Degerforsklassikern del ett: Längdskidmomentet

I dag hade den fjärde upplagan av Degerforsklassikern, Degerfors egen version av en svensk klassiker, premiär med längdskidsmomentet.

Som vanligt fanns jag på startlinjen, jag har kört alla tre längdskidtävlingarna som ägt rum (en blev inställd på grund av dålig vinter) och fullföljt alla upplagor av klassikern (som jag envist hävdar att jag är en av initiativtagarna bakom), och liksom i fjol avgjordes årets skidmoment i på Älgaråstorpsspåret i Råbäck.

Jämfört med för en eller två veckor sedan var förutsättningarna betydligt sämre i dag, men jämfört med förra året var det rena drömmen. Då fick arrangörerna stå i dikena och skotta upp snö samtidigt som den smälte bort under den allra sista dagen på året då det överhuvudtaget var möjligt att åka skidor. Nu var det förvisso sladdriga spår med låga kanter som övernattfrusit till en isgata de första 800 meterna av den knappt sex kilometer långa tvåvarvsbanan. Men efter första svängen var spåren, och framförallt efter uppförsbackarna där temperaturen ofta är en eller ett par grader lägre, låg snön och spåren fortfarande fina trots senaste dagarnas mildväder. Det plus stenhårda och glatta spår med stenhårt stavfäste borgade för snabba tider.

Mattias Gullberg, som 2010 var timmen bakom täten i Wadköpingsloppet i sin senaste registrerade skidtävling jag lyckats hitta, dundrade genom de 11,7 kilometerna på 38.30, själv blev jag femma av 32 startande (fyra av herrarna) på 47.18. Personbästa på distansen för mig, som normalt springer betydligt snabbare än jag skidar (vilket inte är något bra tecken). Spana in alla resultat här.

Ett väldigt fin arrangemang som vanligt, av min moderklubb Degerfors OK (som jag lämnade för OK Djerf för några år sedan).

Den stora dramatiken utspelade sig i stället efter målgång, när jag under ombytet lyckades tappa bort min stämplingspinne (av sportident-typ) som användes för tidtagning i loppet. Hade den när jag startade, vid mellantiderna och målgång, men lyckades sedan slarva bort den. Engagerade halva arrangörsstaben i en halvtimmeslång jakt på pinnen (och en registrarad sluttid!) innan farsan slutligen återfann den i en snödriva bakom min bil. Vilken lycka!

Nästa deltävling i Degerforsklassikern är Vulkanloppet, 80 kilometer cykel, den 24 maj.

Efter målgång. Foto: Gissa själva!

Notera de fina gamla nummerlapparna. Skänkta av hockeylegendaren “Blixten” Henrikssons pappa någon gång på 50- eller 60-talet. Såg nystrukna ut för dagen. Foto: Samma som ovan.

Dagens övriga längdskidprestationer – Wadköpingsloppet och Axel Ekströms världscupdebut – har mina hårt arbetande kollegor tagit hand om, så det läser ni mycket mer om i måndagens papperstidning (som går att köpa som e-tidning här på sajten).

I junior-VM i skidorientering tog Degerfors Filip Jacobsson, trots lördagens miss (stämplade fel, om jag förstått saken rätt) en plats i det svenska förstalaget i stafetten, vilket borde inneburit en stor medaljchans. Men förstasträckans Kalle Henriksson tappade två minuter på väntade tättrion Ryssland, Finland och Norge (som höll ihop) och därifrån var läget hopplöst för Filip som åkte andrasträckan. Han tog förvisso in åtta sekunder på Norge och hade tredje bästa tid totalt, men fortsatte att tappa på Ryssland och Finland. Det gjorde även avslutaren Sixten Walheim, och i mål var Sverige 6,5 minuter (!) bakom de ryska segrarna (mer överlägsna än i skidornas JVM) och nästan minuten från medalj. Filip får trösta sig med att han har två säsonger och många medaljchanser kvar som junior, han var främst med för att se och lära i årets JVM.

Karlskogas Martin Ericson körde förstasträckan i svenska andralaget och hade man fått räkna mer än ett lag hade det blivit en sjundeplats för laget. Martin växlade faktiskt elva sekunder före förstalagets startman, vilket säger en del.