En kväll där vi säger tack!

Örebro har tusentals vardagshjältar som engagerar sig för sina medmänniskor genom att ta uppdrag som gode män, förvaltare, kontaktpersoner och kontaktfamiljer till barn och personer med och utan funktionsnedsättning. Människor som öppnar upp sina hem och blir familjehem. Människor som med sin tid ställer upp och är volontärer, eller via föreningar och trossamfund som har uppdrag eller samarbetar med Örebro kommun.

Det går inte att tillräckligt starkt tacka dessa hjältar. Det går inte att tänka hur vår välfärd skulle se ut om de inte fanns.

Ikväll gör Örebro kommun ändå en liten, men uppskattad, insats för att säga just tack. Ikväll tackar vi med en fest, ordnad några gånger tidigare, där alla som på olika sätt ställt upp bjudits in.

Jag är där som ledamot (från slutet av mars förste vice ordförande) i Programnämnd Social välfärd, som står som arrangör. Vid tidigare tillfällen har jag utnyttjat kvällen till att få en bild av hur vårt arbete med föreningar, frivilligarbetare och civilsamhället kan utvecklas. Det kan det nämligen säkert göras. Jag hoppas att jag även ikväll får med mig idéer på hur vi kan utveckla vårt arbete. Maila mig gärna på john.johansson@orebro.se om du har egna idéer.

Men även givetvis få säga till så många jag bara kan: Stort, stort tack!

 

Övervinster på 37 procent och dyrare mediciner hänger samman

Apoteksavregleringen blev ett misslyckande för alliansregeringen, ett av väldigt många sådana. Medicinen har blivit dyrare och apoteksservicen flyttar från landsbygden till samma gator i Örebro/storstäderna. Men det är klart – apoteksavregleringen skedde ju inte för din eller min skull, och definitivt inte för din skull som är i störst behov av apotek – avregleringen skedde för näringslivets skull.

Är det inte rimligt att verksamhet som sysslar med så samhällsviktiga funktioner som utlämning av medicin som för vissa kan vara livsavgörande sker utan vinstintressen och i reglerade och för oss konsumenter ordnade former? Är det inte rimligt att tillgången till ett apotek ska vara god även för dig på landsbygden, och att vi i Örebro kanske inte nödvändigtvis behöver ha så många apotek i city? Idag är det ju inte för att vi vill ha det så som det är så, utan för att företag tjänar mest pengar på det sättet.

Det är högerpolitik i sin renaste form.

Välfärd är inte till för att låta företagare bli rika. Välfärd är till för att du och jag ska få den vård, den skolgång, den förskolegång, den omsorg vi har rätt till och som vi behöver.

Sen kan det vara ok eller rentav bra med alternativa utförare inom reglerade och tydliga gränser. En del av de alternativa utförarna kommer vara företag, och dessa ska givetvis kunna ha en ekonomisk rationalitet i sin verksamhet som gör att de kan leva på det. De allra flesta av dessa företag bedriver en mycket god verksamhet. Vi socialdemokrater vill inte förbjuda alternativa utförare.

Men när företag gör vinster på 37 procent vrider det sig i magen på mig. Men tyvärr är högerpartierna även här inte intresserade av att forma en välfärd med ditt och mitt bästa i fokus, utan företagens.

Det behövs ordning och reda i välfärden. Det behövs en tydligare styrning och en ordentlig lag som säkerställer att övervinster inte tillåts. För att nå dit vill vi socialdemokrater ha ditt stöd, för vi vet att svenska folket till absolut största del delar den här uppfattningen.

Övervinster på 37 procent och dyrare mediciner hänger samman. Det är resultatet av en medveten politik. Det är resultatet av högerpolitik. Tycker du också att det är fel – säg så i valet 2018.

Örebro älskar Musikhjälpen älskar Örebro!

Nyss avslutades Musikhjälpen 2016 från Storto… förlåt, Kärlekens torg i Örebro. Vilken vecka det har varit! Jag hade gärna varit på plats mer, men jag har följt via radion och web-tv:n så ofta jag har kunnat.

Insamlingen innebar rekord – hela ofattbara 49 miljoner kronor samlade Sverige in till barns i konfliktområden skolgång. 

Jag är stolt örebroare idag.

Örebro har visat sig på sin absolut bästa sida, både alla insamlingar som har skett och alla aktioner som har ägt rum på torget utanför buren. En sak som rörde mig mycket var när de två askersundsflickorna, hjältinnorna som räddade livet på en person som höll på att drunkna, skänkte de pengar de fått som tack till Musikhjälpen.

Vi bor i en vacker stad, det är det många som har sagt som ändå bara fått se bråkdelar av staden via kamerorna. Vi bor också i en kommun där kommunala anställda och elever/barn/ungdomar/äldre/brukare i våra kommunala verksamheter har visat ett fenomenalt engagemang under veckan!

Tack alla barn från förskolor och fritidsgårdar som gjort insamlingar, tack alla elever som uträttat fantastiska saker via era skolor och tack alla lärare och vuxna som gjort det möjligt!

Jag har en dröm. Den att Musikhjälpen (och andra liknande insamlingar) i snar framtid inte ska behövas. För visst vore det bättre om barns rätt till skolgång, oavsett om det är i krig eller länder hårt drabbade av fattigdom, inte krävde vår välvilja för att bli verklighet? Fredssträvanden behöver bejakas och klyftor mellan rika och fattiga länder, men även klyftor inom länder, måste minska.

Även om Sverige sedan länge haft fred har också vi präglats av starka klyftor och ojämlikhet. Hungersnöd och missväxt rådde i Sverige årtionden efter folkskolereformen på 1840-talet. Fattigdomen var utbredd vid 1900-talets början.

Det var inte välgörenhet som reste Sverige. Det var folkets och arbetarrörelsens vilja att Sverige skulle resas och det var de som gjorde det möjligt.

Jag är orolig över tilltagande klyftor även i vårt land, och hur välgörenhet och privata intiativ krävs för att hjälpa människor. Inte att de som ägnar sig åt välgörenheten eller de som tar de privata initiativen gör något fel – tvärtom. De är hjältar på alla sätt. Men i ett solidariskt land hjälps vi åt, gemensamt.

Därför vore det fantastiskt om fler länder fick chansen att utvecklas fredligt och i gemensamhet, att fler länder fick hitta nyttja sina möjligheter och sin potential.

Jag är möjligtvis naiv, men jag hoppas få se en sådan värld under min livstid. Fram till dess är Musikhjälpen en nödvändig, och fantastisk, tillställning som gör verklig skillnad i vår värld. 49 miljoner kronor, som säkert kommer att växa lite till (exempelvis jag har en pågående auktion i skrivande stund på flera av mina böcker, vilket ju kan få insamlingen att passera 50-miljonsstrecket – nja…), till barns skolgång kommer göra stor skillnad.

Tack alla ni som bidragit. Tack alla ni som gjorde det möjligt. Välkomna tillbaka till Örebro. Vi är musikhjältar allihopa.

Hur kan företags rätt till vinst vara Moderaternas främsta prio?

Idag var det kommunfullmäktige. Ett av ärendena handlade inte om frågan om vinster i välfärden, men Moderaternas Anders Åhrlin ville av någon anledning styra in frågan till den debatten.

Jag förstår honom inte. Stödet för något annat än kraftiga vinstbegränsningar och hårda och skärpta kvalitetskrav är ytterst litet, även bland borgerliga väljare.

Frågan, som inte handlade om vinster i välfärden, var visserligen politisk så till vida att den handlade om ett program som reglerar kommunens förhållande till privata aktörer i kommunen – ett program kommunen enligt Kommunallagen är skyldig att ha -, men det fanns inga direkta åsiktsskillnader angående programmet mellan partierna. Vänsterpartiet yrkade på en förändrad mening. I övrigt var alla överens.

Men frågan, som inte handlade om vinster i välfärden, försökte Moderaterna alltså göra till en fråga om vinster i välfärden. Det gick sådär. De flesta ledamöter vill att debatten ska handla om just det som frågan gäller, både av respekt för medborgarna som vi är till för, och varandra. Jag satt tyst, därför att frågan, som inte handlade om vinster i välfärden, inte var av en sådan karaktär att min insats i debatten hade gjort varken från eller till – det är ett sorts förhållningssätt som man har kommit överens om och enigheten var alltså stor.

Hade jag gått upp i debatten, om frågan verkligen hade handlat om vinster i välfärden, hade jag sagt något i stil med detta:

Hur kan det komma sig att Moderaterna alltid ser företagens rätt att göra obegränsade och oreglerade vinstuttag som viktigare än allt annat? Hur kan det komma sig att de tycker att våra skattemedel, som hade kunnat gå till högre lärarlöner, mer personal i äldreomsorgen, mindre barngrupper på förskolan eller om man nu är lagd åt det hållet – tillbaka till örebroarna i form av skattesänkningar, ska gå till vinstuttag åt stora multinationella koncerner?

Ska vi tillåta våra barn, äldre i samhället, att ses som verktyg i företagens kamp för att generera vinst åt sina ägare? Stödet för den i världen rätt unika hållningen är lågt.

Sverige har en extremt liberal politik på det här området. Vi socialdemokrater vill ändra på det. Vi socialdemokrater vill varken förbjuda alternativa utförare, möjligheten att välja eller ta bort seriösa och populära alternativ. Dock vill vi att skattemedel ska gå till det de är tänkta att gå till. Vi vill att kvalitetskraven är tydligare. Övervinster ska inte vara tillåtna.

Idag, under en debatt som inte handlade om vinster i välfärden, gick dock Anders Åhrlin till försvar för Attendos, för Caremas, för Academedias rätt att sig själv rikligt belöna. Tanken, att en begränsning av rätten att exempelvis avskeda personal för att öka vinstuttag eller stänga skolor ett par veckor före examen för att snygga till kvartalsrapporterna vore socialistisk och fel, är skrämmande underlig.

Just nu pågår en debatt om tonläget i debatten. Personangrepp och fruktansvärda angrepp som det en moderat tjänsteman gjorde mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har med rätta fördömts. Det är bra. Debatten ska dock inte blekna när det gäller våra sakliga åsiktsskillnader. Debatten ska tvärtom koncentreras kring dessa frågor och här förtjänar väljarna klara besked. Det tycker jag Anders Åhrlin gav idag.

Vi socialdemokrater är lika tydliga: en röst på oss är en röst på ordning och reda i välfärden.

Moderaterna är det enda parti jämte Sverigedemokraterna som inte är öppna med vilka som finansierar deras partiarbete och valrörelser.

Idag på socialnämnden underlättade vi för barn och unga genom att smalna av en bilväg

Nej, det gjorde vi så klart inte.

Men kanske kan media i alla fall läsa rubriken, i och med att det alltid blir rubriker när en väg ska förändras. Speciellt om de förändras till det bättre för barn, unga och cyklister, och att de (vi) som kör bil ibland får maka på oss litet. Jag arbetar alldeles där byggandet av Trädgårdsgatan just nu pågår som mest, och oj vad fint det kommer att bli när det blir klart.

Även planerna på ombyggnationen av Hertig Karls allé tycker jag om. Det är en väg som jag inte gärna cyklar på, och faktiskt också tycker är lite obehaglig att köra bil på, speciellt nu när det är mörkt och blött, i och med att cyklisterna inte alltid syns så bra på den smala cykelvägen som går längs vägen. Visst vore det skönt att kunna ha en väg där bilar, cyklar, örebroare kan samsas tryggt och säkert, utan att det blir speciellt besvärligt?

Nog om vägar, för även om jag gärna cyklar och (för ofta) tar bilen ibland så tycker jag att det finns andra frågor som också är viktiga(re).

Idag på Socialnämnden beslutade vi bland annat om att gå vidare med den sociala investeringen ”Brobyggarna”, som ska leda till ökad måluppfyllelse för barn med romsk eller somalisk bakgrund. För någon månad sedan gick vi fram med ”Bryggan”, en investering som ska jobba med elever med för hög frånvaro från skolan. Arbetet sker tillsammans med grundskolenämnden, och syftar till att öka måluppfyllelsen så att fler barn kan få gå klart sin skola.

Vi fick också information om det nya arbetet som kommer starta i socialförvaltningen med förstärkt öppenvård för barn, ett arbete som vi politiskt har initierat genom att låta förvaltningen utreda hur vi kan stärka människor med svårigheter i sitt föräldraskap. Det är ett arbete som vi tror mycket på.

De sociala investeringar kommunledningen nu genomför i kommunen är inte en avsmalnad, utan en bredare, väg framåt. Så måste vi jobba med det sociala arbetet i kommunen; bredda vägar och bygga broar.

Cyklister och fotgängare tycker jag också borde få lite bredare vägar i stan. Bilarna kommer att få plats. Oavsett vad rubrikerna i media skriker ut.

Stå upp för demokratin och demokrater idag. I morgon kan det vara för sent.

Idag blev en dag som kom att präglas av sorg, och det gav mig anledning att tänka på demokratin och demokratiskt engagerade.

Tyvärr är det sällan demokratiskt engagerade personer får den uppskattningen de förtjänar. Politiker buntas ofta ihop och bilden är oftast svart.

Det är synd och ogenomtänkt.

Därför att ”politikern” är inte den du tror. Politikern är inte enbart kommunalrådet och riksdagsledamoten med de höga lönerna. Politikern är inte enbart den som ätit dyrt och rest långt och bott fint. Det är inte enbart den som lagt det dummaste förslaget du någonsin hört talas om.

Den som är politiskt engagerad är också den som avsätter kvällar och helger utan ett rött eller blått öre i ersättning, den som samtalar med människor och bladar kuvert, kokar kaffet eller klistrar och sätter upp affischerna. En del är grannar med dig, arbetskamrater med maken, lekkamrater med dottern, tidigare frisörer åt farmorn, läraren eller elektrikern. En del är den som vet precis hur det är att räkna kronorna i slutet, eller i mitten, av månaden för att se hur det ska räcka.

Politikern är som folk är mest, precis som det ska vara. Och, här ska sägas, det gäller även kommunalrådet och riksdagsledamoten, den som åkt på en resa eller den som lagt det där dummaste förslaget du någonsin hört talas om. Det är ju nämligen poängen med att ha flera politiker än en. De som lägger det där dumma förslaget är ju, om förslaget nu är så dumt, förmodligen på väg att bli ned- eller rentav bortröstad.

Istället för att dra alla över en kam, ge uppskattning åt den som lägger ner tiden. I morgon kanske hen inte är kvar, och då är demokratin både svagare och mer illa ute.

I morgon onsdag och på torsdag debatterar Örebro kommunfullmäktige Örebro kommuns budget för 2017. Åtta partier debatterar å ena sidan kommunledningens (S, C och KD) budget, och å andra sidan de övriga partiernas enskilda budgetförslag. För den som är intresserad av hur alternativen i örebropolitiken ser ut brukar budgetdebatten vara en av de tydligaste stunderna på hela året för att bena ut detta.

Och idag tisdag är det prick två veckor innan valrörelsen i USA är över, och vi (förmodligen) vet vem av Clinton eller Trump som ska styra USA de kommande fyra åren.

Debatt och valrörelser (även om den i år är litet speciell), rätten att välja oavsett om det gäller budgetalternativ eller president, är demokrati i fullt format.

Demokratin är vår att försvara, vår att erövra, vår att stärka. Demokratin kräver engagemang. Vårt engagemang. Och den gör det därför att det enbart är då när människor ger sitt engagemang som demokratin blir fullt verklig.

Tyck vad du vill om politik, men uppskatta dem som engagerar sig för att försvara vår demokrati.

Idag när jag kom hem, ledsen över dagens besked, fann jag i brevlådan räkningen för medlemskapet för Socialdemokraterna även nästa år. Jag betalar fakturan med stolthet över att kunna få leva i ett land där mina åsikter och insatser spelar en roll.

img_5024

Engagera dig du också!

Bli medlem i Socialdemokraterna redan idag. Du kan så klart, om du hellre vill det, istället bli medlem i Moderaterna, i Miljöpartiet, i Liberalerna, i Centerpartiet, i Vänsterpartiet, i Kristdemokraterna, eller i något annat parti av dem som finns. Jag vet att alla partier behöver fler engagerade, och ärligt talat, även om jag så klart enbart är socialdemokrat behöver jag och vi fler engagerade oppositionspolitiker också.

Innan jag släpper er, ja – engagemang kan se ut på olika sätt. Och nej, det måste inte ske via ett politiskt parti. Föreningar, olika aktionsgrupper och andra gör varje dag stora insatser för vår demokrati.

Men demokratin är värd mer än vad vi ger den idag. Livet är förgängligt, det blev jag påmind om idag. Demokratin är dess värre också det. Bara vi kan rädda den. Och den är värd att räddas.

Och jag har ett ljus på bordet ikväll när jag förbereder morgondagens inlägg och debatter.

Vad gör du på fredag kväll? Ska vi vandra tillsammans för våra unga?

Jag minns hur det är att vara ”riktigt ung”, hur det är att vara tonåring. Jag minns fredags- och lördagskvällarna hemma i Köping där jag kommer ifrån, och hur man samlades för att umgås och ha roligt.

Roligheter är bra. Barn och unga ska ha roligt. Vi behöver skapa trygga platser där våra ungdomar kan umgås under trevliga former, platser där de kan få träffas i avskildhet men i trygghet, där de kan få sitta och prata, ”snapchatta” (!), få vänner och flickvänner och pojkvänner och – ja, vara unga!

Men det ska ske tryggt. Det ska ske säkert. Det ska ske på ett sätt som gör att alla unga känner sig trygga.

Flera har säkert läst om situationen ute vid Marieberg på kvällarna. Många unga samlas, och det finns oro för att barn och unga far illa. Oro för att barn och unga far illa är något som vi måste ta på fullaste allvar. Vi måste se till att så inte sker.

Jag har väckt frågan hur vi kan jobba med ett samlat grepp, till Brottsförebyggande rådet där jag är vice ordförande, men mycket kan ske redan nu.

På fredag den 21 oktober sker därför en motorkvällsvandring ute på Marieberg. Vi samlas på parkeringen vid Burger King klockan 21.00 och går sedan tillsammans runt för att se till ungdomarna. Anmäl gärna till fältgruppen (se bild nedan) om ni kan komma.

Nattvandring är en verksamhet som vi behöver stötta upp mer, och här kan även civila samhället och näringslivet göra en viktig insats med exempelvis fika, tillgång till toaletter och liknande. Att nattvandra är att bry sig! Att lyssna på unga, att ta hand om, att kanske sätta på ett fysiskt eller själsligt plåster en kall oktoberkväll. Det är ett sätt att skapa trygghet även åt ungdomar som i vanliga fall lever ett liv i trygghet, men som en kväll har hamnat i en otrygg situation.

I vissa fall är en nattvandrande person en trygghet många ungdomar saknar överhuvudtaget.

Jag kommer att vara där, och pratar gärna om hur vi tillsammans kan skapa ett tryggare (och därmed roligare) Örebro för unga.

 

skarmavbild-2016-10-18-kl-22-04-03

Hemlösa förtjänar respekt, och frågan förtjänar allvar.

Idag ordnade Nätverket för sociala frågor den årliga Hemlöshetsdagen på Våghustorget i Örebro.

Jag var där och representerade Socialdemokraterna. Från Miljöpartiet deltog Sara Richert, från Vänsterpartiet Marta Wicklund, från Centerpartiet Per-Åke Sörman, från Kristdemokraterna Behcet Barsom och från Liberalerna deltog Karolina Wallström. Moderaterna hade valt att inte delta. Per Hector ledde ett samtal oss emellan, med frågor och vi fick möjlighet att göra inspel.

Hemlöshet är ett stort socialt problem. Stora sociala problem har sällan enkla lösningar. Det finns inte en ”pennstreckslösning” som gör att problemet från en dag till en annan löses. Jag var tydlig från scenen att det som förenade oss sex partier på scenen var att vi alla under en period de senaste femton åren har varit med och styrt i Örebro kommun och i landet. Ingen är ”fri från ansvar” och ingen kan säga att ”hade bara vi fått styra…”, vilket ibland är vanligt  en politisk debatt.

En av frågorna handlade om äldre pensionärer med litet ekonomiskt utrymme. Hur kan vi göra för att dessa inte ska hamna i hemlöshet. Sara Richert svarade klokt att det behövs bygga fler lägenheter där människor med sämre ekonomi har möjlighet att bo. Rätt. Jag fyllde dessutom på att vi behöver stärka upp pensionärernas ekonomi; att själva grejen att en pensionär har så dålig ekonomi att hen riskerar hemlöshet är [kraftuttryck] oacceptabelt. Därför är jag glad att den socialdemokratiskt ledda regeringen nyss har presenterat en budget som ger pensionärer med svag ekonomi mer i plånboken. Det är en riktig politik.

Vi behöver så klart göra ännu mer för att fortsätta att stärka äldres ekonomi. Det bästa sättet att göra det på är att fortsätta pressa ner arbetslösheten på det sätt som nu sker – då stiger pensionerna.

Jag hoppas att Liberalernas företrädare missförstod frågan, för svaret: som kokade ner till ”fler härbärgesplatser” kan ju inte gärna vara lösningen på pensionärers försämrade ekonomi?

Efter diskussionen blev jag och Karolina Wallström intervjuade av SVT Örebro. Enligt reportern menar Wallström att det från kommunledningens sida ”finns brist på vilja att lösa situationen”.

Sedan säger Karolina Wallström, L, så här:

”Jag tror att det finns mycket vi kan göra ganska enkelt i morgon, bland annat så tycker jag att vi ska bygga ett härbärge till. Jag tror att vi behöver fler akutplatser. Det visar ganska tydligt att vi måste göra akuta smååtgärder också, för att alla ska få sova inne på nätterna. Och jag tycker det är skamligt av en så stor kommun som går så väldigt bra [min anmärkning!] att inte kunna ordna fram hundra, hundrafemtio platser till människor att bo varje natt, så man slipper bo på toaletten.”

Läser man Liberalernas budgetförslag som de presenterade förra veckan för Örebro kommun står följande att läsa om detta förslag:

Liberalernas budget för Örebro kommun 2017.
Liberalernas budget för Örebro kommun 2017.

Anklagar man någon för ”brist på vilja” vore det kanske bra om man vill något själva? Liberalerna nämner inte hemlöshetsproblematiken, föreslår inga lösningar, finansierar inga härbärgesplatser, ”akutplatser” eller någonting annat. Överhuvudtaget. Noll. Intet. Hela budgeten är tom på förslag. På riktigt – tom.

Jag tänker inte skryta över vårt arbete mot hemlöshet, för vi kan och bör göra mer. Men tre saker är viktiga:

Örebros fantastiska bostadsbyggnadstakt! Vi är en av de kommuner i Sverige som bygger allra mest bostäder. Det är själva grunden att motverka hemlöshet, att det finns bostäder att bo i.

Vi har permanentat ”Bostad först”, ett projekt vars syfte är att få människor ur hemlöshet. Bostad först innebär att man ska prioritera bostadsfrågan först för personen och därefter arbeta med övriga problem som hemlösheten för med sig.

Vi genomför, som jag sa till SVT, en stor bostadssocial utredning om fler boendeformer och fler boenden för människor långt från bostadsmarknaden, som också redan resulterat i åtgärder. I budget för 2017 startar vi exempelvis upp ett äldreboende för äldre människor med missbruksproblematik. Frågan om fler härbärgesplatser ingår i utredningen! Men härbärgesplatser kan aldrig vara lösningen långsiktigt. 

Mycket görs. Mer behöver göras. Och det vill vi göra. Liberalerna får säga vad de vill, men i sin budget gör man absolut ingenting mot hemlöshet. Det man istället gör är att sälja ut ÖBO-lägenheter och införa marknadshyror. En dålig politik om man vill ge människor någonstans att bo.

Vill de det? Eller har de ”brist på vilja”?

Människors oro om personlig assistans värd att ta på allvar. Och det görs!

Sammanfattning

Jag vill få sagt följande i ett långt blogginlägg. Människor som idag uttrycker oro för sin eller anhörigas personliga assistans måste lyssnas på och tas på allvar. Deras frågor måste få svar.

Pengar som vi använder för personlig assistans ska gå till personlig assistans, till dem med stora behov, och gällande svensk lagstiftning ska fortsätta att gälla. Socialdemokraterna varken vill eller tänker föreslå försämringar i rätten till personlig assistans.

Men pengarna ska inte gå till annat än just personlig assistans. Det är inte ok med företag som fuskar, som inte ger människor det de har rätt till eller som försöker driva upp timantalet på ett sätt som inte gynnar den enskilde, utan enbart företaget.

Det är klokt, det som skrivs i Expressen idag, att de politiska partier som rimligtvis ser rådande utveckling men som ljuger om bevekelsegrunderna till pågående arbete och behovet av insatser, agerar populistiskt.

//Slut på sammanfattningen.

 

Idag skriver Expressens Anna Dahlberg på ledarsidan en mycket klok och viktig artikel om Liberalernas tonläge om personlig assistans och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Jag har på olika sätt varit engagerad i frågor som rör människor med funktionsnedsättningar i över tio år. Jag satt som ledamot i det som tidigare hette Kommunala handikapprådet, idag kommunens Tillgänglighetsråd, i flera år och under åren då Örebro styrdes av den så kallade Högerkoalitionen (Alliansen+MP) satt jag i opposition som ledamot i Nämnden för funktionshindrade, som ansvarar för kommunens verksamheter inom exempelvis personlig assistans, daglig verksamhet och boenden för människor med funktionsnedsättningar. Jag har också flera människor i min allra närmaste närhet som är beroende av insatser via LSS.

Historiskt sett har människor med funktionsnedsättningar behandlats mycket illa av och i samhället. LSS-reformen innebar en otrolig möjlighet för många människor som tidigare blev placerade på institution eller låsta till hemmet att kunna leva ett liv i större frihet. Personlig assistans är en rättighet som gör livet bättre för många.

Personlig assistans är en socialdemokratisk hjärtefråga! Det var socialdemokraten Bengt Lindqvist, biträdande socialminister, som tillsatte den stora utredning som tog fram direktiven som skulle ligga till grund för LSS. (Slutbetänkandet från 1991 kommer du till om du klickar på bilden till höger).

Läs dessa ord från inledningen:

”Vi lägger här fram förslag som skall säkra att svårt funktionshindrade får ett individuellt anpassat stöd och service i samhället. Det handlar om habilitering, rehabilitering, expertinsatser och hjälpmedel. Förslag läggs också om personligt stöd och bättre tillgång till sysselsättning, arbete, färdtjänst, boende m.m. Förslagen betonar respekt for den enskildes självbestämmande och brukarinflytande. Medlen for förverkligande av våra förslag är ny lagstiftning, förändrat huvudmannaskap och finansiellt stöd.”

På sidan 268 i utredningen, i kapitlet om personlig assistans, står följande att läsa:

Våra förslag

Vi anser att möjligheten till personlig assistans behöver förbättras och föreslår därför att en rättighet till personlig assistent införs i LSS för alla som kan anses ha behov av insatsen och som tillhör personkretsen för LSS. Den enskilde skall hos kommunen kunna få sådant. Vi föreslår vidare att den enskilde själv skall kunna vara arbetsgivare eller kunna vända sig till kommunen för att få insatsen. Han skall även kunna anlita t.ex. ett kooperativ som arbetsgivare.

/…/

Om den enskilde vill ordna personlig assistent på annat sätt än genom kommunen vänder han/hon sig först till kommunen för bidrag därifrån upp till i regel 20 timmar per vecka. Därefter vänder sig vederbörande med eller utan administrativ hjälp från kommunen till försäkringskassan för överstigande stödbehov. Stödet från kassan utgör en avlastning för kommunerna vad avser kostnaderna för insatser av detta slag.

/…/

Vi beräknar att rätten till biträde av personlig assistent med assistansersättning från försäkringskassan initialt kommer att beröra ca 8000 personer. Vi beräknar vidare att det uppkommer merkostnader netto för kommunerna med ca 500 milj. kr/år. Samtidigt övertar socialförsäkringen kostnader för ca 1.1 miljarder kr., varför kommunerna avlastas ca 600 milj. kr/år.”

Idag uppgår kostnaderna för assistansersättning till omkring 30 miljarder kronor. Nu tänker många att det ändå har gått 25 år sedan 1991. Inflation och befolkningsökningar kanske gör det rimligt att kostnaderna ökat så kraftigt?

Försäkringskassan har i en ambitiös studie utrett vad kostnadsökningarna beror på, och kommit fram till att ”bara” hälften av ökningarna beror på befolkningstillväxten. Mycket beror istället på att antalet timmar per brukare ökat kraftigt.

Mycket av detta är rätt och riktigt.

Parallellt med perioden med stora kostnadsökningar finns också många, alldeles alldeles för många, exempel på människor som fått indragen assistans, familjer vars liv har slagits i spillror och fullkomligt orimliga bedömningar av Försäkringskassan om hur lång tid våra primära behov ska ta att uträtta och vad som ens är våra primära behov. Ett par väldigt hårda domar för några år sedan har inneburit stora och allvarliga konsekvenser för många.

Men mycket annat är inte lika rätt.

Vi ser hur vissa vinstdrivande bolag, med vinstincitamentet som enda drivkraft, anlitar för assistansersättningspengarna, stora lag med jurister som ska försöka öka antalet timmar för att maximera vinsten. Och hur, eller ens om, dessa timmar sedan utförs (eller andra timmar) finns ingen bra kontroll över.

Det är viktigt att vara tydlig även här: lejonparten av privata assistansbolag är seriösa, kvalitativa, lagliga och laglydiga bolag som jobbar för att göra en så bra assistans som möjligt. 

Men undantagen är för många för att regeringen stillasittande kan titta på när våra skattepengar, avsedda för att skapa livsmöjligheter åt människor med funktionsnedsättningar, går till annat än det de är avsedda för.

Debatten som förs just nu om personlig assistans är i huvudsak bra. Mycket av det som sägs måste lyssnas på. Jag har själv suttit med människor och hört deras reella (och befogade) oro över hur Försäkringskassans bedömningar slår sönder livet för barnfamiljer eller vuxna med assistans. Att samtidigt då säga att assistansreformen har stora brister på ett strukturellt plan och att man måste utreda och göra om, spär så klart på den oron. Jag förstår det.

Därför är det så viktigt att alla vi som brinner för att faktiskt inte bara BEVARA personlig assistans och andra insatser för människor med funktionsnedsättning, utan också vill FÖRBÄTTRA insatserna, tar de diskussionerna. Att vi lyssnar och pratar och förklarar.

I motsats till vad som ibland framförs så genomför regeringen inga besparingar eller förändringar av rätten till assistans. Liberalerna, som av Anna Dahlberg rätteligen anklagas för att vara populister, sprider just nu lögner för att försöka måla upp en bild av dem som goda försvarare av den reform man försöker ta äran av, och anklaga Socialdemokraterna (som tog fram reformen) och regeringen, för att försöka urholka reformen.

I åtta år satt Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) i regeringsställning och såg på när Försäkringskassans hårdare bedömningsregler fick slå rakt in i människors privatliv. I åtta år satt Liberalerna och stillasittande såg på när kostnaderna för personlig assistans skenade utan att antalet assistansberättigade personer steg i samma utsträckning. I åtta år såg Liberalerna stillasittande på när pengar avsedda för personlig assistans tilläts gå till övervinster och marknadsföring för stora bolag.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tänker, klokt, inte tillåta den utvecklingen att fortsätta.

Socialdemokraterna vill säkerställa att människor får det stöd de har rätt till och att pengar som är avsedda till personlig assistans går just till assistans och inte till annat.

Vi gör, till skillnad från Moderaterna, inga nedskärningar i pengarna avsedda till assistans.

 

86,3 miljoner kronor till fler lärare och mindre klasser – eller nya skattesänkningar?

Örebro kommun får över 40 miljoner kronor av regeringens satsning på fler anställda i de lägre årskurserna. Kommunerna i Örebro län får sammanlagt 86,3 miljoner.

Det är pengar som kommer att gå till fler lärare, mindre klasser, fler fritidspedagoger – en bättre skola för våra barn helt enkelt. Och det är pengar som vi socialdemokrater lovade i valrörelsen och som vi nu levererar.

Dessa 40 miljoner kronor är UTÖVER de över 100 miljoner Örebro kommun får från välfärdsmiljarderna, de 10 miljarder regeringen satsar på välfärden i kommunerna som ansvarar för skola, äldreomsorg och förskola och på landstingen som ansvarar över sjukvården.

Visst är det bra? Jag tycker det.

Och om två år kan du säga ja till den politiken i fyra år till. Alternativ finns. För när jag ögnar igenom de fyra borgerliga riksdagspartiernas budgetalternativ är det egentligen fyra nyanser av skattesänkningar som jag ser. Lägger man samman de splittrade budgetförslagen landar man i smått ofattbara 80 miljarder i skattesänkningar. Exempelvis Liberalernas skattesänkningar går till allra yttersta delen till de som tjänar mer än 38 000 kronor per månad.

Jag är glad och stolt över att vi prioriterar barnen före högavlönade.