Anfält anmäld till veteran-SM i Viby: ”Går för banrekordet”

Erik Anfält springer ju det mesta som går att springa – och nu har han kastat in en sen anmälan till veteran-SM i maraton, som dessutom är distriktsmästerskap och deltävling i långloppscupen, alltihop inom ramen för den sjunde upplagan av Viby marathon på lördag. Trots att han egentligen övergått till en trailsatsning och Vibymaran är hundra procent asfalt. Med i startlistan finns också namn som Lennart Skoog, 69, från Stenungssund, och Stig Söderström, 73, från Falun – Sveriges mesta maratonlöpare genom tiderna med 870 respektive 800 maratonlopp (eller ultralopp, räknat per den 12 maj när den officiella listan senast uppdaterades; trean Jan Paraniak kommer också, men han har än så länge bara hunnit till 399 maror eller ultralopp). Och så örebroaren Sören Forsberg, som 52 år gammal sprang personligt rekord med 2.44.30 i Frankfurt i höstas, och Tomas Fridh, Kumla, som var tvåa totalt och bäste länslöpare i Svampenmaran. Jag ringde upp tävlingsledaren Per Börjesson för att höra vad han såg mest fram emot.

– Det är jättekul att Anfält kommer, och han har sagt att han ska gå för att slå banrekordet som han satte förra året (2.36.16). Det var väldigt varmt förra året, och i år ser det ut att bli bättre löparväder, så det verkar bli goda förutsättningar för att springa fortare. På damsidan lär rekordet däremot stå sig. Kajsa Berg (Huddinge) var med förra året och sprang på 2.50.12, och några damer med den potentialen är inte anmälda. Annika Askengren Berg (Trollhättan), som blev tvåa i Örebro backyard ultra i helgen, och hennes klubbkompis Sofia Kay är nog de snabbaste, säger Börjesson till Konditionsbloggen.
Har arrangemanget av veteran-SM gett er många fler deltagare än normalt?
– Förra året hade vi 65 i mål och nu har vi över 80 anmälda, och en hel del av är sådana som vi ser är en direkt effekt av att vi fått veteran-SM. Vi har sökt det tidigare, men då har det inte passat i tid i förhållande till andra veteran-SM-tävlingar, men i år passade det bra.
Många säger att er bana är tuff, hur är den?
– Ja, tuffare än Stockholm marathon, i alla fall. Det är mycket småkuperat, många motlut som man inte märker så mycket av men som sätter sig i benen. Det är några rejäla backar mellan tolv och 14 kilometer, och avlsutningen, mellan Vretstorp och Östansjö, har en rejäl backe som alla brukar tycka är fruktansvärd. Det är mellan kilometer 38,5 och 39,5 som det går rakt uppför i en kilometer (32 höjdmeter, enligt jogg.se:s höjdkurva).
Försökte ni få det riktigt tufft när ni la banan 2010?
– Nej, inte direkt. Vi ville få till en bra bana med start och mål i Östansjö och med ett varv som gjorde att man kunde använda samma vätskestationer flera gånger.

Dagens (eller, egentligen gårdagens, men hann inte blogga om det då) stora nyhet är ju annars att Kopparbergs Bill Impola, vars kontrakt med numera nedlagda långloppslaget Team Exspirit gick ut efter årets säsong, nu efter tre framgångsrika år som långloppsproffs nu satsar på att slå sig in i svenska världscuplaget, och att han får Garphyttans dubble JVM-åkare Filip Danielsson som ny klubbkompis i SK Bore (det är alltså Danielsson som byter klubb, vilket han skriver lite om på sin hemsida).

Och så avslutades ju Idre tredagars i dag. Sammandraget är inte uppdaterat än, men Daniel Attås, som var trea inför etappen, avancerade i varje fall inte i listan efter att ha bommat rejält till femte kontrollen då varit nere och vänt på 30:e plats. Till slut blev tisarlöparen 13:e, nästan 13 minuter bakom Rassmus Andersson, OK Linné. Bäste länslöpare i torsdagens långdistans blev istället Per Eklöf, OK Milan, med en femteplats, bara 3.41 bakom Andersson. Tisarens Lovisa Persson och Josefin Tjernlund blev sjua och åtta i damklassen, nästan 14 respektive 17 minuter bakom överlägsna segraren Tove Alexandersson. Lilian Forsgren valde att bryta igen.
Redan på lördag avgörs SM över ultralång distans i Eskilstuna, med Persson som enda tisarlöpare i seniorklass men med Hagabys Martin Regborn alltjämt anmäld.

I Bob Impolas frånvaro tog Robert Brundin som väntat hem segern i fjärde deltävlingen i rullskidscupen Moto eagle tour. Brundin har varit etta-tvåa-tvåa-etta den här säsongen, enbart slagen av Impola (den här gången över 3,5 minuter före tvåan Mattias Fritz). Olivia Hansson tog fjärde raka segern på damsidan, i en tävling som kördes i Hallsberg (och som, av Frank Kiereck på Facebook att döma, var ”djävulskt jobbig, motvind och uppför till vändunkt, hemskt”). Någon tvåa i damklassen fanns det som vanligt inte.

Och så var jag ju och mötte Röjler och Knoblach i morse, men mer om det när de är i mål om en stund!

Wengelin VM-femma – och för tre år sedan hade Sundström varit i Finnkampen

Matthias Wengelin, den nyinflyttade örebroaren som tävlar för Almby, blev VM-femma i sprint i kväll. Text kommer på na.se inom kort och i morgondagens papperstidning. Det var blandade känslor när jag pratade med Wengelin, på telefon från Tjeckien, eftersom han aldrig tidigare varit bättre än runt 20:e på VM, men samtidigt kände att han mycket väl kunde ha tagit en VM-medalj om han inte fått en tryckare när han var på väg att runda fältet efter en dålig start i semifinalen, och därför hamnade på tvären nedför ett dropp och knäckte bakfälgen. Annars vann han åttondelsfinal, kvartsfinal och B-final, efter en femteplats i kvalet. Redan i morgon tvingas han flyga hem från Tjeckien, trots att han är på plats får han inte köra crosscountryloppet, OS-disciplinen, eftersom förbundet inte anser att hans rankning och därmed startposition räcker för att göra ett bra resultat. I stället blir det, om kroppen känns bra, Ränneslättsturen i Eksjö samtidigt som VM-crosscountryn körs på söndag.

Redan i går kväll svarade Tim Sundström (lite i skymundan av, men i samma lopp som, Johan Rogestedt supertid) sitt livs lopp i Sollentuna GP. Trots blodproppen som förstörde en hel del av träningen i vintras och hela inomhussäsongen sprang medeldistansaren från Örebro nästan 1,5 sekunder snabbare än han någonsin gjort tidigare, lika mycket snabbare än hans årsgamla distriktsrekord (något nytt blir det ju inte, eftersom han sedan i november tävlar för Stockholmsklubben Tureberg). Tiden? 3.45.16. 2013 hade den gett honom hade den tiden gjort honom till Sverigefyra (Sverigetrea om man räknar bort Nacereddine Hallil som inte var ”landslagssvensk” då) och hade med råge räckt till en finnkampsplats (den tredje gick till just Rogestedt, som hade ett årsbästa på 3.46,34 den säsongen). Men sedan dess har bredden på svensk medeldistanstopp vuxit explosionsartat, och 2016 räcker tiden, trots att vi fortfarande är i början av utomhussäsongen och inte hunnit halvvägs genom kalenderåret, bara till en åttondeplats på svenska årsbästalistan. Det kommer bli tuff kubbning om finnkampsplatserna i år …

Tisarens Daniel Attås är trea totalt efter två dagar i Idre tredagars, tappade en placering totalt genom en åttondeplats i onsdagens medeldistans, som var betydligt jämnare än tisdagens utspridda långdistans. Lovisa Persson, Josefin Tjernlund och Ellinor Tjernlund fixade en tisartrippel på positionerna åtta, nio och tio i damloppet, sju-åtta minuter bakom Domnarvets Emma Johansson som vann stort. Lilian Forsgren tog sig i mål för första gången under Idreveckan, på 15:e plats (hon, liksom de flesta andra orienterare efter den tävlingstunga våren, är ju i träningsfas just nu). I sammandraget ligger Josefin bäst till inför torsdagens avslutande långdistans, med en sjätteplats.

Redan i går återupptogs, helt utan att jag märkte det, Milans poängtävlingar med deltävling åtta, i skogarna nordväst om Striberg. Eftersom Martin Regborn var i Idre blev det ohotad seger för … Filip Dahlgren. Garphyttelöparen 2.42 till tvåan Oskar Arlebo, hela 10.31 till trean Albin Arlebo, båda KFUM Örebro. Ellinor Eriksson bästa dam på åttonde plats. Oskar tog även över ledningen totalt, men det beror mest på att varken Regborn (fyra) eller Dahlgren (tre) hunnit upp i de fem deltävlingar som får räknas än.

Röjler och Knoblach? Jodå, de klarade även dagens sträcka på Bergslagsleden. Passerade platsen där de bröt i fjol med gott humör, men drabbades sedan av problem med oroväckande meddelanden i direktrapporten (innan det förlösande glädjebeskedet kom):
14.06: Johan har problem med knät och var tvungen att tejpa upp det … På grund av det går det lite långsammare nu eftersom de inte kan springa.
15.51: Elva kilometer kvar av dagen. Johan har det riktigt tufft just nu med ett ömmande knä och låg på energi.
17.35: SVARTÅ HERRGÅRD! Riktigt stark insats i dag och framförallt sista halvan av dagen!
21.00: 
Vad ska man säga om dagen egentligen? Vi har haft svårt att uppbringa energi och motivation nog för att överkompensera för tröttheten och smärtorna. Både Johan och jag har problem med vår vänstra sida av underkroppen. Båda har framförallt ont i knät och därmed svårigheter med att springa. Därför har dagen mest bestått av snabbmarsch och etappen har känts väldigt kuperad och jobbig. Tillslut nådde vi ändå målet och imorgon fortsätter äventyret. /Peter
I morgon kväll är det tänkt att målflaggan ska tas i Stenkällegården. Med en enda, om än drygt sex mil lång, dag kvar tror jag att pannbenskillarna biter ihop och grejar det.

 

Ekholm om världens tuffaste triathlon: Med magras i helvetesterräng

Skrev ju några rader häromdagen om Anders Ekholms finfina resultat i Celtman (en 28:e-plats av 176 startande), en av världens tuffaste ironmantävlingar, som avgjordes i Skottland i lördags. Nu har jag fått tag i Anders själv och hört om hans upplevelser, och det blir en artikel i morgondagens pappers-NA. Men naturligtvis också lite längre snack här i bloggen.

– Nu, några dagar efteråt, känner jag mig förvånansvärt pigg i kroppen. Klart man känner av det man gjort, jag är lite stel i nacke och rygg, men det känns helt okej om jag jämfört med en del andra tävlingar då jag varit helt förstörd efteråt, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Hur var det när du passerade mållinjen?
– Först fick jag lägga mig ned och bara ta det lugnt en stund. Jag var ganska slut, jag höll ändå på i 14.25, och jag är trots allt bara en glad motionär (nåja, Anders har gjort under tio timmar på en ”vanlig” ironman) med familj och barn som antagligen tränar betydligt mindre än de flesta andra här, även om jag har en enorm support från familjen.
Hur var loppet, om vi börjar med simningen?
– Det var ändå elva grader i vattnet, så det inte alls så farligt som jag befarat. Tidigare år hade det ju varit folk som klev upp och bröt så fort de kände hur kallt det var, men så tror jag inte att någon gjorde i år. Däremot var det mycket maneter, som man fick både i ansiktet och på armarna. Och jag fick imma på simglasögonen som gjorde att jag tappade första gruppen med simmare, och hamnade långt fram i den andra gruppen istället. Men det största problemet var att jag mådde lite illa på en gång. Jag tror att jag hade fått i mig någon skit dagen innan. Och när jag klev upp ur vattnet mådde jag riktigt illa.
Hur gick det under cyklingen?
– Efter fem mil fick jag punktering, och då kollapsade magen totalt. Så jag fick gå ut i skogen och sätta mig … Det stoppet tappade jag 10–15 minuter och 13 placeringar på. Turen i oturen var att min support, ”Micke” (Mikael Spiris) var precis bakom mig när jag fick punkteringen, så han kunde langa grejer och byta vattenflaska när jag fixade det. Normalt sett stod han och hejade varannan mil eller så, så det var ett jäkla flyt att han stod precis där. Annars var cyklingen helt fantastisk. Slitigt eftersom det var så mycket upp och ned, men otroligt fint.
– Men när jag kom till löpningen var magen helt kollapsad. Normalt sätt brukar man äta, äta, äta när man sätter sig på cykeln för att vara i bra form till löpningen, men den här gången fick jag inte i mig något mer än två flaskor energidryck på hela cyklingen, så jag var ganska tom när jag började springa. Första 18 kilometerna fick man ta själv, 400 höjdmeter på en fjällstig. Vid varje vätskekontroll kollade de så att man var okej, annars plockade de av en. Men det gick ändå helt okej och när jag kom upp till nästa station vid 18 kilometer hade jag klarat cutoffen (reptiden, alltså) med 80 minuters marginal. Därifrån följde Mikael med som hjälplöpare, och vi började knata uppåt. Jag hade fått låna ett par stavar, och det hjälpte otroligt mycket. Vi gick uppför första stigningen, men plockade ändå folk hela tiden. Det var många som stod och hängde och var helt förstörda. Jag tror min och Mickes vana att gå i fjäll gjorde mycket, för de som inte är vana går för mycket med vaderna i stället för att använda låren. Johan Hasselmark (som har banrekordet i Celtman) hade sagt innan att jag skulle få springa i helvetesterräng. Och det stämde, bokstavligt talat, när vi skulle ned efter toppen. Det var väldigt brant, och löst grus, och stup på båda sidorna. Vi låg väl på 7.20–7.30 per kilometer trots att det gick nedför. Sista åtta kilometerna var asfalt, och då försökte jag springa på så mycket som möjligt, men då kom den mentala tröttheten och krampen. Det var tufft hela vägen.
Fick du blodad tand?
– På slutet tänkte jag: Det här är inte riktigt vettigt. Men nu när jag fått några dagars distans till det har jag börjat fundera på något nytt, tufft lopp. Får jag en plats i Norseman skulle jag inte vara främmande för det. Annars finns det ju lopp som Swissman och ett annat i Italien och ett i franska Chamonix. Men först blir det en vanlig ironman i Kalmar.
Hur är formen inför det då, fick du någon känsla i helgen? Är du god för under tio timmar i en vanlig ironman just nu?
– Nja, det vågar jag nog inte säga. Jag har inte fått den mängd långa cykelpass jag behövt för att få upp farten, och jag har nog inte tempot i löpningen heller. Men samtidigt har det inte skiljt mer än 45 minuter mellan mitt första, långsammaste, och mitt snabbaste ironman.

Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen.  Foto: Privat
Hjälplöparen Mikael Spiris framför Anders Ekholm ut från kontrollen efter 18 kilometer av löpningen. Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman.  Foto: Privat
Anders Ekholm med den blå tröjan som visar att han klarat sig i mål i Celtman. Foto: Privat

Galna slutet efter dubbla rekord i Österrike – möttes i sjukvårdstältet: ”Spydde på röda mattan”

Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom, mor och dotter från Nora som mot alla odds tagit två VM-guld och nu senast ett VM-brons i swimrun tillsammans, började ju karriären som triathleter, och är kanske i grunden fortfarande just det. Båda har kvalat in och tävlat framgångsrikt i ironman-VM på Hawaii. Ja, Lotta tog ju till och med hem en träskål i höstas när hon tog en femteplats i D50-klassen.
Jag skrev ju en kort notering om att båda slog personliga rekord i Ironman Österrike i helgen, men nu har jag dessutom fått ta del av en helt unik inblick i deras resa mot persen, genom en racerapport skriven av Lotta. Bland annat berättar Lotta om att hon först spurtade till sig segern i D50-klassen (vilket hade gett en plats till ironman-VM som hon ändå inte hade tänkt utnyttja) men att det sedan visade sig att hon ändå var slagen med sju minuter eftersom det var valfri starttid och motståndaren, hemmahoppet Gabriele Pauer, hade valt att starta just sju minuter senare. Och därefter kollapsade Lotta, kräktes på målmattan och fördes till sjukvårdstältet där hon, när hon kvicknade till, fick se dottern ligga med dropp på en bår bredvid, efter att ha gjort samma sak som mamman: Spurtat ned en motståndare i slutet av det avgörande maratonloppet men sedan ändå blivit av med placeringen (en tredjeplats) på grund av den fria starttiden. Men, allt det där får Lotta själv berätta om nedan (och allra längst ned bjuder hon dessutom på lite bilder från Klagenfurt!).

”Förväntansfulla och lite trötta anlände vi i husbil till campingen i Klagenfurt am Wörther see redan på tisdagen i tävlingsveckan. På torsdagen var det dags för registreringen och att ta en titt på ironmanmässan. Fredag kväll var det pastaparty. Under lördagen märktes nervositeten av alltmer, och alla prylar skulle kollas en extra gång och sedan checkas in. Tropisk värme har det varit nu sedan vi anlände, och frågan var: ’Vad blir det för väder i morgon?’
Efter en regnig och lite kallare natt än tidigare ringer klockan 4.45 och då ska vi bort till växlingsområdet som ligger knappt en kilometer bort. Det som ska göras är att sätta dryckesflaskor på cykeln och kolla däckens lufttryck. Efter det går vi tillbaka och äter lätt frukost och besöker toaletten, som alla som blir nervösa av att tävla känner till. Nu ska våtdräkt krängas på och vi går mot starten som är vid Strandbad (ett stort utomhusbad). Denna tävling har så kallad rolling start, vilket betyder att man startar på den tid man tror att man ska simma på. Vi ställer oss i kön för simning under en timme, och släpper före ett lagom stort gäng av övertaggade simmare. Det är inte kul att bli översimmad i triathlon, men inte heller kul att fastna bakom långsamma simmare. 3,8 kilometer skulle avverkas, och sista delen av simningen simmas i en kanal som inte är så bred.’
Jag är nöjd med simningen! Det gäller att inte göra av med för mycket energi här, man vill ha en bra start på den långa dagen. Väl uppe ur vattnet ska man springa ett par hundra meter till växlingsområdet och transition (T1), byte till cykel.
Cykelbanan här är känd som en av de finaste och två varv skulle cyklas här, alltså 2×90=180 kilometer. Vi håller verkligen med om att den här banan borde få cyklas av alla (även av icketriathleter). Banan innehåller cirka 1 600 höjdmeter, så det blir aldrig tråkigt, det händer något hela tiden.
När vi har cirka 60-70 kilometer kvar börjar det regna, vilket inte är positivt: Det går långsammare, man måste ta det försiktigare, man blir blöt och till slut kall. Man ska fortsätta att dricka lika ofta som tidigare vilket vi kom fram till att båda hade missat. Klantigt? Svar: Ja, men lätt att missa! Rullar in mot T2 och börjar mentalt förbereda sig för den sista, men jobbigaste, delen i ett ironman: Maratonloppet.
Kliver av cykeln på förvånansvärt pigga ben. Hänger tillbaka den på sin plats och springer mot min påse: Av med hjälmen och på med löparskorna. Funktionärerna här är väldigt hjälpsamma och vill stoppa ner sakerna i påsen och hänga upp den på sin krok. Tack för det!
Första kilometern kändes prima för mig. Men de positiva tankarna grusades snart av ett alltmer tilltagande illamående. Men att börja gå är inte att tänka på då man ska ta sig igenom 42 kilometer, så jag försöker slå bort de tankarna och inser fakta: Jag måste tvinga i mig något på varje station för att komma i energibalans.
Under löpningen tittar solen fram och värmen tilltar. Det gäller att kyla ner sig också, får inte bli överhettad! Finns bara en väg – och den är framåt! Efter cirka tio kilometer får jag bukt med de värsta illamåendekänslorna, men får kämpa resten av loppet för att försöka hålla energibalansen. Och inte nog med det. Vid de sista två kilometerna dyker en i min åldersklass upp, och det hela slutar med en långspurt, där det hela avslutas med en idiotspurt på upploppet, på ”röda mattan”. Jag kan tala om att jag vann den spurten, men eftersom det var rolling start och jag hade startat tidigare än min rival så vann hon med nästan sju minuter över mig. Jag kom tvåa alltså. Direkt efter målgång spydde jag på röda mattan och allt snurrade. Sjukvårdpersonal tog mig till sjukvårdstältet för snabbare återhämtning och koll. Inte så allvarligt som det låter, det kan bara bli så ibland om man tar i lite mycket och lite länge, men det är ju frivilligt!
När jag hade legat i sjukvårdstältet en stund började jag titta mig omkring och såg Bibben liggandes på en bår med dropp. Hon hade också gjort slut på alla sina krafter. Hon kämpade om tredjeplatsen i sin åldersklass, D25-29. Hon sprang om tjejen som låg på tredjeplatsen, men då det var rolling start kom hon i alla fall på fjärde plats med tre min till trean.
Jag hade redan bestämt före loppet att även om jag skulle kvalificera mig för Ironman Hawaii (ironman-VM) så skulle jag inte ta platsen.
Denna tävling kan verkligen rekommenderas till alla som vill köra en ironman. Vi träffade många trevliga människor här i Klagenfurt, svenskar och även andra nationaliteter. Bibbens nästa kraftprov blir Kalmar Ironman den 20 augusti. För mig är det dags att börja fundera på nya utmaningar (inget bestämt i dagsläget), men först vila och njuta av vår sjätte genomförda ironman med nya personliga rekord!”

Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike - trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: Privat
Både Lotta Nilsson och Bibben Nordblom slog personliga rekord på ironmandistans i Österrike – trots 1 600 meters stigning i cyklingen. Foto: Privat
Bibben cyklar. Foto: privat
Bibben cyklar. Foto: privat
Lotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.
Lotta Nilsson på prispallen (till vänster). Foto: Privat.
Bibben Nordblom vid simstarten.
Bibben Nordblom vid simstarten.
Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat
Lotta Nilssons pris för andraplatsen i D50-klassen. Foto: Privat

Johan Röjler och Peter Knoblach verkar ha haft ännu en finfin dag på leden (även om det i direktrapporten rapporterades om en liten svacka för Johan vid lunchtid). De gick i mål vid Ånnaboda precis som beräknat vid 18-tiden, och har nu klarat av mer än halva 28-milasträckan. ”Vilken härlig dag! I fjol löpte vi dag två på runt 14 timmar och 30 mininuter. I år, med fräschare kroppar efter målgång, på strax över tolv timmar. Vilken skillnad! Grym känsla! Detta bådar gott”, skrev grabbarna i direktrapporten en stund senare. I morgon börjar nedförsbacken, både bokstavligt (ned från Kilsbergen) och bildligt (andra halvan) på Bergslagsleden. Målet snart i sikte!

Idre tredagars startade i dag en finfin andraplats för Tisarens Daniel Attås i herrklassen (bara tolv sekunder bakom Göteborgs Johan Runesson, en kille med fyra VM på meritlistan och med bara två löpare inom fyra minuter bakom sig över 11,8 kilometer långdistans) och en nästan lika fin tredjeplats för klubbkompisen Josefin Tjernlund i damklassen (11.47 bakom Tove Alexandersson, världens förmodligen bästa orienterare just nu, men före en hel radda tunga namn). Martin Regborn, örebroaren som tog EM-brons i långdistans i våras och är klar för sitt tredje VM, har nu också anlänt till Idre och sprang en öppen bana i någon typ av träningsfart, slutade fyra, 6.49 bakom KFUM Örebros Michael Reinhart. I morgon avgörs en medeldistans i Idre.

Men framför allt är det i morgon förstås dags för örebroaren och Almbycyklisten Matthias Wengelins VM-start i mountainbikens sprintdisciplin i Nove Mesto. Kvalet startar 16.30, finalheaten 18.00. Banan ser ut så här.

18.11: ”Nu är de i mål!” (Röjler och Knoblach klarade första dagen)

Första dagen var den längsta – men gick ändå nio minuter snabbare än schemat. Johan Röjler och Peter Knoblach har klarat av den första av de fyra dagar de företagit sig att klara hela Bergslagsleden och dess 280 för det mesta rätt kuperade kilometer på. 80 kilometer mellan Kloten och Uskavi bjöd både på Bergslagsledens högsta punkt (403 meter över havet strax före Gillersklack) och flera tuffa stigningar upp mot Nyberget, och allt följdes förstås in i minsta detalj i direktrapporten (18.11 kom glädjerapporten: ”Nu är de i mål”!). I morgon blir det sovmorgon, inte avlöpning från Uskavi förrän 6.00 och beräknad målgång i Ånnaboda exakt tolv timmar senare (där allmänheten inbjuds att gå sista fyra kilometerna med kämparna och där det anordnas en hel del andra aktiviteter, missa inte det!). Sedan är det bara två dagars löpande kvar!

I Idre stod Tisarens Lilian Forsgren och Tjernlundsystrarna över dagens Fjällsprinten, men alla tre är anmälda till Idre tredagars, som startar i morgon och avslutar Idreveckan tisdag-torsdag. Klubbkompisen Daniel Attås kutade däremot dagens sprint, och vann den 1.16 före Olof Sandgren, OK Orion. Gustav Hindér fyra, Tomas Hallmén sjua, Nina Hallor åtta.

Så följer ni Röjler och Knoblach på Bergslagsleden

Hela Bergslagsleden på mindre än 91 timmar, är det möjligt? I morgon bitti, 5.00, gör i varje fall Johan Röjler, trefaldig OS-skrinnare, ultralöpare och allmänt konditionsfenomen, och Peter Knoblach, urstark elitmotionär, för andra året ut för att göra ett försök. I fjol kom de till Leken, drygt halvvägs, innan de tvingades bryta på grund av skadekänningar, hällregn och allmän utmattning, men i år är supportorganisationen betydligt bättre, väderutsikterna mer gynnsamma och insatserna högre då det pågår en stor insamling till fördel för funktionsnedsatta i Tadzjikistan och flyktingar i Iran via organisationen Operation Mercy och då en hel del kringaktiviteter ordnas runt löpningen och insamlingen. Den här gången ska Johan och Peter bara lyckas.
5.00 på måndag morgon sticker de alltså iväg från Kloten, men redan nu är liverapporten igång om den sista delen av uppladdning. Det är också där ni som inte har möjlighet att ta er ut på leden och heja och springa med följer evenemanget bäst. Själv tänker jag följa en bit av den sista sträckan på torsdag. Midnatt mot fredag måste Röjler och Knoblack vara i mål vid Stenkällegården för att klara de 91 timmarna och därmed med bred marginal sätta FKT, fastest known time, på Bergslagsleden.

Lite kort om helgen som gick:
** Emilia Fahlin slutade trea i linjeloppet i cykel-SM efter att världsrankningsettan Emma Johansson lyckats komma iväg från huvudkunglan, som sedan inte hade mycket till motivation att sätta fart förrän det var dags för spurten, där Fahlin drog igång först men fick ge sig mot tredje svenska OS-cyklisten, Sara Mustonen-Lichan.
** Martin Regborn anförde Sverige (ja, Sveriges löpare var snabbast på alla sträckor, men Regborn stod för 22 av de 40 sekunderna Sverige var före i mål) till seger över regerande världsmästarna Danmark (med tre av fyra löpare från VM-guldlaget) i landskampen i Örebro mixsprintstafett (KFUM Örebro, med en inlånad Filip Jacobsson i laget, blev trea, bara 6.52 bakom svenska landslaget – Ellinor Eriksson tappade bara 44 sekunder på Karolin Ohlsson och Cecilie Friberg Klysner som växlade samtidigt!). Och det efter att bara två timmar tidigare ha slagit alla danskar i den individuella sprinten (Örebro city sprint), som räknas mot världsrankningen. Enda problemet? Regborn hade något tjall på stämplingsbrickan, som saknade registreringar från tio kontroller i mål. Därmed förvandlades en andraplats, sex sekunder bakom Emil Svensk, till en diskning för ”felstämpling”. ”Saknade tio (!) stämplingar i min bricka (har stämplat vid alla)”, skriver Regborn på twitter. I stället blev Jonathan Karlsson och Ellinor Eriksson bästa länslöpare på sjunde respektive sjätte plats. Filip Jakobsson och Elin Vinblad vann de ”nationella” seniorklasserna.
** Diskad blev också Hallsbergs student-VM-laddande orienterare Lilian Forsgren (eller om hon bröt, det är lite svårt att avgöra av sträcktiderna) i Idre fjällorientering, den första av fem tävlingar under Idreveckan. Daniel Attås tog en tredjeplats på herrsidan, drygt fem minuter bakom överlägsne Ludwig Ljungqvist. Ellinor Tjernlund var bästa lokala damlöpare med en åttondeplats, tre placeringar och nästan två minuter före tvillingsystern och EM-löparen Josefin Tjernlund, som snott alla rubriker under våren.
** Anders Ekhlom inte bara klarade Celtman, utan blev dessutom 28:a totalt (tolfte herrveteran!) på tiden 14.25.51 (55.24 i simningen, 6.01.16 i cyklingen, 7.13.08 i löpningen, 12.03 i växlingarna). Jag hoppas kunna återkomma med en intervju med Anders om upplevelserna av en av världens tuffaste ironmantävlingar senare i veckan.
** Detsamma gäller Lotta Nilsson, femma i D50-klassen i ironman-VM på Hawaii i fjol, som kvalade in till årets VM genom en andraplats i D50-klassen i Ironman Österrike i dag. Stålkvinnan från Nora var trea av alla damer upp ur vattnet (59.02 på 3 800 meter), höll ledningen i klassen och var fortfarande 13:e totalt efter cyklingen (5.26.21) men tappade till en andraplats i D50 och en 40:e-plats totalt efter 4.22.01 på det avslutande maratonloppet. Inklusive växlingar på 7.40 blev sluttiden 10.55.04, pers med 1.14. Lottas dotter Bibben Nordblom var sjua upp ur vattnet av damerna i 25-29-årsklassen, men cyklade sedan upp sig till en fjärdeplats och höll den hela vägen in i mål för ett nytt pers med över fyra minuter, nu 11.14.04.

Racerapport: Örebro backyard ultra

Jag förlorade kampen mot Hasse Byrén. Det är en sak, det var väntat. Men jag förlorade också kampen mot mitt eget pannben. Det var betydligt mindre väntat, det har jag i princip aldrig gjort förut, åtminstone inte på längre lopp. Men jag vann å andra sidan en silvermedalj, och det har jag hellre aldrig gjort tidigare, aldrig stått på pallen överhuvudtaget i en tävling större än klubbnivå.
Örebro backyard ultra blev en kamp på många plan. 6,7 kilometer per timme är ingen distans, men när timme läggs till timme växer distansen snabbt till mil, och maraton läggs till maraton. Mitt mål var att hålla klara 24 timmar, men det sprack. 4.00 i morse klev jag av, efter ”bara” 19 timmar. Orsaken var inte att kroppen inte hade klarat ett eller ett par eller potentiellt möjligt fem varv till, utan att motivationen tog slut. När Farstalöparen Mats Liljegren, som hade haft det riktigt kämpigt några varv, inte klarade att ta sig runt det 18:e varvet i tid så var jag klar tvåa, med örebroaren och ultralöpningslegendaren Hasse Byrén fortfarande såg helt oberörd ut (hade han ens börjat svettas än?!).
Hasse har ju inte bara det nordiska rekordet för herrar på 24-timmarslöpning på löpband (där snackar vi pannbenskrävande prestation!) utan har också en lång rad andra finfina ultraprestationer bakom sig under den långa karriären, och han är topp 30 i Sverige genom alla tider på tolvtimmarslöpning, 24-timmarslöpning och 100 miles (160,1 kilometer). Ja, meriter som gör att jag aldrig skulle kunna drömma om att besegra honom, och därför kände jag att jag nått min maximala placering i tävlingen, en andraplats. Hur många varv jag än skulle springa skulle Hasse ta ett till. Att bli tvåa bakom Hasse Byrén är ingen skam, det är snarast en ynnest. Vilken man!
Det som stör mig betydligt mer är att det inte blev 24 timmar. Mellansyrran (jag har tre storasystrar) hade lovat att komma och springa de två sista varven med mig från 7.00, och dessutom skulle ytterligare åtminstone sex-sju supportrar dyka upp och heja mig i mål. Men med tre timmar kvar till 7.00, fem timmar kvar till 24 timmar och en kropp som var seg och stel och inte hade velat lägga av de sista fyra timmarna så fanns det helt enkelt inte nog med motivation att fortsätta när tävlingen var över, placeringsmässigt. Dessutom hade jag slagit distanspers (127,5 kilometer), gjort ett varv mer än i Lur förra året, och var på så vis nöjd.
Jag öppnade för ett 20:e varv, med förbehållet att Bergs Annika Askengren skulle kasta in handduken efter det 19:e och jag därmed skulle bli trea totalt, men trots att Annika, som varit urstark hela dagen, faktiskt började se lite sliten ut och klagade på illamående så gav hon sig ut på det 20:e, och då lämnade jag in.
För besväret fick jag en vacker silverkrans, en löparjacka, ett stort paket gott knäckebröd och en ultradistansring (som alla som klarade minst åtta varv och därmed kutade över 50 kilometer fick).
Själva tävlingen, då? Jo, den enskilt största faktorn som gjorde att de 32 startande var reducerade till åtta – fyra herrar, fyra damer – redan efter tolv timmar var värmen (27 grader i skuggan och vindstilla större delen av dagen). Många led, fler fick kramp, åtminstone två kollapsade efter ”målgång” (efter att ha givit upp, kanske man säger i ett sånt här lopp). Själv ägnade jag tre-fyra första varven åt att utarbeta en strategi för vilka partier som skulle gås och vilka som skulle springas, och från varv fem och framåt höll jag den till punkt och pricka, med varvtiderna samlade mellan 49.30 (en enda under 50 minuter, som stack ut) och 52.30 (de allra flesta mellan 50.30 och 51.30, men när det var kolmörkt gick det lite långsammare på stigarna något varv). Jag är också väldigt nöjd med att jag höll mig till min matplan, käkade var fjärde timme (pastasallad och pannkakor, omväxlande), fikade var fjärde timme (kaffe och ostkaka för det mesta) och fyllde på vätska (vatten, koncentrerad rödbetsjuice, sportdryck) varje timme. Inga som helst problem med magen, mer än lite illamående första kilometerna något varv när jag vräkt i mig lite för mycket näring.
Banan var mycket behagligare än den i Lur förra året, utan den kilometerlånga, hemska, spikraka, med sprängsten belagda och i konstant motvind utsatt nedförsbacken på grusväg (som jag fortfarande drömmer mardrömmar om; inser att det låter som om jag klagar på Lur nu – men jag älskade verkligen det loppet, som startade hela mitt backyardintresse och fick mig förbi många mentala barriärer, det är bara den där fotledsförstörande backen jag har dålig erfarenhet av). Som stiglöpare hade jag gärna sett ännu mer stig, medan andra klagade på att det var för mycket. Men på det hela taget en fin mix med två längre (en kilometer var) och två kortare (500 meter var) stigpartier, två längre (en kilometer var) och några riktigt korta grusvägspartier och runt 1 200 meter asfalt fördelat på 700 meter i början och 500 meter i slutet. Ett rejält motlut (om man kan kalla 16-17 höjdmeter ”rejält”) på grusväg, i övrigt relativt platt. Men utslagsgivande jämfört med Lur i fjol var att banan var 300-400 meter längre (den i Lur var för kort, den officiella distansen för ett varv på en backyard ultra är 100 miles/24 = 6,71 kilometer), vilket gör mellan 2.15 och tre minuter per varv i det tempot jag höll. Ackumulerat över 19 varv alltså 7,5 kilometer eller nästan en timmes löpning extra (mer än ett varv extra).
Det finns två saker som dock är viktigare än något annat för att ta sig framåt i sådana här tävlingar. Det ena är sällskapet, och det är ju sedan gammalt att alla inom ultrasamhället är trevliga prickar. Man kan snacka med vem som helst, när som helst, förutsatt att man håller något sånär samma fart (därför hann jag tyvärr inte prata så mycket med Hasse eller damsegraren Nina Eibring, Kristinehamn, som sprang sina varv runt 48 minuter konstant; men de hade ett annat upplägg än mig och var alltid bakom till 1,5-kilomtersmärket, för att sedan försvinna i fjärran). Jag hade Jag sprang flera varv med gamla träningskompisen Leonora Johnsson (som liksom jag kommer från Karlskoga och som med sina 20 år var överlägset yngste medaljör som trea i damklassen; jag var näst yngst med mina 30) och Tony Ehrnström från Örebro (en trogen blogläsare!), och många fler bidrog till att göra det här till en helt fantastisk tävling. Det andra är supporter, och där är jag väldigt lyckligt lottad med en familj som ställer upp till hundra procent. Maria masserad lår och vad och fick någon gång sent på kvällen trycka bort en muskelknut på utsidan av högerlåret som gjorde att benhinnan trilskades. Mamma och pappa servade med mat och dryck och fixade allt som jag bad om och höll i hela vägen från start till mål. Och var Alice, äldsta syrran med familj, Marias föräldrar och en träningskompis med son på plats under delar av dygnet. Otroligt peppande! Och så givetvis ett stort tack till min klubb Nature running, vars Johan Stamm (som utnyttjade loppet åt att sätta ett finfint 50-kilometerspers!) levererade tävlingströjor och buffar på morgonen. Sånt uppskattas!

Nästa stora mål blir, som vanligt, Bergslagsleden ultra i höst och därefter mitt första tidslopp, Borås sextimmars i november. Men först ska jag träna rejält med backar och intervaller så jag får upp lite fart i löpningen igen.

Karlskogaduon Leonora Johansson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind
Karlskogaduon Leonora Johnsson och Jonas Brännmyr (ja, konditionsbloggaren alltså) någonstans runt varv sex. Fortfarande mycket krafter kvar! Foto: Filip Erlind

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2016, Borås sextimmars 2016.

Live: Följ bloggaren i Örebro backyard ultra

Så är dagen äntligen här. Örebro backyard ultra. Ett av mina två-tre stora mållopp den här säsongen. Jag har skrivit massor om det och du kan bland annat läsa om startlistan, bansträckningen, glädjen över att loppet blir av, min löpning i Lurs backyard ultra förra året och om hur allt det här med backyard ultra-löpning egentligen startade (och världsrekordet!).
Så nu tänkte jag bara tipsa om hur du följer loppet under dagen (och morgondagen):
** Givetvis allra bäst på plats på Kvinnerstagymnasiet, där det är start och mål och varvningar och väntan.
** På loppets officiella facebooksida, där liveuppdateringar lovas (där även en uppdaterad startlista med 34 namn nu ligger ute!).
** På mitt twitterkonto (med eller utan kommentarer) kommer jag att uppdatera så länge jag själv håller på, främst om mitt eget lopp, men kanske också lite om ”konkurrenterna”.

Helgens höjdare – örebroare kör världens tuffaste triathlon: ”En del går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat”

1. Celtman
Anders Ekholm, minns ni honom? Han fick hoppa in i Koster swimrun, i par med Mårten Vidlund, sedan Matti Tordssons dotter drabbats av leukemi. Den här säsongen satsar Ekholm återigen på sin vanliga gren, ironmantriathlon, där 41-åringen från Örebro i fjol för första gången någonsin tog sig under tio timmar (med tre sekunders marginal efter en riktig kämpainsats i den avslutande löpningen). Men i morgon, lördag, ger han – och inte så många andra heller, för den delen – gjort tidigare: Celtman extreme scottish triathlon, världens kanske tuffaste triathlon. Vi snackar 3 800 meter simning i iskalla Atlanten, 202 kilometer cykling (drygt två mil mer än en vanlig ironman) med 2 000 höjdmeter klättring och ett maraton med kamlöpning och två 1 000-meterstoppar. Jag ringde givetvis upp Ekholm och frågade hur han tänkte när han anmälde sig till den här galna tävlingen där Där bara 338 personer tagit sig i mål, totalt under de fyra första åren tävlingen arrangerats.

– Jag har sökt till Norseman triathlon i Norge, som är den stora tävlingen när det kommer till extrema triathlon i bergsmiljö. Men det är oerhört många som söker och bara några hundra platser, och i irritation över att jag inte kom med för fjärde gången i rad så sökte jag till både Celtman och Swissman som är de två andra tävlingarna i samma serie. Och då kom jag plötsligt med i båda. Eftersom de avgörs samma dag var jag tvungen att välja, och jag hade väl inte så stor koll där i oktober/november, så jag tog den här i Skottland, säger Ekholm till Konditionsbloggen.
Vilken blir största utmaningen?
– Löpningen blir riktigt hård. Jag har gjort Vätternrundan på 7.18, så cykling borde inte vara något problem även om det är lite backigt. Och simningen känner jag mig bekväm med. Men bergslöpningen blir nog bekymret. Det fina är att man får ha en hjälplöpare med sig från cutoffen, de sista 25 kilometerna. Så jag har med mig klubbkompisen Mikael Spiris, som dessutom hjälper mig att byta om mellan grenarna och tar hand om mig om något händer. Det känns tryggt.
Har du tränat specifikt?
– Det har blivit mycket mer terränglöpning än normalt. När jag fick platsen började jag med att ringa Johan Hasselmark, en svensk multisportare som har banrekordet i Celtman, och frågade vad jag behövde göra för att lyckas. Sedan har jag haft KJ Danielsson (vinnaren i Örebro triathlon) som tränare under en period och han har gjort ett träningsschema specifikt för den här tävlingen med mycket traillöpning, backlöpning, löpning i slalombackar och brötig terräng. Eftersom jag bor i Lillån har det blivit många turer i skogarna där. Sedan har jag försökt få cykelpassen att innehålla kupering, kört många backiga svängar. Det har blivit några turer till Ånnaboda och uppåt Kopparberg. Och så har jag tränat på att simma kallt, jag var ute tidigt i april och körde. Johan berättade att det varje år är en del som går upp ur vattnet och bryter innan det ens startat eftersom det är så fruktansvärt kallt. Så jävligt är det. Men jag har skaffat mig en neoprenväst att under våtdräkten för att få upp värmen, och extra tjock huva och strumpor.
Hur är formen?
– I höstas hade jag ganska mycket strul, och nu i vår har det varit perioder som varit bra och perioder som … inte varit så bra. Man drar ju på sig en del sjukdomar när man har småbarn, och man får lägga träningen på tidiga mornar och sena kvällar, det är ju livet. Men jag provade formen i Örebro triathlon och slutade 17:e totalt och tvåa i min åldersklass, så jag rör på mig i alla fall.
Hasselmarks banrekord är 11.41.30, nästan fyra timmar över världsrekordet på en ”vanlig” ironman. Hur länge räknar du med att få hålla på?
– 15-16 timmar, hoppas jag klara mig på. Man måste hinna till en cutoff 17 kilometer in på löpningen efter elva timmar, annars får man inte fortsätta om inte väderförhållandena är väldigt gynnsamma, för det är där den svåraste och mest tekniska löpningen börjar. Det största målet är att klara det, och få fortsätta och ta sig i mål. Jag har aldrig hållit på så länge i ett lopp tidigare, så det kommer bli spännande att se hur kroppen reagerar. Men jag tror att det ska passa mig, jag får försöka använda huvudet lite grann och köra på. Men jag tror ju inte att jag kommer att ha något med toppstriden att göra (skratt).

Bilder från Skottland längst ned i blogginlägget.

2. Cykel-SM
Emilia Fahlin jagar karriärens sjätte SM-guld, men Emma Johansson kommer förstås bli en mycket svår nöt att knäcka över de tio varv i centrala Västerås som ger totalt 120 kilometer i damernas linjelopp, och som sannolikt kommer kulminera i en klungspurt. Men glöm för all del inte att Fahlin faktiskt spurtade ned världsrankningsettan Johansson i Tour of Norway i höstas och att hon varit före över linjen även i ett par tävlingar den här våren.

3. Örebro City Sprint och Örebro mixsprintstafett
De båda tävlingarna på Söder i Örebro, med start och mål i Drottningparken, på söndag är de finaste orienteringstävlingarna som arrangerats i stan sedan O-ringen 2010, om man ser till världsranknings- och landskampsstatus, som jag skrev en del om i går.

Bubblare: Örebro backyard ultra, förstås. Mitt stora mållopp för året, och jag kommer liveuppdatera på twitter efter varje varv. Det kommer upp någon typ av inbäddning eller länk till min twitterfeed här på bloggen under lördagsmorgonen. Välkommen ut att följa, som publik eller som medlöpare i något/några varv! Start 9.00 och mål när näst siste deltagare ger upp. Själv tänkte jag åtminstone hålla på ett dygn, så det finns gott om utrymme att komma till Kvinnersta och snacka lite blogg, löpning eller livet med undertecknad!

För övrigt fick Erik Anfält nöja sig med en andraplats i Orsakajt’n, men då var hans baneman å andra sidan hyfsat välmeriterad. vi snackar fyrfaldige ryske VM-orienteraren Roman Ryapolov, som till vardags tävlar för IFK Mora, och som i slutet av den 25 kilometer långa stig- och grusvägstävlingen gick ifrån Anfält med 22 sekunder. De båda verkar ha pressat varandra ganska hårt, för segertiden 1.32.40 är rätt bra i den terrängne och trean Jesper Lundberg, Äppelbo, distanserades med nästan 7,5 minuter. Annars var det skidåkare som dominerade; Sara Lindborg, Anna Haag och Ida Ingemarsdotter vann 25-, 15- respektive 6-kilometersklasserna på damsidan.

I Borejoggen i Torsby tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern med halvminutens marginal till tvåan, Ebba Sigfridsson, I2 Triathlon, med segertiden 32.56 (Antje Torstensson bröt, kanske beroende på förkylningen hon drogs med när jag träffade henne på löpskyttet i tisdags). På herrsidan mötte regerande mästaren Bill Impola, långloppsskidåkaren från Kopparberg, övermäktigt motstånd när löpkanonerna Nasir Dawoud och Anders Kleist dök upp, men Impola blev ändå trea på 27.25 över 8,5 kilometer, slagen med 1.06 av Dawoud och 30 sekunder av Kleist.

Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet.  Foto: Privat
Mikael Spiris (som ska langa dricka i cyklingen och springa med sista 25 kilometerna), Anders Ekholm (som ska ge sig på ett av världens tuffaste ironman) och Anders son Sigge på plats framför en av bergstopparna på det skotska höglandet. Foto: Privat

Örebro sprintmixstafett blir landskamp: ”Tur har den tokige”

På söndag, med start i Drottningparken bakom Virginska gymnasiet vi elvatiden, avgörs tredje upplagan av Örebro city sprint, och jag har tidigare skrivit om att tävlingen i år beviljats världsrankningsstatus och lockar stora delar av danska och svenska landslagen. Men nu står det också klart att Örebro sprintmixstafett, som avgörs två timmar senare på samma plats, får inofficiell status som svenskdansk landskamp, att och att Danmark ställer upp med ett förstalag som till tre fjärdedelar (Tue Lassen, Søren Bobach och Maja Alm) är detsamma som är regerande världsmästare i mixedsprintstafett medan Sverige startar fyra VM-uttagna sprinters som dock inte kommer springa just sprintstafett i Strömstad: Karolin Ohlsson, Emil Svensk, örebroaren och nyblivne EM-medaljören Martin Regborn och Sara Hagström. Jag ringde upp biträdande tävlingsledaren Björn Alpberg i Almby för att höra hur det här blev verklighet till en text i midsommaraftonens pappers-NA, men jag sparade förstås lite skönt snack till bloggen också.

– Med VM i Sverige som gör att många landslag ligger här och tränar just nu, ett rykte om oss att vara en proffsig arrangör med en hög nivå på tävlingen de två första åren, och ett datum, midsommarhelgen, som inte konkurrerar med andra tävlingar har vi lyckats få till det här finfina startfältet. Tur har den tokige, och nog har vi varit tokiga, Och när det väl kommer världsmästare och anmäler sig,  då vaknar orienterarna, som vanligtvis är lite konservativa, till. ”Vad är det här för tävling”, liksom. Därför ser vi ut att slå deltagarrekordet i år igen, trots att vi egentligen inte jobbat med marknadsföring alls. Vårt största bekymmer just nu är om kartorna kommer att räcka, och det känns ju angenämt, säger Alpberg till Konditionsbloggen.
Ni har världsrankningsstatus också, i den individuella sprinten. Vad betyder det?
– Det är givetvis viktigt om vi vill locka starka löpare, men det ställer också krav, vi som arrangör har samma krav på oss som på en VM-tävling. Det måste finnas möjlighet till dopningskontroll, och alla löpare måste sitta i karantän, i det här fallet i Oscariahallen, tills alla är i mål för att det ska bli så rättvist som möjligt. Man kan tycka att et låter onödigt krångligt om det ändå bara kommer 30 löpare och springer de här världsrankningstävlingarna, men de som har valt att komma hit förväntar sig den nivån, och annars hade vi inte fått hit dem.
Har Regborn stor fördel av att vara hemmalöpare?
– Nej, ingen alls. Snarare en nackdel, skulle jag tro. Risken är att han tittar på kartan och tänker ”aha, det här känner jag igen, dit ska jag” utan att läsa kartan ordentligt, och så har vi ställt ut ett staket som inte får passeras just där han tänkt springa. Just det hände faktiskt på kullerstenen utanför Slottet förra året. Jag stod själv där vid kravallstaketet och sa till honom: ”Läs kartan …” (Regborn vann ändå med elva sekunder till slut).
Hur utvecklar ni det här ytterligare till nästa år?
– Ja, du, vi har ju först och främst sju SM-tävlingar nästa år och har sagt att vi absolut inte hinner med en Örebro city sprint också. Men … Vi har faktiskt ansökt om att hålla tävlingen ändå, på midsommarsöndagen. Vi har fått lite förfrågningar, och det finns lite idéer. Vi har ju konceptet med labyrintsprinten som vi körde på Friends arena och som även ska arrangeras under O-ringen i Sälen och, ja, vi får väl se. Vi ska ta beslut i november om det blir något city sprint nästa år, har vi sagt, just nu är det fullt fokus på SM i sprint och sprintstafett som vi i Almby arrangerar 2-3-4 juni nästa år. Vi kommer ha ett kval nere i Ladugårdsängen och final inne i stan. Dessutom kommer vi ha publiktävlingar på eftermiddagen, på exakt samma banor, så alla kan få prova hur långt efter världseliten man är.

Alla lokala orienterare är dock inte på plats i Örebro i helgen. 25 från Tisaren, däribland landslagslöparna Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund och Daniel Attås, och ett 20-tal från de andra länsklubbarna, kör istället Idreveckan med Idre fjällorientering på söndag, Fjällsprinten på måndag och Idre tredagars tisdag-torsdag nästa vecka. En perfekt uppladdning inför O-ringen i Sälen som nu bara är en månad bort, kan man tänka.

Även Erik Anfält är på plats i Dalarna, efter gårdagens seger och personliga rekord på 5 000 meters-DM (kompletta resultatlistorna är nu tillgängliga här). Men inte för att orientera, förstås, utan för att springa den 25 kilometer långa löptävlingen Orsakajt’n, som traditionsenligt avgörs på midsommaraftonen på skogsstigar och grusvägar i Oreälvens dalgång. Jag ser inget namn i startlistan som ska kunna stoppa Anfält från ännu en seger.

Och så konstaterar vi att Kopparbergscyklisten Fredrik Johansson, som numera tävlar för Stockholms CK, slutade på elfte plats i tempoloppet vid cykel-SM i Västerås i dag, slagen med drygt tre minuter av segrande Alexander Wetterhall över 51 kilometer, och drygt 1,5 minuter från pallen.
För övrigt blev jag via twitter i dag uppmärksammad på att Sverige faktiskt fått två, och inte bara en, plats i damernas tempolopp till OS i Rio de Janeiro, men att det verkar som om SOK tackat nej till den andra eftersom bara Emma Johansson visat den topp åtta-potential de vill se (och Fahlin förtydligade att hon inte ens tar med tempohojen på flyget till Brasilien, så då kan vi stryka de spekulationerna om en eventuell ersättningsstart).