Forsgren inför världscupfinalen: ”Kommer bli ganska extremt”

Hallsbergs Lilian Forsgren, 25, är, precis som Garphyttans Filip Dahlgren, 27, nu på plats i Schweiz där världscupfinalen i orientering avgörs fredag-söndag. Vi snackar långdistans, medeldistans och mixedsprintstafett, och precis som bloggen tidigare skrivit är det framför allt två faktorer som gör de här banorna speciella: Den höga höjden – och de många höjdmeterna. Konditionsbloggen ringde upp Forsgren i Arosa för att höra om hon, som för två år sedan kutade schweiziska sexdagars i alpterräng och tidigare i höstas vann Bamm, är extra lämpad för att tackla utmaningarna.

– Ja, tänker man på Bamm så tror jag faktiskt att jag kommer få nytta av den gångteknik man använder när det blir brant uppför. Och i skogen kan man ta hjälp av armarna och dra sig uppför, och det är också något jag testat förut. Och att jag sprungit i alpterräng tidigare är naturligtvis en bra erfarenhet. Det är lätt att komma för högt upp eller för långt ned, och så står man där i djungeln och vet inte vart man ska. Jag känner mig ganska bekväm inför helgens tävlingar, även om jag vet att det kommer göra ont under tiden, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Hur tufft kommer det bli?
– Det kommer bli ganska extremt. Man ser stora delar av tävlingsområdet tvärs över dalen, och man förundras över att vi kommer kunna springa där, för det ser otroligt brant ut. Men de har säkert hittat på någon bra bana …
Vad ser du mest fram emot?
– Långdistansen. Det ska bli kul att få ett riktigt kraftprov. Enligt banläggaren blir det 575 höjdmeter den optimala vägen, och avviker man från den kan det förstås bli ännu mer. I medeldistansen kommer det vara mest nedför. Vi tar lift upp till starten, som ligger 400 höjdmeter ovanför målet. Och sedan ska vi ytterligare 150 meter upp på berget, så det kommer bli nästan 600 höjdmeter utför. Där tror jag att de schweiziska orienterarna, som är vana vid den här terrängen, kommer ha en fördel. Det är inte enkelt att orientera och göra avståndsbedömningar när man springer så mycket fortare än normalt.
Hur känns formen?
– Den var på uppåtgående under SM. I och med att jag redan var uttagen hit fick SM (tia i medeldistansen, nia i långdistansen) bli en avstämmare på vägen snarare än det huvudsakliga målet. Och det har känts bättre och bättre efter SM också.
Vad har du för målsättning i helgen, då?
– Jag ligger på 15:e plats i världscupen inför finalen och var 14:e förra året. Det vore naturligtvis roligt att slå det och notera min bästa totalplacering. Men man kan inte påverka vad de andra gör, och man vet inte hur man kommer reagera på hög höjd och de extrema banorna. Egentligen ska man ha tio dagar på sig för att acklimatisera sig till höjden, och jag hinner bara få fem till på fredag, men jag hoppas att det räcker till något.
Du var med och tog en världscupseger i mixedsprintstafett senast och fick springa förstasträckan på VM, springer du på söndag också?
– Det skulle vara kul. Men de har inte tagit ut några lag än, och jag tror inte att det är bestämt hur många lag Sverige ställer upp med heller.

Pätsi redan på plats i Kona: "Drömmen är en träskål"

Det är bara elva dagar kvar nu till en av konditionsidrottsvärldens största årligen återkommande höjdpunkter – ironman-VM på Hawaii. Varje år sedan 1978 har människor från hela världen – och numera i princip bara världselit i respektive ålderskategori – samlats i Kona för att göra upp över 3,86 kilometer simning, 180 kilometer cykel och 42 195 meter löpning. I år finns två riktigt intressanta länsnamn att hålla reda på i örebroaren Morgan Pätsi, 37, i H35-klassen och Noras Lotta Nilsson, 50, i D50 (totalt är 39 svenskar anmälda). Pätsi kvalade in genom att bli tvåa i Florida i höstas medan Nilsson fixade sin biljett genom seger i Nice i somras (även Lottas dotter Bibben Nordblom, som tävlat på Kona de två senaste åren, kvalade in, men tackade nej till sin plats). För Nilsson blir det debut på Hawaii medan Pätsi sprang under målportalen för första gången för två år sedan och nu gör sin andra start. Eftersom Pätsi redan är på plats passade Konditionsbloggen på att redan nu kolla läget på Hawaii, via Facebooks chattfunktion.

– Japp, nu är vi äntligen på plats i värmen. Träningen har rullat på bra och jag har två fina block bakom mig, säger Pätsi till Konditionsbloggen.
Ja, hur har det gått med vaden efter långdistans-VM?
– Löpformen sitter där den ska ska, och det trodde jag inte själv på efter skadan i Motala. Nu drog jag på mig en förkylning i tisdags, men det gör inte så mycket eftersom träningen är gjord nu.
Vad händer fram till tävlingen?
– Jag har kört tre uppstartspass sedan vi kom till Kona. Nu handlar det mer om att vänja kroppen med värmen och hålla igång den.
Vad har du för målsättning?
– Drömmen är ju att få med sig en träskål hem, och då behöver jag komma topp fem. Det är riktigt svårt att nå dit, men jag siktar på att en så bra placering jag bara kan. Det är många starka triathleter att fightas med – ja, världens bästa, till och med.

Blogg-tv: Se kraschen som kostade Axelsson 14 stygn

Värsta tänkbara säsongsstart? Eller tur i oturen? Tja, döm själv. Kumlas OS-satsande skridskotalang Adam Axelsson, 19, snubblade på upploppet i säsongspremiären (tja, om vi inte räknar 500-metersloppet på sommarisen i Hamar i mitten av augusti) i Salt Lake City – och skar sig så illa på sin egen skridskoskena att han tvingades åka till sjukhus och sy 14 stygn (tre på insidan och elva på utsidan). Å andra sidan missade skenan med en hårsmån blodkärlen i benen, och Axelsson räknar med att vara tillbaka på skridskorna redan i morgon, tisdag, och kunna tävla på lördag igen. Konditionsbloggen ringde upp Axelsson för att höra vad som egentligen hände (film på fallet och bild på benet längst ned i blogginlägget!).

– Det var på sista rakan, 25–30 meter före mål, som jag ”gick på spets”, som vi säger. Jag fick felbalans, felskär och slog i två gånger med högra skridskon. Sedan föll jag framåt. Av det fick jag mest ont i högra knäet. Men jag åkte i säkert 50 kilometer i timmen och kunde inte stanna, gled rakt in i skyddskudden. Och det var förmodligen när jag slog i där som vänsterskridskon skar in i högerbenet. Jag märkte det inte först och resten mig upp, men när jag tittade ned var det ett riktigt jäkla sår, och då kände jag smärta också. Men det var nästan inget blod, inte mer än när man skär sig i ett finger, typ. Det var ett så rent snitt. Men det var djupt, man såg ända in till benet, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Fick de hämta dig med ambulans?
– Nej, Jeremy (Wotherspoon) skjutsade mig till sjukhus. Här i USA får man ju betala allt själv, så det gick på 200 dollar. Men det får man säkert ut på försäkringen sen. Jag klarade mig väldigt bra. Har lite ont av att såret börjat läka och har vilat söndag och måndag, men jag tror inte det ska vara någon fara. Värst var det med knäet, men det har också blivit bättre. Det är nog bara ett blåmärke.
Det var inte första gången du ramlade …
– Nej, förra året kraschade jag ju i Hamar, men då var det i första kurvan (då med en hjärnskakning, som gjorde att han blev borta en månad mitt under säsongen, som följd). Före det tror jag aldrig att jag kraschat på tävling (men däremot ramlade han på träning förra sommaren och fick sy två stygn).
Hur var 500-metersloppet fram till kraschen?
– Bra. Jag öppnade första 100 på 10,3 och gjorde två bra kurvor. Nu gled jag på magen över mållinjen och gjorde 37,49, bara 18 hundradelar från mitt personliga rekord, så det borde jag ha klarat om jag stått på benen. Men det är svårt att spekulera i exakt hur mycket jag tappade på att ramla.
Hur har tiden i Salt Lake City varit annars?
– Riktigt bra. Mycket träning, och det har känts bra. Det var jobbigt i början med den höga höjden. Banan ligger på 1 300 meter över havet, men vi bor uppe i Park City på 2 300 meter, och där uppe gjorde vi de första passen på barmark. Då var det jobbigt att andas, det kändes som om man hade hög puls, men egentligen var det bara andningen som stack iväg.
Vad händer nu?
– Det är träning i veckan. Sedan ska jag åka 500 och 1 000 meter i en öppen tävling på lördag och sedan flyger vi hem på söndag. Jag har inga direkta mål med tävlingen i helgen, det har varit hårda veckor och det är bara att köra på.

Video: Jeremy Wotherspoon

Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson
Adam Axelssons uppskurna högerben. Foto: Adam Axelsson

"Träffade inte Loch Ness-odjuret – men en bock med jättestora horn"

Tuffare och ruffigare löpning än väntat gjorde Loch gu loch till en betydligt längre swimruntävling än Örebroduon Mårten Vidlund och Matti Tordsson hade räknat med på förhand. Beräknade åtta timmar och 20 minuter tickade iväg till nio timmar, 16 minuter och 33 sekunder innan Örebroduon kravlade upp på Loch ness södra strand och korsade mållinjen efter 47 kilometer löpning och åtta kilometer simning. Och då var de ändå elfte herrlag i mål, på 16:e plats totalt av 53 startande. Någon timmes välbehövlig återhämtning senare ringde Tordsson upp Konditionsbloggen och berättade om ett av sitt livs hårdaste dagar (kolla in massor av fina bilder från loppet här!).

– Ja, vi har haft en fantastisk resa i dag, men det var ett otroligt tufft lopp, måste jag säga. Tuffare än vi hade förväntat sig, och det säger de andra tävlande också. Det var fler höjdmeter och mycket mer obanad terräng än vi hade förväntat oss. De hade lagt in en extra, riktigt sadistisk stigning precis på slutet, helt i obanad terräng och brantare än Storstenshöjden, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Hur var det annars?
– Miljön här är helt sagolik. Att springa uppe i bergen på hedarna, över kullarna, bland småsjöarna. Fantastiskt. Vi har inte väggat utan kunnat ta oss framåt hela tiden, men ingen av oss hade någon perfekt dag. Det hade börjat gå lite tungt när vi kom till en 15-kilometerslöpning ungefär fem timmar in i tävlingen. När vi tittat på höjdkurvan i förväg såg den ut att vara platt, men det var svagt uppför hela tiden och avslutades med ett berg. Då var det riktigt tungt.
Och ni klarade er från Loch Ness-odjuret?
– Ja, det träffade i inte på. Men när vi hade kommit upp på en platå efter första löpning, efter nio kilometer med ganska många höjdmeter, sprang vi igenom en fårhage där en bock med jättestora horn bräkte till precis när vi passerade. Vi hoppade till rejält och trodde att vi skulle bli attackerade, men han lugnade ned sig. Det var väl det närmaste vi kom odjur.
Är ni nöjda?
– Ja, skapligt. Vi känner att vi gjort ett bra lopp även om man alltid tänker på hur bra det kunde ha gått om man haft en perfekt dag.
Nu ska ni köra Koster swimrun redan på lördag. Hur ska ni hinna återhämta er efter det här monsterloppet?
– Vi får äta ordentligt nu, och sedan är det bara att vila i veckan och hoppas att vi är i bra form nästa helg också. Det blir nog en liten annan typ av tävling då, med betydligt kortare löpning men förmodligen med tuffare simning. I dag var det nästan spegelblankt vatten, det är det ju sällan på Västkusten …

Liksom för grabbarna i Skottland tog det längre tid än tänkt för Jonas Rosengren att genomföra Berlin marathon på söndagsmorgonen. Trots otroligt många fler meter och mer målmedveten träning än för två år sedan nådde han inte samma tid (då 2.39.25 på max tre pass i veckan; nu 2.40.05 på nio pass i veckan sista månaderna, totalt 107 mil bara i juli och augusti). Rosengrens mål var 2.39 för godkänt, helst båda halvorna under 1.20, nedåt 2.36 om han ”fick på hela skiten”. Allt sprack.
”Rutten känsla från start. Hoppades att det skulle släppa med en lugn första femma, men jag fick slita för att öka farten. Låren gav upp redan efter 25 kilometer. Jag krigade så gott det gick för att gå under 2.40, för att koma undan med lite ära, men det räckte inte. 2.40.05 suger. Så jävla trist att vara sämst när det gäller”, twittrar Rosengren och fortsätter: ” Inte många rätt i dag. Fick slita för farter som jag joggat i på träning. Jag får använda besvikelsen som tändvätska för att hålla motivationen brinnande. Nöjer jag mig med mindre blir jag sämre. Det som svider mest är att jag måste träna mer och springa igen. Tänker inte ge mig förrän jag får på hela skiten.”

I Estland avslutade Daniel Attås Euromeetinghelgen tillika landslagsdebuten med vassaste loppet hittills i blågult. Slutade på 16:e plats, som femte bästa svensk, fyra minuter bakom segrande Albin Ridefelt och inte mycket mer än två minuter från en topp fem-position. Martin Regborn avslutade en urstark helg med en 20:e-plats, sjunde bäst av de tolv svenskarna. En placering han inte var gôrnöjd med, om en säger: ”Nej, i dag var det inget vidare. Sega ben och seg skalle. Bom på fyran och noll fokus efter det. Tar med mig två bra lopp hem från Estland”, twittrar örebroaren. Om det var säsongsavslutning för orienterarna som inte får vara med på världscupavslutningen nästa helg? Njäe, det ska vi väl inte tro. På hemmaplan stundar ju 25-manna (om jag tolkar Hagaby rätt kutar Regborn förstasträckan i förstalaget), och Regborn är säkert sugen på terräng-SM också. Den som lever får se.

Wilhelm Bergentz, som figurerat här på bloggen med sina fina medeldistanstider tidigare (redan snabbare än mamma …) blev trea i Lidingöloppets P13-klass på söndagen, sju sekunder bakom finska segraren Mikko Vesma. Svartås Kristin Hinshaw Adamsson bästa länslöpare i tjejloppet, på 57:e plats med tiden 46.28 över terrängmilen.

Fahlin VM-trea kilometer före mål: "Började tänka: 'Fan, det här kan hålla!'"

Ja, jösses vilket race! Damernas linjelopp i cykel-VM innehöll allt drama man kan önska sig och mitt i alltihop var Emilia Fahlin trea uppför kullerstensbackarna bara 3,5 kilometer före mål (efter att ha kommit med i en nio cyklister stark utbrytning några varv före mål, och de blev inte inhämtade förrän då, någon kilometer före mål; Emilia rullade till slut över mållinjen som 26:a). Ingen överraskning för den här bloggens läsare att Fahlin haft grym form på slutet, men det här överträffade till och med hennes egna högt ställda förväntningar, berättade hon när Konditionsbloggen fick tag i henne på hotellrummet i Richmond, Virginia, natten mot söndag, svensk tid.

– Det gick faktiskt bättre än vad jag någonsin vågats hoppas på. Det var en rätt ovan situation att sitta i utbrytning på VM med inte så många kilometer kvar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur var taktiken?
– Det var allt för Emma (Johansson, den svenska stjärnan som jagade sitt första VM-guld men inte hade nog med kräm kvar i spurten och fick nöja sig med en femteplats i mål). När utbrytning gick iväg kände vi att jag var tvungen att komma med, men jag hade inget ansvar att köra eftersom jag hade Emma där bak. Sedan blev det lite nervöst när tidsavståndet blev så stort. Man började tänka: Ska det här hålla in till mål?
Ja, vad tänkte du då? Ville du att det skulle hålla, eller hoppades du att klungan skulle komma ikapp så att Emma skulle få chansen?
– Någonstans långt bak i huvudet hoppas man ju att det ska hålla. Och nästan alla länder var ju representerade där framme, så man visste inte om det fanns någon i klungan som skulle vilja göra jobbet. Ju längre det gick började man tänka: ”Fan, det här kan hålla.” Jag började fundera lite på hur jag skulle göra mot slutet, för kommer möjligheten måste man kunna göra bästa möjliga final. Men det är klart, i grunden hoppades jag på Emma. Det här var i princip hennes sista chans på världsmästartröjan och jag vet hur länge hon har kämpat för den. Men det var lite nervöst och ovant att vara där framme. Det var många tankar som hann gå genom huvudet på en. Det här var en häftig erfarenhet för mig, det var ett sånt här scenario jag drömde om på träningen i går, men jag vågade inte hoppas att det skulle bli verklighet.
Hur upplevde du avslutningen?
– Det blev lite attacker när klungan var på väg ikapp. Jag provade att kräma ur det allra sista i botten på den tredje backen. Om det ändå skulle gå ihop var det lika bra att försöka vara med långt framme så det fick bära eller brista. Bättre att vara i täten än att bli avhängd.
Hur var tävlingen annars?
– Det var kul, jag kände mig bra. När vi kom till backarna kändes det som att jag fick vila. Det var som en återhämtningsperiod, och ändå tog jag många positioner. Eftersom Hanna och Sara inte var med uppför backarna fick jag täcka alla attacker på toppen också, redan i början av loppet, och trots det kunde jag vara med till slutet.
Du måste vara i ditt livs form nu …
– Ja, det var länge sedan det kändes så här bra, i alla fall. Många, många år sedan. Ja, sett till linjelopp får jag nog nästan säga att jag aldrig varit bättre. Det här är ett stort steg i rätt riktning. At kunna vara med så länge mot så bra motstånd. Det är jäkla kul. Jag har ju själv vetat om min kapacitet, att det funnits där. Och jag har hela tiden haft människor runt mig som fortsatt tro. Men det är nog många som inte trott på mig också, och det är kul att få visa dem.
Du gjorde en laseroperation av näsmusslorna i slutet av juni, har det hjälpt dig till den grymma höstformen?
– Ja, det har hjälpt mig på det sättet att jag fått vara frisk. Efter operationen har jag varit frisk tre månader i sträck, jag har inte behövt justera min träning alls på grund av känningar, och det minns jag inte när det hände senast. Istället för att hela tiden få börja om på grund av sjukdomar och som bäst komma upp på någon halvnivå och sedan trilla ned på botten igen så har jag nu kunnat köra på. Det fungerade inte som det var tidigare. Samtidigt har flera andra bitar också fallit på plats.
Cyclingnews skriver att du är klar för italienska stallet Alé-Cipollini-Galassia …
– Jag kan inte säga något om det än. Vad jag ska göra nästa säsong blir officiellt om någon vecka. Nu blir det först lite semester. En vecka i Grekland där jag ska ta det lugnt och inte tänka någonting på cykel …

Det hände ju en hel del annat i dag också, men klockan är redan alldeles för mycket …
** Linus Rosdal och Erik Anfält gick en precis så tung duell i Lidingöloppet som bloggens förhandsspekulationer hade förväntat sig. Eller; det blev snäppet ännu värre när Rosdal (efter att inledningsvis ha legat bakom Anfält) spurtade in under 1.45 (med sex sekunders marginal!) och blev bäste svensk som totaltia i loppet och Anfält därefter sprutade ned Fredrik Bakkman (orienteringsvärldsmästaren) och knep en 13:e-plats som näst bäste svensk.
Kollega Hellsing har en längre intervju med Rosdal i söndagens papperstidning, där han bland annat berättar att han rankar loppet som det näst bästa i sin karriär:
– Det är väl SM-guldet på åtta kilometer terräng som jag rankar lite högre. Men efter det är väl det här det bästa jag gjort.
** Haben Kidane, som ni kan läsa en mycket gripande intervju med här, blev tvåa i Lidingöloppets P17-klass.
** Martin Regborn tog en ny urstark placering i Euromeeting (sexa i lördagens långdistans) och Daniel Attås blev 26:a av 81 startande (inte heller det illa pinkat i landslagsdebuten!). ”Förvånansvärt lättlöpt estnisk terräng” twittrade Regborn. I morgon avslutas tävlingarna i Estland med medeldistans.
** I morgon också en bloggintervju med örebroarna som överlevde Loch gu loch. Men det blir då, det!

Regborns succé i Tallin – och därför ställer Dahlgren in Lidingöloppet

Man vill ju inte säga vad var det jag sa, så istället drar jag till med: ”Vad var det jag skrev?” I helgens höjdare-inlägget i förmiddags tippade jag att Martin Regborn skulle vara med och tampas om segern i Euromeetingsprinten i Otepää i dag, och även om det inte var någon särskilt vågad gissning – Regborn har ju sprungit VM två år i rad och ställdes framför allt mot B-landslagslöpare – så svarade han för en riktigt stark prestation. Bara hemmalöparen Timo Sild och schweizaren Andreas Rüedlinger klarade av de tre kilometerna (4,2 optimal löpsträcka och 90 höjdmeter, enligt PM:et) och 21 kontrollerna på snabbare tid. Estländaren i mål på 15 minuter blankt, Rüedlinger tolv sekunder bakom och Regborn 14 efter.
– Det här känns jättebra . Pallen i en internationell tävling; det är därför man håller på. Min vår blev helt värdelös på grund av allergiproblem. Egentligen är det först nu på hösten som jag kunnat prestera som jag vill. Nu ser jag verkligen fram mot resten av helgen, säger Regborn till Svenska orienteringsförbundets hemsida.
Det var galet jämnt med 21 löpare inom minuten och 57 inom två minuter. Landslagsdebuterande Daniel Attås, som även om han slog Regborn på DM-sprinten i somras knappast är någon sprintspecialist, slutade på 61:a plats, 2.13 bakom. 90 löpare kom till start, 87 hittade runt. Euromeetinghelgen fortsätter med långdistans på lördagen och avslutas med medeldistans på söndagen.

På fredagen blev det också klart att Tisarens juniorvärldsmästare Andrea Svensson – precis som väntat – får springa inofficiella junior-EM (junior european cup, samma tävling där Oskar Andrén landslagsdebuterade i fjol) i Tyskland om två veckor. Svensson är den enda länslöparen i 24-mannatruppen.

Däremot blir det inget Lidingöloppet för Filip Dahlgren. Han väljer istället att vila sig i form inför världscupavslutningen i orientering i Schweiz nästa helg. Ja, schemat hade blivit närmast omänskligt om Garphyttekillen kutat på Lidingö i morgon med tanke på att han kommer från två raka SM-helger i orientering och världscupfinalens tre lopp på lika många dagar avgörs på 2 000 meters höjd. Dahlgren meddelar sitt beslut via Twitter:
– Återbud på mig. Jag har valt att prioritera världscupen och återhämtning efter SM, så det blir bra tryck i buggarna nästa helg, skriver Dahlgren som åker ned till Schweiz på onsdag.
Hade du spöat Erik Anfält och Linus Rosdal annars?
– Troligen inte. Det är för bra (hårt) underlag på Lidingö, och det är två riktigt bra löpare. Jag tror båda gör under 1.45.

För övrigt kan jag tipsa om två hemsidor att spana in: Här kan man följa örebroarnas kamp i Loch gu loch live i morgon, och här kan man ta del av diverse racarapporter från olika lopp (att jag kommit i kontakt med den sidan beror på att de hörde av sig och ville låna min rapport från Tromsö skyrace, och det fick de naturligtvis; sidan verkar vara ett jätteroligt initiativ och ett bra ställe att hitta inspiration och nya utmaningar).

Helgens höjdare: VM, för-VM och världsklass på Lidingö

1. Cykel-VM
Försnacket handlar som vanligt om Emma Johansson, Emma Johansson och Emma Johansson (när Emilia Fahlin, Sara Mustonen-Lichan och Hanna Nilsson nämns i TT:s text inför lördagens linjelopp avfärdas de i samma bisats med att ”Johansson räknar ändå med att – som vanligt – få anpassa sig till vad de starkaste lagen hittar på”). Well, jag skulle ändå vilja påstå att Fahlin har en hel del att bidar med i sin nuvarande form. Kommer ni ihåg att hon, när hon för en gångs skull fick chansen att gå själv i spurten, plockade ned Johansson i Tour of Norway i början av augusti. Men i VM:s linjelopp – som startar 19.00 på lördagskvällen, svensk tid, har beräknad målgång 22.25 och direktsänds i Viasat – blir Fahlin förstås först och främst hjälpryttare åt Johansson (men kanske kan det bli läge att ge sig av i utbrytning för att låta de starkare nationerna jaga livet och kraften ur sig i klungan och därmed hjälpa Johansson, som då lugnt kan sitta med, till beskedligare motstånd i spurten). Loppet körs över åtta varv på en 16,2 kilometer lång rundbana i downtown Richmond, Virginia, USA, vilket ger totalt knappt 13 mil. En ganska utmanande bana med massor av tekniskt tvära kurvor, tre rejäla backar på slutet (den näst sista över kullersten) och ett läckert motlut de sista 680 meterna in i mål/varvning (totalt 103 höjdmeter per varv, vilket alltså ackumuleras till över 800). För Fahlin är det säsongens sista race, och vad som sedan händer är klart men ej presenterat (så bloggen kan bara spekulera) – eftersom hon bara avslöjat att hon lämnar Wiggle-Honda men att hon skrivit kontrakt inför nästa säsong.

2. Euromeeting
Redan i eftermiddag smäller det i längdskidnästet Otepää i sydöstra Estland. Martin Regborn ska kunna utmana om segern i stadssprinten och Daniel Attås gör landslagsdebut. Attås går ut 14.44, svensk tid, och Regborn startar 15.36. Som vanligt lockar Euromeeting (som är någon typ av för-VM, och alltid arrangeras av landet där VM ska arrangeras två år senare) framför allt B-landslag, de verkliga kanonerna står över och laddar för världscupfinalen nästa helg. Euromeeting fortsätter med långdistans på lördagen (Attås startar 13.51 och kanske kan klämma sig in topp 20-topp 30, Regborn startar 14.03 och lär kunna vara med topp tio), och på söndag avslutas tävlingshelgen med medeldistans (Attås startar 11.09, Regborn 11.21).

3. Lidingöloppet
Jag har ju redan skrivit en del inför det här. Men visst är det kittlande med en länsduell mellan tre löpare på så hög nivå som Erik Anfält, Filip Dahlgren och Linus Rosdal. Dessutom extra kittlande med tre löpare som kommer in från olika håll och inte har särskilt många inbördes möten bakom sig. Något liknande har konditionslänet inte sett sedan Stockholm marathon 2014, när Louise Wiker (nia totalt, trea i SM-klassen på 2.49.01) tampades med Mikaela Kemppi (tia, fyra på 2.49.34) och Josefin Gerdevåg (13:e, sjua på 2.53.38).
På startlinjen i elitstartledet i det klassiska tremilsloppet finns dessutom Dan Bäck, Henrik Eknor, Albin Olausson och Magnus Palm. Örebro AIK:s Fredrik Johnsson kutar halva distansen, Lidingöloppet 15, som också avgörs på lördag medan Ulrika Hammarskiöld, Petra Henriksson, Lisa Schadewitz och Kristin Hinshaw Adamsson kvalat in i elitstartledet i söndagens tjejlopp över tio kilometer.

Bubblare: Jonas Rosengren jagar personligt rekord i Berlin marathon, Adam Axelsson kör en träningstävling under lägret i Salt Lake City, Mårten Vidlund och Matti Tordsson tar sig an swimruntävlingen Loch gu loch och KFUM Örebro arrangerar välgörenhetsloppet Spring för livet. Händer något mer? Hör av er med ett mail eller ett sms, kontaktuppgifterna finns här intill!

Rosengren inför Berlin: "2.36 om jag får på hela skiten"

På söndag är det återigen dags för världens snabbaste maraton, Berlin marathon, där herrarnas seanste sex världsrekord slagits (från Paul Tergats 2.04.55 2003 till Dennis Kimettos 2.02.57 i fjol). Riktigt så snabbt lär det inte gå för Kumlas (och KFUM Örebros) Jonas Rosengren, 42, men han siktar ändå på en riktigt vass tid. Efter att 2013 med 35 sekunders marginal ha klarat sitt mål att som 40-åring göra maran under 2.40 på max tre träningspass i veckan, just i Berlin, har den gamle medeldistansaren (som tog flera SM-medaljer på 90-talet och var med och förde de svenska herrarna till seger i Finnkampen 1996) ökat träningsdosen rejält. Och därmed även målsättningen. Konditionsbloggen kollade läget dagarna före start.

– Nytt personligt rekord är första delmålet, så under 2.39 vill jag göra för att ge mig själv godkänt. Sedan har jag som mål att springa under 1.20 på båda halvorna. En öppning på 1.17–1.18 skulle då innebära att det kan bli 2.36 om jag får på hela skiten. Jag har tränat mycket mer än när jag gjorde 2.39 för två år sedan, så har jag bara en bra dag ska 2.36–2.38 vara rimligt. Men maraton är maraton, så jag är ödmjuk inför uppgiften …, säger Rosengren till Konditionsbloggen.
Du tränad extremt lite inför förra maran i Berlin …
– Ja, jag fixade 2.39.25 på tre pass i veckan. Sedan dess har jag legat på fyra–fem pass per vecka, och nu sista månaderna inför Berlin har jag kört runt nio pass i veckan. 54 mil i juli och 53 mil i augusti, så jobbet är gjort.
Jösses! Hur många mil har du ackumulerat totalt under 2015?
– Jag sprang inga långa pass i vintras under inomhussäsongen  (en satsning mot veteran-EM-medaljer som sprack på grund av sjukdomar), men jag har sprungit cirka 230 mil i år så här långt.

I Berlin får Rosengren sällskap av ett drygt tiotal andra löpare från länet, men inga fler av samma kaliber. Josefin Gerdevåg och Mikaela Kemppi (ja, Mattias Nätterlund, Sören Forsberg, Fredrik Johnsson, Antje Torstensson, Ludvig Börjesson och Martin Ingberg också, för att nämna några snabbfotade löpare) ska istället springa Frankfurt marathon den 25 oktober, och Erik Anfält ska ju kuta Valencia marathon den 15 november.

Örebroarna simmar med Loch Ness-odjuret: "Hoppas man klarar sig"

På lördag tar sig örebroarna Mårten Vidlund, 47, och Matti Tordsson, 48, an Loch gu loch, Skottlands första swimruntävling. Vi snackar åtta kilometer simning och 47 kilometer löpning fördelat på åtta simsträckor och sju löpsträckor med sammanlagt över 1 100 höjdmeter. Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp för att höra hur de kom på tanken.

– Vi försökte komma med på Ötillö, men eftersom vi inte är elit kom vi inte med på meriter, vi kvalade inte in och hade inte lottningen med oss. Så vi började titta efter andra lopp och hittade det här, säger Tordsson till Konditionsbloggen.
Vad har ni för bakgrund?
– Mårten har hållit på med swimrun länge och bland annat kört tre Ötillö (49:a 2010bröt 2011 och 39:a 2012), och förra året övertalade han mig att jag skulle prova. Jag har hållit på med triathlon sedan 2012 (en ironman på cv:t men framför allt ett finfint resultat från årets Örebro triathlon) och har kört en del långloppssimning – bland annat Vidösternsimmet (Sverige längsta simtävling på 21 kilometer, som Tordsson förra året avverkade på sju timmar och 42 minuter) – och Mårten ville ha en stark simmare i laget. Han är en bättre löpare än jag, och jag är en bättre simmare, så vi drar varandra.
– Vi har kört mycket swimrunspecifik träning med lina. Första gången Mårten drog ut mig i terrängen i Ånnaboda var jag livrädd. Att dras fram av repet över hala rötter och stenar var en utmaning för mig som bara varit cykelbanelöpare innan. Men under det här året har jag utvecklas, anpassat mig till tempot och lärt mig tekniken för att springa i terräng. Att dras fram av linan är ungefär som att ha stark medvind. Så länge jag är pigg så springer jag så att linan inte är spänd, när man blir trött är det väldigt skönt att ha den hjälpen. Men när man blir riktigt trött kan det nästan bli svårt, om musklerna har tagit slut och man börjar spänna sig och inte längre vågar falla in i steget (kolla in duons träningsvideos här och här!).
Hur många swimruns har ni hunnit med?
– Vi debuterade tillsammans på Kustjagaren i fjol, och i år har vi varit med på Kustjagaren och Öloppet. Årets Kustjagaren var speciellt (läs racerapporten här!). Vi gjorde 4.11 där nere förra året och hade som mål att gå under fyra timmar i år, men våren hade ju varit kall och så slog det till med 29 grader på tävlingsdagen. Jag klarade inte värmen, hade en riktigt dålig dag. Första löpsträckan är åtta kilometer, och redan efter en–två kilometer kände jag att det var fel. Jag fick skyhög puls, en bit över 180, men bet ihop. Tänkte: ”Det känns säkert bättre efter nästa simning.” Men efter fyra–fem kilometer tänkte jag: ”Jag kommer svimma, jag klarar inte det här.” Och när jag inte svimmade tänkte jag: ”Jag lägger mig i diket och fejkar …” Men så kom jag på andra tankar: Mårten är hjärtkirurg, så han skull esäkert bara titta i mina pupiller och se att jag fejkade, och sedan skulle han sparka på mig tills jag fortsatte. Så det blev ett lidande hela dagen. Med 1,5 kilometer kvar till mål, på asfalten inne i Karlskrona, fick jag kramp i högra sidan, precis under revbenen, och vek mig. Mårten, som drog på som en travhäst där framme, hörde att jag frustade och ropade: ”Hur är det?” ”Jag har kramp”, svarade jag. ”Det skiter jag i, nu ska vi i mål”, ropade han. Och vi klarade vårt mål med marginal, gick i mål på 3.54.
– Det är det där som är tjusningen med swimrun, att man tävlar tillsammans, kämpar ihop, pushar varandra, hjälps åt när det går tungt. Och att man har någon att dela upplevelsen med efteråt. Jag älskar ju triathlon, men där är man i sin egen bubbla.
Vad har ni för mål i Skottland?
– Att bli bästa svenska herrlag, vi är nämligen enda svenskar där (skratt). Vi har gjort ett första, preliminärt schema på 8.20, men vi ska titta lite närmare på det när vi är på pltas. Banan är ganska tuff med 1 100 höjdmeter i löpningen, som till stor del går i helt obanad terräng, och Loch Ness som vi ska simma över två gånger är en så stor sjö att det kan vara rejäl sjögång. Dessutom lär det vara ganska kallt i vattnet, tio–tolv grader är ingen omöjlighet. Och så måste man ju akta sig för Loch Ness-odjuret, man får hoppas att man klarar sig. Så det primära målet är att ta oss runt, komma i mål.
Vad händer sen?
– Redan nästa helg ska vi vara med i Koster swimrun, som också kallas Petter invitational. En inbjudningstävling där bara 50 lag får plats, men vi lyckades skriva en så bra anmälan att vi kom med. Det är mycket simning (7 175 meter mot bara 17,5 kilometer löpning), men löpningen kommer bli nog så tuff eftersom det antagligen är mycket hala och branta klippor och vi dessutom kommer tvingas köra i hellång våtdräkt eftersom vattnet är så kallt.
– Inför nästa år är vi redan anmälda till Öloppet igen, och så ska vi göra ett nytt försök att komma med till Ötillö.

Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Matti Tordsson och Mårten Vidlund efter målgång i Kustjagaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat
Mårten Vidlund drar fram Matti Tordsson under en löpsträcka i Kustjägaren 2015. Foto: Privat

Dahlgren klar för världscupavslutningen

Jodå, det blir världscupfinal för Garphyttelöparen Filip Dahlgren. Inget annat att vänta efter förra helgens SM-succé med brons i långdistans (och Dahlgren har ju visat grym löpform på slutet med totalkrossen av Erik Anfälts banrekord – trots ruskväder – i Kilsbergen trailrun som pricken över i). För Dahlgren blir det första landslagsuppdraget sedan han småskadad sprang världscuppremiären på Tasmanien första veckan i januari, där han slutade på 24:e plats i medeldistans, 35:e i långdistans, och på 23:e (av 25 startande; 20 till A-final) i sprintkvalet. Långt, långt ifrån Dahlgrens egentliga kapacitet, den som gav en tiondeplats i stenhård konkurrens i VM-debuten förra sommaren (bara någon månad senare slog skadorna till, och förstörde både höst, vinter och vår).
Men innan det är dags att resa till Schweiz, där världscupfinalen avgörs på hög höjd (långdistansen lär ha några höjdmeter också, eftersom den enligt bulletinen ska avgöras ”på terräng mellan 1 600 och 2 200 meter över havet) i Arosa – med långdistans fredagen den 2 oktober, medeldistans lördagen den 3 oktober och mixedsprintstafett söndagen den 4 oktober – kuta Lidingöloppet på lördag. Hans första i herrklassen, över 30 kilometer. En hyfsad liten genomkörare …
Hallsbergslöparen Lilian Forsgren var förhandsuttagen till världscupfinalen, och kan mycket väl få chansen i den där mixedsprinten, eftersom hon ingick i segerlaget i Norge senast (Lilians första världscupseger) och därmed sett till att Sverige ligger tvåa, med klar segerchans, inför avgörandet av mixedsprintvärldscupen. Lilian fick ju också beröm av förbundskapten Håkan Carlsson för sin insats på förstasträckan i VM.
Däremot får inte örebroaren Martin Regborn kuta världscupavslutningen. Han får i stället, tillsammans med Hallsbergs Daniel Attås, inrikta sig på helgens övningar i Estland.