller låsta till hemmet att kunna leva ett liv i större frihet. Personlig assistans är en rättighet som gör livet bättre för många.

Personlig assistans är en socialdemokratisk hjärtefråga! Det var socialdemokraten Bengt Lindqvist, biträdande socialminister, som tillsatte den stora utredning som tog fram direktiven som skulle ligga till grund för LSS. (Slutbetänkandet från 1991 kommer du till om du klickar på bilden till höger).

Läs dessa ord från inledningen:

”Vi lägger här fram förslag som skall säkra att svårt funktionshindrade får ett individuellt anpassat stöd och service i samhället. Det handlar om habilitering, rehabilitering, expertinsatser och hjälpmedel. Förslag läggs också om personligt stöd och bättre tillgång till sysselsättning, arbete, färdtjänst, boende m.m. Förslagen betonar respekt for den enskildes självbestämmande och brukarinflytande. Medlen for förverkligande av våra förslag är ny lagstiftning, förändrat huvudmannaskap och finansiellt stöd.”

På sidan 268 i utredningen, i kapitlet om personlig assistans, står följande att läsa:

Våra förslag

Vi anser att möjligheten till personlig assistans behöver förbättras och föreslår därför att en rättighet till personlig assistent införs i LSS för alla som kan anses ha behov av insatsen och som tillhör personkretsen för LSS. Den enskilde skall hos kommunen kunna få sådant. Vi föreslår vidare att den enskilde själv skall kunna vara arbetsgivare eller kunna vända sig till kommunen för att få insatsen. Han skall även kunna anlita t.ex. ett kooperativ som arbetsgivare.

/…/

Om den enskilde vill ordna personlig assistent på annat sätt än genom kommunen vänder han/hon sig först till kommunen för bidrag därifrån upp till i regel 20 timmar per vecka. Därefter vänder sig vederbörande med eller utan administrativ hjälp från kommunen till försäkringskassan för överstigande stödbehov. Stödet från kassan utgör en avlastning för kommunerna vad avser kostnaderna för insatser av detta slag.

/…/

Vi beräknar att rätten till biträde av personlig assistent med assistansersättning från försäkringskassan initialt kommer att beröra ca 8000 personer. Vi beräknar vidare att det uppkommer merkostnader netto för kommunerna med ca 500 milj. kr/år. Samtidigt övertar socialförsäkringen kostnader för ca 1.1 miljarder kr., varför kommunerna avlastas ca 600 milj. kr/år.”

Idag uppgår kostnaderna för assistansersättning till omkring 30 miljarder kronor. Nu tänker många att det ändå har gått 25 år sedan 1991. Inflation och befolkningsökningar kanske gör det rimligt att kostnaderna ökat så kraftigt?

Försäkringskassan har i en ambitiös studie utrett vad kostnadsökningarna beror på, och kommit fram till att ”bara” hälften av ökningarna beror på befolkningstillväxten. Mycket beror istället på att antalet timmar per brukare ökat kraftigt.

Mycket av detta är rätt och riktigt.

Parallellt med perioden med stora kostnadsökningar finns också många, alldeles alldeles för många, exempel på människor som fått indragen assistans, familjer vars liv har slagits i spillror och fullkomligt orimliga bedömningar av Försäkringskassan om hur lång tid våra primära behov ska ta att uträtta och vad som ens är våra primära behov. Ett par väldigt hårda domar för några år sedan har inneburit stora och allvarliga konsekvenser för många.

Men mycket annat är inte lika rätt.

Vi ser hur vissa vinstdrivande bolag, med vinstincitamentet som enda drivkraft, anlitar för assistansersättningspengarna, stora lag med jurister som ska försöka öka antalet timmar för att maximera vinsten. Och hur, eller ens om, dessa timmar sedan utförs (eller andra timmar) finns ingen bra kontroll över.

Det är viktigt att vara tydlig även här: lejonparten av privata assistansbolag är seriösa, kvalitativa, lagliga och laglydiga bolag som jobbar för att göra en så bra assistans som möjligt. 

Men undantagen är för många för att regeringen stillasittande kan titta på när våra skattepengar, avsedda för att skapa livsmöjligheter åt människor med funktionsnedsättningar, går till annat än det de är avsedda för.

Debatten som förs just nu om personlig assistans är i huvudsak bra. Mycket av det som sägs måste lyssnas på. Jag har själv suttit med människor och hört deras reella (och befogade) oro över hur Försäkringskassans bedömningar slår sönder livet för barnfamiljer eller vuxna med assistans. Att samtidigt då säga att assistansreformen har stora brister på ett strukturellt plan och att man måste utreda och göra om, spär så klart på den oron. Jag förstår det.

Därför är det så viktigt att alla vi som brinner för att faktiskt inte bara BEVARA personlig assistans och andra insatser för människor med funktionsnedsättning, utan också vill FÖRBÄTTRA insatserna, tar de diskussionerna. Att vi lyssnar och pratar och förklarar.

I motsats till vad som ibland framförs så genomför regeringen inga besparingar eller förändringar av rätten till assistans. Liberalerna, som av Anna Dahlberg rätteligen anklagas för att vara populister, sprider just nu lögner för att försöka måla upp en bild av dem som goda försvarare av den reform man försöker ta äran av, och anklaga Socialdemokraterna (som tog fram reformen) och regeringen, för att försöka urholka reformen.

I åtta år satt Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) i regeringsställning och såg på när Försäkringskassans hårdare bedömningsregler fick slå rakt in i människors privatliv. I åtta år satt Liberalerna och stillasittande såg på när kostnaderna för personlig assistans skenade utan att antalet assistansberättigade personer steg i samma utsträckning. I åtta år såg Liberalerna stillasittande på när pengar avsedda för personlig assistans tilläts gå till övervinster och marknadsföring för stora bolag.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tänker, klokt, inte tillåta den utvecklingen att fortsätta.

Socialdemokraterna vill säkerställa att människor får det stöd de har rätt till och att pengar som är avsedda till personlig assistans går just till assistans och inte till annat.

Vi gör, till skillnad från Moderaterna, inga nedskärningar i pengarna avsedda till assistans.

 

86,3 miljoner kronor till fler lärare och mindre klasser – eller nya skattesänkningar?

Örebro kommun får över 40 miljoner kronor av regeringens satsning på fler anställda i de lägre årskurserna. Kommunerna i Örebro län får sammanlagt 86,3 miljoner.

Det är pengar som kommer att gå till fler lärare, mindre klasser, fler fritidspedagoger – en bättre skola för våra barn helt enkelt. Och det är pengar som vi socialdemokrater lovade i valrörelsen och som vi nu levererar.

Dessa 40 miljoner kronor är UTÖVER de över 100 miljoner Örebro kommun får från välfärdsmiljarderna, de 10 miljarder regeringen satsar på välfärden i kommunerna som ansvarar för skola, äldreomsorg och förskola och på landstingen som ansvarar över sjukvården.

Visst är det bra? Jag tycker det.

Och om två år kan du säga ja till den politiken i fyra år till. Alternativ finns. För när jag ögnar igenom de fyra borgerliga riksdagspartiernas budgetalternativ är det egentligen fyra nyanser av skattesänkningar som jag ser. Lägger man samman de splittrade budgetförslagen landar man i smått ofattbara 80 miljarder i skattesänkningar. Exempelvis Liberalernas skattesänkningar går till allra yttersta delen till de som tjänar mer än 38 000 kronor per månad.

Jag är glad och stolt över att vi prioriterar barnen före högavlönade.

Gärna fler lekplatser, men inte var och till vilket pris som helst!

Som småbarnsförälder älskar jag lekplatser! Jag tycker Örebro kommun har utvecklats på ett bra sätt inom området under de senaste åren; ta bara lekplatsen vid Svampen, den vid Varbergaparken eller den helt nya vid Grönpepparparken. Det märks och känns att kommunledningen prioriterar barnen i utvecklingen av Örebros fysiska miljö.

Lägg där till kraftiga satsningar på skolgårdar, förskolegårdar och spontanidrottsplatser. Rätt och riktig politik – barnen ska ha bra och roliga lekytor.

Det är därför lätt att känna sympati för Miljöpartiets förslag i deras budget, att utveckla en lekplats i centrum. Deras förslag, att anlägga en stor lekplats på nedre delen av Stortorget (den som utgör parkering), känns dock inte försvarbart.

Björn Sundin, kommunalråd (S) med ansvar för samhällsbyggnadsfrågor, säger det klokt: ”– Det sker ju en byggnation av infarten där just nu. Om man skulle följa förslaget innebär det att vi skulle behöva börja om igen. Stortorget anpassar vi ju efter byggnationen på Trädgårdsgatan. Så jag tycker inte det hade varit ett bra sätt att hushålla med pengarna.”

Den minnesgoda minns att det var Miljöpartiet som styrde när torgen senast byggdes om, så man kan ju ställa sig frågan varför inte Miljöpartiet byggde lekplats då? Varför lät de bilarna stå kvar, om det nu är ”dålig stadsplanering”?

Jag vill se fler, bättre, roligare, smartare, mer pedagogiska lekplatser; också i centrala Örebro. Men jag vill också se en klokhet och ekonomisk försvarbarhet i förslagen. Därför är det här inget bra förslag.

Ungdomsarbetslösheten rasar!

”Enligt Arbetsförmedlingens statistik har ungdomsarbetslösheten minskat från 13,4 till 11,7 procent på ett år. Räknat för jämförbara månader innebär det att arbetslösheten närmar sig nivåerna som var 2008, före finanskrisen. Nu skiljer bara drygt 1 procentenhet.” (Ekot)

Det är halvtid i politiken och även om vi alltid ska fortsätta att titta framåt är det läge att också ta en titt i backspegeln. ”Vad var det de sa i valrörelsen för två år sedan och hur ser det ut att gå?”

En av de stora frågorna i valrörelsen 2014, med rätta, var den förra högerregeringens största misslyckande – att inte få ner arbetslösheten, i synnerhet ungdomsarbetslösheten. Arbetslösheten när Fredrik Reinfeldt röstades bort var högre än när han tillträdde, och andelen ungdomar som saknade jobb skenade under hans tid vid makten.

Nu är politiken en annan. Tidigare bevisat verkningslösa åtgärder är borta och istället har den socialdemokratiskt ledda regeringen spetsat insatserna till det som verkligen ger resultat.

Nu rasar ungdomsarbetslösheten. Den är fortfarande alldeles för hög, men utveckligen är tydlig. Statsminister Stefan Löfven reder upp det som Fredrik Reinfeldt lovade men misslyckades med att göra.

Gott så.