Bloggen tar semester – men du behöver inte missa ett jota!

Så har det äntligen blivit dags för min längre semester (hade ju två veckor tidigare i somras, men nu när sommarvärmen verkligen slagit ut i full blom ska jag ha tre till). Och när jag är ledig är jag ledig, så något bloggande blir det inte. Men, ni ska ju inte behöva missa något bara för att jag är borta, så här samlar jag det mesta av det bästa.

Cykel: Emilia Fahlin kör säsongens sjunde världscupdeltävling, Sparkassen Giro, i tyska Bochum nästa lördag och veckoslutet 14–16 augusti kör hon Tour of Norway med landslaget.
Löpning: Redan på torsdag ska Tim Sundström springa B-heat på 1 500 meter i Stockholms diamond league-tävling, och försöka slipa distriktsrekordet för tredje gången i år. Och på lördag är det dags för Käglanloppet, denna mysiga lilla tävling som återuppstod i ny skrud förra året, avgörs på lördag. Dessutom avgörs Skövde ultrafestival, där IF Starts Sörens Forsberg jagar 21 mil i 24-timmarsklassen (som är riksmästerskap i 24-timmarslöpning i år; några officiella svenska mästerskap finns ännu inte på längre distanser än 100 kilometer). När Sören var med senast 2011, var han 92 meter från det målet när han kutade 209,918 kilometer (vilket kör honom till 24:a i Sverige genom tiderna över 24 timmar, och fyra i länet) och slutade på andra plats i tävlingen (och vann H45-klassen med nästan tre mil före Spartacus Hasse Byrén, som inte ställer upp i år). Samtidigt jagar Skövdes egen Torill Fonn damernas världsrekord i 48-timmarslöpning, 397,1 kilometer. Helgen därpå är det dubbla SM-fester – vanliga friidrotts-SM i Söderhamn (med Tim Sundström som medaljkandidat på 1 500 meter och eventuellt startande på 800, och VM-orienteraren Martin Regborn och Josefin Gerdevåg är anmälda på 5 000 meter), och 100-kilometers-SM i Stockholm ultra (med bland andra Kopparbergs medaljaspirant Johan Eriksson). Samma helg, den 8 augusi, avgörs Stripastafetten, som ger klubbpoäng i långloppscupen, och Svartåloppet, terrängloppet som ingår i Degerforsklassikern. Och den 15 augusti genrepar Hällefors Louise Wiker inför VM-maran med Norrköpings stadslopp, samtidigt som det är dags för DM på 10 000 meter (som förstås ingår i långloppscupen).
Mountainbike: Både Sverigecupen och Västgötacupen, som lockar många cyklister från länet, har uppehåll, men långloppscupen rullar på med klassiska Finnmarksturen i Ludvika den 9 augusti.
Mountainbikeorientering: VM i Liberec, med Garphyttans Marcus Jansson som största svenska hopp på herrsidan, drar igång den 15 augusti.
Multisport: AIM Challenge, som genom åren lockat en hel del lokala deltagare, avgörs i Lindvallen den 8 augusti.
Orientering: Redan nu pågår veteran-VM i orientering i Sverige. Runt hörnet står VM i Skottland, med Hallsbergs Lilian Forsgren och Örebros Martin Regborn på startlinjen. Och så får vi ju inte glömma natt-DM (som arrangeras tillsammans med Västmanland) den 14 augusti.
Simning: Den 1 augusti lär en hel del långdistanssimmare från länet lockas till Göta Kanal-simmet, och dagen därpå avgörs Degernässimmet, simningen i Degerforsklassikern, i en förmodligen svinkall Möckeln.
Swimrun: Nästa helg avgörs Karlstad swimrun, där man bland annat kan hitta en sån som Ola Röjler på startlinjen, och den 9 augusti fortsätter Lotta Nilsson och Bibben Nordblom uppladdningen inför Ö till ö med Ångaloppet i Nyköping.
Triathlon: Hälleby triathlon är ju något av årets höjdpunkt, och årets upplaga avgörs den 8 augusti. Görslitet i Karlstad avgörs otaktiskt nog samma dag, men lockar ändå en del lokala deltagare.
Egen träning: Tja, själv ska jag springa Tromsö skyrace på söndag, och det blir också det enda jag kommer att avbryta bloggtystnaden för att skriva om under semestern. Om jag lyckas etablera någon internetuppkoppling där uppe. Och om jag tar mig ned från Hamperokken oskadd.

NA-medarbetaren i VM-final – men världsmästarna fick stryk

I dag drog veteran-VM i orientering igång i Göteborg. På plats fanns ett antal lokala löpare bland de runt 2 000 som gav sig ut på sprintkvalet. Vissa mer profilerade än andra. Typ som 23-faldiga världsmästaren Simone Niggli (som hade kunnat utmana om gulden bland seniorerna, men i år i stället utmanar veteranerna i D35-klassen; hon vann sitt kvalheat med 1,5 minuter över 3 250 meter). Eller  NA:s egen Mats Carlsvärd som enkelt tog sig till final i H55-klassen, där han bland annat kommer att ställas mot en viss Jörgen Mårtensson, som ju är gammal klubbkompis med Carlsvärd i Almby (men numera tävlar för norska Modum OL). Det finns mycket mer att hämta i den här startlistan för morgondagens sprintfinal. VM avslutas med långdistansen senare i veckan, kval på onsdag och torsdag, final på lördag.

Om Emilia Fahlin och damernas Tour de France skriver jag en hel del i morgondagens papperstidning (som går att köpa som e-tidning på na.se), men även lite grann här.

Noras Lotta Nilsson och Bibben Nordblom har ju vunnit VM i swimrun, Ö till ö, två år i rad, och gjorde i helgen säsongens andra start i swimrun. Och liksom i Utö swimrun i maj fick världsmästarna nöja sig med en tredjeplats när Amfibiemannen avgjordes i Roslagens skärgård i helgen. Liksom i våras var Surfspot (Maria Edstedt och Annika Ericsson) före, nu också Team Öra (Charlotte Eriksson och Salli Carlfjord; i våras var det Addnature med Caroline Holmqvist och Kristin Larsson). I Amfibiemannen var Lotta och Bibben tvåa vid vändningen, men tvingades släppa förbi Team Öra strax därefter och var drygt tre minuter bakom i mål; 8,5 minuter bakom segrande Surfspot som tog täten redan på första simningen. Gemensamt för de här båda tävlingarna där världsmästarna fått stryk är att de är betydligt kortare än Ö till ö (Amfibiemannen är 22 kilometer löpning och 5,4 kilometer simning mot Ö till ö:s 75 kilometer löpning och tio kilometer simning), och det är just distansen som talar för Lotta och Bibben tar tredje raka titeln i september. Duons VM-laddning fortsätter med Ångaloppet om två veckor. Missa förresten inte Bibbens blogginlägg om värmen i Nice som gjorde att hon bommade att kvala till ironman-VM i år (vilket Lotta klarade).

Efter förra helgens swimrundebut i Höga kusten swimrun följde Danny Hallmén i helgen upp med individuell debut i samma klass, i tävlingen Farleden över tolv kilometer löpning och tre kilometer simning i Arkösunds skärgård. Slutade (enligt egen utsago på Instagram, har inte hittat resultatlistan) på sjunde plats av 93 i herrklassen. ”Mycket teknisk löpning, och jag hade svårt att få ut allt. Lite för fräsch i mål … Tappade lite för mycket på första längre löpningen och på fellöpningar, men blev bättre längre in i tävlingen och hade en av de bästa tiderna på den avslutande simningen och löpningen”, skriver Hallmén på Instagram.

I Dalenrundan, det sex kilometer långa terrängloppet i Brevens bruk som markerar halvtid i årets långloppscup som deltävling 14 av 28, visade Mikaela Kemppi och Peter Wiker att de gamla alltjämt är äldst. Den nyss landslagsdebuterade 42-åringen från Örebro på 23.33. 14 sekunder sämre än egna tiden från fjolårssegern, men 1.19 snabbare än någon annan (och framför allt då tvåan Edita Martuseviciute, IF Start). Segern var Kemppis sjätte på sju starter i årets långloppscup (stryk av Josefin Gerdevåg i Kumla Stadslopp). Och den 43-årige Hälleforslöparen spurtade ned 25 år yngre juniorlandslagsmannen (i längdskidor) Adam Gillman, 18, från Kumla med 17 sekunder (även om Wiker själv var sju sekunder långsammare än när han blev fyra i fjol). Jämngamla (med Wiker) Jonas Rosengren trea. För mig nya bekantsakpen Liduina van Sitteren (enligt Facebook boende i Göteborg, men tävlande för Örebro AIK) tog fjärdeplatsen på damsidan fem sekunder för Starts Maria Eriksson. Wiker avancerar i och med segern till andra plats i långloppscupen (där 13 av 26 individuella tävlingar nu avgjort; löparna får tillgodoräkna sig sina tio bästa resultat sett över hela säsongen) medan Kemppi drygar ut sin ledning (nu nio poäng före Eriksson, när de båda registrerat sju resultat var). Nästa deltävling att samla klubbpoäng är Stripastafetten om två veckor, nästa individuella deltävling är DM på 10 000 meter helgen därpå.

I dag avgjordes också Engelbrektsturen i Norberg, säsongens sjätte deltävling, av nio, i långloppscupen. Men de lokala framgångarna utblev (om vi inte räknar en femteplats i H50) när Fredrik Berg tvingades stanna hemma på grund av hjärnskakningen han ådrog sig på tärning inför SM förra helgen. Han mår dock bättre och var igång och tränade i helgen.

SM-guld till Eliason – men Jessen tappade medalj

Gabriella Eliason tog (om vi ska vara ärliga redan i går, fredag, men jag såg det inte förrän i dag) SM-guld över 5 000 meter i D40-klassen när veteran-SM i friidrott drog igång i Uddevalla. Eliason fyller inte 40 förrän till hösten, men man får ju vara med i klassen från årsskiftet, och IF Start-löparen passade på att utklassa konkurrenterna. Var över 28 sekunder före tvåan, Björnstorps Karolin Wennerbeck, och 1.14 före trean, IF Hagens Karina Magnusson. Segertiden 19.34,06 är ju en bit från Evy Palms svenska seniorrekord på 16.02.88, men mästerskap är mästerskap och där är först över linjen det enda som gäller. Starts H60-medeldistansare Tauna Mertala tog brons på 800 meter (2.39,71, tio sekunder från segraren) och en femteplats på 1 500 meter (5.27,41, tio sekunder från medalj).

Örebrotriathleten Cecilia Jessen, som tog veteran-VM-guld i långdistans för några veckor sedan, var också på väg mot en SM-medalj (i seniorklass den här gången) på lördagen, men tappade tredjeplatsen under den andra halvan av löpningen. Ut på tredje varvet var Jessen åtta sekunder före Jenny Nilsson, men i mål nästan två minuter bakom, på fjärde plats. Sara Svensk tog SM-guldet före Mikaela Persson. I D35 var Örebro AIK:s Maja Björkebäck trea upp ur vattnet, minuten bakom ledaren Marina Andersson, men tappade sedan våldsamt med tid under cyklingen innan hon bröt (som fyra, 16.50 bakom) med knappt halva vägen kvar till löpningen.

Cykelförbundet har nu bekräftat bloggens nyhet om att Emilia Fahlin kör Tour of Norway för landslaget i mitten av augusti. Det blir ingen Emma Johansson på startlinjen, men väl Sara Mustonen-Lichan, som fått köra en hel del stora lopp för Team Liv-Plantur (bland annat tre världscuplopp och Giro d’Italia), som tog dubbla SM-silver förra månaden och som var på pallen på en etapp i BeNe Ladeis Tour förra helgen. Därtill Sara Penton, Linnea Sjöblom, Hanna NIlsson och Ellinor Huusko.

Skrev ju inget om O-ringen i går (var ledig), men sista etappen blev ingen stor framgång för de lokala löparna. Tja, åtminstone ingen klockren fullträff. Filip Dahlgren tog förvisso en fin fjärdeplats och långdistansspecialisten var därmed femma–fyra–fyra på O-ringens tre långdistansetapper. Fyra totalt, 6,5 minuter bakom segraren William Lind. Och Simone Niggli hade andra bästa löptid på damernas avslutande jaktstart, men tappade ytterligare 1,5 minuter på Anne M Hausken Nordberg som redan hade en ledning på ett par minuter efter Nigglis jättebom i torsdags. Niggli tvåa även totalt, alltså. Andrea Svensson avslutade sitt superstabila O-ringen (åtta-femma-sexa-fyra-sjua på etapperna i D20) på samma sätt och blev femma i sammandraget. Tisarens Lars-Åke Wall vann H65. Hagabys Olof Olofsson blev tvåa i H60 och Degerfors Mats Johansson (O-ringens äldsta deltagare med 91 årsringar) tog samma placering i H90.

Helgens höjdare

1. Damernas Tour de France 
Tävlingen heter egentligen La Course by Le Tour de France och avgörs för andra gången i dag, bara timmar före och på samma bana som herrarnas sista etapp i Tour de France. Damtävlingen avgörs över 13 varv på Champs-Élysées, och är totalt 89 kilometer lång. Starten går 13.30, Eurosport sänder från 14.00, och målgången är beräknad till 15.25. På startlinjen finns bland andra Emilia Fahlin, och mycket mer om hennes tankar inför tävlingen kan du läsa här.

2. Dalenrundan
Äntligen dags för en deltävling i långloppscupen igen, det var ju tre veckor sedan senast. Någon startlista finns inte publicerad till det trevliga lilla loppet i Brevens Bruk som avgörs på en sexkilometersbana och kostar 50 riksdaler i startavgift (inget efteranmälningstillägg). Förra året vann Mikaela Kemppi och Per Sjögren, om namnen känns igen. Kemppi har ju vunnit fem av sex tävlingar hon ställt upp i långloppscupen i år (1–1 i inbördes möten mot Josefin Gerdevåg) och leder sammandraget. Haben Kidane har samlat tre segrar, två andra och en tredjeplats och leder herrklassen.

3. Medeldistans-SM i triathlon
Avgörs i Jönköping på lördag, med Örebros nybakade VM-guldmedaljör i långdistans i D30-klassen, Cecilia Jessen, på startlinjen. Nu utmanar kanonerna i elitklassen. Dessutom finns Örebro AIK:s Maja Björkebäck med i D35. Vi snackar 1 930 meter siming, 86,4 kilometer cykel och 20,4 kilometer löpning. Och 10 000 kronor i förstapris.

Fahlin inför Tour de France: "Ser himla lätt ut på tv – är jäkla tufft"

Emilia Fahlin, 26, kör damernas Tour de France (egentligen Le Course) på söndag. Det har jag skrivit om tidigare här på bloggen, men i dag tog jag också ett rejält snack med henne inför den upphajpade tävlingen som nu avgörs för andra gången. En större intervju om tävlingens betydelse, de kvardröjande och alltjämt enorma könsskillnaderna inom cykelsporten och framtiden kommer i söndagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Men uppsnacket inför själva tävlingen kommer här på bloggen. Vi snackar alltså 13 varv och totalt 89 kilometer upp och ned längs Champs-Élysées (start 13.30, i Eurosport från 14.00, målgång cirka 15.25). En uppgift som inte är lika lätt som det låter, om man får tro Fahlin, som körde premiärupplagan i fjol (som fick starka vitsord för sin fina insats som hjälpryttare då, även om Wiggle-Hondas tävling förstördes när Fahlin och de två spurtessen fastnade bakom en krasch 800 meter före mål).

– När man kollar på herrarna på tv ser det himla lätt ut när de defilerar i Paris, men det är en jäkla tuff bana. Det är svagt uppför, på kullersten, på ena sidan, och sedan flyger man nedför och så är det bara att börja om igen. Det tar ut sin rätt, det känns i benen när man ska göra 13 varv. Man ska ha en riktigt bra dag om man ska kunna göra något vettigt på den banan, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Vilket lag ställer ni upp med?
– Det är jag, Jolien d’Hoore, Chloe Hosking, Giorgia Bronzini, Amy Robert och ”Nettie” Edmondsson. Jolien körde riktigt bra senaste helgen, vann tre lopp (de tre första etapperna i BeNe Ladies Tour) och är en vass spurtare. Avslutningen på kullersten passar nog henne väldigt bra också. Sedan har vi Bronzini och Hosking som också är starka spurtare. Man vet aldrig hur tävlingen utvecklar sig på förhand.
Hur har du det själv med formen?
– Jag är på läger på hög höjd i italienska Livigno just nu, har varit här en vecka efter girot och åker bara ned till Paris lördag–måndag, sedan åker jag tillbaka hit och avslutar lägret med fyra dagar till före nästa världscuptävling (tyska Sparkassen Giro nästa söndag). Egentligen hade jag önskat att få två veckor i sträck här uppe, men jag behöver tävla också och Tour de France är en stor och uppmärksammad tävling, så det blev en liten kompromiss.
– Lägret har varit väldigt bra. Det var en stor vinst för mig att komma ur girot frisk, de tre senaste gångerna har jag dragit på mig sjukdom de sista dagarna, men nu kunde jag komma in fräsch till lägret och få några riktigt bra och hårda dagar i perfekt väder. Efter allt som varit (långa sjukdomsperioder med främst bihåleinflammationer under vår och sommar) har jag inte den grunden jag behöver, därför är det här lägret extra viktigt.
Hur ser du tillbaka på Giro d’Italia?
– Det gick bra. Det var några tuffa bergsetapper där jag fick göra mitt för att hjälpa våra två klättrare tidigt på etapperna och sedan ta det så lugnt som möjligt. Men man ska ändå över bergen och i mål, och det är nog så jobbigt. Sista etappen kände jag mig bättre än dagarna innan, och det var en positiv känsla som jag tog med mig. Vi hade ett uppdrag för Mara (Abbott, som vann sista etappen och avancerade till andra plats i sammandraget) inför sista berget, och jag orkade vara med länge och jobba. Den känslan är bra för motivationen och moralen.
Är det klart att du får köra Vårgårdas världscupdeltävling?
– Nej, vi har inte fått programmet så långt fram än. Men det gick bra för mig där i fjol, och det är ju hemmaplan, så jag har stora förhoppningar om att komma med i laget. Däremot är det klart att jag ska köra Tour of Norway veckan före med landslaget. Det blev klart i dag. Det blir bra att få lite tävling i benen, och dessutom har jag aldrig kört den tävlingen förut.

Dagens O-ringen? Tja, det skrev jag en hel del om här. Att Garphyttans Marcus Jansson tog till slut ändå hem herrarnas mountainbikeorientering och nu påbörjar VM-laddningen (där det kan bli intressanta starter i mountainbikelångloppen 1572 Mtb Challenge nästa helg och Finnmarksturen veckoslutet därpå) och att Simone Niggli gjorde ”säsongens största bom” (snack med både henne och Jansson i fredagens papperstidning) var de stora rubrikerna på torsdagen.

I Sälen avgjordes för övrigt King of the hill i dag, med 25,8 kilometer och över 1 001 höjdmeter på cykel och rullskidor (ganska jämnt fördelat), med idel ädel skidadel på startlinjen och IFK Moras Lars Suther som segrar på 1.12.50, 1,5 minuter före Jens Eriksson och Lars Bleckur. Karlslunds Mats Carlberg sjua, knappt 18 minuter bakom.

Tappade hela superledningen – över en sprint

I går frågade jag, här på bloggen, Garphyttans VM-cyklist Marcus Jansson om han hade avgjort O-ringen redan då, efter den första av tre etapper i mountainbikeorienteringens elitklass. ”Det är två etapper kvar och allt kan hända”, svarade Jansson ödmjukt. Och på onsdagen gjorde det precis det. Hände. Allt.
När sträcksegraren Andreas Bergmann behövde drygt 22 minuter på sig på onsdagens sprint korsade inte Marcus mållinjen förrän efter nästan 28. Jag har varit på Karlstad GP hela eftermiddagen och kvällen och inte har inte hunnit göra några efterforskningar, men det ska förstås till en (eller ett par) monsterbommar alternativt grovt teknikstrul (punktering?) för att tappa så mycket tid på så kort tid, om ni förstår vad jag menar. Jansson var till exempel över minuten efter Fredrik Johansson, regerande stafettvärldsmästare till fots. Bara en sådan sak.
i sammandraget gör Janssons grymma förstaetapp att han ändå bara tappar en placering och kommer gå ut som tvåa, bara är tio sekunder bakom landslagskompisen och nye totalledaren Per Vestling, i torsdagens jaktstart över medeldistans som avslutar O-ringen för mountainbikeorienterarna. Och bak till tredjeplatsen är det fortfarande fyra minuter (men jag ringer inte och frågar om han säkrat en topp två-placering nu …).
I D20 spöade Karlskogas Erica Olson, 15, JVM-åkaren Kajsa Engström när hon blev tvåa på dagens etapp. Erica, som däremot inte är uttagen till JVM, är alltjämt trea i sammandraget.

I den vanliga orienteringen hade eliten vilodag, men alla andra klasser körde på.
Juniorvärldsmästaren Andrea Svensson fortsatte stabilt, tog en sjätteplats och avancerade två placeringar, från sjunde till femte, i sammandraget i D20.
Matthias Niggli, den schweiziske förbundskaptenen som liksom sin betydligt mer kända fru Simone tävlar för Tisaren, tog en etappseger i den som vanligt stenhårda H40-klassen (i år 128 startande) och är fyra i sammandraget. Klubbkompisen Lars-Åke Wall tog andra raka etappsegern i H65 efter andraplatsen på första etappen och leder nu med nästan åtta minuter totalt. KFUM Örebros Anette Carlsson tog etappsegern i D35 och är trea i sammandraget där, Hagabys Olof Olofsson blev tvåa i H60, Lidnebygdens Anna-Maria Backryd trea i D50, och Degerfors Mats Johansson tog tredje raka andraplatsen bakom Rune Isaksson i H90 (de är bara två kämpar i äldsta klassen i år).

I Karlstad GP, som jag bevakade i kväll, då? Tja, de lokala medeldistanslöparna hade det jobbigt i den styva motvinden på bortre långsidan, och det var av den anledningen långt ifrån personliga rekord, årsbästan, ära och redlighet. Pratade ändå med både Tim Sundström och Erika Bergentz efteråt, vilket ni kan läsa om här!

Jansson efter utklassningen: "Vill göra det som ingen gjort"

Att Garphyttans Marcus Jansson, 23, dominerat svensk mountainbikeorientering i år har jag ju skrivit en del om på bloggen här i sommar. När mtbo-cyklisternas O-ringen (som bara är tre etapper lång) inleddes på tisdagen befäste han det ännu en gång. Två av de fem svenska cyklisterna (Anders Frisk och Erik Frost) som tagits ut till VM i tjeckiska Liberec i mitten av augusti saknades förvisso, men i gengälld fanns ett par danska landslagsmän på startlinjen. Och de, liksom resten av fältet, blev helt avställda av Jansson. I mål var han nästan 3,5 minuter före landslagspolaren Per Vestling, Kåre, och frågan är om han inte avgjort hela O-ringen redan nu. dessutom drygade han ut sin totalledning i den svenska mountainbikeorienteringscupen. NA ringde givetvis upp Jansson, och ett snack om segern och konkurrensen från regerande fotorienteringsvärldsmästaren Fredrik Johansson kan du läsa i onsdagens pappers-NA (som går att köpa som e-tidning på na.se). Men jag tog även lite bloggexklusivt om hans framsteg i år och målsättningen i VM.

– Sverige är en ganska liten nation i mountainbikeorientering i en internationell jämförelse, framför allt på herrsidan. Men topp tio på någon distans känns som en rimlig målsättning. Det skulle vara väldigt roligt eftersom ingen svensk gjort det på herrsidan förut, säger Jansson till Konditionsbloggen.
Varför har du tagit så stora steg framåt i år?
– Jag tyckte jag var bra med även förra året, även om jag aldrig kom först då. I år har jag framför allt utvecklats cykelmässigt. Helt enkelt tränat mer cykel, med cyklister.
3,5 minuters ledning, har du avgjort O-ringen redan nu?
– Nja, det är två etapper kvar och allt kan hända. Men det är skönt att ha några minuter att gå på, man behöver inte känna att man ska jaga och stressa. I morgon är det sprint, och då handlar det mest om att hålla ihop orienteringsmässigt och inte göra något misstag. Sedan är det jaktstart på torsdag, över medeldistans. Det blir roligt.

Karlskogas 15-åriga jättelöfte Erica Olson, som tog EM-silver i D20-klassen i juni men inte fick någon JVM-plats, inledde O-ringen med en tredjeplats i D20-klassen.

Till fots tog Simone Niggli alltså ännu en pallplats (det hade ju varit intressant att se henne i VM …). Lilian Forsgren, Hallsbergs VM-löpare, vann landslagsklassen över samma bana på en tid som hade räckt till sjätte plats i elitklassen. Det trots att hon dagen innan gjort sista stenhårda passet inför VM och därmed borde vara maximalt nedtränad. Lilian var nöjd, även om hon småbommat några vägval i början (”Det var intensiv och klurig orientering direkt i början, en klassisk banläggarfälla eftersom man inte hunnit få överblick och framförhållning så tidigt.”), när jag pratade med henne i kväll. Läs mer om det (och om Forsgrens VM-laddning) i onsdagens papperstidning.
Örebros VM-löpare Martin Regborn gick i backen redan på väg till fjärde kontrollen, tappade fokus och 30 sekunder och var i mål tia, distanserad med 1,5 minuter av Södertäljes Jonas Leandersson, som inte bara vann landslagsklassen utan också hade bättre tid än alla i O-ringens elitklass. Viktigast för Regborn dock att han inte skadade sig i vurpan. ”Borde inte vara någon fara. Mest skärrad”, twittrar han till Konditionsbloggen.

I morgon, onsdag, åker jag till Karlstad och bevakar Karlstad GP på klassiska Tingvalla. KFUM Örebro kommer med inte mindre än fyra löpare på 800 meter och en på 1 500 meter. Tog ett snack med Tim Sundström inför tävlingen om hans möjligheter att slå Tage Ekfelts 62 år gamla distriktsrekord på 800 meter (även det i onsdagens pappers-NA), men bytte även några ord om Sundströms senaste rekordlopp, 1 500-metersputsningen i belgiska Heusden-Zolder i lördags som gjorde att distriktsrekordet numera lyder 3.46,75.

– Det var inget perfekt lopp. Första 800 meterna gick på 2.03, och egentligen ska jag öppna på 1.59–2.00 för att få ut max. Dessutom blåste det en hel del. Men jag hade en bra avslutning, och det var en stor tävling med jämna heat där det var lätt att hitta en bra rygg. Men det känns som att jag har två–tre sekunder kvar i kroppen. Jag ska springa B-heat på DN-galan nästa vecka, och får jag ett bra lopp då kan det bli en bra tid, säger Sundström till Konditionsbloggen.
Hur mycket skiljer det sig att springa 800 meter jämfört med 1 500 för dig?
– En hel del. På 800 meter har man mindre tid på sig att agera, det gäller att vara med från början, välja rätt vägar och ha rätt taktik på en gång, för missar man någonting är det nästan omöjligt att ta igen. Det är en helt annan fart från början där, och det blir ingen direkt fartökning. På 1 500 meter kan man komma in mer i loppet, då gör det inget om det går lite långsammare i starten eller om man hamnar lite fel, det går ändå att ta in på slutet. Men på 800 meter finns inget utrymme för missar.
Men det är 1 500 meter som gäller för din del nu?
– Jag kommer inte sluta springa 800 meter, men satsningen är på 1 500. På SM är jag anmäld till båda, men fokus blir på 1 500. Försöken är på fredagen och finalen på lördagen, och sedan går 800-metersförsöken senare på lördagen. Då kan jag välja om jag känner mig fräsch och vill vara med där eller om jag stryker mig från 800.
Du är sjua på Sverigebästalistan nu, är Finnkampen fortfarande ett realistiskt mål?
– Det ser jäkligt hårt ut i år, det är väldigt många som gjort bra tider. Men jag har en del lopp kvar och känner ju att jag har sekunder kvar att plocka. Och några av de som är före på listan är nog inte aktuella för Finnkampen (en del pluggar i USA, bloggens anmärkning), så vi får se vad som händer.

Sundström springer i C-heatet i Karlstad GP klockan 17.37 i morgon (galans huvudprogram startar 19). Övriga tidsschemat för lokala medeldistansarna: Abshir Aweys (20-åring som är 13:e på Sverigelistan för H22:or med 1.57,56) spring F-heat på 800 meter 17.00, William Fransson (tre sekunder utanför Sverige-topp 20 i P19 med 2.03,97) och William Wickholm (18:e på Sverigebästalistan i P17 med 2.05,28) springer H-final på 800 meter 16.40, och Erika Bergentz (svensk rekordhållare över ett helt knippe distanser i D40-klassen) springer B-final på 1 500 meter (där hon hittills i år varit över sju sekunder från Birgit Bringslids 30 år gamla svenska rekord) 16.25. Följ mitt twitterkonto för direktrapporter!

Racerapport: Lurs backyard ultra

Så har jag avverkat det första av årets fyra stora mållopp. Lurs backyard ultra, där det gällde att med start varje heltimmesslag avverka 6,25 kilometer (och den tiden man fick över fick spenderas fritt, men man fick inte påbörja nästa varv förrän nästa heltimmesslag). Det visade sig ganska snart att det därmed var tiden som tog ut sin rätt snarare än distansen. När jag klev av efter 18 timmar hade jag avverkat 112,25 kilometer, vilket inte är överdrivet långt. Men jag var sliten efter just 18 timmar, inte minst som jag aldrig tidigare hållit på och idrottat mer än åtta timmar i sträck. Lägg därtill att jag aldrig hade kutat längre än 57 kilometer tidigare (då i ett sträck, utan vila men i egenvalt tempo, vilket på något sätt känns skonsammare), så var jag ganska nöjd.

Med det här upplägget handlade tävlingen nästan uteslutande om taktik och upplägg. Och eftersom jag fick starten i födelsedagspresent den 1 januari, och haft massor av tid att tänka på upplägget och på (jag älskar att göra båda) så hade jag bestämt mig för att ”springa” varven på cirka 50 minuter, för att få tio minuters vila. Tänkte att många skulle göra likadant, men till min stora förvåning skuttade nästan samtliga av de övriga 70 deltagarna iväg i ett, i sammanhanget, våldsamt tempo från start. Jag och sambon, som gjorde 3,5 varv (halvmaran) innan hon bröt för att supporta mig, hamnade snabbt näst längst bak (en tant som med nöd och näppe klarade sig runt första varvet på 59 minuter var bakom), men höll oss till vår taktik och var runt på 50.06. Kanske berodde det där höga tempot på de 67 andra på att de inte kände till banan (själv var jag på plats kvällen före och provsprang i lugndagstempo på 30.40 för att känna av backar och terräng och se så det inte fanns några luriga hinder, men det var inga konstigheter). Andra varvet var det nämligen betydligt fler som tog det lugnt (han som var först i mål på första varvet, på 25 minuter eller så, bröt för att han skulle och jobba).

Banan, ja. Den började med en kilometer trevlig terräng, fortsatte med en kilometer hemskt påfrestande utförslöpning på grusväg (återkommer till det), en knapp kilometer asfalt, en knapp kilometer uppförslöpning på grusväg och avslutades med drygt två kilometer mycket trevlig stig/skogsväg (den biten kunde gärna ha fått vara mycket längre).

Många hade som mål att klara maratondistansen, sju varv, och så långt hade jag gott om sällskap längst bak (från varv två till sju, alltså). Sedan tunnade det ur. Från varv åtta fick jag därför springa i min ensamhet, och på varv elva testade jag för första gången i mitt liv att springa med lurar i öronen. Ägnade några varv åt att lyssna på mitt favoritradioprogram Godmorgon världen, som jag med just Lur i åtanke låtit bli att lyssna på de senaste fem veckorna.

Hade ju satt upp som mål att hålla på till midnatt i tävlingen som startade 10.00 på lördagsmorgonen. När jag kom dit kändes kroppen fortfarande relativt fräsch, och jag bestämde mig för att fortsätta till tio mil, alltså 16 varv. Men eftersom jag bestämt mig för att det fick vara nog sedan, eftersom Tromsö skyrace om två veckor är en ännu viktigare tävling för min del och jag inte ville vara död tills dess, så struntade jag i taktiken att hålla igen så mycket som möjligt och joggade i stället lite fortare för att få sällskap. Varv 16, på 46.47, blev därför mitt snabbaste under hela tävlingen. Den höjningen av tempot med cirka fyra minuter gjorde att jag fick två killar att snacka med längs hela banna.

22 man var med runt 13 timmar, 20 klarade 14, men hela sju bröt vid midnatt (hade väl haft det som mål, eller tyckte att det var motigt med regnet som föll precis då, men som avtog redan till starten av det 15:e varvet). Och efter 15 varv bröt ännu en. När jag kom i mål på mitt 16:e och tänkta sistavarv visade det sig att tre av de andra redan bestämt sig för att bryta, vilket gav mig motivation att ta ännu ett varv, av placeringsmässiga skäl (topp tio i stället för delad elva). Lunkade runt på 53.07, ensam längst bak igen. I mål efter 17 varv. Trodde jag. För då berättade sambon att ytterligare tre beslutat sig för att bryta. Så, det blev ett varv till, på 52.03, och en sjundeplats efter 18 timmar. Då var klockan alltså åtta minuter i fyra natten mot söndag, och de sex som återstod var idel superlöpare. Hälles Annika Nilrud, som vann EM-guld i lag och -brons individuellt i 24-timmarslöpning i våras och som nu laddar för spartathlon, Jan Ramström som kutat Tor de geants (330 kilometer med 24 000 höjdmeter …) och så vidare och så vidare … Kände att jag nått min fulla potential placeringsmässigt och klev nöjt av. Dessutom hade jag ju persat distansmässigt med 55,5 kilometer och tidsmässigt med tio timmar (plus att jag sprungit fyra timmar längre än jag från början hade föresatt mig).

Jag hade kanske kunnat plåga mig hela vägen till 24 timmar, knappast längre. Trodde att giganterna i täten skulle pressa varandra till 36 timmar, minst. Kanske upp mot backyardvärldsrekordet på 49 timmar. Men Emir Halalkic gav sig efter 29 timmar (Nilrud klev av efter 24, hade vunnit damklassen redan efter 17 timmar), vilket gjorde Christer Tinnerholm (god för över 40 timmar i Fotrally förra månaden) till segrare ”redan” efter 30 timmar (Vilken taktik som var bäst? Tja, Halalkic var klart snabbast av de sex löparna jag lämnade kvar på banan, pep iväg i täten varje varv, Christer näst långsammast med 47-minuterstempo, så det är nog väldigt individuellt hur fort man ska kuta). Så länge hade inte jag klarat, inte i år. Kanske nästa år. Så kul var nämligen att arrangemanget att jag gärna återvänder (eller kör nya Örebro backyard ultra; eller båda, om det passar!). Enda riktiga bekymret jag fick med kroppen var en värk i vänstra fotleden, och det kom först på 17:e varvet. I den där långa grusnedförsbacken som jag inte gillade.

Jag började loppet med en taktik där jag gick i alla motlut (även de allra minsta) och lunkade resten i mycket modest takt. Hade spanat in vilka punkter jag skulle använda redan dagen innan, och höll mig till dem de första sju timmarna. De följande sju bytte jag taktik för att spara på kroppen i den där hemska utförsbacken. Lunkade all stig, även uppför, och gick all grus och asfalt. Skonsammare för kroppen. Men sedan hängde jag ju på de andra löparna varv 15 och 16, och det var väl deras (och min) löpning nedför den där grusvägen som orsakade problemen med fotleden, skulle jag tro.

Maten? Tja, jag tryckte pannkakor, rabarberkräm, pastasallad, ägg- och ansjovismackor (mm!), massor av nötter och russin, ostkaka var fjärde timme (efter fem, nio och 13 varv) vilket var mitt första fikabröd sedan maj och faktiskt två rutor chocklad efter varv 16 (det var jag väl värd?!), och hade faktiskt inga som helst bekymmer med magen på hela dagen. Har aldrig haft en så bra mage under ett längre lopp (över 30 kilometer), men förmodligen var det väl den lugna takten, att det mer handlade om promenad med inslag av joggning och frosseri snarare än en löptävling, som gjorde att jag klarade mig från magras (även dagen efter, sensationellt nog!). Och efter elva timmars sömn natten mot måndag känner jag mig oväntat fräsch (trötta lår, så klart, och fortfarande lite svullen i den där fotleden).

Till sist ett stort tack till hela mitt supportcrew (sambon och pappa var där och servade hela dagen, mamma hade gjort hundra pannkakor och fixat massor av annat göttigt att äta och totalt hade jag åtta supportrar på plats under dagen, mer än någon annan.

Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen.  Foto: Maria Åström
Start nummer sju, ett 50-tal ger sig ut mot maratondistansen. Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild ...). Notera schyssta pannlampefrisyren!  Foto: Maria Åström
Varv 13 avklarat och klockan närmar sig 23 (tio fingrar för tio plus tre, men de tre andra kom inte med på bild …). Notera schyssta pannlampefrisyren! Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer).  Foto: Maria Åström
Tio fingrar, tio varv avklarade (62,5 kilometer). Foto: Maria Åström

Mina mållopp genom tiderna (med länk till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14. 
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Kommande mållopp:
Tromsö skyrace 2015
Sälen fjällmaraton 2015
Bergslagsleden ultra 2015

Erikssons superdistans, Sundströms nya rekord, Bergs tung DNS och mycket mer

Var ju borta i helgen, så här kommer en liten summering av vad ni missade. Egen racerapport från Lur kommer inom kort!

I helgens andra långlöparutmaning, Linde sextimmars, tog Kopparbergs egen superlubbargubbe Johan Eriksson en väntad seger – och med 76 910 meter slog 46-åringen dessutom sitt eget pers med 721 meter och banrekordet med 1 755 meter. förbättringen av perset gjorde att han avancerade förbi tre män på Sverigebästalistan genom tiderna på sex timmar, där Eriksson nu är 26:a. Ska försöka ta reda på hur många H45:or han har framför sig, kan inte vara många. Ultraswedens Erik Andersson blev tvåa på 74 492 meter, och tillsammans med motionsklassaren Emil Falkek, Falkenberg, på 71614, och damsegraren Yudith Hernandez Melgar, Varberg, på 71 119 var de tre de enda som klarade drömgränsen sju mil. Yudith är Sverigefemma genom tiderna med sitt drygt två kilometer bättre pers. Storådalens Leila Toivonen bästa lokala dam på 54 376 meter, Spartacus långlöparräv Hasse Byrén tvåa av lokala herrarna på 63 642 meter.

Tim Sundström sprang däremot snabbare än lugnt i helgen. Örebrolöparen stagnerade ju efter supertiden 3.56,40 som 18-årig junior 2008, och levde med det perset i sex år, till förra sommaren. Men sedan han då, via en flytt till Stockholm och träning med Tureberg FK, äntligen tog sig under den gamla juniortiden har han exploderat. Distriktsrekordet 3.49.13 inomhus i vintras var första gången han gick under 3.50. Utomhus har han radat upp distriktsrekordet 3.46,18 (i Manchester 30 maj),3.49,82 (världsungdomsspelen i Göteborg) och nu distriktsrekordsförbättringen 3.46,75 i belgiska Heudsen-Zolder.. KBC Nacht (namnet på grund av att tävlingen pågår ganska långt in på natten) som han slog till med 3.46,75. Standarden på 1 500 meter i Sverige i år är riktigt hög, och Tims tid gör honom bara till sjua. Det är fortfarande över fyra sekunder upp till den topp tre-placering på rankningen som vanligtvis ger en plats i Finnkampen. Finns rum för förbättring ges nästa chans vid Karlstad grand prix på onsdag, med Konditionsbloggen på plats!

I mountainbike-SM tvingades Fredrik Berg, som jag intervjuade här på bloggen förra veckan, ta en DNS efter att ha vurpat dagen före tävlingen och slagit i det hjärnskakningsdrabbade huvud. Han tog därmed det enda vettiga beslutet och ställde in sin start. Läs mer om det på hans egen blogg. Linda Meijer fick nöja sig med dubbla silver efter fjolårets dubbla guld. I fredagens sprinttävling enligt längdskidprincip blev Meijer tvåa i finalen bakom Hakarpspojkarnas Ann Berglund. Över den drygt timslånga crosscountrybanan blev avståndet upp till mountainbikeorienteringsvärldsästaren Cecilia Thomasson, Östersund, till slut över fem minuter för Meijer, som efteråt skrev på sin blogg att hon förmodligen hade ”årets sämsta ben”. Medaljer också till Katarina Rönnbacka-Nybäck (silver i D40-sprinten) och Malin Nilsson (brons i D40-sprinten, fyra i crosscountry) och Linus Persson, Karlskogacyklisterna (brons i herrjuniorernas sprint).

Multikompetenta Danny Hallmén (känd från kanotlandslaget, ironman i Kalmar (som han bloggade om uppladdning till på na.se), löptävlingar, vårens EM-brons i quadrathlon och världsrekord i 24-timmarspaddling inomhus, diverse multisporttävlingar med mera, med mera) gjorde i helgen swimrundebut i den över 30 kilometer löpning och hela 6 700 meter simning i den stenhårda tävlingen Höga kusten swimrun, tillsammans med sin gamla kanotkollega Jacob Holst. Efter en del banändringar, med tillhörande besvikelser, på grund av dåligt väder kom det nykomponerade paret, som aldrig tidigare testat tävlingsformen, i mål på en stark nionde plats efter sex timmar och sex minuter (en timme och 16 minuter bakom segrarna). Läs mycket mer på Dannys egen blogg, där det även finns väldigt många fina bilder!

O-ringen hårdbevakas i papperstidningen, där ni i dag kan läsa en intervju med Simone Niggli, Tisarens schweiziska superlöpare (23 VM-guld …) som vann första etappen av O-ringen i går, trots att det snart är två år sedan hon pensionerade sig från landslaget. I dag följde hon upp med seger även på andra etappen (delad sådan med norska Anne Hausken Nordberg), och nu leder Niggli sammandraget med nästan fyra minuter före svenska regerande medeldistansvärldsmästaren Annika Billstam. Degerfors skidorienteringslandslagsman Filip Jacobsson var överraskande tvåa i den stenhårda H18-klassen (120 startande bara i elitklassen …) på första etappen i går, men kom av för mig okänd anledning inte till start i dag. Hans O-ringen är därmed över. Nyblivna juniorvärldsmätaren Andrea Svensson är sjua totalt i D20 efter en åttondeplats i går och en femteplats i dag. Tisarens Lars-Åke Wall leder H65-klassen. I morgon är det dags för sprint för eliten. Då dyker även många av de svenska VM-löpare som står över O-ringen upp och kutar (bland dem Lilian Forsgren och Martin Regborn).

Lur: En lång promenad med inslag av jogg och frosseri

Är hemma igen efter helgens äventyr i Lur. Återkommer med en längre rapport i morgon, men kan berätta, för de som inte följt min direktrapport på Twitter, att jag slutade på sjunde plats av 70 startande (75 anmälda). Nivån på deltagarna var betydligt högre än jag hade väntat mig, och innehöll allt från en EM-guldmedaljör i 24-timmarslöpning via spartathlonveteraner till en löpare som lyckats genomföra monsterloppet Tor des Geants. Lilla jag stod mig ganska slätt i det sällskapet, väntade ut de jag tyckte mig kunna slå och tog målsnöret strax före fyra natten mot söndagen, efter 18 vändor och totalt 112,25 kilometer (men det var tiden mycket mer än distansen som var faktorn i det här loppet). Christer Tinnerholm, som knatade över 40 timmar i årets upplaga av Fotrally förra månaden, tog hand om segern efter 30 timmar, när han joggat en runda själv sedan Emir Halalkic kastat in handduken. Jogga var just vad det handlade om (men inte för Emir, som hade en väldigt snabb taktik). Väldigt lugn jogg. För mig somliga varv lika mycket promenad. Ja, Lurs backyard ultra var en promenad med inslag av jogg och froseri, skulle man kunna säga. Men mer om det i morgon också (jag är nämligen ganska medtagen, inte så mycket av loppet i sig som att jag bara lyckades sova två halvtimmeskorta snuttar natten mot söndag, mellan 7.45 och 8.15 och mellan 9.45 och 10.15, typ). Så nu blir det sängen.

En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning).  Foto: Selfie
En fighterbild på varv tolv, det första där jag hade med telefonen (eftersom jag unnade mig loppets [och löparlivets] första poddlyssning). Foto: Selfie
Mer då också om Tim Sundströms nya distriktsrekord (hans utvecklingskurva är helt galen!), Simone Nigglis seger på första O-ringendistansen (och Filip Jacobssons andraplats!), Danny Hallméns niondeplats i swimrundebuten, Linda Meijers dubbla SM-silver och en del annat smått och gott. Håll ut!