Människors oro om personlig assistans värd att ta på allvar. Och det görs!

Sammanfattning

Jag vill få sagt följande i ett långt blogginlägg. Människor som idag uttrycker oro för sin eller anhörigas personliga assistans måste lyssnas på och tas på allvar. Deras frågor måste få svar.

Pengar som vi använder för personlig assistans ska gå till personlig assistans, till dem med stora behov, och gällande svensk lagstiftning ska fortsätta att gälla. Socialdemokraterna varken vill eller tänker föreslå försämringar i rätten till personlig assistans.

Men pengarna ska inte gå till annat än just personlig assistans. Det är inte ok med företag som fuskar, som inte ger människor det de har rätt till eller som försöker driva upp timantalet på ett sätt som inte gynnar den enskilde, utan enbart företaget.

Det är klokt, det som skrivs i Expressen idag, att de politiska partier som rimligtvis ser rådande utveckling men som ljuger om bevekelsegrunderna till pågående arbete och behovet av insatser, agerar populistiskt.

//Slut på sammanfattningen.

 

Idag skriver Expressens Anna Dahlberg på ledarsidan en mycket klok och viktig artikel om Liberalernas tonläge om personlig assistans och Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS.

Jag har på olika sätt varit engagerad i frågor som rör människor med funktionsnedsättningar i över tio år. Jag satt som ledamot i det som tidigare hette Kommunala handikapprådet, idag kommunens Tillgänglighetsråd, i flera år och under åren då Örebro styrdes av den så kallade Högerkoalitionen (Alliansen+MP) satt jag i opposition som ledamot i Nämnden för funktionshindrade, som ansvarar för kommunens verksamheter inom exempelvis personlig assistans, daglig verksamhet och boenden för människor med funktionsnedsättningar. Jag har också flera människor i min allra närmaste närhet som är beroende av insatser via LSS.

Historiskt sett har människor med funktionsnedsättningar behandlats mycket illa av och i samhället. LSS-reformen innebar en otrolig möjlighet för många människor som tidigare blev placerade på institution eller låsta till hemmet att kunna leva ett liv i större frihet. Personlig assistans är en rättighet som gör livet bättre för många.

Personlig assistans är en socialdemokratisk hjärtefråga! Det var socialdemokraten Bengt Lindqvist, biträdande socialminister, som tillsatte den stora utredning som tog fram direktiven som skulle ligga till grund för LSS. (Slutbetänkandet från 1991 kommer du till om du klickar på bilden till höger).

Läs dessa ord från inledningen:

”Vi lägger här fram förslag som skall säkra att svårt funktionshindrade får ett individuellt anpassat stöd och service i samhället. Det handlar om habilitering, rehabilitering, expertinsatser och hjälpmedel. Förslag läggs också om personligt stöd och bättre tillgång till sysselsättning, arbete, färdtjänst, boende m.m. Förslagen betonar respekt for den enskildes självbestämmande och brukarinflytande. Medlen for förverkligande av våra förslag är ny lagstiftning, förändrat huvudmannaskap och finansiellt stöd.”

På sidan 268 i utredningen, i kapitlet om personlig assistans, står följande att läsa:

Våra förslag

Vi anser att möjligheten till personlig assistans behöver förbättras och föreslår därför att en rättighet till personlig assistent införs i LSS för alla som kan anses ha behov av insatsen och som tillhör personkretsen för LSS. Den enskilde skall hos kommunen kunna få sådant. Vi föreslår vidare att den enskilde själv skall kunna vara arbetsgivare eller kunna vända sig till kommunen för att få insatsen. Han skall även kunna anlita t.ex. ett kooperativ som arbetsgivare.

/…/

Om den enskilde vill ordna personlig assistent på annat sätt än genom kommunen vänder han/hon sig först till kommunen för bidrag därifrån upp till i regel 20 timmar per vecka. Därefter vänder sig vederbörande med eller utan administrativ hjälp från kommunen till försäkringskassan för överstigande stödbehov. Stödet från kassan utgör en avlastning för kommunerna vad avser kostnaderna för insatser av detta slag.

/…/

Vi beräknar att rätten till biträde av personlig assistent med assistansersättning från försäkringskassan initialt kommer att beröra ca 8000 personer. Vi beräknar vidare att det uppkommer merkostnader netto för kommunerna med ca 500 milj. kr/år. Samtidigt övertar socialförsäkringen kostnader för ca 1.1 miljarder kr., varför kommunerna avlastas ca 600 milj. kr/år.”

Idag uppgår kostnaderna för assistansersättning till omkring 30 miljarder kronor. Nu tänker många att det ändå har gått 25 år sedan 1991. Inflation och befolkningsökningar kanske gör det rimligt att kostnaderna ökat så kraftigt?

Försäkringskassan har i en ambitiös studie utrett vad kostnadsökningarna beror på, och kommit fram till att ”bara” hälften av ökningarna beror på befolkningstillväxten. Mycket beror istället på att antalet timmar per brukare ökat kraftigt.

Mycket av detta är rätt och riktigt.

Parallellt med perioden med stora kostnadsökningar finns också många, alldeles alldeles för många, exempel på människor som fått indragen assistans, familjer vars liv har slagits i spillror och fullkomligt orimliga bedömningar av Försäkringskassan om hur lång tid våra primära behov ska ta att uträtta och vad som ens är våra primära behov. Ett par väldigt hårda domar för några år sedan har inneburit stora och allvarliga konsekvenser för många.

Men mycket annat är inte lika rätt.

Vi ser hur vissa vinstdrivande bolag, med vinstincitamentet som enda drivkraft, anlitar för assistansersättningspengarna, stora lag med jurister som ska försöka öka antalet timmar för att maximera vinsten. Och hur, eller ens om, dessa timmar sedan utförs (eller andra timmar) finns ingen bra kontroll över.

Det är viktigt att vara tydlig även här: lejonparten av privata assistansbolag är seriösa, kvalitativa, lagliga och laglydiga bolag som jobbar för att göra en så bra assistans som möjligt. 

Men undantagen är för många för att regeringen stillasittande kan titta på när våra skattepengar, avsedda för att skapa livsmöjligheter åt människor med funktionsnedsättningar, går till annat än det de är avsedda för.

Debatten som förs just nu om personlig assistans är i huvudsak bra. Mycket av det som sägs måste lyssnas på. Jag har själv suttit med människor och hört deras reella (och befogade) oro över hur Försäkringskassans bedömningar slår sönder livet för barnfamiljer eller vuxna med assistans. Att samtidigt då säga att assistansreformen har stora brister på ett strukturellt plan och att man måste utreda och göra om, spär så klart på den oron. Jag förstår det.

Därför är det så viktigt att alla vi som brinner för att faktiskt inte bara BEVARA personlig assistans och andra insatser för människor med funktionsnedsättning, utan också vill FÖRBÄTTRA insatserna, tar de diskussionerna. Att vi lyssnar och pratar och förklarar.

I motsats till vad som ibland framförs så genomför regeringen inga besparingar eller förändringar av rätten till assistans. Liberalerna, som av Anna Dahlberg rätteligen anklagas för att vara populister, sprider just nu lögner för att försöka måla upp en bild av dem som goda försvarare av den reform man försöker ta äran av, och anklaga Socialdemokraterna (som tog fram reformen) och regeringen, för att försöka urholka reformen.

I åtta år satt Liberalerna (dåvarande Folkpartiet) i regeringsställning och såg på när Försäkringskassans hårdare bedömningsregler fick slå rakt in i människors privatliv. I åtta år satt Liberalerna och stillasittande såg på när kostnaderna för personlig assistans skenade utan att antalet assistansberättigade personer steg i samma utsträckning. I åtta år såg Liberalerna stillasittande på när pengar avsedda för personlig assistans tilläts gå till övervinster och marknadsföring för stora bolag.

Den socialdemokratiskt ledda regeringen tänker, klokt, inte tillåta den utvecklingen att fortsätta.

Socialdemokraterna vill säkerställa att människor får det stöd de har rätt till och att pengar som är avsedda till personlig assistans går just till assistans och inte till annat.

Vi gör, till skillnad från Moderaterna, inga nedskärningar i pengarna avsedda till assistans.