En kväll där vi säger tack!

Örebro har tusentals vardagshjältar som engagerar sig för sina medmänniskor genom att ta uppdrag som gode män, förvaltare, kontaktpersoner och kontaktfamiljer till barn och personer med och utan funktionsnedsättning. Människor som öppnar upp sina hem och blir familjehem. Människor som med sin tid ställer upp och är volontärer, eller via föreningar och trossamfund som har uppdrag eller samarbetar med Örebro kommun.

Det går inte att tillräckligt starkt tacka dessa hjältar. Det går inte att tänka hur vår välfärd skulle se ut om de inte fanns.

Ikväll gör Örebro kommun ändå en liten, men uppskattad, insats för att säga just tack. Ikväll tackar vi med en fest, ordnad några gånger tidigare, där alla som på olika sätt ställt upp bjudits in.

Jag är där som ledamot (från slutet av mars förste vice ordförande) i Programnämnd Social välfärd, som står som arrangör. Vid tidigare tillfällen har jag utnyttjat kvällen till att få en bild av hur vårt arbete med föreningar, frivilligarbetare och civilsamhället kan utvecklas. Det kan det nämligen säkert göras. Jag hoppas att jag även ikväll får med mig idéer på hur vi kan utveckla vårt arbete. Maila mig gärna på john.johansson@orebro.se om du har egna idéer.

Men även givetvis få säga till så många jag bara kan: Stort, stort tack!

 

En stark välfärd med hög kvalitet som går att lita på, bygger vi gemensamt.

Jag är socialdemokrat. Jag är det för att jag med egna ögon sett hur viktig välfärdsstaten är. Jag har sett det i Sverige och jag har sett det i andra länder, där välfärdsstaten är svagare och där människors plånböcker och inte behoven styr över vilken välfärd man har rätt till.

Jag är socialdemokrat, inte för att jag primärt är stolt över vad vi har åstadkommit under det 1900-tal då Socialdemokraterna länge dominerade svensk inrikespolitik och byggde upp en stark välfärdsstat, utan för att jag med kraft vill uträtta mer. Jag vill fortsätta utveckla den svenska välfärden till något ännu bättre.

För om jag har sett hur det ser ut i andra länder ser jag också hur det ser ut i Sverige. Det är inte tillräckligt bra. Vi kan mer.

Idag måndag den 6 mars har jag förmånen att få inleda dagen med att tillsammans med en klass på Örebro folkhögskola prata om mina politiska visioner. För mig är visioner något man vill uppnå, något som är längre bort än agendan just nu. Men det är inte utopier. Det är inte ouppnåeliga och omöjliga mål.

En vision är en välfärd där vi gemensamt betalar för det vi gemensamt behöver i enskilda och olika tillfällen. En välfärd utformad efter våra gemensamma behov, där det just är våra behov som sätts i fokus.

Och våra, det är vi som brukar välfärden, vi som kan komma att bruka den och vi som arbetar i den. Jag hävdar att det är en bit dit.

Jag har suttit på flera möten där olika förslag diskuterats hur de påverkar företagen i välfärdssektorn. Det är inte oviktigt, men det är långt ifrån viktigast. Det är inte för företagen välfärden finns, utan för oss.

Jag har hört otaliga debatter om vad människor behöver, men läst få undersökningar där någon verkligen har frågat dem. Valfrihet mellan olika företag har jag läst överallt, men inflytande och delaktighet har jag läst mycket mindre av.

Min vision är något annat än det.

Min vision är ett välfärdssamhälle där proffsen får vara proffs. Där sjuksköterskorna och förskollärarna och lärarna med all sin kompetens får göra det de är bra på – inte fylla i papper och kontrolleras och mätas och räknas.

Min vision är en välfärd som får kosta, men som inte är ineffektiv och slösaktig. Och jag tycker att det är slösaktigt när miljoner som hade kunnat gå till mer personal istället går till stora vinster åt multinationella koncerner och riskkapitalbolag.

Min vision är en välfärd där personalen trivs och mår bra och kan rekommendera andra att jobba där. I socialnämnderna i Örebro har vi politiskt formulerat devisen att vi vill att socialsekreterarna ska vara lika nöjda över förutsättningarna att utföra sitt arbete som vi är över det arbete de utför. Kanske skulle några av de omkring 150 miljarder som högerregeringen sänkte skatterna med 2006-2014 ha gjort nytta i satsningar på fler medarbetare i välfärden och bättre villkor åt dem?

I förra veckan läste jag för kanske femte gången ut Per Anders Fogelströms ”Mina drömmars stad”.  Beskrivningarna över boendesituationen i senare hälften av 1800-talets Stockholm går rakt in i hjärtat. Den trångboddhet som beskrivs i boken är oanständig ett välfärdsland. En social bostadspolitik är därför ett måste i en välfärdsstat. Boendeformer som är anpassade för människors behov. Du som gammal ska vara trygg i att få en bra bostad, även när du flyttar från ditt tidigare hem. Jobb och bostad är välfärdsstatens grundbultar.

Vad allt detta egentligen kokar ner till kan tyckas självklart, men det är det inte. Det är detta som valet, som går av stapeln om på torsdag exakt ett och ett halvt år, kommer att handla om. Därför kommer jag och Socialdemokraterna, under dessa ett och ett halvt åren, att vara fokuserade på att vi tillsammans, vi,  inte bara ska forma utan göra vår gemensamma vision om välfärden verklig.

Därför att jag vet att ni vet att det är hög tid att vi börjar prata och lyssna på varandra nu. Att det nu är dags att vi tillsammans funderar på om den riktning vi ser välfärden gå är den rätta, eller om det inte är hög tid att hitta en lite annan riktning. Kanske en riktning mot en vision likt denna.

Kanske mot en vision där vi tillsammans kan göra välfärden bättre och starkare. Med trygghet om att människornas frihet växer när välfärden är stark. Att alla kan leva ett bättre liv, känna frihet och framtidstro, det är Socialdemokraternas och min vision.

Och det, det klarar vi, men bara gemensamt.