Racerapport: Sälen fjällmaraton 2015

(BILDEXTRA FRÅN LOPPET LÄNGST NED I INLÄGGET) Det är svårt att veta vad man ska förvänta sig av ett lopp man aldrig sprungit förut. Tja, hur enen asfaltsmil kommer att te sig är ju inte alltför svårt förutse, men när det gäller lopp i bergsterräng, eller över huvud taget på stig- och i skogterräng, är det svårt att på allvar få en uppfattning om vad som väntar och vad som är realistiskt i tid.

Inför Sälen fjällmaraton, säsongens näst sista mållopp för min del som gick av stapeln i lördags, var jag också tämligen opåläst (trots att jag hade ringt regerande mästaren Erik Anfält och fått viktiga tips; men allt kommer man förstås inte ihåg att fråga om). Till exempel hade jag missat att de åtta första kilometerna nästan uteslutande gick på asfalt (mer än tidigare år, enligt Anfält, som var lite besviken över det faktum att man nu tilläts springa mer på vägen än tidigare år istället för att tvinga ned på skoterleden; och bak i min del av fältet – dock ej i täten – bröt ett stort antal löpare banmarkeringen och sprang ännu mer på vägen), eller att över en mil av banan gick på spänger över myrar snarare än den ”fjällstig” som arrangören gärna skryter om.

Hårdare och snabbare underlag än väntat i sammanlagt två mil, alltså (plus en handfull kilometer grusväg). Trots det, säger ni, så klarade jag mig under min tillhöftade måltid (fyra timmar), vilket var mer en skamgräns än något annat, med bara två minuters marginal. Jovars, men de övriga 16 kilometerna, eller vad det blev kvar när sträckorna ovan räknats av, bestod bara till liten del av den ljuvliga fjällstig jag drömt om. Resten: Stenskrövvel, lera, myr. En avslutande, krävande uppförsbacke i hård motvind och med en blandning av alla de där tuffa underlagen.

Jag kutade första 15 på just över 1.15 och så långt kändes kroppen bra. Byggde upp en tidsbuffert som det senare visade sig att jag behövde. Redan i den andra av de tre längre backarna var höftböjarna slut, och det handlade om ren vilja att hålla löpsteget vid joggande snarare än lunkande. Tappade också tid (jämfört med 5.45-snittet) uppe på fjället, och fick släppa ytterligare ett gäng ryggar (en större grupp som jag var oförmögen att följa skuttade om redan mellan Östfjällsstugan och Högfjällshotellet).

Nere på grusvägarna kunde jag öka takten innan det vände uppåt igen vid 30 kilometer. En kilometer grusväg, 800 meter sten, fem kilometer blöt fjällstig upp till toppen. Bara drygt 250 höjdmeter (jämför backarna i Tromsö, där den minsta av de tre låg på drygt 1 000), men motvind och betydligt mer använd fart som ackumulerat trötthet (vilket jag är ovan vid just nu; det här var i praktiken mitt första fullfartspass löpning sedan Oppebylöpet i maj).

Så långt, ned till 30, hade jag haft stenkoll på klockan, snittfarten, möjligheten att nå fyra timmar. Men i sista backen blev allt fokus att fortsätta spring. Att. Inte. Gå. Det gick, långsammare och långsammare förvisso, men det gick (alltså; jag gick inte).

När det var som jävligast, sådär kilometern från toppen, och det kändes som om minuterna började rinna iväg, kom plötsligt fyra man upp i rygg och snart också om. Där stod mitt fyratimmarsmål och vägde på en knivsegg (även om jag inte själv visste det då, eftersom jag stint vägrade att titta på klockan före krönet). ”Ska jag försöka följa?”, frågade jag mig själv. Tar jag slut? Eller är det nu man ska tömma krafterna, avslutningen är ju utför?

Jag valde det sistnämnda alternativet. Högg ryggarna, fast hela kroppen protesterade. Snart nog började två av dem gå, samtidigt som de två i tät ökade tempot. En snabb sidledsmanöver för att inte tappa den undflyende duon och fastna i gåtempot, och jag var med. Snart nog toppen. 37-kilometersskylten.

Titta på klockan. Exakt 30 minuter kvar, strax under sex minuter per kilometer skulle räcka. Det är ju rena lunktempot, normalt. Skruvade upp kroppen. Tempot. 5.45-5.30. 5.15 ut på grusvägen, 4.45 nedför. Tills det brantade på, benen inte ville trumma fortare och jag var tvungen att börja hålla emot, bromsa upp, och vaderna nära nog exploderade. Akut krampvarning. Bromsa-bromsa-bromsa, lugn nu! Två kilometer kvar, 13 minuter.

I botten på slalombacken kom Stefan Roth (Västerås LK) upp jämsides. Asfalt nu. En kilometer kvar. Åtta minuter. Ökar när jag ser honom i ögonvrån. Får lucka igen, direkt. Sedan vaderna igen; nu slår krampen till. Får gå ned i lunkfart, säger till, Roth: ”Jag kan inte spurta mot dig, men vi klarar fyra timmar ändå, va?” ”Jadå”, svarar han och försvinner genom stugbyn.

Sekunden efter skuttar också Anders Rune (som är anmäld för ”Svenska kyrkan, Stockholms stift) förbi. Ingen prestige kvar, bara ett resignerat ”bra jobb” från mig. Sista 500 var en mental kamp för att inte ta ett enda steg för fort, slår krampen till är det för lite tid för att hinna rulla, åla, krypa i mål under fyra. Men krampjäveln hölls undan och mållinjen passerades med två minuters marginal. 3.57.56.

Nöjd, lycklig? Mja, jag vet att jag hade kunnat göra så mycket bättre, i fjolårsform, utan alla skador. Men lite stolt, ändå. Att jag höll mig till planen, att jag tack vare dispositionen (ni kanske tror att jag öppnade för hårt som blev så slut i kroppen, men jag tror inte att jag hade fixat fyra timmar på något annat sätt) klarade målet, skamgränsen. Glad, är nog bästa ordet.

Om jag kommer tillbaka och krossar tiden nästa år? Tja, jag var ärligt talat inte överförtjust i underlaget, kanske söker mig till något lopp med mer klassisk stig istället (irontrail i Kristinehamn avgjordes ju exempelvis i helgen), men det ska inte uteslutas att jag ger Sälen en chans till, om jag får vara skadefri och hittar form och känner mig inspirerad. Loppet var extremt välarrangerat (tacka fan för det, med den anmälningsavgiften …), vad gäller allt från tshirts och medaljer till vätskestationer och snitsling, och dessutom extremt publikvänligt för att vara ett fjällopp.

Nu är det dock snabb rehab som gäller, för redan på lördag kutar jag säsongens allra sista mållopp, Bergslagsleden ultra. Då är skamgränsen fem timmar.

Resultat finns här, liveresultat med mellantider här. Mitt eget resultat nedbrutet: Delad 42:a i herrklassen av 232 anmälda och 199 startande (hade 77,9 procent av de startande bakom mig; topp 25 procent är alltid mitt mål och uppnåddes alltså). 48:a totalt (damerna inräknade, alltså) av 310 anmälda och 263 startande. Mellantider: Högfjällshotellet 1 (efter cirka fem kilometer, halvvägs upp för första stigningen; 37:a), Högfjällshotellet 2 (efter cirka 15 kilometer, inför andra stigningen; 43:a, tog tre löpare, tappade nio), Snögubben 1 (efter cirka 20 kilometer, på toppen av andra stigningen; 44:a, tog en löpare, tappade två), Hemfjällstangen 1 (efter fjällöpning; 42:a, tog två löpare), Hemfjällstangen 2 (halvvägs uppför tredje stigningen; 41:a, tog två löpare, tappade en), Snögubben 2 (inför sista utförsbacken; 47:a, tog två löpare, tappade åtta), mål (delad 42:a, tog nio löpare, tappade fyra).

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Kommande mållopp:

Bergslagsleden ultra 2015

Starten går! Foto: Maria Åström
Starten går! Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Konditionsbloggaren själv var fräsch efter 15 kilometers löpning. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Men efter drygt 30 kilometer fick jag gräva djupt för att hålla löpsteg i sista uppförsbacken. Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Anders Kleist drog i starten och höll undan till seger i Sälen fjällmaraton på grymma tiden 2.42.32 (vad är det värt på en asfaltsmara? 2.18-2.19?). Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Regerande mästaren Erik Anfält fick nöja sig med en andraplats, trots att han gick under sitt eget banrekord med över tre minuters marginal. Med 2.48.10 här känner han sig god för 2.23 på asfalt i Valencia i november. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström
Marika Sundin, längdskidåkaren som tog en sensationell sjundeplats i världscupsprinten i Lahti i mars (och som med rullskidor under fötterna tagit tre världscupsegrar i sommar), dominerade damernas maraton och vann med över elva minuters marginal. Foto: Maria Åström

Magen stoppade Wiker – trots "kalasbra" ben

Kollegorna på pappers-NA har en stor intervju med Louise Wiker om nattens VM-debut i morgondagens tidning (som går att köpa som e-tidning på na.se någon gång tidigt i morgon bitti), men kvällstidningarna har haft sina intervjuer ute hela dagen, och där berättar den 36-åriga Hälleforslöparen om att det var magstrul som förstörde alla chanser till en bra tid.
– Det var tufft. Jag hade kalasbra ben, men magen fungerade inte. Jag brukar aldrig ha problem med det, men jag tror att det var nerver. Jag har aldrig varit med på mästerskap tidigare, säger hon till Expressen och Aftonbladet (sista meningen dock bara citerad i den förstnämnda); vilket tyder på att den förkortade uppladdningsfasen som det sena VM-beskedet ledde till fungerade och inte är att skylla för den uteblivna topprestationen.
Till Expressen tillade Wiker också:
– Jag kände att jag inte fick i mig vätskan riktigt. Jag försökte lugna ner mig, men man får pulspåslag. Jag är extremt besviken.
Vad vi snackar för tid? 2.49.57. Under 2.50, men ändå den sämsta av de fyra maror Wiker tagit sig igenom under sin korta 42 195-meterskarriär (i Prag i maj bröt hon ju).
Av 67 anmälda löpare till VM-maran kom 65 till start och 23 bröt längs vägen. Wiker gick i mål som 48, och hade alltså bara fyra löpare kvar bakom sig på banan. Lagkompisarna Annelie Johansson och Charlotte Karlsson gick i mål sex respektive två minuter före och slutade på 33:e respektive 44:e plats.  Men faktum är att Wiker låg 18 sekunder före Karlsson halvvägs, när hon passerade halvmaran 1.21.35. Men sedan tog magproblemen ut sin rätt, och Wiker löpte andra halvan på 1.28.22. Och det var inte det att andra halvan var extremt tuff; löparna i täten skruvade tvärtom upp tempot ganska markant efter 21,1-kilometersmarkeringen. Det var helt enkelt magen som gjorde det.
– Jag är så besviken att jag inte fick ut det jag hade idag, jag hade hoppat på så mycket mer. Först hade jag problem med magen och vätskan och då blev jag stressad och försökte hitta rytmen och känslan. Men det funkade bara inte idag, säger Wiker till Svenska friidrottsförbundets hemsida.
Inte lär kännas bättre när hon får läsa Aftonbladets betygsättning av svenska VM-truppen. Säg så här; efter den mästerskapsdebuten kan det bara bli bättre. Som i EM i Amsterdam nästa år.

I löpningarna på hemmaplan verkar det som om de stora kanonerna, vid sidan om Erik Anfält, tog det lugnt i helgen. I Hjulsjöjoggen tog Hällefors Tommy Sundberg, som jag inte har någon större koll på, hem segern knappa minuten före Starts Johan Ingjald, på tiden 39.05,5, medan Ingjalds klubbkompis Marie Dasier tog hem damklassen nästan 2,5 minuter före Östansjös Hanna Henriksen, på 50.27,2. Allt över åtta kilometer tämligen tuff terräng. I och med att de stora namnen uteblev, blev det heller inga förändringar i toppen av långloppscupen. Ja, inte mer än att Ingjald avancerade till sjätte plats i herrklassen, då.

Flera av de lokala topplöparna kutade i stället Kraftloppet i Finspång, en stafett över tio sträckor och 72 kilometer, i ett hopplockat superlag i mixedklassen, med uttalat mål att slå alla herrlag och ta totalsegern (vilket de lyckades med, med nästan tre minuters marginal). Vi snackar långloppscupledaren Haben Kidane, Simon Sveder, Peter Wiker och ex-karlskogingen Linda Take. Med i laget fanns bland andra också Bollnäs Jerker Lysell, VM- och EM-medaljör i orientering, och Helene Söderlund, världsmästare i skidorientering. André Rangelind har skrivit en racerapport, sträcka för sträcka, på sin blogg (där han även bjuder på bildextra). Bland annat är han imponerad av 17-årige Kidane som plockade in två minuter på täten på sin sträcka (laget låg nämligen efter i början): ”Vilket driv den killen har i steget, kan garantera att ni kommer att höra mer om Haben!”, skriver Rangelind.

I Göteborgsvarvets seedningslopp i Örebro i går var Örebro AIK:s Mattias Nätterlund den enda som klarade gränsen och kvalade in bland elitlöparna (35 minuter för herrar, 39 för damer), när han avverkade milen på 33.16. Därmed kan han alltså ansöka om en plats i elitstartledet till nästa års halvmara i Göteborg. Fredrik Skogman var tvåa av herrarna, men 4.04 bakom Nätterlund på 37.20. I damklassen kutade Anna Nyström (klubb?) in på 41.30 och vann 47 sekunder före Starts Anna Pettersson.

I Lindesbergsskogarna fick Martin Regborn till slut sin revansch på Daniel Attås i deras säsongslånga DM-fajt, men den kom först i söndagens långdistans. I lördagens medeldistansdrabbning tog Tisarlöparen årets tredje raka DM-guld, med 14 sekunders marginal bak till Regborn. Men på söndagen fick Hagabys VM-löpare alltså revansch, tog hem långdistansen med nästan fem minuters marginal före Oskar Andrén (han som gjorde succé i sin allra första stora seniortävling, ultradistans-SM, i våras), och över sju minuter före trean Attås (som ändå med över tre minuters marginal säkrade säsongens fjärde DM-medalj). Efteråt twittrade Regborn ironiskt: ”Nu gäller det bara att övertyga Attås om att DM grand slam givetvis räknas som totaltiden av alla distanser …” Vem som tog bronset i medeldistansen? Jo, Tomas Hallmen, 44, som visade att gammal är äldst. Förvisso var Degerfors juniorlandslagsman Filip Jacobsson trea i mål, 22 sekunder före Hallmén, men han deltog utom tävlan eftersom Degerfors tillhör Värmlands distrikt. Jacobsson var för övrigt fyra i söndagens långdsitans också.
På damsidan var det samma kvartett i täten båda dagarna, men i olika ordning. På lördagen KFUM Örebros Ellinor Eriksson 29 sekunder före Tisarens Rebecka Nylin och med KFUM:s Anette Carlsson och Tisarens Lovisa Persosn på delad tredjeplats, 2.14 efter. På söndagen Nylin 33 sekunder före Persson, 1.53 före Eriksson och 2.10 före Carlsson. Övriga var över tolv minuter bakom. Juniorvärldsmästaren Andrea Svensson, som var anmäld till juniorklassen i långdistans, kom inte till start.
I Värmlands-DM fick Linde Take överraskande stryk i söndagens medeldistans (måhända på grund av lördagens urladdning i Kraftloppet), men då var det också av Djerfs Åsa Zetterberg-Eriksson, karlskogingen som är mångårig landslagsåkare i skidorientering och var med i svenska EM-bronslaget i stafett 2008. Hon var tio sekunder före Take och ytterligare 1,5 minuter före alla andra. I övrigt blev det inga medaljer för Karlskoga eller Degerfors i huvudklasserna varken där eller i fredagens natt-DM (men Karlskogas EM-silvermedaljör från tidigare i somras, mountainbikeorienteraren Erica Olsson, 15, stack till Dalarna och sopade banan med de upp till fem år äldre konkurrenterna i D20-klassen i deras mtbo-DM; en uppladdning så god som någon inför nästa helgs SM).
Stockholms DM bjuder ju på hygglig konkurrens, om man säger så, och Garphyttans långdistansspecialist Filip Dahlgren, i fjol tia på VM, fick nöja sig med en tredjeplats i söndagens långdistans bakom världs- och Europamästaren Gustav Bergman, OK Ravinen, och hans klubbkompis Ruslan Glebov, som var med och sprang hem en sensationell femteplats åt Ukraina i mixedsprintstafetten på VM i fjol. bakom sig hade Dahlgren ändå namn som Mårten Boström. Dan innan var Dahlgren femma i en tajt medeldistans, där bara 21 sekunder skiljde från ett brons. Där vann Glebov före Bergman.
Nästa helg avslutas DM-säsongen med stafett i Örebro län, stafett och långdistans i Värmland och stafett och natt i Stockholm. Sedan väntar två raka SM-helger, och så två raka landslagshelger med Euromeeting och världscupfinalen. Intensivt för den jagar titlar, alltså.

Och så har Fredrik Berg debuterat internationellt (som mountainbikecyklist, som enduroförare har han ju många VM-tävlingar på meritlistan). För mycket grusväg ställde till det för Berg i Birkebeinerrittet, skriver han på sin blogg apropå 47:e-platsen i Norge. Nästa helg blir det Bockstensturen.

Min racerapport från Sälen? Den kommer i morgon!

Webb-tv: Anfält fick ge sig i fjällnära – "en tung känsla"

Jag klarade målet med i Sälen fjällmaraton, trots höftböjare som gav upp och vader nära kramp. Men ett väldisponerat lopp gjorde att jag trots det, och min minst sagt tveksamma träningsbakgrund, tog mig under fyra timmar och kom i mål på 3.57.56. Mer om det i en racerapport här på bloggen söndag eller måndag.

Erik Anfält, 39, som hade vunnit här två år i rad slutade, som han själv på förhand befarade, på andra plats bakom Anders Kleist. Anfält sprang i mål på 2.48.10, drygt tre minuter under banrekordet han satte i fjol (Anfält ansåg dock att tiderna inte var rakt av jämförbara eftersom det var lite mer asfalt i utbyte mot skoterleder jämfört med fjolårets bana), men Kleist drog iväg direkt i starten och dyngade på med 2.42.32. Jag undrar vad den tiden är värd på en platt asfaltsmara; för här snackar vi 800 höjdmeter och rätt oändligt, stenigt, blött, mjukt och allmänt svårsprunget.

Direkt efter min målgång, som sammanföll med prisutdelningen, gjorde jag en videointervju med Anfält. Den ser du på den här länken (lyckades inte få till inbäddningen).

Hällefors VM-hopp om värmen och smoggen: "Nu ser man himlen"

I natt, svensk tid, smäller det. Redan 1.30, så det är ingen idé att gå och lägga sig utan bara att sätta på en kanna extra starkt kaffe och bänka sig framför SVT. Sista svenskarna ut i friidrotts-VM är trion i damernas maraton, med Hälleforsbördiga Louise Wiker, 36, som länets första och enda deltagare i årets världsmästerskap. Konditionsbloggen ringde upp Wiker på plats i Peking för att få det sista om förberedelserna, och började naturligtvis med att fråga om det alla snackat om inför maraton- och gångtävlingarna på den kinesiska huvudstadens gator: Värmen och smoggen.

– Just nu, klockan 20, är det 25 grader i skuggan, men när vi körde sista lilla finslipningen på bana i onsdags var det 31 i skuggan. Just nu säger prognoserna inför söndagsmorgonen att det ska vara mulet och  under 20 grader när vi startar, men det hinner väl ändra sig. Men det är bra om det dröjer så länge som möjligt innan solen gassar på i alla fall, säger Wiker till Konditionsbloggen.
Är du värmekänslig?
– Nej, det brukar jag inte vara. Och jag känner att jag har en väldig nytta av träningen jag gjort under träningslägret i Flaggstaff, där det var väldigt varmt. Men det är en sak att köra träningspass på bana, en annan sak att hålla igång i 2,5 timmar i värmen … Men jag känner inte att jag har några speciella problem med det i alla fall, jag tror inte att jag har någon nackdel av värmen jämfört med andra löpare.
Smoggen, då?
– Man kände hur dålig luften var direkt när man landade, men sedan dess har det blivit betydligt bättre. Tydligen har de stängt ner några kolkraftverk och förbjudit lastbilstrafik under VM, och det har gett effekt. Nu ser man himlen, och kineserna jag träffat bara: ”Wow, vi har aldrig sett så blå himmel förut”. Några lagkompisar har varit nere på stan, och där är det lite mer smogg, vårt hotell ligger i utkanten av stan, men det är ändå betydligt bättre luft nu än det var under herrarnas maraton som inledde VM.
Hur är formen?
– Jag tror den är bra. Jag känner mig redo och träningen har fungerat bra. Jag dras fortfarande lite med jetlagen, men är på väg ikapp. Träningspassen på plats har känts bra, jag gjorde 3 000 meter i maratonfart i onsdags plus 5×300 meter för att få upp lite fart. Men de viktigaste svaren fick jag hemma i Sverige, före avresan. Nu handlar det om att inte lägga för mycket energi på att vara nervös, att hålla sig i skugga och konsolidera krafterna.

När jag intervjuade Wiker före avresan, för papperstidningen, berättade hon om målsättningen med VM:
– Om man hade fått riktigt bra löparväder hade jag definitivt sprungit för personligt rekord. Nu får man känna på det. Men jag tänker inte i tider, utan jag vill göra mitt livs lopp.

Helgens höjdare – Anfält jagar trailkungen: "Tänker inte ge mig på förhand"

1. Louise Wiker i friidrotts-VM
På VM:s sista dag, 7.30 på morgonen i Peking vilket motsvarar 1.30 svensk tid, begår Hälleforslöparen Louise Wiker sin VM-debut i friidrott. 42 195 meter ska avverkas på Pekings gator, med de sista meterna inne i Fågelboet, OS-arenan från 2008. Jag ringde upp Wiker i Peking i går, och vad hon hade att berätta kan ni läsa i fredagens NA, papperstidningen (som går att köpa som e-tidning på na.se). Dessutom blir det ett längre blogginlägg om Wiker i morgon. Tyvärr finns ingen startlista publicerad ännu, men på den här sidan lär den dyka upp närmsta dygnet. Först då kommer det gå att sia om vilka placeringar Wiker kan fajtas om. Men en bra tid, och att bli bästa svenska, måste förstås vara huvudfokus.

2. Sälen fjällmaraton
Måltävling nummer tre av fyra den här säsongen för min del startar 10.00 i Lindvallen i morgon bitti. Sälen fjällmaraton. Efter att skadorna äntligen gett med sig inför Lurs backyard ultra i juli har jag sedan dess bara kunnat jogga lätt tre pass (och sprungit ett lopp). Resten av träningen har varit alternativ, på cykel och gym, och jag har ingen aning om vart formen är. Senaste riktiga fullfartslöpning var Oppebylöpet i maj. En som haft en betydligt bättre uppladdning är regerande mästaren i Sälen, Örebro AIK:s landslagslöpare Erik Anfält, 39, som vunnit båda de tidigare upplagorna av tävlingen. På 2.54.27 premiäråret 2013 och  på 2.51.28 2014. Då ska man veta att vi snackar 825 höjdmeter att besegra och ett underlag som till 80 procent består av fjällstig, så den tiden kan mycket väl vara vassare än perset 2.27.02 i Kiel i februari eller 2.28.09 på Stockholm maraton i maj (som ju anses vara en tuff asfaltsmara på grund av Västerbrons 2×35 höjdmeter). Konditionsbloggen ringde upp Anfält för att snacka om det, och om favoritskapet, men fick reda på att det i år är överlämnat till Anders Kleist.

– Han har aviserat att han ska starta, och i sådana fall är han storfavorit. I mina ögon är han trailkungen nummer ett i Sverige, och han skulle vara en av de bästa på landsväg också om han valde att springa mer där. 2013 ställde han upp på en halvmara och gjorde 1.05.20, det var han Sverigeetta på det året. Ja, han har varit en stor förebild för mig de senaste åren, och blir något att bita i om han kommer till start. Det kommer bli riktigt sporrande, och dessutom skönt att slippa pressen. Det är han som ska vinna, men jag tänker inte ge mig på förhand. Vi gick samma sträcka på Vasastafetten i lördags och då var jag bara 23 sekunder bakom. Men hans rekord på till exempel halvmaran är mycket bättre än mitt (1.09.55), säger Anfält till Konditionsbloggen.
Vad är det som lockar dig så mycket med just Sälen fjällmaraton?
– Dels har jag vunnit två år i rad, och när man är regerande mästare lockar det alltid att komma tillbaka. Men terrängen passar mig bra också. Jag är rätt beroende av att ha fast underlag under fötterna, och i Sälen är det ganska hårt även om det är fjällterräng, inte så geggigt som Axa fjällmaraton. Och så tycker jag att det är skönt att lägga om fokus mot något nytt efter Stockholm marathon och springa mycket terräng. Det är skönt att lägga sommarträningen i skogen.
Hur bra är 2.51.28 från i fjol jämfört med en asfaltsmara?
– Det är svårt att säga, men jag vet att jag hade en fantastiskt bra känsla när jag gjorde 2.51. Men jag går för att springa snabbare än det nu, även om jag vet att jag hade en riktig kanondag förra året.
Hur är formen?
– Jag hoppas att den är bra. Jag har haft bättre och bättre känsla i tävlingarna på slutet. I DM var det tungt, då var jag rejält nedtränad, men sedan kändes det bättre på Blodomloppet och ytterligare bättre på Vasastafetten. Kurvan pekar åt rätt håll. Hela sommarträningen har haft fokus mot lördagens lopp, och förutom lite trassel i början av augusti, där jag ändå kunde köra på bra med alternativ träning, så har det fungerat bra. Formen är bättre nu än inför förra årets lopp, och det känns lovande.
Vad händer efter Sälen?
– Om det känns riktigt bra i Sälen försöker jag nog få en plats till Lidingöloppet. Annars blir det att succesivt gå över till asfalt igen för att förhoppningsvis springa riktigt fort i Valencia marathon den 15 november.

För egen del? Tja, jag får nog vara väldigt nöjd om jag tar mig igenom under fyra timmar.

3. Löparfest på hemmaplan
Lördag är en riktig högtidsdag för alla långlöpare i länet, med inte mindre än tre tävlingar. Med start 11.00 vid Risbergska avgörs ett tio kilometer långt seedningslopp till nästa års upplaga av Göteborgsvarvet, och är man riktigt snabb där hinner man också med Hjulsjöjoggen, var seniorklasser startar 14.00. ”Det tuffaste terrängloppet i långloppscupen”, som de själva marknadsför sig som (vad säger de ansvariga för Tarstaborgsrundan och Kilsbergen trailrun om det?) avgörs över tio kilometer i Hjulsjö. Dessutom Kilsbergskampen, ungdomstävling i friidrott, traditionsenligt på Kilsbergsvallen i Garphyttan. I år är tävlingen dessutom distriktsmästerskap, och 11- och 13-åringarna kutar 600 meter och 15-åringarna 800 (av grenar som är intressanta ur bloggperspektiv, alltså).

Mycket löpning? Tja, men då kan vi vill köra en liten bubblare med orienterings distriktsmästerskapshelg? Lindebygdens OK arrangerar medeldistans-DM på lördagen och långdistans-DM på söndagen, och i Värmland (distriktet som länskommunerna Degerfors och Karlskoga ju tillhör; även om Degerfors juniorlandslagsman Filip Jacobsson i stället anmält sig, utom tävlan, till Örebro läns-distriktets DM-tävlingar i helgen) är det natt-DM i Deje i dag, fredag, och medeldistans-DM i Lesjöfors på söndag. Och eftersom Garphyttans Filip Dahlgren tävlar för IFK Lidingö är även Stockholms medeldistans-DM på lördag och långdistans-DM på söndag av intresse. Här i distriktet blir det mest intressanta att se kampen mellan Daniel Attås, som vunnit de två tidigare DM-tävlingarna den här säsongen (sprint-DM i maj och natt-DM för två veckor sedan), mot VM-sprintern Martin Regborn, som överraskande fått nöja sig med att vara trea respektive tvåa i DM i år. Tar Regborn revansch nu? På damsidan har de båda DM-tävlingarna hittills gett sex olika medaljörer, med guld till juniorvärldsmästaren Andrea Svensson och hennes klubbkompis (i Tisaren) Rebecka Nylin. Nylin springer båda distanserna i helgen, medan Andrea väljer att stå över medeldistansen och springer långdistansen i juniorklass. Nästa söndag avslutas DM-året i distriktet med stafetterna.

Tvingades bryta monsterloppet: "Hjärtrusning, magproblem och yrsel"

Kumlas långlöpare Cristoffer Stockman, 35, tvingades göra en trist sorti ur ”Sur les Traces des Ducs de Savoie”, monsterloppet i alperna som jag skrev om i går. Stockman var inte alls på väg ned till vätskestationen i Cormet de Roselend när jag skrev det inlägget, utan hade tvärtom redan tvingats bryta loppet. På sociala medier berättar han om dramatiken bakom beslutet: Det handlade om ”hjärtrusning, magproblem och yrsel”. ”Besviken och ledsen, men c’est la vie”, sammanfattar han känslorna efteråt.
Stockman löpte riktigt bra så långt, hade sprungit upp sig från en 649:e-plats av 1 551 startande vid första mellantiden, efter en dryg timme, till en 389:e-plats nere i Bourg St Maurice efter knappt åtta timmar. ”Taktiskt gjorde jag ett perfekt lopp, tog det lugnt och metodiskt i början då jag visste att andra halvan var min grej”, skriver Stockman. Men då sa kroppen alltså ifrån, förmodligen på grund av den outhärdliga värmen. ”Stekande sol och +30 … Tror det var det som fick kroppen ur balans”, skriver Stockman på Twitter, och på Facebook tillägger han: ”Skitnöjd egentligen, fram till misären. För det är sista halvan med mer tekniska partier med pannlampa som verkligen är min grej. Surt sa räven för benen var pigga igår.”

I kväll avgjordes för övrigt säsongens första klubbmästerskap hos Örebrocyklisterna, ett bergstempo i Ånnabodabacken. Men jag har ännu inte sett någon resultatlista.

Stockman på väg över sex tvåtusenmeterstoppar

119 kilometer och 7 250 höjdmeter fördelat på sex tvåtusenmeterstoppar: Arête du Mont-Favre (2 435 meter), Col Chavannes (2 603), Col du Petit Saint-Bernard (2 188), Passeur de Pralognan (2 567), Col de la Gitte (2 322) och Col du Tricot (2 120), med start i italienska Courmayeur och mål i franska Chamonix. Vi snackar ”Sur les Traces des Ducs de Savoie”, eller kort och gott TDS, som loppet kallas. En av fem tävlingar under Ultra-Trail du Mont-Blanc-veckan som pågår just nu, och just TDS startade 6.00 i morse. Och någonstans, på någon av de där sex bergen, krigar just nu Cristoffer Stockman, ledamot för Centerpartiet i Kumlas kommunfullmäktige och långskubbare av rang. Enligt liveresultatsidan från tävlingen ligger Stockman just nu på 1 306:e plats av 1 551 startande herrar. Han passerade det medeltida fortet la Patte vid 16.36 i eftermiddags, och därefter väntar klättringen via Col de la Forclaz upp till Passeur de Pralognan före nästa mellantid nere vid vätskestationen i Cormet de Roselend, där Stockman borde vara när som helst.
Spanjoren Pau Bartolo nådde målet på torget i Chamonix som segrar vid 20.27 i kväll, då hade han besegrat banan, och konkurrenterna på 14 timmar, 26 minuter och 40 sekunder.

I kväll återupptogs den lokala rullskidcupen Moto eagle cup och det blev två favoritsegrar. Tobias Karlsson, dundrade hem herrklassen med mäktiga tiden 33.23 över 16 kilometer medan Olivia Hansson, som stod över senaste deltävlingen, tog tredje segern på lika många försök i årets cup på tiden 37.05 (Hansson som var tvåa i stortävlingen Icarullen för två veckor sedan (där Kopparbergs Bob Impola, som vann förra deltävlingen i Moto eagle cup men inte ställde upp i kväll, vann herrklassen). Robert Brundin blev tvåa på 34.46 och superklassikern Frank Kiereck trea på 35.33. Totalt kom elva åkare till start i tävlingen som avgjordes med intervallstart upp och ned för Kåvivägen i Lillån.

För övrigt vann ex-karlskogingen Linda Take Värmlands-DM på 10 000 meter i går. Tredje DM-tecknet för säsongen (om jag inte missat något), till Take som tidigare tagit hem sprint-DM i orientering och friidrotts-DM över 5 000 meter. Plus Vårruset i Karlstad, förstås. Take avverkade milen på 39.27,06, drygt 1,5 minuter före klubbkompisen (i Karlstadsklubben Göta) Anna Nyström.

Så ska Sverige bli ännu bättre i hemma-VM: "En miss vi inte gör om"

På tisdagen släppte förbundskaptenen för orienteringslandslaget, örebroaren Håkan Carlsson, en lista på elva förhandsnominerade löpare till världscupfinalen i schweiziska Arosa i oktober. Det handlar om samtliga svenskar som endera tog medalj på VM i Skottland i början av augusti eller som ligger på topp 15 i totala världscupen. I den andra kategorin kvalar Hallsbergslöparen Lilian Forsgren in. Med tre poängs marginal ned till schweiziska Sarina Jenzer håller hon 15:e-platsen i sammandraget, men avstånden upp till topp tio är små inför långdistanstävlingen den 2 oktober och medeldistansen som dagen därpå avslutar årets individuella världscupsäsong.
Konditionsbloggen ringde upp Carlsson (Forsgren själv är på semester i Grekland) för att byta några ord om det – och höra hur förberedelserna går inför VM på Västkusten nästa år.

– Vi vill ge de här löparna chansen att förbereda sig på bästa sätt, därför kommer vi med ett så tidigt besked, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Vad säger du om Lilians VM-debut så här med några veckors distans?
– Vi håller på med en ordentlig utvärdering, där jag sitter ned med var och en av VM-löparna. Vi ska vara klara i mitten av september, men jag har inte hunnit med Lilian än. Men det jag kan säga är att hon gjorde det bra på VM. I sprintstafetten gick Danmark på knock, så avståndet såg stort ut på papperet. Men där bakom var Lilian med i klungan med tvåan, och gjorde precis det hon skulle. På medeldistansen gjorde hon några tekniska missar men visade hög fart på slutet.
Ni klarade det tuffa målet att ta sex medaljer i Skottland, men finns det några förbättringar att göra inför hemma-VM?
– Mycket gjorde vi rätt, naturligtvis. Vi hade fem–sex löpare som inte fick ut sin kapacitet på grund av skador och sjukdomar, då klev istället andra löpare fram och tog sina första internationella medaljer. Det visar att det breda tänket vi haft runt landslaget har varit rätt, det har gjort att vi har en väldigt stor bredd nu. Vi har många som har möjlighet och kapacitet att ta medalj, och är inte så sårbara. Dessutom har vi haft bra förberedelser, bra läger, bra prestationsfokus i laget på träningarna. Mycket bra att bygga vidare på.
– Det jag på rak arm kan säga är att vi hade tränat för lite i den terräng som väntade på stafetten. Det var en miss som vi inte kommer att göra om. Vi hade gjort analysen att det skulle vara bokskog, men trodde inte att det skulle vara så extremt snabbt. Det var väldigt snabblöpt bokskog med negativ kurvbild, medan vi hade väntat oss, och tränat, på tyngre terräng, med hög ljung och tuff undervegetation. Hade vi förstått vad som väntade hade vi lagt in läger på hemmaplan eller i Danmark, där det finns liknande terräng. Men nästa år vet vi vad som väntar, med bohusländsk storskog med tuffa brantkanter och rejäl storskog och ordentliga höjder på alla skogsdistanserna.
Hur kommer upplägget inför hemma-VM att se ut?
– Vi sitter med verksamhetsplaneringen just nu. Hela 2016 blir ett jättehäftigt år med EM i Tjeckien i maj i kuperad, kontinental terräng och så VM på hemmaplan. På måndag samlas landslaget i Strömstad för ett veckolångt läger med relevanta träningar i relevant terräng under rätt årstid då vegetationen är precis som den kommer att vara på VM. Vi kommer att skaffa oss en ännu bättre bild av vilka krav som kommer att ställas under VM, och vad vi behöver träna specifikt på. Sedan är det två SM-helger, Euromeeting och världscupfinalen innan säsongen är över och löparna går in i en träningsperiod. Sedan startar vi om med en höstsamling i Göteborg andra helgen i november för både senior- och juniorlandslagen. Världscupen 2016 startar i Polen i maj, och resten av vårprogrammet är just nu ute på remiss. Men det kommer bli en blandning av läger i Skåne, Halland, Strömstad och i Europa. Dessutom blir det värdetävlingar med Swedish league, EM och VM-uttagningar i Strömstad och Lysekil andra helgen i juni.

Hagabys Martin Regborn, örebroaren som varit i VM-final i sprint två år i rad, och Garphyttans Filip Dahlgren, som tävlar för IFK Lidingö och var VM-tia i långdistans i fjol, aspirerar på de återstående tre herrplatserna till världscupfinalen. Och i andra hand till någon av de tolv svenska herrplatserna i Euromeeting i Estland.
– Absolut, de är sådana som finns med i tankarna och som har en bra chans att få springa någon av tävlingarna. Det är däremot inte troligt att mer än någon enstaka löpare kommer springa både Euromeeting och världscupen, eftersom det blir ett väldigt tufft program. Dessutom går världscupen på hög höjd, och det finns en vits att åka dit tidigt, säger Carlsson som tar ut de resterande löparna efter SM-helgerna.

Regborn och Dahlgren gick en förpostfäktning i skogarna på östra sidan av Norasjön i eftermiddag, där säsongens sista ordinarie poängtävling i OK Milans regi avgjordes. Dahlgren hade redan säkrat totalsegern (varje löpare får bara räkna fem bästa tävlingarna, och Dahlgren hade redan vunnit fem tävlingar vilket ingen annan hade chans att nå), men i dag fick han vika ned sig mot Regborn som var 2.12 före i mål i medeldistanstävlingen. Regborn slutade därmed tvåa, på 24 725 poäng av 25 000 möjliga (som Dahlgren alltså nådde). I inbördes möten slutade det dock 4–2 till Regborn – Dahlgren tog tre av sina segrar i tävlingar som Regborn inte ställde upp i.
Hemmalöparen Per Eklöf blev trea i kväll och trea totalt. Tisarens Rebecka Nylin bästa dam på 16:e plats med 19 573 poäng, knappt 500 före Hagabys Elin Vinblad.

Louise Wiker är nu bara fyra dagar från VM-debuten, och i dag fick hon göra en helt annan debut – med karriärens allra första presskonferens. Där fick maratonlöparen från Hällefors (som jag hade ett stort reportage med i torsdagens pappers-NA förra veckan, den går fortfarande att köpa som e-tidning på na.se) bland annat svara på frågor om ryska konkurrenten Liliya Shobukhova, som fått sin dopningsavstängning kortad som tack för att hon angett andra dopade idrottare.
– Vad säger man, det förekommer och det gäller att bara inte tänka på det. Det finns ett regelverk, jag är van att rätta mig efter det. Regelverket är så att har man avtjänat sitt straff så har man det. Det är det rättssystemet man har i USA i civila processer. Vi har inte det i Sverige och det är i den andan jag är fostrad. Som jurist är det en värdering de gör som inte hör hemma i min tradition. Har man fått ett straff så … , säger Wiker, som i det civila alltså är advokat, till Aftonbladet.
Även Expressen har talat dopning med Wiker, och de har dessutom gjort en separat artikel om cirkusen kring uttagningen.

På hemmaplan jagade Josefin Gerdevåg karriärens första 5 000-meterslopp under 17 minuter vid Sommarspelen på Stockholms stadion, men av tiden att döma blev det en tung kväll. Gerdevåg passerade 3 000 meter på 10.19 och tappade sedan ytterligare tempo under de två avslutande kilometerna. I mål på 17.25,57, som tredje bästa dam.

På förekommen anledning kommer här också en länk till resultaten från Vrestorps triathlon, som avgjordes redan den 1 augusti men som bloggen inte rapporterat om. Tur att andra på tidningen skötte sig bättre.

Galna rekordet – cyklade 120 mil på 47,5 timmar

Garphyttans 54-årige långtrampare Krister Jönsson, som bloggen intervjuade under försommaren, svarade för en otrolig prestation i Paris-Brest-Paris (ett av världens längsta och tuffaste cykellopp) förra helgen. Ingen svensk hade klarat de 123 milen under 50 timmar tidigare, och då har loppet snart ett och ett halvt cekel på nacken. Men Krister, han brände av sträckan på smått osannolika 47 timmar och 24 minuter. Det ger ett snitt på 25,9 kilometer i timmen – inklusive alla pauser. Krister startade 16.16 på söndagseftermiddagen den 16 augusti och var tillbaka i Paris 15.40 på tisdagseftermiddagen. Krister cyklade på 51.04 i debuten 2011 (loppet avgörs bara vart fjärde år), men var då rätt grön i randonneursammanhang. Nu kom han med tung rutin och ett klart mål – och bibehöll fokus hela vägen under den nästan två dygn långa tävlingen.  Efteråt fick Jönsson motta rejält med hyllningar på Örebrocyklisternas hemsida.
Totalt deltog nio från Örebrocyklisterna, och samtliga tog sig i mål – bara det en prestation. Holger Kück klarade de 1 230 kilometerna på 54.32, Stefan Englund på 60.38, Gustav Brandén och Fredrik Millertson korsade mållinjen tillsammans efter 64 timmar 33 minuter, Geir Heggöy rullade i mål på 67.33, Johan Backlund på 74.20, Kenneth Karlsson på 75.45 och Per-Erik Egebäck på 89.31 (med 29 minuters marginal till maxtiden!).

Hallmén firade 30 – med karriärens första guld: "Känns ju sjukt"

Danny Hallmén, den multikompetenta atleten som den här säsongen hunnit med att slå världsrekord i paddelmaskin, tagit EM-brons i quadrathlon och dessutom tävlar i kanot, swimrun och multisport (och, kanske, någon löp- eller triathlontävling som jag missat, han har ju avverkat ironman tidigare) fyllde 30 år i dag. Hur han firade? Genom att ta den långa och brokig idrottskarriärens allra första SM-guld.
Tillsammans med klubbkompisen (i Linköping) Johannes Nilsson vann han herrarnas K2 under kanotmaraton-SM i Oxelösund. Något som fick den förre landslagskanotisten, som alltså inte hade lyckats ta något SM-tecken tidigare, att jubla i sociala medier: ”Äntligen! Det var ett av mina största mål under hela karriären och att nu ta det som avdankad känns ju sjukt!”
Duon avverkade 25,8 kilometer med sex lyft på just över två timmar och två minuter, och tog hem SM med knappt två minuters marginal till Nyköping. Och det var en seger inte utan dramatik.
”Vi hade stora roderproblem och hamnade efter från start, men kände oss starka när vi körde ensamma, utan skvalp och vågor från andra. Med sju kilometer kvar av de 26 var vi ikapp Nyköping. Med fyra kilometer kvar gav vi allt i ett ryck och fick lucka. Sen var det bara att gräva djupt och utökade luckan in i mål”, skriver Hallmén.
Konditionsbloggen får passa på att säga dubbelgrattis till 30-åringen!

Och på tal om succé. Emilia Fahlins brittiska proffsstall Wiggle-Hondas gjorde något så snudd på unikt som att ta både första- och andraplatsen i en världscupdeltävling i landsvägscykel, när Vårgårdas GP avgjordes i dag. Belgiska spurtkanonen Jolien d’Hoore vann och klev därmed upp i ledning i totala världscupen, och italienska ex-världsmästaren Giorgia Bronzini tog andraplatsen.
I teamets pressmeddelande efter segern framhölls laginsatsen, och då specifikt hjälpryttarna Fahlin och Dani King: ”De var konstant närvarande i täten på klungan och hjälpte till att stävja det konstanta flödet av attacker, så att cyklister från de andra lagen inte kunde komma iväg på utbrytningar.”
Fahlin får ju ofta beröm för sina osjälviska offringar som hjälpryttare, men den här gången var det en rejäl heroisk stämpel över insatsen då hon så sent som i fredags var däckad i feber och magsjuka.
(Hela racet gick ju live i SVT, men eftersom jag befinner mig i Schweiz har jag inte kunnat se sändningen, den är låst för utlandet på SVT-play.)

I friidrottens junior-SM följde Hällefors Haben Kidane (som alltså leder länets långloppscup) upp gårdagens sjundeplats på 1 500 meter med en femteplats på halva distansen. 20 sekunder från brons och 25 från guld på 9.15,50. Stocksäters Abdirizak Farah tolva i samma lopp, 29 sekunder bakom Kidane. Och i ungdoms-SM var Jonathan Gustavsson bara 19 hundradelar från en bronspeng över 800 meter i P16-klassen, men han fick ge sig mot Sävedelans Omar Abdullahi. Faktum är att Gustavsson bara var 1,25 sekunder bakom segraren Mathias Söder, Kongshälla. Tobias Tranderyd hade också kvalat in till finalen, men slutade sist, på 2.05,29. I P15-klassen lyckades inte Alexander Larsson följa upp gårdagens brons på 800 meter, utan fick nöja sig med en niondeplats över 2 000 meter på tiden 6.15,46. Får dessutom konstatera att jag missade karlskogingen Frida Johanssons SM-brons över 1 500 meter hinder i F15-klassen i fredags.

Missa heller inte Lilian Forsgrens fylliga racerapport från segern i Bamm förra helgen, med massor av fina bilder från Björkliden där konditionsbloggaren tillbringade många av sina barndoms somrar.