Bloggen tar semester (men avslutar med en historia i björnväg)

Nu stänger jag ned, loggar ut, slår av telefonen och tar hel och total semester i tre veckor. Jag kommer säkert springa en del lopp och tävlingar, titta på andra, träna, njuta. Men jag kommer, som vanligt när jag har semester, inte att blogga ett enda, minsta jota. Inte ens när Emilia Fahlin cyklar i OS, bannemej. Och jag börjar väl en gång för alla med att ignorera O-ringens första etapp som avgjordes i dag (men lite kan ni allt läsa här, och så kan ni kolla in resultaten från Axastafetten i går, som nu äntligen har dykt upp, eller kolla in den här resultatlistan som bevisar att Mattias Nätterlund 11.00 i dag blev tvåa i tio kilometer långa Broloppet i Sollefteå på 33.16 och knappt 27 minuter vann halva distansen i samma lopp på 16.15 – och här kan ni rentav begrunda att Matthias Wengelin faktiskt fick stryk (!) i svenska långloppscupen i dag).

Nej, inget av det där kommer jag skriva om nu när jag tar semester. Men en liten historia ska jag ändå bjuda på, en som jag inte kan hålla undan för er. Den handlar om Tobias Karlsson, 31. Ni vet, han som spelade ishockey på elitnivå som ung, gjorde sex matcher för Örebro Hockey i allsvenskan 2003/04 och sedan gjorde en rätt hygglig karriär som långloppsskidåkare, med fem topp 200-placeringar i Vasaloppet och ett par säsonger i halvprofessionella Team Skistart.
Om tre veckor ska han och tre år yngre brorsan Simon springa Bamm, men deras riktiga genrepspass i Sälenfjällen förra helgen tog en ände med förskräckelse.

– Vi skulle testa all utrustning, tält, mat och allt sådant, och hade tänkt hålla igång i fem timmar innan vi slog nattläger. Vi hade kollat på kartan så det skulle finnas vatten i närheten, men det var så torrt att det inte fanns något. Vi hade helt slut och kunde inte ens göra iordning torrmaten vi hade med oss, så vi bestämde oss för att springa tillbaka till stugan i Tandådalen istället, vi hade väl ungefär 90 minuter dit. Med kanske sju kilometer kvar mötte vinär vi mötte den. ”Det är en björn”, sa jag. ”Det är en buske”, sa brorsan som ser lite dåligt. Men det var en björn. Jag försökte ta en bild, men det var mörkt och jag fick på blixt och alltihop, och björnen blev säkert nyfiken av det, för när vi hade gått 20 minuter åt ett helt annat håll och vände oss om så stod han på bakbenen och stirrade på oss bara 50 meter bort. Det var riktigt otrevligt. Man fick riktig björnnoja, till slut såg man björnar överallt, säger Karlsson till Konditionsbloggen.
Vad hände sedan?
– Vid det laget var klockan över midnatt, men vi fick fortsätta gå. Vi höll riktningen bort från stället där björnen följt efter oss, och till slut hamnade vi nästan nere vid Stöten, mot norska gränsen. Till slut kom vi ut på vägen mot Trysil och tog asfalten tillbaka. Vi blev ute i över tio timmar totalt. När vi kom ut på bilvägen var vi så törstiga att vi drack ur någon dålig bäck innan vi sprang hemåt längs bilvägen, och förmodligen var det vattnet som gjorde att både jag och Simon blev däckade i matförgiftning i flera dagar efteråt.
Hur mår du nu?
– I dag fick jag pallra mig upp eftersom O-ringen satte igång (Tobias sprang in på 42:a plats av 205 startande i herrseniorernas korta klass). Det som är positivt med att man inte orkar springa så snabbt är ju att själva orienteringen går bättre när man springer långsamt (skratt).
Vad har ni för målsättning i Bamm?
– Det är mest en kul grej, något jag vill göra för att hålla motivationen uppe nu när jag lagt av lite med skidorna, och dessutom något kul att göra tillsammans med brorsan. Det är svårt att veta hur bra de andra är, men det känns som vi kan lunka på ganska länge i den fart man håller över fjäll, så hoppas vi på en topp fem-placering är vi nog inte helt ute och cyklar, hoppas jag.
Kan jag få bilden på björnen?
– Nej, tyvärr blev den så dålig eftersom det var så mörkt att man inte ser någonting. Man kanske kan skönja ögonen, säger brorsan. Det är lite synd.

Kemppi blev av med banrekordet – men vann i cupen och tog över totalledningen

Semesterhalvmaran handlade, som man förmodade på förhand, om Erik Anfält och Mikaela Kemppi. Örebro AIK:s veteraner, som båda sprang för svenska landslaget i Stockholm marathon i fjol, prenumererar ju på förstaplatser i de lokala loppen, och var snabbast av länslöparna även på lördagskvällen, över 21 098 meter strax utanför Kumla. Men Kemppi fick faktiskt se sig slagen i loppet – och se sitt eget banrekord bli utraderat – av Karlstadslöparen Sofia Evnert, IF Göta, som passerade mållinjen på 1.19.55. Kemppi tvåa på 1.22.30, 47 sekunder före Kungsörs Bonnie Tran. De där tre var tvåa-trea-fyra totalt bakom Erik Anfält (som tog femte segern på sex upplagor av tävlingen), som sprang på måttliga 1.15.26 (4,5 minuter över hans eget banrekord) efter en av hans Instagramkonto att döma som vanligt stenhård träningsvecka, men vann ändå herrklassen med nästan nio minuters marginal före klubbkompisen Ludvig Börjesson på 1.24.16. Kopparbergs Magnus Mossberg trea på 1.26.13.
Resultaten innebär att Kemppi nu tar över totalledningen i långloppscupen från Liduina van Sitteren medan Anfält avancerar förbi Mattias Nätterlund till andra plats bakom Jakob Nilsson.
Samtidigt avgjordes ju Sommarmilen, och där dök numera nyss utflyttade Hälleforskillen Haben Kidane, som sedan i höstas tävlar för Eskilstuna, upp och sprang på 33 minuter blankt. Arrangörsklubben LK Gränslöst la beslag på andra- och tredjeplatserna genom Jonatan Palm (35.13) och Jakob Olars (35.41). Motalas Marlene Nyqvist blev bästa dam på 44.19, närmast före örebroaren Maria Eriksson, IF Start.

Hur det gick för Örebros och Värmlands lag i Axastafetten (distriktslagstävlingen för ungdomar), som kickade igång O-ringen i kväll, har jag däremot ingen aning om eftersom några resultatlistor fortfarande inte publicerats. Men enligt en artikel på O-ringens hemsida vann i varje fall Stockholmsdistriktet före ett Oslolag med Småland på tredje plats. Vi får hoppas att det är bättre snurr på resultat när de drygt 16 000 löparna ger sig ut på första ordinarie etappen i morgon.

Helgens höjdare – Forsgren inleder monsterschema med O-ringen: ”Hoppas jag kan behålla formen”

1. O-ringen
Enligt senaste uppgifterna är 16 363 löpare anmälda till den klassiska femdagarsorienteringen som för andra gången på nio år avgörs i Sälenfjällen. Ett 30-tal är länslöpare i elitklasserna för seniorer, äldre och yngre juniorer. Och en av de mest intressanta starterna gör Hallsbergslöparen Lilian Forsgren, som efter att ha missat att ta en plats till hemma-VM i höst (hon sprang både sprintstafett och medeldistans på VM i Skottland i fjol) toppat formen till den här veckans O-ringen och nästa veckas student-VM i Ungern (där hon är regerande mästare i stafett och totalt har tagit tre guld på två tidigare student-VM). Ja, det blir ett hyggligt hektiskt schema för Forsgren som får nio tävlingar inom 13 dagar (hon står över långdistansen i student-VM, annars hade det blivit tio tävlingar). Jag ringde upp Forsgren häromdagen och hörde om tankarna kring det, och om hur det kändes att missa VM i Strömstad.

– Klart jag har student-VM i åtanke när jag går in i O-ringen, men jag tänker att det borde fungera att springa fullt ös på båda, säger Forsgren till Konditionsbloggen.
Du vann Bamm i fjol och jag har sett på Instagram att du just varit på fjällsemester … O-ringen i Sälen borde passa dig, va?
– Det är absolut en favoritterräng, och det är jättekul orientering i Sälen. Jag hade min bästa juniorplacering på O-ringen just i Sälen 2008 (sexa och näst bästa svenska i D18). Och vi har en andelsstuga på en närliggande karta, så jag har sprungit däromkring ganska mycket. Men jag vet också att det både går att få jättebra flyt och att bomma rejält.
Vad är det som är så speciellt med fjällorientering?
– Det skiljer sig väldigt mycket från vanlig orientering. En hel bana skulle kunna vara på en enda sluttning. Och även om de inte är så branta i Sälenfjällen så finns det ändå ganska många små detaljer, sänkor och grejer som är extremt svåra att se. Det är svårt med avståndsbedömningen också. Och sitter det några fjällbjörkar eller granar emellan den riktiga skogen och fjället så blir man konfunderad. Ibland redovisas det där mellanpartiet som gröna fläckar, ibland med grönraster, det beror på hur kartritaren tänker. Man får försöka komma underfund med det.
Hur tänker du inför student-VM, då?
– Det ska bli kul, men det blir nog tufft. Jag har hört att skogsdistanserna som avslutar (medeldistans och stafett) ska vara väldigt kuperade. Men jag har aldrig sprungit i Ungern förut och vet inte riktigt vad som väntar. Till skillnad från ett vanligt VM förbereder man sig inte så mycket inför ett student-VM, det är inga läger i relevant terräng eller så. Jag har tittat en del på gamla kartor, men jag har inte sett facit, hur terrängen ser ut i verkligheten.
Vad har du för målsättning?
– Jag har inte sett några startlistor, men jag tror inte att det blir så många som dubblerar med vanliga VM. I Sverige är det bara Sara Hagström som gör det. I sådana fall ska det inte vara omöjligt att ta medalj i år heller. Topp fem är absolut realistiskt och på stafetterna ska vi ha en bra chans.
Hur kände du när beskedet kom att det inte blir något VM för dig i augusti?
– Själva beskedet var ganska väntat när det kom. Efter att jag sprungit uttagningstävlingarna var det ganska självklart att jag inte skulle få någon plats. Det var bara att räkna in de andra tjejerna, jag visste att jag hade presterat för dåligt. Klart det var en besvikelse att inte få springa hemma-VM, men den största besvikelsen hade gått över när jag fick själva beskedet. Med facit i hand hade jag behövt vara i form tidigare på våren så jag hade fått springa fler distanser på EM. Sedan sprang jag ganska bra på VM-testerna efter EM, men att vara femte–sjätte tjej räcker ju inte när Sverige bara har tre platser per distans på VM.
Vad blir det efter student-VM istället?
– Oj, det har jag inte tänkt på än. Det är ju SM i höst, och sedan vill jag förstås ta en plats till världscupavslutningen i Schweiz i oktober.

O-ringen inleds på lördagen med distriktslagsstafett för ungdomar. Första etappen avgörs på söndag. Av lokala topplöpare finns i princip alla mangrant med i listan, bortsett från Martin Regborn (som på grund av VM-laddningen bara springer tisdagens sprintetapp) och Filip Dahlgren (som alltjämt har skadeproblem och inte kommer till start alls).

2. Semesterhalvmaran och Sommarmilen
Tre veckor efter Viby marathon och över en månad efter DM på 5 000 meter är det äntligen dags att kicka igång långloppscupen igen (Semesterhalvmaran är deltävlingen, Sommarmilen är en sidotävling för dem som bara vill springa tio kilometer). Och med både Erik Anfält och Mikaela Kemppi till start (Anfält har meddelat sin förmodade efteranmälan på Instagram, Kemppi finns med i startlistan) kommer det bli bra fart på Semesterhalvmaran. Arrangemanget av tävlingen har i år tagits över av nybildade klubben LK Gränslöst, som försöker locka medlemmar från hela landet men som har sin bas i Kumla (helgens lopp går i Torp, strax utanför Kumla).

3. Engelbrektsturen
Förra helgen dominerade Matthias Wengelin mountainbike-SM. Tog guld i OS-disciplinen crosscountry, silver i sprint (en decimeter från guld) och körde upp Örebroklubben Almby till silver i stafetten. På söndag är örebroaren, som har ett furiöst tävlingsschema, tillbaka på sadeln igen för den sjätte av säsongens nio deltävlingar i svenska långloppscupen i mountainbike när 70 kilometer långa Engelbrektsturen avgörs i Norberg. Wengelin har kört fyra deltävlingar, vunnit tre och brutit en, och ligger trea, fyra poäng bakom Grythytteåkaren Fredrik Berg, som kört samtliga fem deltävlingar och radat upp topp tio-placeringar fram till kraschen i Mörksuggejakten för två veckor sedan. Serneke Allebikes Michael Olsson leder sammandraget.

Bubblare: Inte en enda triathlet från länet ställer upp i SM över olympisk distans i Umeå, men en handfull är anmälda till Karlstad Triathlon, som bjuder på både sprint, medeldistans och olympisk distans.

Fahlin överraskade igen: ”Egentligen körde jag över min förmåga”

Thüringen rundfahrt, de svenska cyklisternas genrep inför OS i Rio de Janeiro där linjeloppet nu bara är 17 dagar borta, avslutades på torsdagen, och för Emilia Fahlin blev det en ny placering i den absoluta toppen på den sista etappen – en elfteplats som innebär att hon blev tolva totalt. Bortsett från tempoloppet, där hon cyklade på en linjecykel och tappade 2,5 minuter, har hela veckan varit en enda lång succé för Örebrocyklisten, som erkände att hon till och med överraskat sig själv när jag pratade med henne tidigare i kväll. Om det, och om hur det påverkar hennes förväntningar inför Rio de Janeiro, kan du läsa här och i morgondagens pappers-NA. Men om de två senaste dagarnas etapper – sjätteplatsen i går och elfteplatsen i dag – berättar hon mer här på bloggen.

– Gårdagen var väldigt tuff, det var kungaetappen på hela veckan med lite längre klättringar och en väldigt lång dag. Nästan fyra timmars tävlingstid (3.56 på Fahlins grupp) är extremt långt i ett etapplopp på damsidan, och dessutom var det 35 grader varmt. Och det var full fart från start, många som ville komma i utbrytning. Halvvägs var det ett bergspris över en av de längre backarna, där det blev körning, och jag lyckades slita mig med i en grupp på 17 tjejer som kom loss, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
– Några lag (Orica, Canyon, Boels-Dolmans, Cervélo, ryska landslaget) hade två tjejer med i gruppen, och när en från Orica (Amanda Spratt) och en från Canyon (Elena Cecchini) började det spelas där bakom. Deras lagkompisar var väldigt nöjda medan den gula tröjan (Ellen van Dijk i Boels-Dolmans) inte gjorde så värst mycket med sin lagkompis (Katarzyna Pawlowska). Då blev det svårt för någon annan att göra något, och luckan framåt växte. Det blev mycket taktik och spel, och för mig handlade det mest om att bita i, för det var många attacker från de starkaste tjejerna. Egentligen är det över min förmåga att kunna sitta med de bästa klättrarna på det sättet, men jag var med hela vägen, och sedan fick jag till en bra avslutning.
Dagens etapp, då?
– I dag var det riktigt dåligt väder. Himlen öppnade sig precis när vi skulle starta, och i Thüringen runt är det mycket småvägar, kullersten, knixigt och bara sista kilometer var det tre–fyra spårvagnsspår vi skulle över, så det blev lite riskfyllt. Det gick iväg en tidig utbrytning vid första bergspriset, som var en tuff backe. Sedan kom vi ikapp, och det gick iväg en ny grupp som gula tröjan (nu Elena Cecchini) var nöjd med, och tre–fyra av de större lagen (United-Healthcare, Wiggle-High5, Cervélo-Bigla, Orica) hade med tjejer där framme och satt nöjda i huvudklungan. Jag provade att attackera från huvudklungan (och komma loss i kampen om sjätteplatsen), på toppen efter sista bergspriset sju kilometer före mål, tänkte att de kanske skulle låta mig gå eftersom jag inte var ett hot om förstaplatsen i sammandraget, och jag fick en liten lucka. Men de gnetade in det ganska snabbt, och jag fick inrikta mig på att hålla mig väl framme till spurten i stället.
Hur summerar du Thüringen?
– Det har varit en jämn och bra vecka. Jag kände mig lite sliten på början av dagens etapp, men bättre på slutet och det är positivt. Jag har provat lite, hållit mig framme, och fått ut mer än jag hade kunnat önska på förhand. Jag hade aldrig vågat hoppas att det skulle gå så här bra. Nu känns det som att jag har något i Rio att göra.

Andra och sista dagen av Klackenloppet (som lokalredaktionen i norr var ute och besökte) hade inte riktigt lika många deltagare som den första (80 jämfört med drygt 130 i går). I längsta klassen kom bara fem löpare till start, varav två gjorde det för andra dagen i rad. Göteborg-Majornas Ola Martner var snabbast på torsdagen, Gävles Jerker Boman sammanlagt över två dagar. Göteborg-Majornas Emma Bergman var bästa dam på torsdagen med en tredjeplats i näst längsta klassen.

En vid det här laget rejält gammal ”nyhet” är två medaljer från SM-veckan som jag missat att rapportera om: Lisa Hjalmarssons guld och Marie Daslers silver i D35- respektive D45-klasserna i öppet vatten-SM. ÖSA har ju äntligen fått fart på öppet vatten-simningen, och skriver själva om SM-medaljerna på sin hemsida.

Och just nu pågår kanot-SM i Hofors, där Örebro Kanotförening har tre man på plats. Patric Svensson avslutar mästersakpet med 5 000-metersdistansen i morgon, så vi får återkomma med en summering efter det.

En jordgubbscalippo från förbundskaptenen

Hur firar man sitt livs form? Tja, varför inte med en jordgubbscalippo. Emilia Fahlin fick i varje fall en isglass av Martin Vestby efter att för tredje gången på fem dagar tagit en topp sex-placering i Thüringen runt, och därmed åter klättrat in på topp tio-listan i sammandraget trots måndagens tempodebacle då ett havererat växelsystem gjorde att hon tvingades trampa runt på sin linjecykel och tappade 2,5 minuter på täten. Jag skrev en artikel om dagens etapp i Thüringen här, och i morgon hoppas jag få tag på Fahlin för att summera det sista inför OS-starten som nu bara är 18 dagar borta.

Martin Regborn följde upp gårdagskvällens seger i Milans poängtävling med att jogga långa banan på Klackenloppets första dag på eftermiddagen (i mål som sexa). Hagabys Jakob Wallenhammar vann tävlingen närmast före Ärlas Robbin Kantarp och KFUM ÖRebros Oskar Arlebo. Inga damer sprang längsta klassen, men i näst längsta var Frida Johansson, från Karlskgoaklubben OK Djerf, snabbast och totaltvåa bakom IFK Moras Pär Höök. I morgon avgörs andra dagen av Klackenloppet, och sedan är det bara två dagar kvar till O-ringen, där just Frida Johansson springer förstasträckan för Värmlands förstalag i den inledande distriktslagsstafetten (Örebro har däremot inte lämnat in sina laguppställningar än).

OK Järnbärarna levererar! Nyritad karta över Gillersklack. Fjällkänsla deluxe över terrängen. 7/10. #Klackenloppet

A photo posted by Martin Regborn (@martinregborn) on

Fahlin klättrade i Tyskland – och Regborn VM-värmde i Noraskogen

Emilia Fahlin laddar för OS – Martin Regborn för hemma-VM. Typ det största man kan vara med om i respektive sport, alltså.

För cyklisten handlade det på tisdagen om femte etappen av sju i Thüringen rundfahrt, och även om hon fick släppa sista biten in mot mål på den tunga banan var hon bara elva sekunder bakom nederländska giganten Marianne Vos, som tog tredje etappsegern på fem dagar. Fahlin slutade på 16:e plats, vilket räckte för att klättra från just 16:e till 13:e i sammandraget, där hon är 2.30 bakom totalledaren Ellen van Dijk, Nederländerna, vilket råkar vara exakt samma tidsavstånd som skiljde de båda i måndagens tempolopp. Emma Johansson, som kör tävlingen för sitt brittiska stall Wiggle-High5, är åtta i sammandraget medan Fahlins landslagskompisar är långt efter i totalen; Ida Erngren är 66:a, Alexandra Nessmar 73:a, Saran Penton 78:a och Sara Olsson 90:e, medan Sveriges tredje OS-cyklist Sara Mustonen-Lichan bröt touren inför gårdagens tempo. Thüringen runt avslutas med två 130 kilometer långa etapper onsdag och torsdag, vilket blir Fahlins två sista tävlingsdagar före OS.

För orienteraren gav tisdagen säsongens tredje seger i Milans poängtävlingar, och prickar han bara in en tisdag till (2, 9 eller 17 augusti) så lär han ta totalsegern. Regborn, som är nyligen hemkommen från landslagsläger inför VM (läs hans egen blogg om lägret här). Vann den sju kilometer långa tävlingen i öster om Norasjön med nästan tre minuters marginal före tvåan, Tisarens Filip Jacobsson, och nästan fem före KFUM Örebros Oskar Arlebo och Hagabys Jakob Wallenhammar på tredje- och fjärdeplatserna. Rebecka Nylin var bästa dam på 25:e plats, 28.45 bakom Regborn.  Ärlas Simon Hedlund leder alltjämt totalen närmast före Oskar Arlebo (som dock tog in 230 poäng/sekunder på Hedlund i kväll och nu bara är 47 bakom) och Per Eklöf (som tog in 123 och är 571 bakom). Även om Hedlund tar ännu en seger räcker det att Regborn  är inom fyra minuter från segern i någon av de kvarvarande tävlingarna för att passera honom och ta totalsegern.

Onsdag och torsdag blir det mer orientering i länet, då Klackenloppet avgörs i Gillersklack över två dagar. Järnbärarna och Lindebygden samarrangerar på en nyritad karta över ett område som de själva beskriver som ”fantastisk terräng i spännande och varierad, nästan orörd natur” av ”flack lågfjällskaraktär med långsluttande mossar”. Låter ju trevligt.

Fahlin om succén – och ännu ett tempolopp utan tempocykel: ”Återkommande problem …”

Jag skrev ju en hel del om Emilia Fahlins succéhelg i Thüringen rundfahrt i går (hennes första internationella pallplats på fyra år, i konkurrens med stora delar av världseliten, i ett OS-genrep), och efter kvällens tempolopp fick jag tag i Örebrocyklisten i bilen på väg från tävlingsplatsen till svenskarnas hotell (för en artikel i tisdagens pappers-NA, som går att köpa som e-tidning på na.se). Större delen av samtalet kom dock att handla om att hon återigen fick köra ett tempolopp utan tempocykel.
Det italienska stall hon kör för i år, Alé-Cipollini, är ju inte det mest ekonomiskt starka på touren och det har visat sig gång på gång just när det kommer till tempolopp. De tyckte inte att de hade råd att ens plocka med tempohjälmarna (och än mindre några tempocyklar eller ens diskhjul) till etapploppet i Argentina i januari, inför Auensteiner-Radsporttage i Tyskland i juni fastnade tempocykeln på flyget, och under ett träningsläger i Sierra Nevada-bergen i sommar gick det elektroniska växlingssytemet sönder. Fahlin fick det lagat, och kunde köra i full tempoutrustning (tja, förutom att utrustningen är satt på en linjecykelram och att hon fick låna in ett diskhjul) för första gången för året när hon var mindre än fyra sekunder från att sno SM-guldet från världsrankningsettan Emma Johansson i Västerås för tre veckor sedan. Sedan dess har Fahlin inte kört på tempocykeln, men när hon plockade fram den för dagens etapp i Thüringen visade det sig att växlingssystemet återigen var trasigt. Fahlin berättar själv.

– Klart att jag är besviken när jag låg så bra till i sammandraget. Cykeln har bara stått sedan SM, men nu är det samma problem som före SM, det elektroniska växelsystemet är trasigt igen, trots att vi fixade det med ett nytt batteri. Men växlingssystemet är av en modell som är ett par år gammalt, och det är något som inte fungerar som det ska, det är ett återkommande problem som jag hoppas blir åtgärdat. Jag har som mål att köra tempo både på EM och VM i höst, och att försöka göra något vettigt av det. Då behövs det en temporam till att börja med, för hittills har jag fått köra på en linjeram med tempoutrustning, och rätt komponenter på den. Jag har legat på teamet, och den ska vara beställd nu, men vi får väl se när den dyker upp, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Hur blev tempoloppet med linjecykeln (Fahlin slutade på 33:e plats av 107 startande, 2,5 minuter bakom segrande Ellen van Dijk men trots allt bara 46 sekunder bakom)?
– Överlag var det ingen toppdag om man ser till känslan i benen, inte alls som lördag och söndag. Och det var en ganska tuff, böljande bana runt öppna fält. Sedan gjorde det sitt till att man inte har den cykeln man skulle vilja ha, det gjorde att det inte kändes hundra ens före start. Har man sedan inte superben är det svårt att göra något bra.
Men du hade en fantastisk helg. Hur upplevde du lördagen?
– Det var en ganska tuff tävling. Mycket upp och ned, och dessutom ganska tekniskt genom små byar, och med en hård avslutning. Med nio kilometer kvar gick vi ut på sista varvet som innehöll en kilometerlång backe, där det blev körning. Jag slet mig med som en av elva i tätgruppen över där. Det var bara att bita ihop och köra så hårt det gick, och det var skönt att se att man kunde sitta med där framme, att kunna vara med i tävlingen i en sådan tuff final. Jag var den enda i laget (svenska landslaget, som Fahlin för omväxlings skull kör för den här veckan) som kom var med, vilket gjorde att jag inte behövde ta så stort ansvar i gruppen utan kunde koncentrera mig på spurten. Ryskan som vann gick iväg med några kilometer kvar, men där bakom lyckades jag ”hyfsat” i spurten. (Marianne) Vos är ju ingen nybörjare direkt (hon har tolv VM- och två OS-guld på meritlistan).
Hur värderar du den här tredjeplatsen?
– Sett till motståndet värderar jag den väldigt högt. Kroppen kändes väldigt bra också, jag kunde gå med bra utan att jag kände att det gjorde jätteont. Skönt att det går framåt och riktigt bra tajming.
Ja, bara tre veckor kvar till OS. Hur kommer sista uppladdningen se ut?
– Det är tre etapper kvar här, och de två kommande (tisdag och onsdag) ska vara de tuffaste, innan det blir en lite lättare avslutning (efter tempoloppet tappade Fahlin från från en femteplats i sammandraget, 29 sekunder från täten, till en 16:e-plats, 2.10 bakom). Sedan blir det hem till Spanien (Fahlin bor i Girona) och packa om, landa lite, ladda om mentalt och få ett par sista, bra pass gjorda. Sedan flyger vi till Rio den 29 juli. Vi kommer vara där en dryg vecka innan loppet för att ställa om kroppen till brasiliansk tid, kolla banan och ladda upp.

För övrigt glömde jag ju att redovisa resultaten från Leksand sommarland kvällsmarathon som avgjordes i lördags. Loppet, som liksom bland annat Decembermarathon, Svampenmaran och Örebro backyard ultra, arrangeras av Ola Nordahl och var en engångsföreteelse där 31 seniorer och 13 barn sprang mellan 1 263 och 42 195 meter (19 tog hela maratonet). Örebro AIK:s Lena Koss var enda dam i maratonklassen och vann därmed på 5.16.32, medan Hasse Byrén, Spartacus, var bäste länslöpare på herrsidan med en tredjeplats på 3.42.31, 17 minuter bakom segrande Jörgen Stagreus, Goif Kåre.

Fahlin … herrejösses! (Och lite annat från helgen som gått)

Den som följt den här bloggen kan ju bakgrunden när det gäller Emilia Fahlin. Om de slitiga åren, om alla sjukdomarna, om hoppen och de ständiga bakslagen, att hon så sent som förra sommaren allvarligt funderade på att skita i allt ihop och lägga av. Men hur allt sedan plötsligt vände förra sommaren (det sammanföll med en laseroperation av näsans slemhinnor, men det är förstås svårt att veta om det var det som blev den avgörande faktorn), och Örebrocyklisten plötsligt började göra resultat igen, efter tre, nästan fyra, hundår. Redan på sensommaren spurtade hon ned Emma Johansson i Tour of Norway och i VM på höstkanten var hon sekunder från medalj i lagtempot och var sedan i utbrytning och medaljkamp med bara tre kilometer kvar av linjeloppet (men där fick hon inte fullfölja, fick inte hjälpa till i utbrytning eftersom hennes främsta uppgift var att hjälpa Emma Johansson till medalj).
Årets säsong tog vid där den förra slutade, och har varit en enda lång framgångssaga. Från åttondeplatsen (i tempo, på linjehoj!) och fjärdeplatsen (bästa placeringen i ett internationellt lopp sedan 2012) i Argentina i januari via femteplatsen i världsklassmotstånd i Drentse Acht van Westerveld i mars (under en vår som Fahlin till stora delar tillbringade i utbrytning) till bergatröjan i Tour of Chongming Island och priset för mest offensivacyklist i världstourtävlingen Aviva Womens Tour.
Och i går, lördag, kröntes alltihop alltså med en internationell pallplats, Fahlins första sedan tredjeplatsen i en etapp på Lotto-Decca Tour några veckor efter London-OS 2012. Fahlin satt med över de inledande backarna på banan runt Erfurt, och var sedan en av bara tio som fanns med när förstaklungan bakom ensamma utbryttaren Olga Zabelinskaya, Ryssland, sprack upp på slutet och där bara tolvfaldiga världs- och tvåfaldiga olympiamästaren Marianne Vos, Nederländerna, lyckades hålla Fahlin bakom sig i klungspurten. En tredjeplats som kanske är det bästa örebroaren gjort i karriären, även om det finns en del att jämföra med längre tillbaka (två niondeplatser på VM-tempon, fem SM-guld, en handfull internationella segrar 2010-2012), för frågan är om Fahlin någonsin presterat så bra i så tuff konkurrens. Bara i den där tio man starka tätgruppen fanns VM-medaljörer som Ellen van Dijk, Emma Johansson och Elisa Longo Borghini som fajtades om placeringarna, och längre bak i fältet fanns en stor del av dem som ska göra upp på OS-banan i Rio om en månad.
Tack vare tredjeplatsen avancerade Fahlin till tredje plats även i totalen, bakom just Zabelinskaya och Vos, men lyckades trots det komma iväg i en tidig utbrytning på dagens etapp. Vos lag Rabobank-Liv såg dock till att jaga ikapp de åtta utbrytarna för att inte äventyra sammandraget, men Fahlin lyckades ladda om och hålla sig långt framme i klungspurten. Blev sexa bakom idel världsnamn (Vos, Johansson, van Dijk, Brennauer, Van Vleuten) och är femma efter tre av sju dagar i Tyskland. I morgon väntar ett 19 kilometer långt tempolopp där det förstås ska bli extremt intressant att se var Fahlin står i förhållande till yppersta världseliten efter hennes urstarka forcering på SM i Västerås förra månaden.
Och samtidigt måste man någonstans ha i bakhuvudet: Vem hade trott på allt det här för ett år sedan?

Även i mounatinbike-SM gick det snuskigt bra för länet i helgen. Matthias Wengelin styrde upp silver i sprint, guld i crosscountry (före OS-silver-Gustav Larsson!) och silver i stafett (med Axel Lindh, som var gruvligt besviken över ”karriärens sämsta SM-lopp” på lördagen, och junioren Ludvig Egeryd på de två första sträckorna). Läs kollega Fiedlers texter om de framgångarna här och här!

I Sixtorpsloppen (som kollegorna på sydredaktionen bevakat) tog Sarah-Jane Barrable, Ravinen, och Olof Dunsö, Söderlöparna, hem segrarna på maratondistansen (segrartiderna 5.04.56 respektive 4.38.48 skvallrar om att det inte var någon vanlig mara …) medan Elin Lindahl, Fjugesta, och Fredrik Rådström, Hällefors/Karlskoga, blev bästa länslöpare med varsin andraplatser. Det var även ett och annat lokalt namn i Tiveden trail, om än inte på några riktigt framskjutna placeringar (annat än i parstafetten).

Fahlin i tätklungan – och Wiker vann Victorialoppet

Det sju dagar långa etapploppet Thüringen runt är Örebrocyklisten Emilia Fahlins genrep inför OS i Rio de Janeiro. I den första etappen, över 66 kilometer med start och mål i Gotha på fredagskvällen, passerade Fahlin mållinjen som 31:a i den 110 cyklister stora huvudklungan, efter att dragit fram landslags- och OS-kollegan Sara Mustonen-Lichan till en åttondeplats (svenska OS-kaptenen Emma Johansson kör för sitt stall Wiggle-High5 i tävlingen, och slutade elva). Nederländska stjärnan Marianne Vos vann etappen. I helgen fortsätter etapploppet med en 103 kilometer lång etapp med start och mål i Erfurt på lördagen och en 114 kilometer långa etapp med start och mål i Altenburg på söndag, och därefter återstår ytterligare fyra etapper.
Almbys Johan Lindbom, SM-guldmedaljör i sprint i går, tog fredagens enda länsmedalj vid mountainbike-SM i Värnamo när han tog silver i crosscountry i H30-klassen.
Nere i Kalmar tog exil-hälleforsaren och friidrotts-VM-löparen Louise Wiker på fredagskvällen hem Victorialoppet (31.46 över nio kilometer), 27 sekunder före klubbkompisen (i Hässelby) Madeleine Larsson. Wiker har efter en tung vår de senaste veckorna vunnit både Semesterloppet i Mariefred och 5 000-metersloppet i lag-SM.Glanshammarssyskonen Sabina och Melker Forsberg slutade båda trea och fyra i F18- respektive P16-klasserna, som båda gick över fyra kilometer. Sabina på 15.28, Melker på 13.55.
Och redan i går sprang Mattias Nätterlund Trogstaloppet, ett åttakilometerslopp strax utanför Hudiksvall, och slutade tvåa, 57 sekunder bakom Jesper Lysell (bror till landslagsorienteraren Jerker och själv mer känd som pansarbandvagnsägare än löpare) med tiden 27.09.

Helgens höjdare – Fredrik Berg kan äntligen göra SM-debut (trots ny krasch): ”Rädd att det ska bli riktigt illa”

1. Mountainbike-SM
Efter torsdagens sprint fortsätter SM i Värnamo med OS-disciplinen crosscountry under fredag (12- och 14-årsklasserna i ungdoms-SM, alla veteranklasserna) och lördag (16-årsklasserna i ungdoms-SM, junior-SM och elitklasserna). I den sistnämnda är det inte bara de båda internationellt meriterade toppcyklisterna från Almby – Matthias Wengelin och Axel Lindh – som kommer till start utan även Grythyttans Fredrik Berg, som liksom i fjol kör för Kvänums IF. Berg har ju en rätt udda bakgrund: Han tog dubbla junior-SM-guld 2009 och 2010, representerade Sverige i lag-VM 2007 och 2009 och skrev fabrikskontrakt med Husqvarna 2011 i motorcykelsporten enduro, men tvingades lägga av på grund av hjärnskakningar och hittade till mountainbikesporten mest av en slump. Utvecklingskurvan har varit spikrak, och målet har hela tiden varit inställd på att ta SM-medalj även i mountainbike. Men det lär inte ske redan på lördag, eftersom Berg främst specialiserat sig på långlopp, där han den här säsongen ligger tvåa i den svenska långloppscupen efter fem topp tio-resultat på sex deltävlingar. Lördagens crosscountry-SM blir Bergs första i karriären efter att han kraschade på träning inför förra årets mästerskap och ådrog sig en ny hjärnskakning, och därför tvingades stryka sig då. Årets uppladdning blev något av en ovälkommen déjà vu när Berg kraschade i långloppet Mörksuggejakten i söndags. Givetvis ringde jag upp honom för att höra hur det står till inför SM-starten.

– Jag testade kroppen i onsdags och bestämde mig för att köra SM. Det funkade faktiskt ganska bra när jag satt på cykeln, även om jag var stel i kroppen morgonen efter, det kändes att man provat gränserna. Höften var värst i början efter kraschen, men den har börjat mjukna upp nu och då är det värst i ryggen i stället. Det gör ont när jag vrider i sidled, och jag är rädd att det ska bli riktigt illa när jag kör över rötter och sten och så. Men det är bara en mjukdelsskada, så det är bara att härda ut. Det är inte som förra året, när det var en hjärnskakning. Då kan man inte chansa. Annars känns det kusligt likt förra året. Jag gjorde bara en rejäl krasch då och har bara gjort en rejäl krasch i år, men båda var precis före SM, säger Berg till Konditionsbloggen.
Har du varit till läkare?
– Nej, jag var i valet och kvalet om jag skulle åka in och få en röntgen. Men om det var någon skada så var det revbenen, och då gör de ju ändå inget. Men nu känns det bättre och bättre, så det var nog bara musklerna som fått sig en smäll.
Annars har det väl gått väldigt bra för dig i år?
– Ja, det tycker jag absolut. Även om jag hunnit bli 27 år känner jag mig fortfarande som en junior i mountainbike. Men jag har tagit riktig kliv, verkligen höjt lägstanivån. Det fanns tävlingar förra året när jag var med i förstaklungan och nosade på topp fem, men då var jag mycket ostabilare och kunde vara 25:a i ett lopp trots att det inte var något krångel. Formen var svajig, helt enkelt. Men i år har jag haft en jämn och hög form, och det känns riktigt gott att jag kunnat etablera mig i toppen med topp tio-placeringar i alla lopp förutom nu när jag kraschade. Förhoppningsvis kan jag få på någon riktig smäll och utmana om topp tre-placeringar under andra halvan av säsongen.
Du har naturligtvis börjat få en del rutin nu, men finns det andra saker som gör att du utvecklats i år?
– Antalet träningstimmar i år är ganska likt vad jag lagt ned tidigare, men jag tränar smartare. Jag har tagit hjälp av Jussi Henttonen, en gammal VM-åkare från Stockholm som satt ihop ett upplägg. Förra året körde jag nog lite för hårt i veckorna, vilket gjorde att jag blev sliten på helgerna och inte fick till någon form i loppen. Med Jussis hjälp tränar jag smartare. Jag har tävlat i princip varje helg sedan början av maj, och man kan inte ha toppform hela tiden, men det gäller att få till en jämn nivå. I enduron fanns det inget sådant tänk alls, där körde man bara på. Klart det var viktigt med konditionen där också, men även om man var förkyld eller nedtränad kom man långt på teknisk förmåga och känsla för hojen. I renodlade konditionssporter är man däremot körd om man inte har en bra dag. Att jag inte förstod det fick jag sota för förra året …
Vad har du för förväntningar på crosscountry-SM-debuten, då?
– Det är jättesvårt att säga en målsättning eftersom jag inte alls vet hur jag står mig mot alla som är på plats. Många har fokuserat just på den här tävlingen medan jag siktar mer på långloppen, och vi har en väldigt bred topp med många som har en grymt hög nivå i Sverige just nu. Jag körde lite crosscountrylopp i våras, innan långloppssäsongen drog igång, och jag tycker att jag höjt mig där också, rent tekniskt på de uppbyggda banorna och med den höga intensiteten. Men jag kan inte förvänta mig att vara med i absoluta toppen, kan jag kriga runt topp tio får vara nöjd.

Fredrik Berg i Borlänge tour tidigare i år. Foto: Privat
Fredrik Berg i Borlänge tour tidigare i år. Foto: Privat

2. Thüringen rundfahrt
Mer cykel? Jodå. Redan i dag, fredag, drar sju dagar långa etapploppet Thüringen runt igång, och det är inte bara Emilia Fahlins första tävling efter de dubbla SM-medaljerna i Västerås utan dessutom hennes sista före OS i Rio de Janeiro. Örebrocyklisten kör inte för sitt italienska stall Alé-Cipollini i den här tävlingen, utan för svenska landslaget just för att ladda för OS. Eftersom Wiggle-High5 kör tävlingen tvingas svenska kaptenen Emma Johansson, som är regerande mästare i tävlingen, dock att köra för sitt stall medan Fahlin och tredje OS-länken Sara Mustonen-Lichan anför ett lag med lite mindre namnkunniga svenska cyklister: Alexandra Nessmar, Sara Penton, Sara Olsson och Ida Erngren (och Fahlin har fått nummer 131, som kapten i svenska laget). En hel del tunga namn finns på plats för att OS-genrepa på de tyska vägarna. Förutom samtliga svenskar även italienare som Girogia Bronzini och Elisa Longo Borghini, nederländare som Marianne Vos, Chantal Blaak och Annemiek van Vleuten och britter som Emma Pooley. Det ska förstås bli högintressant att se vad Fahlin kan göra i den omgivningen. Det hela startar med en 67 kilometer lång linjeetapp med två rejäla backar och med start och mål i Gotha på fredagen, och avslutas i Gera på torsdag. Däremellan väntar drygt 66 mil cykeltävling, varav 19 kilometer är ett tempolopp i Zeulenrodaer Meer, om borde kunna passa Fahlin, på måndag.

3. Sixtorpsloppen
Skrev redan förra veckan lite inför premiären av något som kan bli en riktig klassiker i trail- och långlöparkretsar häromsistens: Sixtorpsloppen med 42 kilometer långa Skogsmaran som kronjuvelen. I morgon är det dags, och startlistan är släppt. Fredrik Rådström, karlskogingen som springer för Hällefors, har visat fin form på slutet med topplaceringar i Hyttloppet och Riddarsprånget, och även om han inte brukar springa så långt och i sådan tuff terräng så får han gälla som favorit. Fjugestas Elin Lindahl är en av endast två anmälda damer.
På andra sidan länsgränsen avgörs Tiveden trail, även det under lördagen, och med 21,5 kilometer som huvudklass. Till den tävlingen har jag dock inte hittat någon startlista.