Helgens höjdare – så följer du Regborn i VM-finalen

1. Martin Regborns VM-final
För fjärde året i rad är Martin Regborn i final i sprinten i orienterings-VM – men för första gången någonsin tillhör han de yppersta medaljfavoriterna ihop med gubbar som Matthias Kyburz och Yannick Michiels, och svenska lagkompisarna Jonas Leandersson, Jerker Lysell och Emil Svensk. Att Regborn strulade lite i inledningen på dagens kval (läs mer om det här) behöver inte alls vara dumt inför finalen (nu när han ändå tog sig dit med 20 sekunders marginal): Nu lär huvudet definitivt sitta på plats inför finalen. Finalen sänds på Cmore, och livetajmingen går att följa här. På söndag är det en mixedsprintstafett, men den kommer Regborn inte att springa eftersom han vill koncentrera sig på tisdagens långdistans. Läs mer om det och annat i min längre text med Regborn och förbundskapten Håkan Carlsson, inför mästerskapet, här (pluslåst).

2. Viby marathon
Jag skrev ju en hel del inför Viby marathon redan i onsdags, och eftersom startlistan inte uppdaterats sedan dess finns väl inte så mycket att tillägga mer än att hoppas att många efteranmäler sig. Under helgen avgörs också Jordgubbslunken i Rudskoga (några kilometer på fel sida länsgränsen mot Värmland) och Hyttloppet i Granbergsdal, strax norr om Karlskoga. I fjol vann brittiske orienteraren Hector Haines båda loppen. På lördagen är det förstås också dags för tolfte upplagan av Örebro parkrun. Och snackar vi banlöpning så är det Världsungdomsspelen på Ullevi i Göteborg i helgen med bland andra Lisa Bergdahl på nygamla distansen 1 500 meter (hon har ju klarat kvalgränsen till U22-VM på 10 000 och sprang 5 000 på personliga rekordet 17.05,18 i Sollentuna GP i onsdags), Lisa Brorson på 1 500 meter (F19), Jonatan Gustafsson, William Wickholm och Jack Karlsson på 800 och 1 500 meter (P19), Alexander Larsson på 800 och 1 5000 meter och  Melker Forsberg 2 000 meter hinder (P17) och Klara Frih på 800 meter och Wilhelm Bergentz på 800 och 1 500 hinder (F15 respektive P15).

3. SM i medeldistans-triathlon
Årets andra SM i triathlon, det över medeldistans, avgörs i samband med Vansbro triathlon, och på startlinjen i förutom stjärnor som Lisa Nordén och Emma Igelström också en handfull örebroare med VM-triathleten Morgan Pätsi i spetsen.

Bubblare: I Eksjö avgörs säsongens fjärde, av totalt nio, deltävlingar i långloppscupen i mountainbike, Ränneslättsturen, med bland andra Matthias Wengelin, Fredrik Berg och Marcus Jansson på startlinjen. Och så är det tredagarsorientering i Eskilstuna.

Fahlin avstår girot – och här är senaste nytt inför Regborns VM-start

Först och främst hoppas jag att ingen orienteringsintresserade missade mitt pluslåsta förhandsknäck inför orienterings-VM med Martin Regborn och Håkan Carlsson (det går att läsa här). Startlistorna till första VM-distansen, fredagens sprintkval, finns för övrigt ute här (och eftersom det främst är den här distansen Lilian Forsgren är reserv till kan vi nu med största säkerhet slå fast att det inte blir någon insats för Hallsbergslöparen i årets VM, men osvuret är förstås bäst), och där kan man läsa att Regborn startar som 26:e man i det tredje kvalheatet, varifrån 15 av 38 löpare avancerar till lördagens final. Regborn startar 14.39.30 estnisk tid, vilket blir 13.39.30 svensk tid.

Veckans stora begivenhet vid sidan om VM skulle ha varit damernas Giro d’Italia, men Emilia Fahlin har valt att stryka sig från etapploppet, precis som hon gjorde från förra veckans SM-tävlingar i Småland. I stället har hon åkt på höghöjdsläger i Livigno, Italien, för att ladda om inför den avslutande delen av säsongen som innehåller alltifrån EM (i Danmark) och Vårgårda GP till Tour of Norway och VM (som också körs i Norge).

🙏

A post shared by Emilia Fahlin (@emiliafahlin) on

Efter femteplatsen första dagen på Idre 3-dagars sprang Tisarens Daniel Attås in massor av tid på täten på den andra etappen i går (han slog bland annat ex-världsmästaren Fredrik Bakkman med fyra minuter och höll sig före en sån som Roman Ryapolov), vilket gjorde att han gick ut som trea, bara 21 sekunder på dagens jaktstart. Men där visade Bakkman gammal god klass och gick tillsammans med landslagskompisen Rassmus Andersson ifrån allt och alla och gjorde sedan upp om segern i en spurt (Bakkman två sekunder före Andersson) nästan åtta minuter innan Attås, som behöll tredjeplatsen, nådde mållinjen.
På damsidan blev det ju bara två etapper sedan den första ströks efter arrangörsstrul, och där sprang Ellinor Eriksson upp sig från tolfte till sjunde plats i jaktstarten efter att ha haft femte bästa löptid i dag. Milans Saga Sander vann två etapper och totalen i D20-klassen.

På hemmaplan tog Simon Hedlund 5 000 sköna poäng och därmed totalledningen (eftersom Regborn bara hunnit kuta fem, inte sex, deltävlingar än) i Milans poängtävling när den sjunde etappen avgjordes strax norr om Kopparberg i tisdags. Startfältet var rejält decimerat (på grund av sommaren, geografin och konkurrerande tävlingar), så Hedlund vann med nästan tolv minuters marginal före Lovisa Persson, Tisaren, och ytterligare sex före Frida Johansson, Djerf. Elin Vinblad, som inte sprang den här veckan, behåller dock positionen som överlägset bästa dam i sammandraget.

Därför spricker Kemppis DM-svit – men nyblivne brittiske mästaren (!) kommer till Viby marathon

Jag har ju uppdaterade er om Mikaela Kemppis svit av distriktsmästerskapsguld den här försommaren, men efter sex guldmedaljer (på tre lopp) spricker den på lördag. Kemppi är nämligen, av hennes instagramkonto att döma, på semester i Thailand och kommer därför inte komma till start i Viby marathon på lördag, och därmed missar hon gulden både i damklassen och veteranklassen i maraton (det kommer dock sex nya chanser till DM-titlar över 10 000 meter, halvmaraton och lång terräng med start den 5 augusti).
Inte heller regerande mästaren Erik Anfält är förhandsanmäld till Viby även om det förstås inte är omöjligt att han dyker upp (han slog banrekordet med 2.34.49 i fjolårets lopp som dubblerade som veteran-SM, och laddar som bäst för att dubbla Salomon 27K och Kia Fjällmaraton uppe i Årefjällen 29 juli respektive 5 augusti).
Men även om urstarke Anfält kommer till start kommer ha att få svårt att försvara titeln. På plats är nämligen en viss Lee Grantham, en britt som flyttat runt i jobbet, bott i Karlskoga och tävlat för Örebro AIK, men senaste åren fått ett stort brejk, persade med 2.21.43 i London marathon i våras (hade han fortfarande tävlat för Örebro AIK hade det trumfat Lars Hagbergs 34 år gamla distriktsrekord med tre sekunders marginal!) och som följde upp med att vinna brittiska mästerskapen över 100 kilometer på 6.42.42 i slutet av maj. En hygglig löpare, så att säga (kolla in hans blogg här!) …
I övrigt, då? Tja, hittills finns bara två damer, vara en yngre än 50 (Pansy Ståhl, IF Start) med i startlistan i tävlingsklass. Men vi får väl se om det spritter i några ben när lördagen närmar sig.

För övrigt bekräftades i dag det väntade beskedet att Kopparbergssonen Bob Impola förlängt med i Team Serneke, långloppsvärldscuplaget som dessutom värvat Anders Mølmen Høst och Andreas Holmberg.

Tre länshopp i EM-truppen – med Marcus Jansson som Sveriges största stjärna

Sveriges förbundskapten i mountainbikeorientering, Peter Olsson som händelsevis kommer från Karlskoga, presenterade i dag den trupp han, tillsammans med övriga landslagsledningen, tagit ut till EM i Frankrike om en månad, ett mästerskap som förutom seniorernas tävlingar också rymmer ungdoms- och junior-EM. Med i truppen fanns förstås Garphyttans Marcus Jansson, som är Sveriges just nu störste stjärna i sporten, men också hans klubbkompis Karin E Gustafsson som nu får göra mästerskapsdebut. Förbundsledningen tror uppenbarligen hårt på Gustafsson som inte gjort några jätteresultat varken i landslagsdebuten i världscuppremiären i våras eller i SM förra helgen.
Lika självskriven som Jansson är däremot förstås karlskogingen Erica Olsson, som numera pluggar på idrottsgymnasium uppe i Dalarna och tävlar för IFK Mora. Olsson har ju den här säsongen tagit klivet upp i seniorklass i Sverige för att få någon som helst konkurrens, men tävlar internationellt alltjämt i ungdomsklass (trots att hon redan för två år sedan var med och tog EM-silver i stafett i juniorklassen, och där lär hon även i år vara en given del av det svenska laget även om hon på övriga distanser kommer att tävla mot sina jämnåriga konkurrenter från andra länder i D17-klassen).
Mästerskapet inleds med en sprint för alla ålderskategorier den 30 juli, och fortsätter med medeldistans den 1 augusti, långdistans den 3 augusti, sprintstafett endast för seniorerna den 4 augusti och stafett för seniorer och juniorer den 5 augusti.
EM startar bara dagar efter O-ringen, så vi får väl se hur många av de uttagna cyklisterna som väljer att ställa upp där i år.

En på kontrolldefinitionen felaktigt utskriven kontrollsiffra gjorde att damklassen ströks (i varje fall verkar det bli resultatet, det kanske fortfarande är uppe till förhandling) när Idreveckan i dag fortsatte med första etappen av Idre 3-dagars. Synd för Tisaren Ellinor Eriksson, som verkar ha varit på väg mot en topp fem-placering, åtminstone. VM-nobbade Fredrik Bakkman vann för tredje dagen i rad, nu med Tisarens Daniel Attås på femte plats, och i juniorklasserna tog Milans Saga Sander en seger (den här gången med åtminstone några motståndare) och KFUM Örebros Jacob Eriksson en andraplats.

Attås bara fem sekunder från att knäcka världsmästaren i Idre

Marginalerna är ju ofta små i sprintorientering – och i dag var det bara fem sekunder som skiljde Tisarens Daniel Attås från en riktig skalp när Idreveckan fortsatte med Idresprinten. Mer skiljde nämligen inte upp till förre världsmästaren, men i år VM-nobbade, IFK Göteborg-löparen Fredrik Bakkman. Attås var 16 sekunder snabbare än Bakkman till första kontrollen och höll ledningen (det är ju indiviudell start, men om man räknar kontroll för kontroll i efterhand) till den sjunde av de 13 kontrollerna. Ett tag var Attås nio sekunder bakom, men en stark avslutning gjorde att han plockade hela vägen till de fem som skiljde i mål. Attås klubbklompisar Gustav Hindér och Oskar Andrén var trea och sexa i mål, men rejält distanserade av tätduon, 1.51 respektive 2.30 bakom.
Milans Josefin Erlandsson tog andraplatsen i damklassen (där inga landslagslöpare kom till start) med Tisarens Ellinor Eriksson på sjätte plats.

Erikssons formbesked inför O-ringen – tvåa när Idreveckan drog igång

För alla orienterare som inte är uttagna till VM drar nu den sista månadens laddning inför O-ringen igång. Och många av de länslöparna är på plats uppe i Idre där den fem dagar långa Idreveckan på söndagen drog igång med långdistanstävlingen Idre Fjäll-O (veckan fortsätter med Idresprinten på måndagen och lång-, medel- och långdistanser i Idre 3-dagars onsdag–fredag; och för den som är sugen på mer fjällorientering går det sedan att fortsätta med 3+3 i Sälen fredag–söndag).
Hur som helst fanns elva Tisaren-, sju KFUM Örebro- och sex Hagaby-löpare, plus en del andra länslöpare bland de 625 till start på söndagen, och allra bäst gick det för Tisarens Ellinor Eriksson, som visade att formen är fortsatt god och som endast tog strk av IFK Moras ryska VM-löpare Evgeniya Ryapolova. I herrklassen tog både Daniel Attås (femma) och Gustav Hindér (nia) topp tio-placeringar. Och faktum är att NA, eller i varje fall Mittmedia, hade en fotograf på plats som fångade bland annat Ellinor på bild (kolla in det här!).

Förstaårssenioren Jacob Ahlsson gjorde debut i senior-SM när cykel-SM i Burseryd på söndagen avslutades med herrarnas 180 kilometer långa och rätt tuffa linjelopp. Ahlsson satt länge med i tätklungan, men fick till slut ge sig och bröt loppet som Kim Magnusson vann före klubbkompisarna (i Tre Berg) Richard Larsén och Alexander Wetterhall.

Hollers misstag i cykel-SM – glömde kolla växelbatteriet: ”Fick kliva av …”

Hon må ha tagit JVM-brons, U23-EM-guld (och belönats med NA:s guldklocka för insatsen) och cyklat VM, men ibland kan även en superrutinerad veteran som Laxåcyklisten Monica Holler göra ett nybörjarmisstag. Inför lördagens linjelopp i cykel-SM i Burseryd (som Emilia Fahlin alltså stod över) glömde hon att kontrollera batterinivån i sina elväxlar – vilket gjorde att hon tvingades bryta när de slutade fungera efter 4,5 av de sju 18-kilometersvarv som skulle avverkas. Det berättar hon om på sitt instagramkonto (se nedan), där hon också skriver att hon var nöjd med loppet så långt: ”Kände mig faktiskt starkare än på länge, så det är jag glad för, men vissa beslut gav inte det resultat jag hoppats på.” Om själva incidenten med växlarna skriver hon: ”Jag [gjorde] tabben att inte se hur mycket batteri jag hade på cykeln, vilket slutade med att jag fick kliva av.”
Holler satsar nu för tiden dock mest på triathlon, vilket gör hennes nästa tävling viktigare än lördagens linjelopp: Om två veckor väntar nämligen en halvironmantävling i Jönköping.
SM-guldet? Det tog Sara Penton hand om i Fahlins frånvaro, efter en spännande lopp som avslutades med en spurtstrid mellan henne och Ida Erngren. Hanna Nilsson tog bronset.

I Örebro parkrun tog Annica Sjölund sin åttonde seger på elva upplagor (hon har sprungit alla!) på 23.16, medan Erik Jansson vann herrklassen på 18.00. 38 löpare kom till start, vilket förvisso var minst hittils av de elva upplagorna som arrangerats men ändå klart godkänt en midsommardagsmorgon klockan 9.30, va?

Örebro parkrun-arrangören Matt Ford i folkdräkt, dagen till ära. Foto: Petter Segerås
Är det midsommar ska det så klart vara midsommarkrans i håret på Örebro parkrun. Foto: Petter Segerås

Redan på själva midsommarafton avgjordes förresten Borejoggen i Torsby, den 8,5 kilometer långa tävlingen som Örebro AIK:s Erica Lech vann på 32.56 i fjol, och där Bill Impola då knäckte André Rangelind (Kopparbergsskidåkaren trea, ultra-VM-löparen fyra). Lech kom till start i år igen, men fick nöja sig med en sjätteplats på 34.23, över tre minuter bakom segrande Frida Michold (hon som slog Lisa Bergdahl i K22-klassen i SM-milen); Lechs fjolårstid hade gett en tredjeplats i år. Bill Impola kom däremot inte till start, och då passade Karlstadslöparen Rangelind (som ju joggade hem Svampenmaran, om ni minns) på att ta hem segern på 27.43. Bills lillebror Jack Impola blev åtta, 2.38 bakom, men Vedevågssonen Filip Danielsson blev bäste länslöpare på femte plats, bara 55 sekunder bakom Rangelind.

Helgens höjdare – Wengelin vann och Anfält tog äntligen Ryapolovs skalp

1. Orsakajt’n/Orsabajk’n
Avgjordes redan nu på midsommarafton i Dalarna, och har blivit ett klassiskt svenskt lopp i gränslandet mellan terräng och trail. Kajt’n, den 25 kilometer långa löptävlingen längs Oreälven, avgjordes för 39:e gången och bajk’n, mountainbikeloppet längs samma sträckning, hade i år sin åttonde upplaga. Den sistnämnda vann Örebrocyklisternas Matthias Wengelin, som ju haft en väldigt tung vår och försommar, efter en spurtduell med Johan Landström, Lycka IF. Bara halvsekunden skiljde dem i slutändan, efter 49 minuters tävling. Bak till tredjeplatsen var det däremot över minuten (Wengelin sambo, den svenska mountainbikeförbundskaptenen Annie Söderberg blev tia i damklassen). Och länssuccé blev det även i kajt’n – där Erik Anfält ställde upp för tredje året i rad och äntligen lyckades ta gamle ryske VM-orienteraren Roman Ryapolovs skalp efter att ha varit tvåa bakom honom både i kajt’n och Ultravasan 45 förra året och trea bakom honom i kajt’n 2015. Anfält slog den sedan länge Moraboende ryssen med över två minuter, men han fick ändå nöja sig med tredjeplatsen då en viss David Nilsson (Högby) dök upp och plockade segern på 1.30.54 51 sekunder före Simon Hodler (IFK Mora) och 2.25 före Anfält.

2. Cykel-SM
Nä, det blev inget cykel-SM för Emilia Fahlin i år. Jag har fortfarande inte hunnit få tag i proffscyklisten från Örebro men man får väl i princip anta att det handlar om någon typ av sjukdom. Nere i Burseryd finns ändå en VM-cyklist från länet på plats: Veteranen, förra guldklockevinnaren och numera triathleten Monica Holler representerar alltjämt Laxå Cykelklubb när hon ställer sig på startlinjen och utmanar Hanna Nilsson, Sara Mustonen-Lichan för sju rätt tuffa 18-kilometersvarv i morgon.

3. Örebro parkrun
”Midsommar, juldagen, whatever …” skriver Örebro parkrun på sin facebooksida. I morgon, 9.30, är det, trots att det är röd dag, återigen dags för ett gratis femkilometerslopp nere vid Naturens hus. Den här gången bjuds det dessutom in till grillning efteråt. Låter som succé!

Sjögren slog Sjögrens rekord – och Kemppi checkade av DM-guld nummer fem och sex i år

Örebro backyard ultra ledde till lite baksmälla här på bloggen (och därtill har jag farit runt som en skottspoling mellan speedway- och fotbollsmatcher senaste dagarna), men här kommer en snabbrepris av vad ni (förhoppningsvis ändå inte) missat i konditionsidrottslänet senaste dygnen:

Per Sjögren inte bara höll för favoritskapet, han fullständigt krossade dessutom både konkurrensen och banrekordet, när DM över 5 000 meter avgjordes ute på Skölvboslätts IP (klicka er vidare på tweeten nedan så får ni se när förre rekordhållaren, Kjell-Arne Sjögren, grattade ”Peiza” till rekordet. Sjögren, som ju varit urstark under våren, vann på finfina 15.02,16, 44,5 sekunder före Tisarens Erik Lindgren på andraplatsen och 1.15 före Per Arvidsson på tredje.

Mikaela Kemppi, då? Jo, hon fortsatte sin DM-svit, som jag ju gjorde en lite checklista på i våras. Efter 18.19,85 får hon två nya ”check” nedan (seger i damklassen 54 sekunder före Liduina van Sitteren och K40-klassen knappt två minuter före Maria Eriksson som tog bronset i damklassen):

Korta terräng-DM, damer: Check.
Korta terräng-DM, D40: Check.
Korta terräng-DM, damlag: Check.
Halvmaraton, damer: Check.
5 000 meter, damer: Check.
5 000 meter, D40: Check.
Maraton, damer: 1 juli.
Maraton, D40: 1 juli.
10 000 meter, damer: 5 augusti
10 000 meter, D40: 5 augusti.
Halvmaraton, D40: 9 september.
Långa terräng-DM, damer: 21 oktober.
Långa terräng-DM, D40: 21 oktober.
Långa terräng-DM, damlag: 21 oktober.

Kolla alla videos från DM här (Johan Ingjald som fixat som vanligt!).

I långloppscupen knappade Kemppi in ännu en poäng på van Sitteren, men van Sitteren har redan nu nått upp till maximala tio tävlingar som får räknas, så hon måste nu börja räkna bort en tävling för varje nytt toppresultat. Sjögren tog i sin tur in tre pinnar på Heshlu Andemariam i herrklassen och är fyra bakom.

Emilia Fahlin kom, av någon anledning (jag har inte hunnit få tag i henne) till start i onsdagens SM-tempo, och därmed kan man ju börja undra hur det ska gå med den disciplinen för henne i stundande EM- och VM-uttagningar. Fahlin har ju inte kört ett enda tempolopp hittills i år, och SM skulle ge henne chans att visa klass. I Fahlins frånvaro blev det två triathleter på förstaplatserna i SM-tempot – OS-silver-Lisa Nordén före Åsa Lundström, med vårens succécyklist Hanna Nilsson på tredje plats.
Det 126 kilometer långa linjeloppet avgörs på lördag, vi får se om Fahlin har frisknat till tills dess.

Och så har tredje etappen i lokala rullskidscupen Moto eagle tour avgjorts över 14 kilometer masstart med start vid Fjugestakorset och mål uppe i Ånnaboda. För tredje gången i rad med Olivia Hansson och Robert Brundin som segrare (Hansson ensam dam, elva totalt, och Brundin 43 sekunder före Viktor Hansson), och återigen med över 20 skidåkare till start.

Racerapport: Örebro backyard ultra

Det bor en tävlingsdjävul i mig. Den manifesteras sällan i några konditionsbaserade dueller, eftersom jag helt enkelt inte är benägen att lägga ned den träning som krävs för att kunna konkurrera om framskjutna placeringar. Istället leder den mest till kamper mot mig själv (eller mot sjuåringen, i krocket och finns i sjön) om att slå gamla resultat eller nå konfysa mål (som topp 25-procent; göra varje kilometer under X minuter) i något lopp i någon by någonstans. Små segrar som ingen annan än jag själv ser. Det är nog därför jag kommit att älska tävlingsformen backyard ultra så mycket. För där är det plötsligt inte personliga rekord eller höga hastigheter som räknas, utan pannben och ett visst mått av taktik. Det handlar, som alla vana bloggläsare hört till leda, om att springa 6,706 kilometer varje timme (en 24:e-del av 100 miles, så att man når 100 miles per dygn), så många timmar som möjligt i sträck. Alla som står på startlinjen nästa heltimme är i delad ledning, först i mål betyder ingenting, sist kvar på startlinjen betyder allt. Och här kan jag plötsligt mäta mig med namn jag inte skulle kunna följa i mer än en knapp kilometer på maratondistans och bara se försvinna i horisonten på ett millopp, eftersom det handlar betydligt mindre om löpförmåga och betydligt mer om att ta hand om kropp och sinne.
Det är därför jag var så ohyggligt glad när jag fick ta emot en bronsfärgad krans med Kvinnerstakottar i söndags förmiddag. Jag trodde att jag skulle glädjas allra mest åt att ha nått det mål jag strävat mot sedan jag först provade backyardtävlingsformen 2015 – att hålla på i 24 timmar – men den känslan övertrumfades faktiskt av att jag blev trea. På något sätt känns det oschysst att skriva – somliga hade verkligen inte det här som sitt mållopp, somliga tog det bara som distansträning och somliga som en rolig grej – men för mig var varje placering jag klättrade i listan (vi var 49 till start 9.00 på lördagsmorgonen, två fortsatte när jag klev av exakt ett dygn senare) växte tillfredsställelsen. Lilla jag kan klå sådana där kanonnamn: Nina Eibring som har svenska rekordet i backyard och som kvalat in till Sparathlon i höst! Hasse Byrén som slagit nordiskt rekord på löpband i 24 timmar och sprungit VM i 24-timmarslöpning! Christer Tinnerholm som tills nyligen hade rekordet i backyardlöpning på svensk mark! Jonas Wängberg som varit sexa och gjort under dygnet i supertuffa 180-kilometersloppet Olympian race i Grekland! Och många, många fler.
Och utan att vara falskt ödmjuk har jag väl själv inte en merit mer än att jag tycker om att åka runt och för upplevelsens skull (även om det alltid varit tävlingsmomentet, tävlingsdjävulen, som drivit mig om än framför allt i kampen mot mig själv); 42 minuter på milen och 3.28 på maran skrämmer ju inte någon.
Men ett pannben har jag, och det utnyttjade jag jävlarimig i lördags. Jämfört med mina två tidigare backyardlopp (i Lur 2015, då jag hade 14 timmar som mål men kände mig fräsch och sprang fyra till men sedan klev av för att inte förstöra kroppen inför de tre mållopp jag hade kvar den sommaren/hösten, och i Örebro i fjol, då jag satsade mot 24 timmar men tappade motivationen och började känna efter och klev av efter 19 timmar) så startade jag utan att bry mig om taktiken. Jag vet att 50–52-minutersvarv är det bästa för mig för att kunna hålla på länge (en kombinationen av nog långsamhet för att farten inte ska slita och nog snabbhet för att få tid att äta och hinna med andra bestyr, men inte bli stel, under loppet), men den här gången sprang jag med sambon de första tre varven och hon ville inte gå (”då har jag så svårt att komma igång igen”), så vi joggade hela vägen på 46–47 minuter. Sedan sprang jag ett varv med sjuåringen på 58.10, och så sprang jag första halvan på varv sju och surrade med Sören Forsberg i ett för mig i den här tävlingsdisciplinen jäkla övertempo (i 42-tempo, men jag gick rätt mycket andra halvan och fick ned det till 48). Men efter att ha testat lite olika gång-/joggkombinationer runt banan hittade jag en som passade mig utmärkt (jogg på 23–24 minuter på första halvan, sedan lång gång på en grusväg och joggande avslutning med 27–28 minuter på andra halvan) och höll det med lite variation under de 13 sista timmarna (något långsammare när det var kolmörkt på de rotbeklädda stigarna), med undantag för varv 17 (ett av pannlampsvarven, mellan 2.00 och 3.00) med sambon där vi joggade sakta hela vägen på 56.30 (även om det förstås kändes som om tiden gick väldigt mycket fortare när man fick stöttning och hade någon att prata skit med; så långt in i loppet är alla tävlande inne i sitt eget tempo och har sin egen taktik, och man delar sällan några längre stunder längs banan). Har man gjort ett par sådana här lopp, med seriös satsning, så vet man att en backyard inte startar förrän efter 10–12–14 varv, beroende på vilken dag man har; vad man gör i början påverkar givetvis hur väl man kan prestera i slutet (har man vräkt på 35-varv kommer de förmodligen komma tillbaka och bita en i svansen på natten), men håller man sig inom rimlighetens gräns är det inte förrän då man verkligen måste applicera sin taktik.
Ändå fick jag faktiskt mörka tankar på tionde varvet, när låren alldeles för tidigt började kännas alldeles för tunga, men efter en massage kände jag mig pigg som en lärka på varv elva, och sedan matade det på. Var sex på varv 18 (kanske för att jag frångick taktiken på varv 17, kanske för att jag hade elva mil i benen), men inte alls som förra året då jag fick gräva djupt redan där. Varv 19, för tangerat personligt rekord, gick också fint. Och på 20:e var det bedårande vackert med soluppgång över kohagar, så det gick av bara farten. I mål där fick jag dessutom höra att Jönköpingskillen Fredrik Palm, som var fyra i fjol (då på 16 varv), hade gett sig redan i starten (jag öppnade som sagt relativt snabbt, sprang första två kilometerna i runt 6.30-tempo medan Fredrik öppnade lugnare och gjorde jämna 55:or, och därför såg jag inte när han vek av och bröt redan 100 meter in på 20:e rundan), så plötsligt var jag på pallen. I det här jäkla sällskap! Jag som målat upp det som en omöjlighet redan när jag fått höra att Sören och Hasse och Fredrik Forsström (88-timmarsmannen!) skulle komma till start, och när dessutom Christer Tinnerholm dök upp med en efteranmälan. Lilla jäkla jag skulle ta en medalj i det sällskapet. Men samtidigt; det beskedet var inte bra för tävlingsdjävulen. Det var ju precis det som hände förra året, när Mats Liljegren gav sig efter 18 varv försvann min motivation att fortsätta trots att mitt mål redan då var 24 timmar (jag la alltså av efter 19, när jag säkrat andraplatsen och Hasse Byrén såg alldeles för pigg ut). Men nu tänkte jag inte en enda sådan tanke. De mörka tankarna var borta efter tionde varvet och i öronen ringde sambons ord från när jag avbröt fjolårets lopp i förtid (”har ditt pannben gått sönder?”). Nej, den här gången var pannbenet helt. På 22:a varvet fick jag sällskap av fjolårstrean och karlskogingen Leonora Johnsson som tvingades kliva av årets lopp efter tio varv i sviterna av en hälseneinflammation (hon hade inte sprungit ett träningspass över milen sedan i höstas och ville inte riskera att hälen skulle komma tillbaka och spöka, så hon nöjde sig med 67 kilometer på lördagen …), och vi sprang och snackade gamla och nya lopp och träning och krämpor på 50 blankt, så det varvet gick lätt. Men redan ut från start på 23:e varvet kände jag klubban. Låren var som stockar och fotlederna värkte (en svit av att skorna jag hade de sju första varven inte hade samma stabila uppbyggnad som de Asics-pjuks jag är van vid, så de sista 17 varven sprang jag i gamla utnötta dojor i stället), men jag visste ju att jag inte längre hade något behov av att hålla någon plan eller ha någon som helst fart; om jag bara tog mig till nästa startlinje före klockan slog 8.00 skulle jag få ge mig ut på det 24:e varvet, och det kan man alltid plåga sig igenom.
Gick ändå in på 53.50 och fick lite rumpmassage och en macka (vad jag åt de andra 22 brejken?; tja: Pannkakor, ostkaka, choklad, rabarberkräm, havregrynsgröt, limpmacka med nutella och salt, pastasallad, fil med müsli för att fira tolfte och 18:e varvet [det är så jäkla gott när man springer ultra, en liten craving], pizza, jordgubbar och lite allehanda småplock plus stora mängder vatten, cola, sportdryck och kaffe; det är ett under att magen tolererar en sådan mix, men jag behövde faktiskt inte gå på toa en enda gång på 24 timmar) innan 24:e varvet startade och jag, Sören och Fredrik återigen gav oss ut. Sambon väste i örat under massagen att de andra också började se stela ut, och undrade om jag inte skulle fortsätta något varv till. Men med det personliga målet om 24 timmar, 100 miles, uppnått och med två konkurrenter som jag ändå tyckte så betydligt fräschare ut än jag (och därtill kände jag inte att en andraplats skulle betyda mycket mer än en tredjeplats för mig; att slå 46 eller 47 löpare är ju inte så stor skillnad; att hamna på pallen var det stora för mig och jag såg ingen utsikt i att vinna, vilket däremot förstås hade varit en jättegrej) och fotleder som började säga stopp (eller som jag i varje fall blev allt mer benägen att lyssna på …) försvann motivationen. Jag gick förstås ändå ned och ställde mig på den 25:e startlinjen, utifall att någon av de andra två plötsligt skulle bryta så ville jag ju inte missa chansen att få en placering ”gratis” (då hade bara ett extra varv krävts), men både Fredrik och Sören var på plats för starten, så då valde jag att ta i hand och tacka för härlig kamp och knäppa av nummerlappen och började det mödosamma arbetet att ta av skor och strumpor (även om fötterna klarade sig bättre än väntat, förutom fotlederna och en högerfot som svullnade upp på söndagskvällen så var enda skavankerna ett par blåsor på vänstra stortån som jag inte alls kände av under loppet, och skavsår på högra hälen efter att grus kommit in i skon; nästa gång, om det blir någon sådan, kör jag med damasker!)
Både Fredrik och Sören fullföljde varv 25 och startade varv 26, och med känslan i kroppen från varv 23 och 24 vet jag att jag aldrig hade pallat det. Jag hade nog, om jag hade tjänat en placering på det, kunnat grisa mig runt varv 25, men med de där två oförtröttliga kämparna på 26:e startlinjen hade jag knäckts mitt itu. Jag hade redan åkt hem mot sängen när de båda gav sig ut för 26:e gången, men där någonstans kände Fredrik att Sören var för stark (antar jag, jag har inte pratat med Fredrik eller läst någon kommentar från honom; möjligen kan han ju ha fått kramp eller haft någon buss att passa eller vad som helst, men jag skulle tro att det var Super-Sörens friska uppsyn som gjorde honom, liksom mig, svag den där söndagsmorgonen) och därmed var Sören den ende som tog mållinjen på 26:e varvet, och behövde därför inte ge sig ut på det 27:e: Segern var säkrad i backyarddebuten (och Sören, som har så urstarka meriter från så många andra tävlingsdiscipliner; sina i ålderskategorin outstanding maraprestationer, RM-guldet i 24-timmarslöpning som gav en plats i ultralandslaget …) och till på köpet fick Sören ett personligt tidsrekord (han hade aldrig sprungit längre än i 24 timmar, om än förstås nästan ett maraton längre på 24 timmar än han nu gjorde på 26 när han tog det där RM-guldet). Lite roligt var att Sören från första till sista varvet kämpade för att hålla ned farten (han lyckades mycket dåligt, snittade runt 42 minuter trots att han gång efter gång upprepade; ”nu måste jag ta det lugnare, det här varvet ska jag gå en del, 50 minuter vore bra”) medan Forsström (som ju är oöverträffad på gång med konstant fart, minns hans förmodligen oöverträffbara Fotrallyprestation) la sina varv ofta i överkanten av intervallet 55–58 minuter (beroende på hur mycket han behövde äta). Det påminde en hel del om Jeremy Ebels och Johan Steenes kamp i USA 2014 när svensken löpte sina rundor runt 43–45 minuter och amerikanen la sina på jämnt 58-tempo (båda klev av efter 49 timmar och förklardes som delade tvåor; man kan inte dela segern i ett backyardlopp …), men den här gången tog kampen alltså slut betydligt tidigare än så. Jag tror att jag hade kunnat pressa Fredrik att hålla på betydligt längre än 25,5 varv, jag tror att han kände att Sören var för stark och väntade ut mig (nu antar jag igen), som jag gjorde med Liljegren i fjol, så därför känner jag ingen besvikelse över att jag ”bara var två varv från andraplatsen och tre från seger”; hade jag sprungit 28 varv (vilket jag inte hade klarat) hade de andra förmodligen gjort 29 respektive 30. I slutändan är backyardlopp minst lika mycket ett pannbenens schackspel som ett lårens och vadernas bekännelse (även om kramp eller magras kan välta allt över ända). Sören sa till mig någon gång runt det 23:e varvet att han ”inte tänkte späka sig” för att slå Fredrik (han såg honom som oslagbar) och att han skulle upp och jobba på måndag morgon, men att han tänkte ta något varv till efter de 24 som jag planerat, och jag tror faktiskt att han blev lite överraskad när 88-timmarsmannen kastade in handduken före 27:e vändan. Men Sören Forsberg är förstås – liksom den svenska rekordhållaren Nina Eibring som bröt tillsammans med Hasse Byrén efter att ha säkrat segern med ett 17:e varv sedan Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling (som aldrig tidigare hade sprungit längre än halvmaran och nu gjorde över 107 kilometer för en andraplats efter att i sin tur ha väntat ut Umeås Stina Persson) brutit efter det 16:e – otroligt värdiga segrare.
Och jag är väl, om jag får säga det själv, en hyfsat värdig medaljör som fick pannbenet och tävlingsdjävulen att dansa tango i 24 timmar. Direkt efter målgång kände jag: ”Jaha, det här var det, 24 timmar är en bra prestation, så här långt kommer jag aldrig orka pressa mig igen, nu får jag hitta på något nytt”. Men när jag skriver de här raderna bara ett dygn senare känner jag att ”kanske ändå, blir det ett försök till att springa långt, kanske mot bästanoteringen på svensk mark; 33 timmar?”; och: det här är ju den enda tävlingsvariant där jag, med min brist på träningdisciplin, någonsin kommer kunna hävda mig hyggligt och vara med i någon sorts tätstrid (i Älvdalen backyard ultra som också gick i helgen vann man på 17 timmar!).
Jag rankar tävlingen som den tredje bästa prestationen jag gjort efter Mont Blanc marathon 2014 och Tromsö skyrace 2015 (även om jag nog presterade bättre, rent resultatmässigt, i Sweden skyrace 2014 och Bergslagsleden ultra samma år, men de båda var inte samma emotionella urladdningar, då var jag helt enkelt bara i bra form).
Men nu är det dags att lägga tävlingsdjävulen åt sidan ett tag, eller åtminstone att komplettera den med en träningsdjävul. När lår och fotleder vilat klart och kroppen är redo ska det börja byggas någon typ av form inför Bergslagsleden ultra. Men först ska jag suga på den här karamellen ett tag. Ett ganska långt tag, som låren känns just nu.

Till sist det viktigaste: Ett enormt tack till mitt supportcrew, det största och mäktigaste i backyardhistorien (inbillar jag mig). Alice, Maria (som sprang med mig och masserade och peppade och höll koll på mig och såg till att jag fick i mig allt jag behövde och höll ett öga så att de andra i supporten skötte sig och fixade fram rätt grejer), mamma (som fixade all mat jag bad om timme efter timme), pappa (som var vaken i 24 timmar och fixade torra tröjor varje varv, bland mycket annat), Berit och Bert (som bar ut sportdryck till vätskestationen när utkörningen slutat gå), Therese, Louise, Jesper och alla andra som hejade … Och Leonora som paceade mig det så viktiga 22:a varvet! Det är en gammal sanning att ultralöpning står och faller med supportorganisationen, och så var det den här gången också. Det var de som gjorde det möjligt för en liten skit som mig att hålla igång i 24 timmar, avverka de där 160,9 kilometerna och knäcka en och annan rätt seg gubbe (en av de härligaste kommentarerna efteråt var från Fredrik Forsströms farfar, hans enda supportperson, som kom och tog i hand och sa att jag gjort en bra prestation eftersom ”segheten ju brukar komma med åldern, och du ser inte gammal ut”).

Hela resultatlistan från Örebro backyard ultra 2017 finns här, och det är också från loppets arrangör som jag lånat några av bilderna nedan:

Den första startlinjen, 9.00 på lördagsmorgonen. Konditionsbloggaren bakom kvinnan i neongrön t-shirt. Foto: Ola Nordahl
Fram till vätskestationen halvvägs var jag (röd tröja) sällan så långt efter Sören Forsberg (Örebro AIK:s blå tävlingslinne), men sedan bibehöll han tempot medan jag gick en stor del av andra halvan. Foto: Ola Nordahl
In på den härligaste biten av banan på varv sju, den breda, fina skogsstigen mellan kilometer fyra och 5,5. Foto: Maria Åström
Genom grönskan på varv sju. Ett underbart härligt sommarväder knäckte nog en hel del av de som tänkt springa 24 timmar. Foto: Maria Åström
Den elfte startlinjen, 19.00 på lördagskvällen. Konditionsbloggaren skymd (en viftande hand med pulsklocka på syns). Foto: Ola Nordahl
Ut på varv 23. Tre tappra kvar. Fredrik, konditionsbloggaren och Sören. Foto: Ola Nordahl
Det som visade sig bli den sista målgången, efter 24:e varvet, tog jag tillsammans med sjuåringen som sov i tält precis vid mållinjen hela natten. Foto: Maria Åström
En konditionsbloggare, en massagerulle, ett par långa löpartajts, en unik ring och en bronskrans. Fina grejer! Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.