Ingberg sprang på 2.48 i Valencia – Anfält bröt halvvägs: ”Besviken? Nej faktiskt inte”

Erik Anfält gjorde ett gott försök, men tvingades bryta halvvägs i Valencia marathon på grund av den lättare lårskada han dragits med sedan Kilsbergsleden för två veckor sedan. Örebrolöparen visste redan på förhand att målet han satte upp när han började träna för loppet för en månad sedan – all-in för personligt rekord – var omöjligt på grund av de där problemen, och öppnade därför med 1.14 på första halvmaran att jämföra med 1.10.30 i pers-loppet på samma bana i fjol. Så långt kändes låret ändå under kontroll, skriver han på instagram: ”Så pass att jag nästan börja[de] tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. Men så börja[de] låret dra ihop sig och krampa. Skit också.”
Så Anfält gjorde det enda rätta och klev av. ”Besviken? Nej, faktiskt inte”, skriver han på instagram och fortsätter: ”[Jag] hade redan innan start bestämt mig för att inte göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en megaflopp.”
I stället ägnade Anfält resten av förmiddagen åt att heja på sina klubbkompisar Martin Ingberg, Fredrik Johnsson och Ludvig Börjesson, som gick i mål på nettotiderna (har inte sett någon lista med bruttotider än) 2.48.19, 2.51.08 respektive 2.58.42. För Ingberg innebar det ett pers med över fem minuter (från Barcelona i mars, och jämfört med förra hösten har han blivit nästan nio minuter snabbare!), och ett rejält kliv mot topp 100-listan över länets snabbaste maratonlöpare genom tiderna (2.47.52 krävs just nu). Johnsson har tidigare gjort 2.48.13, Börjesson 2.41.54.

Trots linnex och kompressionsbrallor ville låret inte riktigt springa en hel mara idag. Besviken? Nej, faktiskt inte. Hade redan innan start bestämt mig för att INTE göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en mega flopp. Uppvärmningen kändes "ok". Planen när starten gick var att springa och njuta av den fantastiska atmosfären runt detta lopp samt att jag skulle bryta om låret signalerar att det inte vill springa mer. Det kändes överaskande bra i låret första 20 kilometrarna. Så pass att jag nästan börjar tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. MEN så börjar låret dra ihop sig och krampa. Skit också. För att göra den "riktiga" brytningen lite lättare för mig själv stannar jag först till och gör 1:an vid en ganska torr palm 😃. Efter det ser jag ryggen på @freddaeriksson. Jobbar ifatt honom och den klungan han låg i men egentligen mest för att verkligen peppa Freddan som såg riktigt stark och fin ut. Sen klev jag av på riktigt vid ca 25 km. Väldigt nöjd med det beslutet. Hade varit väldigt besviken på mig själv om jag hade fortsatt trots att låret bad om att få stanna. Efter den definitiva brytningen stannar jag till ett tag för att heja på @ludvigborjesson, @mikaelasaga, @runningfrippe @ludvigborjesson som jag visste var bakom mig. De ser riktigt starka ut allihop 💪. Sen går jag någon kilometer genom en park bort mot mål för att kunna se målgången. Stort grattis till kanonlopp av @freddaeriksson, @mikaelasaga och @martingberg!! @ludvigborjesson och @runningfrippe krigar också på bra hela vägen in i mål. Och jag själv är långt ifrån ett bittert vrak. Låret fick bestämma, det kommer nya lopp och Valencia i goda vänners lag är inga fel 😎

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

I den klassiska sprinten som avslutade Gällivarepremiären var Karlslunds Maria Gräfnings enda länsåkaren till start, men å andra sidan gjorde den numera mest långloppssatsande ex-landslagsåkaren en finfin insats när hon tog sig vidare från prologen som 26:a av 68 startande. I kvartsfinalen tog det dock stopp när Gräfnings blev femma (sedermera fyra efter att ryskan Alisa Zhambalova diskats). Det gav en 20:e-plats i sammandraget.

I Vinterspelen, säsongens första tävling i Tybblelundshallen som avgjordes i går, spurtade fjolårets långloppscupsvinnare Jakob Nilsson ned 18 år yngre Wilhelm Bergentz med sju tiondelars marginal över 3 000 meter, 9.28,13 mot 9.28,80 (Malungs Håkan Eriksson, som tog tredjeplatsen elva hundradelar bakom Bergentz, slog faktiskt svenskt M55-rekord med ett par sekunders marginal). Maria Eriksson sprang på 11.39,54 och tog en tredjeplats i damklassen.

Filip Danielsson bara sex sekunder bakom Hellner – på Hellnerstadion: ”Kingkänsla”

Vedevågssonen Filip Danielsson, som inför förra vintern bytte Garphyttans IF mot Torsbyklubben SK Bore, ser urstark ut i säsongsinledningen. Han inledde med bra resultat i Sverigepremiären i Bruksvallarna förra helgen, och på lördagen var han bara sex sekunder från att spöa självaste Marcus Hellner på Hellnerstadion i Gällivare, över 15 kilometer i klassisk stil. Hellner blev 28:a, 1.15 bakom unge ryska segraren Alexander Bolshunov (det var tre ryssar i topp och åttan Calle Halfvarsson var ensam svensk på topp tio), medan elva år yngre andraårssenioren Danielsson var 30:e man, 1.21 bakom. Med det var Danielsson åttonde bäste svensk (nio ska tas ut till världscuppremiären nästa helg) och före en hel del rutinerade namn (Emil Jönsson, som även om han är sprinter ju satsat en del på 15-kilometerslopp genom åren, var till exempel 61:a, 1.34 bakom Danielsson). ”Kingknäsla i dag med”, skriver Danielsson på sin blogg.
Axel Ekström? Näe, han kom faktiskt inte till start. Jag har inte hunnit prata med honom, men man kan ju misstänka någon typ av sjukdomsproblematik efter fredagen tunga race. Kanske hade han redan då något i kroppen?
Bob Impola fortsatte att visa att distans- och långloppsåkning är två helt skilda saker, även i klassisk stil, och körde in först på 108:e plats, drygt fem minuter efter Bolshunov.
På damsidan gjorde Impolas klubbkompis Maria Gräfnings en ny stark insats och blev 36:a, som 14:e bästa svensk, 2.48 bakom Charlotte Kalla över tio kilometer (1.23 från en topp tio-plats). Och Gräfnings var faktiskt före namn som dubbelt regerande juniorvärldsmästaren Anna Dyvik.
I morgon avslutas Gällivarepremiären med sprinttävlingar, där bara Danielsson och Gräfnings kommer till start av länsåkarna.

Det här påminde mig om när Danielsson, 16 år gammal, fick träna och tävla mot Hellner (i en handikapptävling) uppe i Gällivare 2012. Den gången besegrade han Hellner. Arkivfoto: Richard Ström

I dagens Örebro parkrun, den 32:a upplagan, tog Annica Sjölund sin elfte seger (men den första sedan i juli) i sin 21:a start, med tiden 24.00. Johan Ingjald var snabbast av herrarna på 19.11, även Nicklas Forsling gick under 20 minuter.

Helgens höjdare

1) Gällivarepremiären
Snacka om att årets Sverigepremiär inte blev alls som förra årets för Axel Ekström. Då var Klockhammarsonen tvåa, endast slagen av Marcus Hellner, och sparkade igång en succésäsong. I dag? 74:a. Och visst att det var många ryssar före i listan, men Ekström var bara 26:e bäste svensk (och då kommer bara nio få plats i truppen till världscuppremiären i Ruka nästa helg, dit en sådan som Calle Halfvarsson, som inte ens startade på fredagen, har en garanterad plats). Hårda bandage, och jag ringde upp och pratade med Ekström om loppet och läget för en pluslåst artikel som ni hittar här.
Premiären var desto roligare för andra länsåkare. Karlslunds Maria Gräfnings blev bästa länsåkare med en 34:e-plats, 1.02 bakom segrande Charlotte Kalla i damernas femkilometerslopp, och Vedevågssonen Filip Danielsson blev bäste herråkare med en 39:e-plats, 48 sekunder bakom bäste svensk (Marcus Hellner på tionde plats) och 49 före Ekström. Bob Impola? Tja, fristil är ju inte hans disciplin (jag misstänker, men vet inte säkert, att han stakade sig runt), och han slutade först på 152:a plats av 158 startande, distanserad med nästan fem minuter av täten.
I helgen fortsätter tävlingarna med klassiska distanslopp på lördagen och sprint på söndagen, och på måndag tas truppen till världscuppremiären ut. Det ska förstås bli högintressant att se vad Ekström, Impola, Gräfnings och Danielsson fortsätter att prestera i den hårda konkurrensen.

2) Vinterspelen
Två dagar efter friidrottens ”årsskifte” sätter inomhussäsongen igång på allvar i länet med första tävlingen i Tybblelundshallen för året (nästa vecka är det dags för Triumfglasspelen, och sedan följer Örebro indoor games i januari och Tybblelundsspelen och Marsspelen i mars). Tävlingen är först och främst för ungdomar, men det finns även några intressanta seniorstarter på 3 000 meter: Maria Eriksson och Mathias Viktorsson finns anmälda, liksom Wilhelm Bergentz som gjorde 6.41,09 på 2 000 meter utomhus i somras (och som sprungit så bra på landsväg och i terräng i höst) och som lär få ett inofficiellt distriktsrekord på 3 000 meter inomhus nu (inomhusrekord finns inte i P17-klassen, som Bergentz nu gör debut i, och i genom tiderna-statistiken finns inga tider alls för den åldersklassen på 3 000 meter; utomhus har Albin Olausson rekordet på 8.50,19). Ungdomarna springer som längst 600 respektive 800 meter i tävlingen.

3) Världscupen i skridsko
David Andersson, som tävlar för Örebroklubben SK Winner, fortsätter sitt OS-kval i Sör-Marka arena i Stavanger. Han inledde med en 44:e-plats på 1 000 meter i dag, på 1.11,63 (sekunden sämre än i Heerenveen förra helgen, men där är isen generellt snabbare) och fortsätter med 1 500 meter på lördagen.

Bubblare: Och så är det förstås dags för Valencia marathon på söndagen. Erik Anfält meddelar på fredagen, på sitt instagramkonto, att han kommer flyga ned till Spanien men att han fortfarande inte bestämt sig för om det blir någon start. ”Jag har i alla fall bestämt mig för att inte springa detta lopp som om det vore mitt livs sista. Hade jag bokat resan själv hade jag nog ställt in”, skriver han.
Med sig har han nämligen klubbkompisarna Fredrik Johnsson, Ludvig Börjesson och Martin Ingberg, som kommer att gå för fullt på den snabba asfalten i Valencia.

Ekström, Gräfnings, Impola, Danielsson … här är alla åkarna att hålla koll på i Gällivarepremiären

Förra helgens Sverigepremiär i Bruksvallarna blev ju, ärligt talat, rätt fisljummen när Petter Northug drog sig ur och det sedan tidigare var klart att Emma Wikén var enda svenska landslagsåkaren som skulle köra. Men i helgen smäller det på riktigt. I dagarna tre, och i direktsändning i SVT, tampas det om svenska världscupplatser i Gällivarepremiären, och alla svenska toppåkare är på plats liksom en hel del utländska toppnamn och massor av svenska nästan-elit-åkare. Allt som allt är hela 265 åkare anmälda bara till fredagens tävlingar, då de inte finns några juniorklasser utan bara herr och dam (Stina Nilsson, Anna Haag står över just fredagen).
Vi snackar, förutom Charlotte Kalla, Marcus Hellner, Calle Halfvarsson och resten av Sverigeeliten, också om namn som Dario Coogna, Sergej Ustiugov, Devon Kershaw, Julia Tjekaleva, Kikkan Randall och Masako Ishida (just ryssarnas deltagande, de kommer med ett 50-tal åkare, har det ju varit den del snack om efter dopningsavstängningarna). Och så alla tre toppåkare från länet: A-landslagsåkaren Axel Ekström, som redan nu måste börja visa klass för att haka på världscuptåget mot OS, samt långloppsåkarna Maria Gräfnings (som bor kvar i Falun men för andra säsongen i rad tävlar för Karlslund och som i år kommer hårdsatsa på Worldloppet cup som avgörs med start i Dolomitenlauf den 21 januari),  Kopparbergsbördige Bob Impola (som liksom förra året kommer köra Ski classics för Team Serneke, men som i år flyttat ”hem” till Fjugesta och som på nationell nivå bytt SK Bore mot Karlslund) och Vedevågsbördige Filip Danielsson (som liksom i fjol tävlar för SK Bore, och som är den ende av de fyra som – med framgång, dessutom – tävlade i Bruksvallarna förra helgen).
Vad bjuds det på, då? Jo, fem respektive tio kilometer i fristil på lördagen (den viktigaste värdemätaren för Ekström medan det för Gräfnings är en ovanligt kort distans och för Impola en stil han vanligtvis inte tävlar i), tio respektive 15 kilometer i klassisk stil på lördagen (Gräfnings och Impolas viktigaste lopp för att stämma av formen; för Danielsson lär de två första tävlingarna vara av ungefär samma vikt) och sprint i klassisk stil på söndag (dit är det bara Danielsson och Gräfnings av de fyra länsåkarna som anmält sig, och båda lär få det tufft att ta sig vidare från prologen).
Vad väntar sen? Jo, första svenska världscuptruppen för säsongen tas ut på måndag, och där hoppas förstås Ekström få en plats. För övriga (Danielsson och kanske Gräfnings) väntar premiären i Sverigecupen i Idre 2–3 december, medan långloppssäsongen startar med Ski classics lagtempo i Pontresina nästa helg (Impola) och italienska 35-kilometersloppet La Sgambeda den 2 december (Impola och kanske Gräfnings).

Pulsklockan 2017 – dags att börja tänka på kandidater

Nu har jag fått ”kör” från Daniel Gustafsson på Löpex Sport: Vi fortsätter samarbetet kring Pulsklockan (officiellt NA:s och Löpex Sports pulsklocka), priset till länets främste konditionsidrottare som nu går in på sin fjärde upplaga.
Precis som vanligt är det ni, kära bloggläsare, som kommer att rösta och avgöra vem som kommer att ta hem priset vid en omröstning under den andra halvan av december (som stänger vid midnatt på nyårsafton), men redan nu vill vi börja ha in förslag på kandidater.
Somliga känns givna – om någon cyklist varit topp tio på VM eller någon orienterare vunnit flera världscuptävlingar, till exempel – men konditionsidrott är ju så mycket mer: Det kan vara allt från äventyrare och multisportare till 800-meterslöpare och roddmaskinsekvilibrister. Och man vill ju gärna ha en fin balans bland kandidaterna mellan dem som gjort något extremt (hade varit kul om länet haft någon som gått 80 timmar i Fotrally, till exempel, och de som svarat för riktiga elitprestationer i stora idrotter). Så, vem tycker du har stått för 2017 års främst prestation, vem tycker du ska ha den fjärde Pulsklockan, och vem borde i varje fall bli nominerad?

Tidigare vinnare av NA:s och Löpex Sports pulsklocka:
2016:
Martin Regborn, orientering.
2015: Josefin Gerdevåg, löpning.
2014: Adam Axelsson, skridsko och cykel.

David Andersson imponerade i säsongspremiären: ”Ligger på OS-plats”

Trollhättekillen David Andersson tävlar för tredje säsongen i rad för Örebroklubben SK Winner, och jagar en plats på sitt andra raka olympiska spel. OS i Sotji blev ju, på grund av skadekänningar, inte alls vad Andersson hade hoppats, men att han fyller 24 under mästerskapet i februari (han var alltså 19/20 i OS-debuten) och redan gjort ett OS gör att han kanske inte längre räknas som ”ung och lovande” av SOK, vilket i sin tur gör det svårare för honom att bli uttagen (en gång kan man vara med för att ”se och lära”, annars är det stenhårda krav på att man ska ha chans att ta en topp åtta-placering).
Hur som helst inledde Andersson säsongen mycket lovande vid världscuppremiären i nederländska Heerenveen i helgen. Resultatraden – 32:a av 55 startande på 1 00 meter, 38:a av 55 på 1 500 meter, 48:a av 50 på 500 meter och sist i sin semifinal i masstarten – kanske inte ser ut att vara mycket att skriva hem om, men tiderna, som redan tidigt i november var i paritet med det bästa Andersson presterade på hela förra säsongen (fem hundradelar ifrån på 1 000 meter, tre tiondelar ifrån på 500 meter, åtta tiondelar ifrån på 1 500) skvallrar om att det kan vara något bättre på gång.
Bara topp 28 får världscuppoäng, så några sådana blev det inte för Andersson i premiären, men han har i varje fall nog med rankningspoäng på de speciella OS-poänglistan för att just nu se ut att greja en OS-plats åt Sverige (som SOK sedan får bestämma om de vill besätta eller inte), skriver Svenska skridskoförbundet på sin hemsida: ”Såväl Nils (van der Poel) som David ligger nu på OS-plats enligt ISU:s lista, men i slutändan är det ju SOK som tar ut de aktiva.”
Nästa världscuptävling avgörs redan till helgen, i Stavanger. Därefter väntar den nordamerikanska delen av säsongen med tävlingar i Calgary och Salt Lake City i december (de sista som räknas mot den speciella OS-kvalrankningen), innan det blir allround-EM i Ryssland och världscup i Tyskland i januari, OS i februari och sprint-VM i Kina, allround-VM i Amsterdam och världscupfinal i Minsk i mars.
Kumalskrinnaren Adam Axelsson, som drogs med sjukdomsproblematik hela förra säsongen och in i sommaren, har ännu inte gjort säsongsdebut.

Anfälts kamp mot klockan – kämpar mot skada dagarna före Valencia marathon: ”Låret inte löpbart”

Det var i Valencia marathon, för två år sedan, som Erik Anfält satte sitt personliga maratonrekord, 2.25.03 – den bästa tiden en löpare från länet sprungit 42 195 meter på de senaste 30 åren, och bara 3.17 från distriktsrekordet som han nästan, nästan var i from att hota då (han kände själv att han inte fick på den perfekta träffen just den dagen, att det kunde gått ännu lite fortare med tanke på formen i övrigt). På söndag är tanken att Örebrolöparen ska stå på startlinjen i Valencia igen, och målet när han annonserade starten den 22 oktober var att slå det två år gamla perset. Men en lättare sträckning i baksidan av högerlåret, som Anfält ådrog sig när han blev tvåa i terrängloppet Kilsbergsleden förr lördagen sedan, hotar nu hans start i Spanien.
På instagram berättar Anfält att han inte kunnat springa sedan loppet utan varit hänvisad till träningscykel och crosstrainer, och att det fortfarande är mycket osäkert om han hinner tillbaka i tid.
”Skadan i sig (troligtvis en lättare sträckning) är nog inte särskilt allvarlig men tiden till Valentia marathon börjar bli ganska knapp. Handduken har jag dock inte kastat in än. Har lagt upp en plan för närmaste veckan tillsammans med Johnny (Sellvén) på Naprapat Nollnitton. Han har hjälpt mig förr”, skrev Anfält på instragram i onsdags, och  i lördags fyllde han på med ännu en uppdatering: ”Att ge upp är bland det tråkigaste jag vet. Låret är inte löpbart än men det känns bättre och bättre för varje dag som går. Åtta dagar kvar. Hoppet lever.”
Det är alltså bara att hålla tummarna.
Anfält är inte enda örebroaren som är anmäld till Valencia marathon. Jag har inte lyckats hitta någon startlista, men i sociala medier har i varje fall Ludvig Börjesson och Fredrik Johnsson bekräftat att de ska ned och springa fort.

Markus Johansson utslagen av Northug i seniordebuten (men fel Northug …)

Zinkgruvans sprintraket Markus Johansson gjorde seniorpremiär och tog en topp tio-placering direkt. I fristilssprinten som på söndagen avslutade Bruksvallspremiären tog Johansson en 13:e-plats i kvalet, och slog sedan ut en lucky loser-plats som fyra i den sista, överlägset snabbaste, kvartsfinalen (hans åktid som fyra var snabbare än vinnartiderna i samtliga fyra andra kvartsfinaler) innan det tog stopp i semifinalen (som det ofta gör när man får åka i kvartsfinal fem och sedan gå på direkt i första semifinalen, återhämtningen blir väldigt mycket kortare än för de som kört i tidigare kvartsfinaler). Men det var heller inget dussinmotstånd som Johanson ställdes mot. Han var femma i mål i semifinalen (vilket gav honom en tiondeplats totalt i tävlingen), bakom bland annat tre norrmän där Petter Northugs lillebor Even var den allra mest namnkunniga. Even som dessförinnan hade hunnit slå ut Vedevågssonen Filip Danielsson i sin kvartsfinal – Danielsson som var klart bästa länsåkare i lördagens distanslopp över 15 kilometer i fri stil med en sjundeplats totalt, som tredje bästa svensk bakom Åsarnas Simon Lageson och Anton Lindblad (1.25 bakom segrande Chris Andre Jespersen men bara 32 sekunder från pallen). Ingen av de övriga länsåkarna tog topp 50-placeringar där. I sprinten placerades Danielsson som 17:e åkare i resultatlistan, Garphyttans Marcus Lennartsson, som också åkte ut i kvartsfinalen, som 22:a.
Petter Northug? Näe, han strök sig från start både på lördagen och söndagen.
Pål Trøan Aune och Moa Olsson vann sprinttävlingarna i Bruksvallarna, Emma Wikén damernas distanstävling.

Även i Orsa-Grönklitt kördes det skidor på lördagen, en tre mil lång långloppspremiär benämnd Grönklittspremiären där Karlslunds Maria Gräfnings slutade tvåa efter att ha förlorat en spurtduell mot erfarna norska Laila Kveli om andraplatsen bakom överlägsna Britta Johansson Norgren efter tre mils åkning (Britta vann med drygt 2,5 minuter bak till Kveli som var sekunden fören Gräfnings i mål). ”Trots allt glad över att bli trea i premiären”, skriver Gräfnings på Instagram.
På herrsidan gick fem Lager 157-åkare loss tillsammans med Rikard Tynell, men där bakom tog Karlslunds nysatsande Linus Larsson en finfin tiondeplats, bara 1.43 bakom segrande Anton Karlsson. ”Pigg i kroppen men saknade lite toppfart”, skriver Linus.

I samband med orienteringsgalan i Kolmården, där Marcus Jansson inte blev utsedd till årets mountainbikeorienterare, sprang landslagslöparna en sprint i två steg inne i själva djurparken, med prolog och jaktstart, där Martin Regborn tog tredjeplatsen på herrsidan och efter att ha tappat andraplatsen han hade från prologen till en tredjeplats i mål, 14 sekunder bakom Emil Svensk (ett tag var han dock nere på femteplatsen under jaktstarten, som innehöll 25 kontroller på 14 minuters löpning, men Regborn kom tillbaka).
Roligast var dock att topp tre i en tävling öppen för allmänheten, på prologbanan, fick möta landslagslöparna i jaktstarten – och där slog sig Tisarens Ellinor Tjernlund, tvillingssyster till landslagslöparen Josefin, in. I ett startfält med 112 löpare vann Tjernlund en sprintprolog med över minutens marginal till tvåan Hanna Öberg – och av landslagslöparna (som alltså sprang separat klass där) var det bara fyra som var snabbare. I jaktstarten spurtade Josefin (som var bakom i kvalet) dock förbi och tog en sjundeplats, åtta sekunder före Ellinor (men 2.14 bakom segrande Karolin Ohlsson).

När det i helgen var uppehåll från långloppscupen och andra större löparrangemang passade en snabblubbare som Ludvig Börjesson på att använda Örebro parkrun för att testa formen sex dagar före Valencia marathon. Börjesson har förvisso sprungit tre sekunder snabbare tidigare (i trevligare förhållanden i maj), men visade ändå tydligt var skåpet ska stå när han avverkade femkilometersbanan på 16.54. ”Nollgradigt, blött och blåsigt. Det är bara att gilla läget ibland. En hård femma ville jag ha och det var precis vad Parkrun i Örebro hade att erbjuda i dag”, skriver Börjesson på instagram.
Bella Lagrange tog fjärde segern på tre månader i damklassen, om än något långsammaste löpning hittills i tävlingen, 23.19. Även Eric Segelbergs 17.58 måste förstås nämnas.

Helgens höjdare

1) Bruksvallspremiären
Längdskidpremiären i Bruksvallarna är ju – när landslaget i stället valt att köra i Gällivare – inte alls vad den varit de senaste åren. Men visst ska det, som jag skrev om tidigare i veckan, bli kittlande att se Markus Johansson och Adam Gillman ställas mot Petter Northug i deras seniordebuter – inte minst Johansson i söndagens sprint, förstås. Johansson, som ju med en hårsmån missade att få köra JVM i vintras, är rankad som elva av de svenska åkarna till start, och har ju i varje fall på papperet chans att slå sig in i svenska U23-VM-truppen. Med på startlinjen i Bruksvallarna finns också Vedevågs Filip Danielsson, som precis som förra vintern kör för Torsbyklubben SK Bore, och Garphyttan-bröderna Lennartsson.

2) Örebro parkrun
Eliten åker på terräng-NM (men ingen från länet tar plats i svenska truppen), några Östansjölöpare drar till Borås och springer sextimmarslopp – men på hemmaplan är det parkrun som gäller om man vill lubba tävling i helgen. Den 31:a upplagan av det kostnadsfria femkilometersloppet avgörs, precis som vanligt, med start 9.30 på lördagsmorgonen vid Naturens hus.

3) Gropencross
Det var ju rätt länge sedan det arrangerades en cykelcross i länet, så den årliga tävlingen i Västerås är så nära man kommer. Almbys Alexander Ehrlin, som vann långloppscupen i mountainbike i juniorklassen år, kör seniorklass i cykelcross redan i år (eftersom säsongen är höst/vår och han blir senior till våren), och finns med i startlistan, liksom ett antal yngre klubbkompisar. Däremot inte Örebrocyklisternas Matthias Wengelin, som ju blev svensk mästare häromåret. Gropencross är en deltävling i den svenska CX-pokalen, som inleddes i Falun den 2 september och har final i Helsingborg den 10 december (SM körs i Göteborg 13–14 januari).

Långloppscupens framtid uppe för diskussion

Det finns få saker jag skrivit så mycket om här på bloggen som långloppscupen – tävlingsserien som samlar nästan alla lopp i distriktet i en stor cup och kårar vinnare i herr- och dam- och åldersklasser. Cupen startade med 16 tävlingar 1999 och har sedan dess vuxit allteftersom för att de senaste fyra åren ha innehållet 27–28 tävlingar per år (där löparna får räkna sina tio bästa resultat i huvudklasserna).
Men frågan är om det är dags för en bantning nu. Jag har ingen aning om hur diskussionen gått, men på kallelsen till Närkes friidrottsförbunds höstmöte finns en punkt uppsatt med rubriken ”Tävlingsprogrammet NFIF – Långloppscupen (för många tävlingar?)”. Och utifrån det kan man förstås föra ett resonemang: Finns det för många tävlingar i cupen?
Jag måste vara tydlig med att jag skarpgillar det här upplägget med massor av tävlingar, men man kan ändå skärskåda det utifrån perspektivet ”vad vill man med cupen?”. Är det viktigaste att ge en extra liten morot och marknadsföring för att locka folk ut till loppen, att engagera så många föreningar som möjligt runt cupen, eller att rättvist kora distriktets bästa långlöpare i ett antal olika åldersklasser?
För mig är det självklart att det måste vara en kombination, men kanske borde tyngdpunkten skruvas lite från det förstnämnda till det sistnämnda: Något som inte nödvändigtvis behöver betyda färre tävlingar utan kan uppnås till exempel genom en omviktning av tävlingarnas status. Just nu får topp åtta i DM-tävlingar åtta–en poäng medan topp sex i övriga tävlingar får sex–en poäng. Det är de två nivåerna. Man skulle kunna införa en tredje nivå med nyckellopp (tio eller tolv poäng för seger i Startmilen, Åstadsloppet och finalen, just nu Lucialoppet?) eller göra ett antal lopp på strategiska datum (som inte krockar med stora nationella tävlingar) till obligatoriska i poängräkningen (tvingar man alla att räkna till exempel långa terräng-DM bland sina tio tävlingar att räkna borde fler vilja springa tävlingen). På så sätt skulle man förmodligen kunna styra topplöparna, som vill göra upp om topplaceringar i cupen, att mötas fler gånger. Samtidigt gör sådana upplägg, precis som färre antal tävlingar att välja mellan totalt sett, att skador och sjukdomar kommer slå hårdare mot de enskilda löparna.
En annan möjlighet vore att införa undercuper: En där bästa löparna på landsvägslopp över fem- och tio kilometer koras, en för terräng- och stiglopp och en för halvmara- och maratonlopp. Till exempel. Problemet med det vore ännu fler klasser att hålla reda på, och ett mer splittrat utbud.
Det blir hur som helst väldigt spännande att se vad höstmötet kommer fram till, och hur upplägget blir för cupen nästa år.

För övrigt har nu Munkastigen trailrun äntligen släppt sitt tävlingsdatum för 2018 (det blir som väntat den 28 april), och Kilsbergen trailrun som 2018 arrangeras av AH Event utan Nature running (en friidrottsklubb i arrangemanget krävs normalt sett för att få sanktion), verkar ha fått sanktion för tävlingen med hjälp av Närkes friidrottsförbund. Möjligen är det en tillfällig konstruktion i väntan på att en annan förening ska gå in (eller bildas) i arrangemanget. Hur som helst finns tävlingen, som kommer att avgöras med fem- och 14-kilometersklasser den 2 september, nu precis som Munkastigen med i friidrottsförbundets preliminära kalender för 2018.