Rosdal slog Anfält i kungamötet: "Men känslan inte så god"

Erik Anfält dök upp, efteranmälde sig – men fick ge upp kampen mot Linus Rosdal. 23-åringen från Arboga, som tävlar för KFUM Örebro, tog täten direkt i starten när klassiska terrängloppet Kilsbergsleden avgjordes i Karlslsundsspåret på lördagsförmiddagen, och släppte sedan aldrig greppet. 16 år äldre Örebro AIK-löparen Anfält hängde på i rygg ungefär halvvägs, men sedan började luckan växa, och i mål skiljde 16 sekunder. Rosdal tog därmed andra raka mot Anfält, de var ju etta respektive tvåa av svenskar i Lidingöloppet för en månad sedan. Och tiden. Den måste vi säga något om. Rosdal korsade mållinjen på 48.03 – den bästa tiden i Kilsbergsleden sedan fyrfaldige svenska mästaren Bjarne Thysell, i sin glans dagar 1994 sprang på 46.56 (samma år gick även Håkan Börjesson och Toby Tanser under 48 minuter, annars hittar jag inga sådana noteringar i rullorna). Anfälts tid på andraplatsen går heller inte av för hackor, 48.19 är den näst bästa tiden (efter Rosdal) sedan 20-faldige svenske mästaren Erik Sjöqvist kutade på 48.08 2000. Hur banorna förändrats (om de gjort det) genom åren har jag dålig koll på. Klart är dock att tiderna imponerar; 48.07 över 14,7 kilometer ger ett kilometersnitt på 3.16,4 – och då ingår det ett antal höjdmeter som ska betvingas. Konditionsbloggen var på plats i Karlslundsspåret som support åt andra löpare, men styrde givetvis upp en kortare segerintervju med Rosdal.

– Det var jobbigt i dag, faktiskt. Men det gick fort, så jag är nöjd. Formen är bra, men känslan är inte så god för tillfället. Men det gör ju inte så mycket när det går fort, egentligen, säger Rosdal till Konditionsbloggen.
Hur utvecklade sig loppet?
– Vi öppnade ganska hårt. Jag vet att jag är bra utför, så jag drog på i nedförsbackarna. Men Erik var också stark och hängde med. Då tänkte jag att det skulle bli segt eftersom jag vet att han är tränad för maraton. Men sedan började Erik sacka lite efter halva, och sedan kunde jag springa ifrån lite mer.
Hur ser du tillbaka på terräng-SM förra helgen?
– Det var … tungt. Jag kom aldrig riktigt ini det och var ganska missnöjd efteråt. Men samtidigt, om man kollar på killarna framför i resultatlistan så är det ungefär där jag ligger. På en bana som passar mig bättre och på en bättre dag kan jag som bäst ändå bara plocka fyra–fem placeringar, så egentligen borde jag varken vara missnöjd eller nöjd. Men det jag är missnöjd med är att jag inte riktigt kom i det. Jag fick inte till något bra lopp, det var inte min dag.
Blir det terräng-DM nästa helg?
– Nej, det här var sista tävlingen för i år, nu är det träning som gäller. Jag ska börja träna hårt direkt nästa vecka. Till våren funderar jag på Berlin halvmaraton och eventuellt någon liten halvmara i Holland. Sedan blir det en satsning på 10 000 meter också.

Per Henrik Sundell, Hammerdals IF, blev trea i herrklassen på 53.55. På damsidan uteblev de stora kanonerna, och Motalas Johanna Eriksson vann på 59 blankt, Örebro AIK:s Liduina van Sitteren tvåa på 1.03.31 och Östansjös Anne-Marie Eldholm trea på 1.03.38. Det är alla resultat jag hittills fått tag i (tack Per Börjesson som mailade dem!), och därför kan jag inte sammanställa vad Kilsbergsledens inverkan på långloppscupen, mer än att konstatera att Anfält nu är uppe på 53 poäng med 14 kvar att springa om och att det därmed bara är Mattias Nätterlund och eventuell Jonas Rosengren som har en chans att utmana honom. Hoppas kunna återkomma till det i morgon, då jag även ska tanka över en film från loppet.

Erik Anfält kramar om Linus Rosdal i målfållan. Faksimil: Anna Levin
Erik Anfält kramar om Linus Rosdal i målfållan. Faksimil: Anna Levin

Helgens höjdare – med webb-tv inför Kilsbergsleden

1. Kilsbergsleden
I dag, fredag, var det, som det i varje fall förr i tiden brukade heta ”dag före tidningsfri dag” (eftersom NA kommer ut på söndagar är det bara ”tidningsfri dag” nio dagar om året för oss, de nio röda dagarna, men numera producerar man ju dygnet runt för nätet, så ”tidningsfritt” är det ju aldrig på riktigt). Hur som helst, på de är ”dag före tidningsfri dag”-dagarna brukar det alltid planeras in någon kurs, konferens eller dylikt för att fylla dagarna då det inte ska produceras någon papperstidning. Och i dag bjöds det på en utbildning i att göra film med iphonen. Alltså; filma, redigera i imovie och sända live i periscope. Sedan fick vi en kort stund på oss att producera något. Vad jag gjorde? Tja, jag kastade mig iväg i en redaktionsbil och spelade in ett förhandsklipp om Kilsbergsleden, förstås. Hann inte ta mig ut till de verkligt ”avgörande” avsnitten, eftersom jag bara hade en kvart på mig där ute, och kvaliteten och klippningen blev på grund av de snäva tidsramarna lidande, men det blev i varje fall något. Kolla in filmen här!

2. Oktobermarathon
Jag skrev en del om inomhusmaran i Tybblelundshallen redan i går. Läs det här!

3. New York city marathon
Hur man än vrider och vänder på det är New York-maran ett av världens mäktigaste lopp. För alla som drömmer om att någon gång kuta i The Big Apple (eller, som jag, gärna skulle göra det i teorin men inte har ben för en asfaltsmara) så är det bara att zappa in Eurosport 15.30 på söndag och njuta av bilderna. Om det är några länslöpare på plats i NYC? Inte den blekaste. Har inte lyckats hitta någon sökbar startlista. Hjälp mottages tacksammast!

Mycket löpning på listan? Tja, jag kan glädja er med att skidsäsongen bara är tre veckor borta (Garphyttan kör stort träningsläger i Ånnaboda i morgon, lördag, som brukligt är på höstlovet) och skridskosäsongen är också på väg att dra igång på allvar. Och har ni något tips om fler roliga saker som händer finns mailadress och telefonnummer här till höger. Hör av er!

Dags för oktobermara i november: "Kommer kunna gå fortare"

På söndag är det dags för del ett av tre i 114sports maratonserie. Den Frövibaserade klubben, under ledning av Ola Nordahl, arrangerar tre maratonlopp inne i Tybblelundshallen i Örebro i vinter, på en 193 meter lång bana som löps 218 varv (efter att de inledande 121 meterna avverkats). Det första går under namnet Oktorbermarathon eftersom det enligt den ursprungliga planen skulle ha löpts på lördag, men på grund av en dubbelbokning blir det nu i stället alltså av på söndag, den 1 november. 35 löpare var anmälda när jag pratade med Nordahl i går.
– Det var några som blev tvungna att lämna återbud när vi bytte från lördag till söndag, men de flesta kunde byta. Det var ändå tråkigt, för lördag är en bättre dag ur resesynpunkt för de som kommer långväga, säger Nordahl till Konditionsbloggen.
I Decembermarthon förra vintern, som var premiären och det hittills enda maratonloppet som avgjorts in i Tybblelundshallen, kom 59 löpare till start. Nu ser det alltså ut att bli något färre, även om Nordahl hoppas på ett antal efteranmälningar.
– Det gör att det inte kommer bli lika fullt på banan som då, det kommer bli lite luckor och kommer att kunna gå fortare, säger han.
Kumlas Tomas Fridh, 42, vann på 3.12.52 då. Hallrekord, förstås.
– Han kan nog göra under tre nu. Ivan Bretan (50 år, från Stockholm) är också snabb och Hasse Byrén (50 år, från Örebro) kan ju springa fort om han vill och är fräsch i benen, säger Nordahl.
Vid Decembermarathon förra året intervjuade jag Stig Söderström, 82. En krutgubbe från Kvarnsveden som är Sveriges näst meste maratonlöpare genom tiderna. Då gjorde han sitt 774:e lopp över 42 195 meter eller mer – nu närmar han sig med stormsteg 800.
– Han räknade med att jubileumsloppet skulle bli i Skövde sextimmars i mars. Däremot får vi ett annat jubileum på söndag då Jan Paraniak (65 år, från Huddinge) gör sitt 200:e maraton, säger Nordahl.
Oktobermarathon följs av Decembermarathon den 27 december och Februarimarathon den 27 februari. Det blir priser till de tre med snabbast totaltid över alla tre marorna, samt till den som springer jämnast.
– Så man har chansen att ta ett pris även om man springer på sex timmar. Än så länge är det bara fem stycken som anmält sig till hela serien, men det är säkert flera som kommer att känna av i helgen, och om det går bra anmäler de sig till de två andra också, säger Nordahl.

Krutgubben Stig Söderström hade inga som helst bekymmer att avverka 218 varv i Tybbellundshallen i december i fjol.  Foto: Jonas Brännmyr
Krutgubben Stig Söderström hade inga som helst bekymmer att avverka 218 varv i Tybbellundshallen i december i fjol. Foto: Jonas Brännmyr
Runt, runt gick det vid Decembermarathon 2016. Tomas Fridh (nummer 194) vann.  Foto: Lennart Lundkvist
Runt, runt gick det vid Decembermarathon 2016. Tomas Fridh (nummer 194) vann. Foto: Lennart Lundkvist

Orienteringsförbundet fortsätter för övrigt att släppa nyheter dag för dag just nu. I går avslöjades både juniorlandslagstruppen 2016 (där juniorvärldsmästaren Andrea Svensson, som vid årsskiftet går in på sin sista säsong som junior förstås finns med) och programmet för elitserien 2017 (snacka om att vara ute i god tid …) där den stora nyheten både nationellt och lokalt är att natt-SM i Östansjö blir en deltävling.

Fahlin del tre av tre – om sjukdomshelvetet och livet efter Emma: ”Kan öppna upp för chanser"

Sista delen i bloggens Emilia Fahlin-special fokuserar på det jag inte hunnit skriva om tidigare. Fyra ganska spännande områden, kan jag tycka. Allt från hur nära hon verkligen var att lägga av när sjukdomshelvetet var som värst så sent som i somras till landslagslivet efter Emma Johansson. Håll till godo!

… om hur nära det var att hon la av med cyklingen i juni, när sjukdomsbekymren var som värst och ingen ville hjälpa henne (efter att ha dragits med akuta och kroniska och ständigt återkommande bihåleinflammationer tog hon till slut saken i egna händer och betalade själv en laseroperation av näsmusslorna vid en privatklinik i Spanien den 25 juni).
– Det var ett par veckor där när jag bara: ”Va fan, det här är inte roligt …” Jag kommer ihåg när jag var hemma i Örebro i juni efter världscupen i Philadelphia, jag kunde cykla en timme varannan dag ungefär. Jag var hos läkare här hemma och de ville inte göra någonting, och det kändes som att det var sista hoppet … Under våren hade jag känt mig bra emellanåt, men hela tiden blev jag sjuk igen. När vi låg på läger med laget kunde jag köra riktigt bra en dag, och så var det totalt skit nästa. Kroppen gick uppe och ned hela tiden. Hade jag inte haft topparna hade jag aldrig orkat fortsätta, men det fanns ljusglimtar som gjorde att jag orkade ta mig igenom det. Jag kände: ”Jag har möjligheten, jag är ju bra ibland.”
– Om jag ser till hur tungt allting var då, så känns det rätt otrolig att ha kunnat vända det och kunnat tävla så bra på ett VM. Nu har jag varit frisk sedan operation (Fahlin knacker vidskepligt näven i bordet när hon säger det) och har kunnat träna som jag vill. Visst, någon dag har jag väl varit sliten och fått ändra lite, men det har inte varit som förut när jag var borta två veckor här och två veckor där. Nu har allt klaffat och jag har fått en helt annan kontinuitet. Utmaningarna i vinter blir att fortsätta hålla sig frisk och att lära sig att lyssan på kroppen.
– Om jag ser till hur fort det gick från slutet av juni till slutet av september, hur fort det vände upp till den här nivån, så hoppas jag naturligtvis att det finns ännu mer att ta ut. Naturligtvis kommer det inte att gå på en sekund, men även med små steg finns det utrymme att bli betydligt bättre. Det är inget stopp på den nivå jag hade på VM, det är inte mitt max, det finns att bygga vidare på. Det är det som motiverar mig.
… om en nysatsning på tempo (fram till och med säsongen 2011 var Fahlin först och främst känd som en tempoåkare – hon tog SM-guld i tempo 2009, 2010 och 2011, vann U23-EM-silver i tempo 2009 och 2010 och var nia på VM i tempo 2010 och 2011, hennes bästa individuella VM-placeringar – men sedan dess har hon inte kört särskilt många tempolopp överhuvudtaget).
– Jag kommer fortsätta jobba mest mot linje. Men visst, när jag satt i Richmond och tittade på tempot på tv så blev jag bra sugen. Vi får se om jag får en tempocykel av laget redan i början av vintern så jag kan börja träna på den. I år körde jag inte SM och hade inget att kvala in till VM på, så det var lite svårt att sitta och motivera för förbundet att jag skulle få prova på VM. Men till nästa år får vi se, jag kommer ändå få några tempon i etapploppen och på SM, och kanske lägger lite tid på att tärna specifikt. Så får vi se om det går bra eller inte …
… om landslaget och tiden efter Emma Johansson (som avslutar karriären efter nästa säsong, kanske redan efter OS i Rio de Janeiro, annars efter VM i Qatar senare på hösten):

– Det kommer bli ett hålrum. Emma har funnits med i många år. Det kommer bli tufft för Sverige på det sättet att det är hon som tagit flest poäng på världsrankningen, och det är den det går efter när de fördelar platser till OS och VM. Tappar man alla hennes poäng så gäller det att andra tar steg upp och börjar samla, annars kan det bli för oss som för till exempel Danmark, som inte har någon plats på OS just nu. Vi kommer helt klart att behöva fylla på underifrån för att ens komma med till OS 2020. I dagsläget har vi egentligen inget stöd från Svenska cykelförbundet, mer än på VM och vid ett par tävlingar som landslaget körde i år. De har egentligen inte jobbat med någon annan cyklist än Emma, och hon har säkert inte heller jättemycket stöd därifrån. Om man vill få upp svensk cykel och fortsätta vara med på mästerskapen behöver förbundet börja jobba underifrån och stötta unga tjejer och sådana som inte lyckas ta sig in i de internationella lagen.
– Samtidigt blir det spännande att se vad som händer efter Emma också. Det finns några yngre tjejer som är ganska starka, som Hanna (Nilsson) som var med på VM och ett par till. Det är inte helt tomt, även om de behöver hjälp och stöttning för att nå hela vägen. Det kanske blir mer öppet på VM åren efteråt, då kan vi tävla lite annorlunda. Om man jag hade suttit i en utbrytning som på årets VM och Emma inte hade varit med så hade jag ju gått för det. Det här kan öppna upp för sådana chanser, att andra måste ta för sig mer. Det blir en ny era.
… om lagkompisar (alla är ännu inte presenterade, men nio av tolv namn finns listade på teamets hemsida), språk och cyklar i nya stallet Alé-Cipollini:
– Det är sju tjejer som är kvar från årets säsong och fem nya. Det är ingen gammal lagkompis, ingen jag kört med tidigare, men jag har tränat med en del uppe i Livigno och har koll på de flesta. Det verkar vara ett bra gäng och god stämning i laget.
– Det värsta med att byta lag är väl språket, egentligen. Jag blir väl så illa tvungen att lära mig italienska … Det har pratats engelska i alla lag jag varit i tidigare, så det blir en omställning. Jag förstår lite italienska tack vare spanskan, men prata kan jag inte göra. Men jag hoppas att det ska gå att få fram det jag vill.
– Cipollini är ju ett cykelmärke (Alé är ett klädföretag), så det blir de som står för cyklarna. I Wiggle-Honda hade vi Colnago. Men det är samma Campagnolokomponenter, så det är inte så mycket nytt att vänja sig vid. Och cyklarna ska vara okej, har jag hört. Jag ska få cykeln i början av december.

Emilia Fahlin mot väggen. Typ.  Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin mot väggen. Typ. Foto: Lennart Lundkvist

Länets tre VM-orienterare utanför landslaget: "Men dörren är inte stängd …"

Örebros Martin Regborn, 23, fick lämna A-landslaget när det bantades från 34 till 19 löpare förra vintern. När det i går krymptes från 19 till tio fick även Hallsbergs Lilian Forsgren, 25, och Garphyttans Filip Dahlgren, 27, stryka på foten. Det trots att alla har fina meriter; Regborn har sprungit VM två år i rad, Forsgren tog EM-silver i fjol, en världscupseger i somras (båda i stafett) och VM-debuterade i augusti, och sedan dess hårt skadedrabbade Dahlgren var VM-tia i långdistans i fjol. Kvar i A-landslaget är nu bara gräddan av svenska orienterare, som Tove Alexandersson och Helena Jansson. 24 löpare där bakom, bland dem länstrion (plus exilörebroaren Maria Magnusson, men ingen Daniel Attås), bildar ett ”utvecklingslandslag”, som kommer att delta på samma aktiviteter som A-landslaget. Konditionsbloggen ringde upp förbundskapten Håkan Carlsson, händelsevis örebroare även han, för att fråga vad som egentligen är skillnaden mellan A- och utvecklingslandslag.

– Framför allt har löparna i A-landslaget redan nu blivit uttagna till EM i Tjeckien (21–28 maj), och så har vi lite mer ekonomiskt stöd att lägga på de tio i satsningen mot EM och VM. Men i grova drag är förutsättningarna väldigt lika för A- och u-landslagen, jag ser det som ett enda landslag. Att vi tog ut 19 löpare i A-landslaget förra året berodde på att vi hade världscupdeltävlignen på Tasmanien i januari, och laget dit fick bli landslag. Det vi gör nu är att gå tillbaka till en liten mindre A-trupp men ett stort, totalt landslag, säger Carlsson till Konditionsbloggen.
Sverige har sex platser per distans till EM, och du har tagit ut sex herrar och fyra damer redan …
– Ja, men att man är uttagen betyder inte per automatik att man kommer att springa alla distanser. Dörren är inte stängd för någon löpare, varken för de som är med i utvecklingslandslaget eller för de som just nu står helt utanför landslagen. Viktigast för dem blir uttagningstävlingarna i Brösarp (8–10 april), för därefter kommer vi att ta ut en trupp till världscuppremiären i Polen, och efter Polen tar vi ut truppen till EM. Det är med andra ord absolut ingen nackdel att springa bra i Polen om man vill springa EM, men i långdistans kommer tävlingarna i Brösarp väga tungt eftersom det inte blir någon långdistans i världscuppremiären.
Och vill man springa VM måste man väl göra bra ifrån sig på EM?
– Ja, EM kommer att vägas ihop med veckorna därefter, där vi har ett VM-test. Sedan kommer vi att ta ut en trupp som får två månader på sig att förbereda sig för VM.
Om vi tittar på länslöparna, Dahlgren har pratat länge om att springa långdistansen i hemma-VM. Hur ser du på hans chanser?
– Får han vara hel kommer han hinna bli riktigt bra till nästa år. Han har en väldigt hög kapacitet.
Forsgren är väldigt allround, är det rentav en nackdel ibland? Borde hon specialisera sig?
– Lite får man ju anpassa sig efter vad man blir uttagen till. I år fick hon rikta in sig väldigt mycket på mixedsprintstafetten. Men det är svårt att säga. Hon kan ta ytterligare kliv, hon har absolut en väldigt hög kapacitet och det ska bli spännande att se vad en bra vinterträning gör med henne.
Och så Regborn, det känns som om han var grymt snabb i år men inte riktigt fick ut det orienteringsmässigt?
– Jag tror faktiskt inte att han var i sin allra bästa form i VM, jag tror till och med att han var ännu bättre under hösten. Han hade inte optimala träningsförberedelser in i mästerskapet, och man måste vara i toppform om man ska konkurrera när alla andra är det. Men han är väldigt noggrann och ambitiös i sin träning och ser fram emot att se vad han kan göra nästa år.

På tal om petningar togs (”större delen av”) truppen till nordiska mästerskapen i terränglöpning, som avgörs i Göteborg den 7 november, ut i går. Landslagsledare Stefan Olsson gick rätt strikt efter resultaten från terräng-SM förra helgen. När löpare som saknar svenskt medborgarskap sorterats bort togs på herrsidan topp tio på långa terräng-SM och topp sju på korta ut (förutom Jonas Leandersson och Staffan Ek som, men här spekulerar jag, lär fått chansen men tackat nej). 18:e-placerade Linus Rosdal, KFUM Örebro-löparen som var Sverigeetta i Lidingöloppet, var exakt en minut bakom uttagne tian Robin Lindgren över tolv kilometer, och det kan därför sägas vare exakt så långt från en landslagsplats. I P19-klassen fick 17-årige Sävedalenlöparen Suldan Hassan, som spöade Hällefors Haben Kidane med sekunder på Lidingö, en tidig chans i juniorlandslaget. Truppen kan kompletteras fram till söndag.

Bommade för övrigt att OS-satsande skridskotalangen Adam Axelsson gjorde säsongens första tävling i Norgecupen i Stavanger helgen som gick.  Körde 1 500 meter (1.55,98) på fredagen, två 500-meterslopp (37,54 och 37,44) på lördagen och 1 000 meter (1.14,37) på söndagen. 500-meterstiderna är de bästa Axelsson någonsin gjort i Europa (bara överträffat på de snabba isarna på hög höjd i Calgary och Salt Lake City), och de andra tiderna inte heller så pjåkiga.

Fahlin del två av tre – säsongen 2016: "OS kanske inte passar mig"

Det skulle ha skett i fredags (det var därför vi på NA skrev om saken då), men först i dag kom pressmeddelandet som bekräftade att Emilia Fahlin kör för Alé-Cipollini nästa år. Just säsongen 2016 är temat för andra delen av bloggens Fahlin-special, där den största nyheten är att en världstour ersätter världscupen. Åtta av nio av de endagarslopp som utgjorde årets världscup finns med (samt lagtempot i Vårgårda), men därtill kommer ytterligare fem endagarstävlingar och tre etapplopp. Bland dem Giro d’Italia (som körs över tio dagar 2016) och stortävlingarna La Course (”damernas Tour de France”), Prudenial Ride London och La Madrid Challenge (”damernas vuelta”). Dessutom väntar ju ett OS i Rio de Janeiro (linjeloppet söndagen den 7 augusti och tempoloppet onsdagen den 10 augusi) och VM i Qatar (lagtempot söndagen den 9 oktober, tempoloppet tisdagen den 11 oktober, linjeloppet lördagen den 15 oktober). Jag började fråga Fahlin om världstouren.

– Det blir fler tävlingar på högsta nivån, åtta cyklister per lag istället för sex som det varit i världscupen, fler tv-sändningar, lite fler etapplopp och så får vi använda radiokommunikation. Så det blir lite mer likt herrcyklingen. Ett bra steg på vägen, även om det finns en hel del kvar att göra. Det är bra att de jobbar på och förnyar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Det blir ett hektiskt schema om man ska köra allt, går det?
– Jag kollade schemat, och det funkar inte riktigt att köra allt. I maj är det ett etapplopp i Kina och veckan efter ett i Kalifornien, och det funkar inte logistiskt att flyga kors och tvärs och dessutom tidsomställningen. Men det mesta kommer man nog att köra. Det är roligt med sådan variation, det finns lite av allt. Sedan blir det ju alla vanliga tävlingar också, så det kommer nog bli fullt upp. För mig gäller det att hitta ett bra program för att kunna optimera chanserna att kvala till OS. Jag tror att jag kommer få frihet att styra en del.
”Kvala till OS”, borde du inte vara given efter VM-succén?!
– Nej, det fungerar inte riktigt så, tyvärr. SOK kollar säkert en hel på hur jag körde där, men jag måste köra bra under våren också för att få en plats. SOK är väldigt strikta: Man måste ha resultat för att komma med. Jag kan absolut inte luta mig tillbaka, det är nu den viktigaste tiden kommer. Men fortsätter jag i vår att köra som jag gjorde på VM; då är jag klar. Och det var väldigt bra att få ett så bra VM, att jag visade min potential, framför allt eftersom SOK:s sportchef (Anders Wiggerud) var på plats på VM. Han fick se att jag fortfarande kan cykla. Emma (Johansson) har naturligtvis en plats till Rio, men det som kommer avgöra vilka som får de andra två platserna är hur vi kör i vår.
Har du redan tittat på banorna i Rio?
– Emma (Johansson) har varit där och kört dem, och jag hörde att det ska vara väldigt backigt, riktigt tuffa banor. Kanske inte riktigt en bana som passar mig. Samtidigt blir OS alltid en annorlunda tävling eftersom det är färre som kvalar in, startfältet är mindre, så det blir mindre klunga och inte så kontrollerat. Det kan gå iväg en utbrytning tidigt. Men det kommer nog passa riktiga klättrare bäst. För mig finns lite att jobba på där.
Men VM blir helt platt, i stället?
– Ja, det går ju i Qatar. Det blir helt annorlunda jämfört med OS. I Qatar är det väldigt öppet och blåsigt och varmt, och Tour of Qatar (som går i februari varje år) har inte varit min favorit i kalender … Samtidigt har det inte varit någon lätt bana på cykel-VM på några år, så det är bra att det är lite olika, att det blir lite variation och gynnar andra typer av cyklister.
– Det som är bra med cykelsporten är att även om mästerskapen är stora så finns det många andra tävlingar under säsongen som man kan ha som mål också, om inte mästerskapet passar en. Det är skönt att hålla på med en sport där OS inte är enda fokuset. Det vore jobbigt om man bara hade en dag vart fjärde år att träna mot, som det är i en del andra sporter. Speciellt som det kan hända så mycket oförutsett i en cykeltävling, man kan få punktering, mekaniska problem …
Vad har du för favorittävlingar under året?
– Vårgårdas världscup och tävlingar som den i Norge (Tour of Norway), där det är lite kuperat, lite tekniskt. Och vårtävlingar i Holland och Belgien där det är lite mindre vägar, snävare svängar, kullersten, där man måste hålla sig långt framme i klungan och där det är backigt men inte några tiokilometersklättringar. Tävlingar där det händer lite, där det är tufft och där folk droppar av. Om jag är bra så gillar jag den typen av tävlingar. Etapplopp är också roliga, att det alltid kommer en ny dag och att terrängen är varierad. Men resultatmässigt passar vårtävlingar eller tävlingar som den i Vårgårda bättre.
Hur kommer vinterträningen se ut?
– Förra året började vi säsongen redan den 2 januari, i Australien. Nästa år lutar det mot att vi börjar med Tour of Qatar (2–5 februari), så det blir lite mer tid till grundträning. Det blir nog bättre för mig personligen eftersom man tappar annan träning om man går på och börjar tävla för tidigt. Just nu kör jag en hel del gym, lite löpning, mycket testcykel. Jag vill inte vara som bäst i februari, de tidiga tävlingarna är en del av träningen.
– Nästa vecka (läs: den här veckan) ska jag ned till Göteborg och göra tester hos min tränare Klas Johansson. Sedan ska jag tillbaka till Girona (där Fahlin bor sedan ett antal år tillbaka) och i mitten av november blir det första lagträffen med Alé-Cipollini. Sedan blir det direkt vidare till SOK:s precamp inför OS, på Fuerteventura, där idrottare från alla sporter samlas. Från damcyklingen är det jag, Emma (Johansson) och Sara (Mustonen-Lichan), och därefter blir det ett träningsläger med laget i december. Sedan åker jag säkert en sväng till Örebro över jul och sedan är det bara någon månad kvar tills säsongen börjar.

Emilia Fahlin intar Örebro.  Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin intar Örebro. Foto: Lennart Lundkvist

Fahlin del ett av tre – VM i backspegeln: "Tänk om …"

Förra veckan satt jag ned i närmare en timme på Café Java med Örebros proffscyklist Emilia Fahlin, 27. Ett samtal som först och främst handlade om att hon bytt lag från brittiska Wiggle-Honda till italienska Alé-Cipollini. Men vi hann också snacka om en hel del annat, och därför blir det nu Fahlin-special här på bloggen i dagarna tre. Först inlägget handlar om VM i Richmond i slutet av september, där Fahlin kom från ingenstans – eller snarare flera år av sjukdomsbekymmer som löstes först i juli – och gjorde succé. Först genom att vara en bidragande orsak till att Wiggle-Honda var mindre än 14 sekunder från att ta VM-medalj i lagtempo och sedan genom att vara med i en lång utbrytning i linjeloppet och vara på medaljplats bara tre kilometer från mål. En månad efteråt hade Fahlin haft tid att smälta allt det där.

– Om vi ser till hur det var i juni, när jag bara kunde träna någon timme varannan dag och inte ens visste om jag skulle kunna fortsätta cykla, så känns det rätt otroligt att jag kunde ta mig tillbaka och vara med och tävla på ett VM. Jag fick bra feedback efteråt från Emma (Johansson, svenska stjärnan som blev femma) och Martin (Vestby, förbundskaptenen), och många kom fram och var glada och sa: ”Oj, jäklar, kul att se dig tillbaka”. Jag är nöjd och har en positiv känsla. Men någonstans i bakhuvudet finns det ändå: ”Fan, tänk om den där utbrytningen gått hem och man fått chansen att spurta om det”, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Ja, vad är det för känslor kring det?
– Klart det finns en tanke: ”Tänk om …” Det hade varit kul att få testa att spurta om det. Man vet aldrig vad som kunde ha hänt om jag hade varit tillåten att jobba i utbrytningen, om jag hade fått prova att köra för det själv. Tänk om det hade hållit … Jag menar: Emma blev ändå ”bara” femma på slutet, och jag hade kanske inte kommit sämre heller. Det var ju ingen given medalj ändå. Men det är så det är i cykel. Det är synd ibland. Samtidigt var det här långt ifrån de scenarier vi målat upp på förhand. Visst hade jag tänkt: ”Vad häftigt om jag kan komma med i en utbrytning på VM.” Men egentligen var uppdraget att jag och Hanna Nilsson skulle ta hand om början av loppet, täcka attacker och gå med, och sedan skulle Sara (Mustonen-Lichan) sitta med Emma mot slutet, efter de hårda partierna. Men Sara hade ingen bra dag, så jag fick ta över båda rollerna. På så sätt var det bara kul att vara med och tävla med bra ben, men det är klart att det inte är ofta man kommer att sitta i utbrytning på sista varvet av VM. Det kanske aldrig händer igen, så klart det finns där i bakhuvudet: ”Tänk om utbrytning hade hållit och man fått prova.”
Har du kört den sista milen i huvudet, efteråt?
– Det har jag nog gjort, faktiskt (skratt). Och tänkt igenom: Vad skulle ha kunnat hända? Det gjorde jag redan då. Vad kan hända och vad ska jag göra? Jag fick försöka tänka mig in, eftersom det var så ovant.
Har du sett loppet på tv efteråt?
– Inte allt, men jo, jag har kollat lite. För att se vilka som körde och sådant man inte ser själv. Egentligen var det Holland som gjorde jobbet åt ”Lizzie” (brittiskan Elisabeth Armitsted som vann VM-guldet), för annars hade i stort sett alla nationer med åkare i utbrytningen. På så sätt kunde den ha gått hem. Hon hade tur där, ”Lizzie”, men hon körde också bra på slutet och har kört bra hela året. En värdig vinnare, verkligen.

Del två om Fahlin dyker upp på Konditionsbloggen i morgon.

Emilia Fahlin hemma i höstrusket i Örebro – med en gammal damcykel hon fått låna av sin mamma. Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin hemma i höstrusket i Örebro – med en gammal damcykel hon fått låna av sin mamma. Foto: Lennart Lundkvist

Gerdevåg pulvriserade distriktsrekordet: "Inte något max – går att göra under 2.40"

Örebrolöparna intog Frankfurt – igen. På samma bana där Mikaela Kemppi i fjol betvingade ett 33 år gammalt distriktsrekord i maraton med nästan tre minuters marginal slipade Josefin Gerdevåg i dag av ytterligare över två minuter. 2.43.40 lyder det nya distriktsrekordet för damer. För Gerdevåg var det säsongens tredje distriktsrekord och tolfte perset (hon har persta på alla distanser från 800 meter [inne och ute] upp till maran). Kemppi var halvminuten bakom sitt distriktsrekord halvvägs, och höll det avståndet i mål på 2.46.25.
Gerdevågs femkilometerstider: 19.27-19.27-19.08-19.27-19.04-19.20-19.35-19.39-[sista 2,2 på motsvarande 18.50-tempo]. Tiden 2.43.40 gör Gerdevåg till Sverigefyra i år, över 1,5 minuter före VM-löparen Charlotte Karlssons bästa tid i år och 37 sekunder bättre än VM-uttagna Lena Eliassons bästatid. Kemppi kvar på sjätte plats på årsbästalistan, trots årsbästa med 3,5 minuter.
Konditionsbloggen ringde naturligtvis upp Gerdevåg efter distriktsrekordet.

– Jag hade en drömbild om att springa någonstans mellan 2.42 och 2.44, som jag höll för mig själv. Senaste dagarna har det väl lutat mer åt 2.44, så jag är jättenöjd med den här tiden, säger Gerdevåg till Konditionsbloggen.
Hur utvecklade sig loppet?
– Jag sprang enligt plan, på ganska exakt 1.22 första halvan. Sedan försökte jag öka, och det gick. Jag kom ifatt Fredrik Johnsson när jag passerat halvmaran, sprang med en fransman i jämnt och bra tempo en ganska lång bit, min mamma stod som hejaklack vid 37 kilometer och sista kilometern fick jag syn på Ludvig Börjesson före mig. Små saker som gjorde att man orkade hålla uppe tempot hela vägen.
Hade du ingen dipp alls?
– På slutet är man ju trött, det är jobbigt att springa … Men det ska göra ont på slutet, annars har man inte tagit i. Man kan inte tro att man ska springa pers och det ska vara bekvämt när man passerat 35. Men jag hade en bra känsla hela vägen. Det var fantastiskt väder, bra temperatur, fantastisk bana. Jag kan inte klaga på någonting.
Nu är du Sverigefyra i år, bättre än två löpare som blev uttagna till friidrotts-VM. Hur bra är du?
– Tja, jag tror att jag kan bli ännu bättre på maraton. Det här är inte något max, om jag får vara skadefri och fortsätter att satsa. Jag kan tänka mig att det skulle gå att göra under 2.40 om jag satte det som målsättning och tränade medvetet mot just det. I år har jag ju fokuserat på kortare distanser.
Ja, vad krävs för att bli ännu bättre?
– Det får min tränare svara på, men jag tror att han skulle säga att det krävs lite längre intervallpass och fler snabbdistanspass udner en längre tid av året, för nu har vi inte haft så lång tid på oss med maraträningen. Dessutom skulle jag behöva springa fler halvmaror på 1.17, sänka mina tider där. Men jag gör som tränaren säger.
Var det här säsongsavslutningen, eller blir det några mindre lopp på hemmaplan?
– Det är Kilsbergsleden på lördag, va? Näe, vi får se hur det blir med det, förresten. Jag kanske inte ens kan gå då. Och även om jag har förstående fru och barn kanske det är bäst att fokusera lite mer på dem framöver. Det har varit mycket löpning på helgerna på slutet …

Grymt starka Frankfurttider även av Mattias Nätterlund och Sören Forsberg. Nätterlund som, sedan han började tävla för Örebro AIK, bara noterats för ett maraton (vet inte om han gjort något annat tidigare) slog den tiden med 8,5 minuter. 2.38.41 gör honom till den femte snabbaste maratonlöparen i distriktet under 2000-talet (den näst snabbaste i år, den 43:e snabbaste genom tiderna). Sören Forsberg, 51, persade med nästan två minuter när han kutade in på 2.44.30. En tid som gör honom till Sverigeetta i H50-klassen i år, och nia i tävlingen. Nätterlund spände bågen stenhårt och tog första halvmaran på 1.17.41, men mattades sedan. Femkilometerna på i tur och ordning 18.17-18.24-18.28-18.30-18.35-18.51-19.07-19.23-[sista 2,2 på motsvarande 19.35-tempo].
Bästa placering åldersmässigt tog annars Kemppi, som blev tvåa i D40 (men åtta minuter bakom schweiziskan Patricia Morceli). Även Gerdevåg (åtta i D30, 26:a totalt) tog en topp tio-placering medan Antje Torstensson blev 18:e i D40 med 3.04.54. Även Ludvig Börjesson, 2.43.47, Fredrik Johnsson, 2.51.05 och Anders Larsson, 2.51.13, Andreas Ingberg, 2.53.56, och Jesper Damström, 2.55.35, gick under tre timmar.

Vid terräng-SM i Uddevalla var Haben Kidane, 17, bara 45 sekunder från ett senior-SM-silver. Det var nämligen den för Eskilstuna tävlande Hälleforslöparens avstånd upp till tredjemannen i Eskilstunas lag, som tog lag-SM-silvret över tolv kilometer. Kidanes klubbkompis Abraham Adhanom tog det individuella SM-guldet 23 sekunder före en viss Mustafa Mohammed, medan Eskilstunas andragubben Nasir Dawud blev åtta och trean Martin Stjernlöf 27:a. Kidane 35:a på 40.52. KFUM Örebros förstaårsseniorer Linus Rosdal (JSM-silvermedaljör i fjol) och Martin Regborn (tvåfaldig VM-orienterare) slutade på 16:e respektive 18:e plats, på 39.11 respektive 39.20, drygt två mintuer bakom Adhanom.
Sävedalens Sara Holmgren tog guldet på damsidan där Hällefors Louise Wiker inte kom till start i dag heller. William Fransson slutade på 24:e plats i P19-klassen, drygt två minuter före Dala-Järnas Emil Danielsson.

I Smålandskavlen försvarade Tisarens vassa damlag tredjeplatsen från i fjol. Andrea Svensson inledde urstarkt på lördagskvällen och var den ende som var nära att kunna utmana Pan Århus dubbla världsmästare Ida Bobach på förstasträckan i lördagskvällens mörker. Svensson var 2.28 bakom, övriga långt över fem minuter efter. Rebecka Nylin på andrasträckan drygade ut avståndet bakom (men tappade fem minuter på Pan Århus) medan Lovisa Persson på tredjesträckan hade en lite tyngre dag och blev frånsprungen av både Linné/Roslagens lag och IFK Göteborg. Lilian Forsgren avslutade starkt och passerade båda, men fick ge sig mot Kåres Kajsa Risby.
Tisarens herrlag låg 15:e efter de två nattetapperna, men tappade på dagen och slutade på 24:e plats.
IFK Lidingö, utan Filip Dahlgren, vann för tredje året i rad medan det för Pan Århus var femte segern i rad.

Andrea Svensson, Rebecka Nylin, Lovisa Persson, Lilian Forsgren
Tisarens damlag, Andrea Svensson, Rebecka Nylin, Lovisa Persson och Lilian Forsgren, firar tredjeplatsen i Smålandskavlen. Foto: Torbjörn Andrén

SM-guld till Bergentz och Wengelin

Offroadtemat var givet när löpningens terräng-SM och cyklingens motsvarighet (typ) cykelcross-SM båda avgjordes på lördagen (ja, terräng-SM fortsätter ju i morgon). Och det blev guldfirande både i Uddevalla och Stockholm. På terräng-SM i Uddevalla försvarade Erika Bergentz sitt guld i K40-klassen. Hon spöade dessutom alla K35:or (som startade samtidigt) och vann med hela 37 sekunders marginal efter två varv på den två kilometer långa banan. Rose-Marie Enmalm var regerande mästare i D60 och anmäld, men kom inte till start.
Det gjrode inte heller Tobias Tranderyd eller Jonatan Gustafsson i P16-klassen, vilket gjorde att KFUM Örebros chans att försvara lag-SM-guldet från i fjol gick om intet. Tredje lagmedlemmen då, Jack Karlsson, gjorde däremot en storstilad soloinsats och slutade på sjätte plats i P16, bara 24 sekunder från pallen.
För Eskilstuna debuterande Hälleforstalangen Haben Kidane var medaljkandidat i P17-klassen, men fick ge sig i spurten. Var bara 19 sekunder från guldet men fick nöja sig med femte plats (hade åtta sekunder till medalj, hela 31 sekunder bak till sexan).
I damernas elitklass kom Hällefors VM-löpare Louise Wiker inte till start, vilket kan ha kostat hennes Hässelby en SM-medalj i lagklassen. 20-åriga klubbkompisen Sara Lahti tog nämligen SM-guldet, men Emma Janssons och Jenny Nilssons tider räckte inte till i konkurrensen (hade Wiker sprungit på 14.22 [en tiondeplats individuellt] hade det blivit brons, 14.07 hade räckt till silver).
På herrsidan satte sig Jonas Leandersson i respekt med ett SM-guld på korta banan, fyra sekunder före Abraham Adhanom och Olle Walleräng, inför morgondagens möte med Linus Rosdal, Martin Regborn och Kidane på långa banan …

Och så cykelcrossen, då. I SM i Stockholm tog nyblivne örebroaren Matthias Wengelin guld i fel gren – igen. Wengelin, som satsar mot OS i Rio de Janeiro i mountainbikens största gren, crosscountry, där han trampade VM så sent som i somras, vann ju maraton-SM i mountainbike i Ånnaboda tidigare i höstas och följde nu upp med SM-guld i cykelcross. Även på andra plats en mountainbikeåkare, Calle Friberg, som torskade med mindre än fyra sekunder efter 25,5 intensiva kilometer.
Medaljer även till Almbys Katarina Rönnbacka-Nybäck (silver i D30) och Louise Ehrlin (brons i F14).

Helgens höjdare

1. Terräng-SM
I Eskilstuna i fjol blev det tre lokala guld för Erika Bergentz (K40), Rose-Marie Enmalm (K60) och KFUM Örebros P15-lag. Alla ställer upp igen, med givet mål att försvara mästartitlarna, när årets terräng-SM avgörs i dagarna två i Uddevalla. Dessutom intressant seniordebut av Linus Rosdal och en spännande Eskilstunadebut av Hälleforstalangen Haben Kidane (ja, eller ”debuter”, både den i P17 på lördagen och den i herrarnas tolvkilometerslopp dagen därpå; kan han slå sig in som Eskilstunatrea bakom Adhanom och Davwoud lär det bli lagmedalj). Mycket mer om Rosdal, och en del allmänt inför SM, skrev jag här häromdagen. Tidningen Spring har en bra förhands om lördagens elitklasser här.

2. Frankfurt marathon
Mikaela Kemppi och Josefin Gerdevåg (favorit den här gången) går en returmatch efter fjolårets holmgång med ett nytt distriktsrekord i potten. Sören Forsberg jagar sin egen tid från fjolåret. Om det har jag skrivit här respektive här. Men det kryllar ju av andra Örebrolöpare i Frankfurt också. Jag räknar till ytterligare 17 länsspringare i startlistan och har säkert bommat någon; Örebro AIK:s Mattias Nätterlund, Roger Elimä, Fredrik Johnsson, Andreas Ingberg, Martin Ingberg, Anders Larsson, Ludvig Börjesson, Dan Grabö och Jesper Damström, KFUM Örebros Antje Torstensson och Anna Jonhed, Glanshammars Klas Flygare, Hans Persson, Anders Malmstigen och Johan Lundell, IFK Noras Stefan Wahlstedt samt klubblösa Örebrolöparen Maja Johansson. Spring har skrivit lite om Frankfurt ur svenskt elitperspektiv också.

3. Smålandskavlen
OK Tisaren satsar traditionsenligt ganska hårt på säsongens sista stora stafett. På damsidan blev det en tredjeplats i fjol, och sedan dess har Lilian Forsgren hunnit göra VM-debut och Andrea Svensson bli juniorvärldsmästare. Båda finns, liksom då, med i Hallsbergs- och Kumlaklubbens lag när årets upplaga av Smålandskavlen avgörs i helgen. Det gör även Rebecka Nylin, medan Helena Andersson ersatts av Lovisa Persson. Regerande mästarna Pan-Århus verkar sikta på att spräcka fältet redan på lördagskvällen, då de slängt in sommarens dubbla världsmästare Ida Bobach redan där. Damernas stafett har nämligen en sträcka i mörker på lördagskvällen (herrarna två) och därefter omstart med jaktstart på söndagsmorgonen. Tisaren låter däremot Andrea gå först, medan Lilian blir ankare på sistasträckan. På herrsidan ställer Tisaren upp med Jonas Merz, Oskar Andrén, Martin Särnbrink, Tomas Hallmén och Albin Pettersson. IFK Lidingö kommer till start utan Garphyttans Filip Dahlgren och Martin Regborn spring som bekant terräng-SM.