Så kan Sjögren bli mtb-kung också (det krävs ganska mycket)

I morgon kväll är det final i Närkeserien i mtb (den sista ordinarie deltävlingen, på Kvarntorpshögen, har nämligen blivit inställd – vilket lämnar oss med det faktum att inte hälften, som tänkt från början, utan en majoritet av deltävlingarna i serien faktiskt avgjordes utanför Närke) och faktum är att det finns en hygglig chans att vi får se en ganska van mästare ta hem hela tjottaballongen. Ja, inte van som i vinna-mountainbiketävlingar-van (som Matthias Wengelin) utan van i att vinna tävlingar. Vi snackar, förstås (denna sensommar), om Per Sjögren.
För efter att, och det har jag skrivit tidigare så jag lånar fritt från mig själv, ha slagit till med tolfte bästa tid, bara 1.18 bakom täten, på den prestigefyllda förstasträckan i Tiomila i våras har det 36-åriga konditionsfenomenet hunnit med att sätta rekord i trappan på Kvarntorpshögen, vinna Vretstorps triathlon, DalenrundanBlodomloppet och nu senast Örebro actionrun. Likt en Danny Hallmén (minns i fjol när han tog SM-guld i kanot, EM-medalj i quadrathlon och körde swimrun, multisport, triathlon, löpning, you name it) har Sjögren farit fram över hela grenspektrat, och givetvis har han passat på att trampa lite mountainbike. Så förtjänstfullt, faktiskt, att han vann den 70 kilometer långa ultraklassen i mtb-loppet Fjällturen i Funäsdalen i somras med över 12,5 minuters marginal – och så han har chansen att ta hem totalen i Närkeserien i kväll. Men det krävs en del. Så här ser förutsättningarna ut inför avslutningen i Markskogen vid 18-tiden på torsdagen:
Almbys Johan Fintling leder på 78 poäng medan Sjögren är tvåa på 73. Eftersom antalet deltävlingar åkarna fullföljt ger bonuspoäng, och Fintling kört alla medan Sjögren missade den senaste i Lindesberg, så kommer Fintling få tio bonuspoäng redan när han ställer sig på startlinjen i morgon medan Sjögren får sju. Därtill är antalet körda deltävlingar särskiljande om två åkare slutar på samma poäng, så Fintling vinner om Sjögren tar in de åtta poäng han år efter – Sjögren måste vinna med nio. Eftersom deltagande men placering sämre än 19 ger tre poäng måste Sjögren under alla förutsättningar vara sämst elva i mål (då vinner han om Fintling är 20:a eller sämre). Nu har startfälten inte varit särskiljt stora i herrklassen, så vi får nog förutsätta att Sjögren måste vinna för att ha en chans på totalen; i sådana fall tar han hem den om Fintling blir femma eller sämre. Blir Sjögren tvåa eller trea får Fintling inte bli bättre än sexa respektive åtta. Och ja, så där kan man fortsätta räkna. Det ser tufft ut för Sjögren, men inte ogörligt. Deras inbördes möten hittills är tvåa-femma, fyra-nia och trea-tvåa, samtliga i Sjögrens favör, medan Fintling blev trea i loppet Sjögren inte ställde upp i.
Fredrik Berg har vunnit de två deltävlingar han ställt upp i, Matthias Wengelin och mountainbikeorienterare-Marcus Jansson varsin. Bara den sistnämnde är föranmäld till torsdagens kubbning.
På damsidan är Maria Nilsson, Karlskogcyklisterna, den ende som kört mer än en deltävling. Hon har kört tre, vunnit två och varit tvåa bakom Linda Meijer i en, och därmed redan avgjort sammandraget.

Hur det gick för Mattias Nätterlund i Hälsoloppet i tisdags, som jag skrev att han skulle kuta häromdagen? Tja, han slutade tolva på 35.19 över mildistansen (dagen efter han sprang lika långa Blodomloppet i Västerås på 34.03), knappt fyra minuter bakom veteranen Lars Södergård, Spårvägen. ”Sämre ben och huvud i dag men en bra genomkörare. Bättre ben och huvud kommer behövas söndag om södra backen ska besegras sub4”, skriver Nätterlund på Instagram om loppet och tankarna inför Kilsbergen trailrun.

Monica Holler? Nja, det blev ingen framgång för det norska landslaget i dagens lagtempo i Gennep, Nederländerna. 13:e plats av 15 lag, slagna med drygt fem minuter av Boels-Dolmans (anförda av regerande linjevärldsmästaren Lizzie Armitstead). Boels Rental Tour avslutas med fyra linjeetapper på mellan 110 och 123 kilometer torsdag-måndag.

EM-guldmedaljörens chockcomeback – fem år efter senaste loppet

Snacka om skräll. Satt och slöläste resultatlistan från första etappen av nederländska etapploppet Boels Rental Tour i kväll när jag plötsligt fick se Monica Hollers namn i resultatlistan. Eller Monica Steinmo Holler, som den Laxåbördiga cyklisten som sedan rätt många år tillbaka bor i norska Blystadlia, numera heter.
Hon tog JVM-rons 2002, vann U23-EM-guld som 20-åring 2004 och belönades med NA:s guldklocka för insatsen, cyklade VM 2008 (gjorde sin första och sista VM-start i samma linjelopp där Emilia Fahlin gjorde VM-debut; båda bröt och Emma Johansson blev fyra), och var proffs i Elk Haus (2005), Biglia (2006–2009), Feni Petrogradets (2010) och Alriksson Gogreen (2010–2011) innan hon avslutade karriären hösten 2011 (sedan dess har hon blivit invald i Laxå egen idrotts-wall of fame!).
– Jag har ingen motivation och känner att jag behöver en paus från cyklingen. Visst skulle det vara kul att tävla men jag måste hitta drivet att träna också. Det är jag inte motiverad till, sa Holler till NA i juni 2012, efter att inför den säsongen ha skrivit på men sagt upp ett kontrakt med belgiska proffsstallet Sengers Ladies.
Sedan dess har Holler kört en hel del triathlon, men i dag var hon alltså tillbaka i proffsklungan igen. Tävlandes för norska landslaget var Holler med i huvudklungan under större delen av den 103 kilometer långa första etappen i Boels Rental Tour, och kom i mål minuten bakom danska segraren Amalie Dideriksen. Svenska OS-cyklisten Sara Mustonen-Lichan spurtade överraskande in som tvåa, medan OS-silvermedaljören Emma Johansson var längre bak i tätklungan som 47:a.
Emilia Fahlin och hennes stall Alé-Cipollini står över tävlingen och kommer istället att köra belgiska Lotto Tour nästa vecka.
För Holler och de andra i Boels Rental Tour fortsätter veckan med lagtempolopp i morgon, onsdag. Den andra av totalt sex etapper i tävlingen som avslutas på söndag.

Bekräftat: Wiker gör comebacken i Finnkampen

Fem år efter debuten i Finnkampen (som genererade den här roliga artikeln) är Louise Wiker, den Hälleforsbördiga friidrotts-VM-löparen, tillbaka i tävlingen. Hon har ju hållit klar finnkampsklass ganska många av de här fyra raka kamperna hon missat, som 2013 då hon fick springa lag-EM men sedan petades från Finnkampen på grund av att hon var förkyld när SM avgjordes, och i fjol då hon sprang VM men inte hann med så många millopp och valdes bort (trots att hon dagen före beskedet skulle komma vädjade i NA: ”Jag tycker de ska ge mig chansen. Skriv det”).
Förra gången slutade Wiker fyra på 10 000 meter, på 34.26,47, i ett rätt taktiskt lopp där Isabellah Andersson drog ned tempot och försökte hjälpa sina svenska medtävlanden. Den här gången saknas den svenska fixstjärnan, och bara en av de fem bästa på svenska årsbästalistan (Wiker är sexa på 34.56,95 från SM-silverloppet i fredags) har tackat ja, SM-segraren Malin Liljestedt, Spårvägen. Den tredje svenska platsen bakom Wiker och Liljestedt är vakantsatt, och lär fyllas av någon av löparna från 5 000 meter (knappast Meraf Bahta, kan man tänka, utan snarare Örgrytes Maria Larsson eller troligast Spårvägens Cecilia Norrbom som är tvåa på svenska årsbästalistan).
Finland ställer upp med Camilla Richardsson och Laura Manninen som båda gjort tider runt 33.40 i år, och Janica Mäkelä som har 36.33 som årsbästa och som lär bli den svenskorna får inrikta sig på att besegra om de andra två finskorna drar upp tempot.

Missa förresten inte att Martin Regborn nu samlat tankarna efter sjundeplatsen i orienterings-VM i ett intressant blogginlägg som avslutas med slutsatsen: ”Med ett års till bra träning kan det mycket väl räcka hela vägen i Estland.”
Och så kan jag som vanligt rekommendera Linda Meijers blogg från helgens deltävling i Västgötacupen i mountainbike, där hon trots en tung tävling vann D30-klassen.

Nätterlund ”drog och drog men lyckades inte dra tillräckligt” – nytt försök i dag

I torsdags Örebro, i dag avgjordes Blodomloppet i Västerås. Örebroaren Mattias Nätterlund, som inte var med i torsdags, åkte timmen österut och kämpade om segern, men fick till slut ge sig i kampen mot Efrem Brhane och Henrik Löfås. Brhane vann milloppet på 33.53, Löfås blev tvåa, tre sekunder bakom, och Nätterlund var trea, ytterligare sju sekunder bakom (men fyra sekunder före fyran Joakim Frisk, Västerås).
”[Jag] drog och drog på dagens blomdomlopp, men lyckades inte dra tillräckligt hårt. Fick ge mig sista kilometern, men vann i alla fall kampen om bronset. Går åt rätt med kroppen just nu också och hoppas att det fortsätter göra så”, skriver Nätterlund själv på Instagram.
Nätterlund, som laddar för Frankfurt marathon i höst (där han gjorde perset 2.38.41 i fjol), avslöjar också att han kommer kuta ett nytt millopp redan i morgon, tisdag: Hälsoloppet i Huddinge. Dessutom är han anmäld till Kilsbergen trailrun på söndag. Anfält-klass på det schemat …

Jag misstolkade Svenska friidrottsförbundets hemsida när jag skrev att Louise Wiker skulle bli finnkampsklar i dag. Eller ja, beskedet har hon säkert själv fått, men den svenska laguttagningen till helgens tävling i Tammerfors offentliggörs tydligen inte förrän i morgon. Så vi får återkomma till det då.

Kvarglömt från helgen finns ett par cykeltävlingar (och lite rullskidor):
VM-femman Matthias Wengelin från blev trea i Gesunda giant enduro, avslutningen på den svenska mountainbikeendurocupen, minuten bakom bröderna Oliwer och Alexander Kangas, som tog första- respektive andraplatsen i både tävlingen och cupen.
Och redan i fredags blev Grythyttans Fredrik Berg åtta i 117 kilometer långa och bitvis väldigt tekniska norska mountainbikeloppet Ultrabirken (som går över samma fjäll nära Lillehammer där Birkebeinerrennet körs på vintern) – trots att han aldrig tävlat på någon i närheten så lång distans tidigare en förödande incident redan efter 20 minuter, då han råkade sumpa vindjackan in i backhjulet så att den snurrade in sig i navet. Han berättar själv om loppet, som verkar ha gett mersmak (ultralopp gör ju ofta det!) på sin blogg.
Och så skrev jag ju en artikel om vad två av bröderna Impola ska hitta på i vinter. Hur det gick i själva Alliansloppet sedan? Tja, Bob slutade på 17:e plats och Bill på 54:e, knappt 1,5 respektive sju minuter bakom segrande Petter Eliassen som lyckades bryta sig loss på den flacka banan. Bob var med i huvudklungan om femteplatsen, där Andreas Nygaard vann spurten. Vedevågs Filip Danielsson blev 65:a, några sekunder bakom Bill, och Fjugestas Olivia Hansson slutade på 23:e plats, drygt 20 minuter bakom segraren Hanna Falk.

Ny SM-medalj till Wiker (finnkampsklar i morgon) – och nu är Sjögren hinderbanekung också

I fredags inledde Louise Wiker friidrotts-SM med silver på 10 000 meter – hennes tionde SM-medalj om man räknar in allt, exempelvis lagmedaljer på terräng-SM, och hennes tredje på friidrotts-SM. I dag avslutade hon SM med en ny medalj, brons på 5 000 meter, och därmed måste finnkampsplatsen vara bokad (det kan ju bli en uppsjö länsdeltagare dit, efter helgens länssuccé på SM). Wikers klubbkompis (i Hässelby) Sarah Lahti tog SM-guldet (förstås) på 15.32,46 dryga minuten före trean Wiker på 16.33,62 (Maria Larsson, Örgryte, trea på 16.19,86).
”Den form jag är i nu, det är det som driver mig och som gör att jag tar mig igenom perioder då det går betydligt tyngre”, skriver Wiker, som tog sina senaste individuella SM-medaljer 2011 (bland annat guld på 10 000 meter) i sin blogg där hon även bjuder på ett gäng bilder från helgen.
Tim Sundström fick ge sig i avslutningen av 1 500-metersfinalen, blev femma på 3.55,21 knappt fem sekunder från guldet (Kalle Berglund, Spårvägen) och 3,5 från bronset (Staffan Ek, Huddinge). Sundström kutade ju distriktsrekord nio sekunder snabbare än så innan han bytte klubb i höstas, men mästerskapslopp är ju något annat. Efter finalen strök sig Sundström från försöken på 800 meter.

Liksom i förra helgens världstourtävling i Vårgårda, där Emilia Fahlin blev första svensk någonsin att vinna just på världstouren när hon tog karriärens överlägset största seger hittills och hennes första internationella vinst överhuvudtaget på fem år, var det en större utbrytning som höll hela vägen i GP de Plouay-Bretagne i går. Den här gången kom Fahlin dock inte med i den, men väl hennes lagkamrater Malgorzata Jasinska och Ane Santesteban, vilket gjorde att Fahlin fick avvakta bak i huvudklungan. Av 15 cyklister som kom loss blev Jasinska elva och Santesteban 13:e, så det blev väl ingen omedelbar succé för laget. Doldisen Eugenia Bujak, Polen och BTC City, vann trots att namn som OS-olycklige Megan Guarnier och Marienne Vos var med i tätgruppen. Fahlin rullade i mål som 47:a, på 30:e plats i huvudklungan.
Nu väntar en vecka ledigt för Fahlin innan det är dags för belgiska Lotto tour med start tisdag 6 september. Sedan blir det EM (men det var nog tur att hon slog till med segern i Vårgårda för att säkra platsen där, för cykelförbundet har i år skärpt kraven för deltagande i stora mästerskap till ”sammanlagt topp tio på Women’s Tour eller motsvarande tävling eller etapp-placeringar topp fem på ovanstående tävlingar eller topp fem på internationell endagstävling”, enligt hemsidan).

Jag har kallat honom ”kungen av Grabbhalvan” i flera år, men nu är Per Sjögren kungen av allt han ställer upp i. Efter att, gammal orienterare som han ändå är, ha slagit till med tolfte bästa tid, bara 1.18 bakom täten, på den prestigefyllda förstasträckan i Tiomila i våras har han hunnit med att sätta rekord i trappan på Kvarntorpshögen och vinna Vretstorps triathlon, Dalenrundan och Blodomloppet. Och i går slog han till i en femte disciplin (om man nu kan räkna orientering, trapplöpning, triathlon och löpning som fyra olika discipliner, och det kan man väl?) när han vann hinderbaneloppet Örebro actionrun med god marginal till alla specialister (”ni kan kalla mig OCR-kungen med andra ord”, twittar Sjögren med en blinkande smiley efteråt; OCR står för obstacle course race, alltså det engelska namnet på hinderbanelöpning).
Sjögren klarade av de 7,5 kilometerna löpning med 36 hinder på under 38 minuter, medan en Martin Bäckström (oklart var han kommer ifrån) blev tvåa, halvminuten bakom, och trean Thomas Jansson (som inte heller har någon ort angiven) var distanserad med ytterligare 50 sekunder. ”Gamle” Karlslundsskidåkaren Sebastian Torstensson fyra, men nästan 3,5 minuter bakom.
Adam Axelsson, skridskoåkaren som vann NA:s och Löpex sports pulsklocka för 2014, råkade hamna i damklassen, som segrare, men var i själva verket 35:a i herrklassen (se honom besegra rampen här). Clara Stamborg, Alingsås, var den som verkligen vann damklassen på 47.15, med över 3,5 minuters marginal bak till tvåan Sara Forsström (ingen ort angiven).

Och i Östansjöloppet tog, precis som jag tippade, Åsa Höög och Heshlu Andameriem hand om segrarna. Åtminstone om man undantar utomsocknes, eftersom Hedemoras Erik Fernlund dök upp och klarade av det millånga terrängloppet med intervallstart snabbast av alla, på 36.45. Men av löpare som samlar poäng i långloppscupen var Höög (som var snabbast av alla damer) och Andameriem bäst. Höög vann med nästa två minuters marginal till Tisarens Rebecka Nylin och tog därmed sina första poäng för året i långloppscupen. Andameriem sprang på 37.22, var därmed 37 sekunder bakom Fernlund men 17 före Andreas Ingberg på tredjeplatsen som tog hem en jämn Örebro AIK-kamp med Pär Englund och Fredrik Johnsson där alla tre var inom 26 sekunders marginal trots att det alltså handlade om individuell start.
Liduina van Sitteren var trea på damsidan och minskade avståndet till Mikaela Kemppi i kampen om långloppscupen till tre poäng, men då har Kemppi vunnit de åtta lopp hon ställt upp i medan van Sitteren redan samlat poäng i nio (man får bara räkna tio i slutändan, och elva lopp återstår. Jakob Nilsson, som inte kutade i helgen, leder fortfarande överlägset på herrsidan, trots Andameriems två raka segrar (han vann även DM på 10 000 meter förra helgen).

SM-femma i debuten – som 43-åring: ”Väldigt nöjd och stolt”

Mikaela Kemppi lär vara 43 år gammal. Nu frågar man inte en dam om hennes ålder, och åldern är bara en siffra. Men ändå. Ibland tror man ändå att den ska ha någon påverkan, men förra sommaren sprang Örebrolöparen så bra att hon fick göra landslagsdebut (i A-landslaget alltså, inte i något veteranlandslag …) i samband med Stockholm marathon och i går kväll gjorde hon sitt första friidrotts-SM – och sprang in på en femteplats på 10 000 meter, mindre än nio sekunder från en medalj. Tiden, 35.12,16, var dessutom med nästan 30 sekunders marginal (och då var det gamla perset bara veckogammalt, från DM förra lördagen). Tiden för upp henne på andra plats genom alla tider i distriktsstatistiken, bara slagen av terräng-EM-löparen Karin Sennvalls SM-bronstid från 2010 men 22 hundradelar snabbare än tidigare tvåan Josefin Gerdevåg någonsin kutat.
”Väldigt nöjd och stolt över min prestation i dag. Och det bästa är att det aldrig var någon riktig mental härdsmälta. Det var såkalrt jobbigt, men ändå hanterbart för både kropp och knopp i alla 25 varv”, skriver Kemppi på Instagram.
Kemppi var ändå inte snabbaste löparen från länet i det där loppet, då Hälleforsbördiga Louise Wiker, som bor i Stockholm och tävlar för Hässelby sedan en herrans massa år tillbaka, visade att hon är tillbaka på allvar genom att gå under 35 minuter för första gången den här säsongen. Wiker tog silver, knappt 2,5 sekunder bakom Spårvägens Malin Liljestedt, på 34.54,59.
”Två sekunder från guld. Jag är ändå nöjd, för det är så länge sedan jag fick en medalj. Grattis till mig”, skriver Wiker, som nu har tio SM-medaljer varav fyra guld på meritlistan men som inte hade tagit någon sedan 2013 inför fredagens lopp.
Även Haben Kidane klämde till med ett topplopp på SM. Den nyligen utflyttade Hälleforslöparen var klart yngst i startfältet med sina 18 år, men kutade ändå in på 18:e plats av 24 löpare på nya perset 31.44,25. Ändå hade han önskat mer.
”Att stå på startlinjen med Sverigeeliten är en stor ära. Jag är nöjd med min insats, men jag hade förväntat mig en lite bättre tid. Men, men … Det är bara att jobba på. 31.30 är målet till nästa år – och junior-EM”, skriver han på Instagram.
I 1 500-metersförsöken sprang Tim Sundström, örebroaren som från och med den här säsongen tävlar för Tureberg, ett kontrollerat lopp på 3.54,25 och tog sig med marginal till lördagens final.

Nu på lördagsförmiddagen tog Erika Bergentz, medeldistanslöparen som tagit dubbla veteran-EM-silver men i år gjort en maratonsatsning, hem tredjeplatsen i Sälen fjällmaratons rätt kuperade halvmara. Bergentz var loss tillsammans med Luckstas Johanna Åström vid första mellantiden, efter en knapp halvtimmes löpning (49 sekunder bak till trean då), men på de tekniska partierna tappade Bergentz fart och placeringar och slutade alltså trea, 6.41 bakom Åström.
”Nöjd och glad efter mitt första traillopp! Blev sugen på att träna på de tekniska partierna till nästa år. Låg i täten efter första sex kilometerna där det mest var grusväg, spänger och två rejäla stigningar. Sedan hade jag ingen suck på fjället”, skriver hon på Instagram.

För egen del blev det inställd tävling här nere i Slovakien. På grund av för mycket jobb gick det inte att klämma in det motbakkelöp jag siktat på. I stället blev det en backintervallträning nu på morgonen, med sikte på att hitta någon typ av form till Bergslagsleden ultra på lördag.

Helgens höjdare – Fahlin tillbaka efter galna segern: ”Kanske tänker till en extra gång om jag kommer i utbrytning nu”

Den här veckan blir det helgens höjdare med två förbehåll: Det blir en kort variant eftersom jag alltjämt är i Slovakien för bevakning av Örebro Hockeys träningsläger. Och om förbundskapten Håkan Carlsson skulle chocka och ta ut Martin Regborn att springa stafetten som avslutar orienterings-VM i morgon är det naturligtvis det som är nummer ett på listan.

1) Friidrotts-SM
Redan 15.30 i eftermiddag drar SM igång, och lite drygt en timme senare går Tim Sundström in som första länslöpare. 18.30 är det dags för första finalen – och SM:s höjdpunkt ur länslöparsynpunkt med kampen mellan Mikaela Kemppi och Louise Wiker. Jag skrev en hel del inför SM häromdagen, som ni kan läsa här.

2) Örebro actionrun
Över 2 000 är anmälda till andra upplagan av Örebros eget hinderbanelopp. Även det skrev jag om tidigare i veckan, och nu har dessutom kollegorna varit ute och testat banan. Missa inte det tv-klippet här.

3) GP de Plouay-Bretagne
Emilia Fahlin är tillbaka på cykeln efter den mäktiga segern i Vårgårda i söndags. Återigen handlar det om damernas världstour, den 16:e och näst sista deltävlingen, och franska GP de Plouay-Bretagne. Tävlingen avgörs för 15:e gången, regerande olympiska mästaren Lizzie Armitstead (som Fahlin slog förra helgen) vann i fjol, och årets bana mäter Mäter 121,5 kilometer fördelat på en inledande slinga som mäter 26,9 kilometer som körs fyra varv, följt av en avslutande sträcka på 13,9. Allt i ett lite böljande men tämligen platt landskap. I Fahlins lag, Alé-Cipollini, är det en del förändringar jämfört med söndagens succé: Ut med Martina Alzini och Marta Tagliaferro, och in med Ane Santesteban, Marta Bastianelli och Dalia Muccioli (stallet var en cyklist kort senast). När jag pratade med Fahlin några timmar efter succén i söndags berättade hon att hon inte trodde livet i klungan skulle bli svårare, och mer hårdbevakat, framöver trots segern.
– Nja, jag tror inte att de kommer kontrollera mig jättenoga på det viset. Men visst, de kanske tänker till en gång extra om jag kommer med i en utbrytning. Tidigare har det väl varit: ”Äh, hon är inget hot”, sa Fahlin då.
Efter helgens tävling väntar belgiska etapploppet Lotto Tour 3–6 september och EM i Frankrike och Monaco veckan därpå för Fahlin.

Bubblare: Östansjöloppet, den enda tävlingen i långloppscupen med individuell start (ja, även om man startar två och två, med 30 sekunders mellanrum), går av stapeln på stigar i Motorpsskogen på lördag. Vi snackar tio kilometer, och om det inte kommer in några tunga efteranmälningar får Heshlu Andameriam och Åsa Höög gälla som favoriter.

”Kungen av Grabbhalvan” vann Blodomloppet

Well, det är inte ofta man fokuserar på halvdistansen när ett lopp avgörs – men i Blodomloppet i kväll (bilder och webb-tv från loppet här) var i varje fall jag mest spänd på vad Per Sjögren, kungen av Grabbhalvan, egentligen kan göra på fem kilometer asfalt just nu. Svaret: Seger med en marginal på 1.14 ned till tvåan Erik Jansson, Garphyttan, när klockan stannade på 16.14. Inte den snabbaste femkilometerstid Sjögren presterat på Örebros gator – hans banrekekord på 14.56 från Grabbhalvan 2010 står sig fortfarande – men ändå en god indikation på att det går åt rätt håll efter alla skadeproblem. I våras chockade ju Sjögren orienteringseliten när han bara var 1.18 bakom täten på förstasträckan i Tiomila, på tolfte plats, på försommaren satte han rekord i trappan på Kvarntorpshögen och bara senaste månaden har han hunnit med att vinna både Vretstorps triathlon och Dalenrundan.
Med Josefin Gerdevåg indisponibel i de här sammanhangen (på grund av graviditet) och Mikaela Kemppi laddandes för morgondagens SM-start på 10 000 meter tog Erica Lech, Örebro AIK, hem segern på långa banan på 38.42. Kumlas Åsa Höög tog sig också under 40 minuter, blev tvåa på 39.41, 59 sekunder bakom Lech. Örebroaren Cecilia Svedin vann korta klassen på 20.27, 54 sekunder före karlskogingen Emma Lundberg.
Petter Eriksson, som tävlar för Södertälje-Nykvarn i orientering men vars meriter jag inte riktigt har koll på, vann herrarnas långa klass på 33.23 närmast före Tisarens landslagsorienterare Daniel Attås, som blev tvåa för andra året i rad slagen med sju sekunder. Långloppscupens ledare Jakob Nilsson, Örebro AIK, blev trea slagen med exakt två minuter.

Varför inte en vertikal (nästan-)kilometer på lördag?

Befinner mig ju i Slovakien just nu och bevakar Örebro Hockeys träningsläger. Och hör och häpna: På en av alla dessa reklamtavlor som står utmed snart sagt varje väg- och gatstump i den här delen av Europa fick jag syn på reklam för ett bergslopp som avgörs bara 15 kilometer bort på lördag förmiddag (när jag råkar ha en stund över, de här lägren är annars väldigt intensiva arbetsmässigt, eftersom Örebro spelar kvällsmatcher både fredag och lördag).
Det handlar om Horsky Kros Gerlach, ett motbakkelöp (som norrmännen skulle ha sagt) som nästan bjuder på en vertikal kilometer. 879 höjdmeter på 8,4 kilometers löpning, med start i Gerlachov och mål uppe vid Sliezky dom, och med ett banrekord på 40.34 satt av OS-löparen (5 000 meter i Atlanta 1996) Miroslav Vanko 2001 (loppet har arrangerats årligen sedan 1994 och är, som jag förstått det, en deltävling i en bergslöparserie här i Slovakien).
Jag är inte alls i form för den här typen av lopp, och är det verkligen vettigt att ge sig på det bara en vecka före Bergslagsleden ultra, årets andra stora mållopp? Jag vet inte, men kanske som en sista genomkörare? Känner jag mig själv rätt kommer jag i varje fall få väldigt svårt att motstå utmaningen. Fortsättningen följer.

För övrigt glömde jag ju att notera den ”lilla” detaljen att Tisarens schweiziske superstjärna Matthias Kyburz tog karriärens fjärde VM-guld, hans första individuella sedan 2012, och sin andra VM-medalj på tre dagar när medeldistansen avgjordes i skogarna utanför Strömstad i går. Hade liksom lagt ned bevakningen av mästerskapet när Martin Regborn hade tävlat klart. Men nu vet ni i alla fall.

Flyger in från USA – för att dubblera på SM

Ni som följer Louise Wiker, den från Hällefors för länge sedan utflyttade långdistanslöparen som sprang maraton på friidrotts-VM i fjol och som har fyra SM-guld på meritlistan, på Instagram eller blogg har förstås inte kunnat undgå alla fina bilder från hennes träningsresa i USA senaste tre veckorna, där hon bland annat hunnit med att vinna två femkilometerslopp (i Flagstaff och San Diego) och därtill ett millopp. Men för några timmar sedan boardade hon planet hem mot Stockholm igen, och i helgen är hon faktiskt anmäld för en dubblering på 10 000 meter (på fredag) och 5 000 meter (på lördag) när friidrotts-SM avgörs i Sollentuna.
På den längre distansen kommer hon, som jag tidigare skrivit om, bland annat att få möta Mikaela Kemppi, som sedan tidigare har många SM-milar, halvmaraton-SM och maraton-SM på meritlistan, men som nu gör debut i SM-sammanhang på bana. Wiker är femma på svenska årsbästalistan inför tävlingen på 35.28, Kemppi persade med 35.45 i DM i Glanshammar förra helgen och är därmed sjua (och fyra i länet genom tiderna, förbi Åsa Höög men bakom Karin Sennvall, Josefin Gerdevåg och Linda Ström). Det kan därmed bli ett spännande lopp ur länssynpunkt.
I herrarnas 25-varvsfrossa (som 10 000-metersloppen populärt kallas) finns Haben Kidane (liksom Wiker en numera utflyttade Hälleforslöpare) med som startfältets klart yngste löpare, junior som han alltjämt är. Det upprättas inte ens listor på 10 000 meter i P19-klassen, men Kidanes nysatta pers på 31.55 gör honom till 13:e bland seniorerna, och säkert kan han triggas att springa ännu snabbare i konkurrensen.
För Tureberg numera tävlande Örebrolöparen Tim Sundström, som hade så stora problem i vintras, är anmäld till både 800 och 1 500 meter, men fokuserar som vanligt på den senare distansen som avgörs med försök på fredag och final 15.27 på lördag. 17.31 går försöken på 800 meter (finalen på söndag), och Sundström kommer känna efter, efter 1 500 meters-finalen, om han verkligen kommer till start då.
Det är de fyra som försvarar länets färger på medel- och långdistans i årets friidrotts-SM, men redan på torsdag smäller det ju på hemmaplan med Blodomloppet, där Per Sjögren gör en spännande start på en asfaltsmil. ”Kungen av Grabbhalvan” var fortfarande inte nöjd med hur kroppen kändes efter alla skadebekymmer när jag pratade med honom på orienterings-VM i lördags (han var där och hejade fram tränings- och klubbkompisen Martin Regborn), men vinner ju ändå allt han ställer upp i just nu, så visst får han gälla som favorit även på torsdag.