Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Nu tar bloggen längsta semestern någonsin – här är något av allt ni i n t e kommer få läsa om!

35 dagars sammanhängande semester. Det är ju fem veckor, en vanlig sommarledighet, tänker ni. Men det är faktiskt mitt livs längsta semester, och därtill blir det bloggens längsta uppehåll någonsin. 35 dagar får ni klara er tills nästa uppdatering, som kommer att trilla in här på torsdagen den 17 augusti. Men för att ni inte ska missa alltför mycket följer här en kort, summarisk och säkerligen rätt bristfällig sammanfattning av det viktigaste som händer fram tills dess:

Löpning: Louise Wiker ska springa maratonloppet i friidrotts-VM och Lisa Bergdahl (redan på fredag) 10 000 meter i U22-friidrotts-EM. Sedan följer ungdoms- och junior-SM i friidrott, hela fjällmaratonhelgen som verkar locka många länslöpare i år (bland annat  och fyra deltävlingar i långloppscupen (Semesterhalvmaran, Dalenrundan, DM över 10 000 meter och Stripastafetten) plus Svartåloppet (som jag själv förstås ska springa). Därtill blir det givetvis fem upplagor av Örebro parkrun. Och så får man ju inte missa Bergslagsleden på fem dagar.

Orientering: Martin Regborn ska springa world games och de flesta andra gör upp på hemmaplan i O-ringen. Och inte minst avgörs ju de tre sista deltävlingarna i Milans poängtävling under första halvan av augusti.

Landsvägscykel: Just nu pågår U6 cycle tour med bland andra Jacob Ahlsson, och sedan följer Ringenloppet som är näst sista deltävling i den svenska cupen. Vad proffset Emilia Fahlin kör efter sin sjukdomsperiod är förstås mer osäkert, men början av augusti var ju en av hennes målperioder under säsongen med EM i Danmark, titelförsvaret vid Vårgårdas GP och Tour of Norway var ju en av hennes nyckelperioder i förhandsplaneringen inför säsongen.

Triathlon och swimrun: Vikersmästerskapen i triathlon och Vretstorps triathlon är ju två av sommarens trevligaste lopp, och därtill ska en del utmana sig med tävlingar som Karlstad triathlon. Det finns en hel del att välja på.

Mountainbike: Svenska cupen fortsätter med Alingsås MTB, i långloppscupen avgörs både Engelbrektsturen och Finnmarksturen och så drar ju Vasaloppets sommarvecka igång med Cykelvasan (men som tur är hinner jag tillbaka i tjänst till Ultravasan).

Mountainbikeorientering: Stjärnan Marcus Jansson och debutanten Karin E Gustafsson kör EM, och medaljhoppet Erica Olsson kör ungdoms-EM.

Rullskidor: Dagen innan jag är tillbaka från semestern ligger ju nästa deltävling i Moto tour, men det mesta av det bästa av rullskidssäsongen kommer senare i augusti och september.

Men framför allt: Passa på att njuta av sommaren och stick ut och rör på er! Bergslagsleden ligger öppen i både sol och regn och det finns hur många fina cykelstråk och mountainbikeleder som helst i länet. Ut och njut!

Regborn borde köpa sig en tyrolerhatt – följde upp VM med två raka segrar i Österrike

Jag tyckte ju att det verkade jobbigt att springa både VM och world games samma månad, och frågade Örebroorienterare Martin Regborn en del om det när det stod klart att han skulle få representera Sverige på två världsomspännande orienteringsmästerskap under juli månad. Men Regborn svarade oförstående att det var några veckor emellan, och nu visar det sig att han inte ens använder dem för rekreation – utan att han istället åkt till Österrike för att springa en femdagarsorientering (kanske som kompensation för att han missar O-ringen på grund av world games) med det fyndiga namnet 5days TyrOL. Och snacka om att han har formen med sig från VM-starterna – på de två första etapperna i Alperna söder om Innsbruck har Regborn stämplat in två segrar, först elva sekunder före nyblivne VM-bronsmedaljören William Lind i måndagens sprint och sedan 19 sekunder före norske Eirik Kamstrup Hovind (och 1.45 före alla andra) i dagens medeldistans 1 500 meter över havet som också gav världsrankningspoäng (det var den enda av de fem etapperna som gör det). Tisaren har också ett gäng löpare på plats, och bland annat har Oskar Andrén tagit en elfte- och en 23:e-plats i herrklassen. Femdagarsorientering i Tyrolen avslutas med etapper onsdag, fredag och lördag.

På Gotland har Tisarens ex-megastjärna Simone Niggli smugit igång inför O-ringen med en jätteseger i den inledande etappen av Gotlands 3-dagars, en medeldistans som hon vann med över fyra minuters marginal till Järlas Elsa Jansson på andraplatsen. En viss Håkan Carlsson (förbundskaptenen bakom Sveriges bästa VM någonsin) slutade på 20:e plats i herrelitklassen i KFUM Örebros tröja, drygt elva minuter bakom segrande Gustav Bergman.

Och hemma i skogarna strax söder om Nora sprang Daniel Attås hem sin första seger för året i Milans poängtävling, 1.23 före förre VM-orienteraren Filip Dahlgren. Anna Hallmén var bästa dam knappa minuten före Frida Johansson. Men Simon Hedlund och Elin Vinblad (den förstnämnde kom inte till start i dag, den sistnämnde gjorde säsongens sämsta resultat och får räkna bort det i sammandraget) leder totalen när nu bara tre tävlingar (1, 8 och 15 augusti) återstår. Regborn behöver delta i en tävling till för att ta hem totalsegern, han ligger just nu femma eftersom han inte nått upp till maxantalet tävlingar som får räknas.

De ska cykla 100 mil – på tre dagar

På torsdag är det dags för årets kanske längsta cykelutmaning i hela Sverige (stor reservation här, eftersom det arrangeras många galna cykellopp, men jag skulle tro att den ligger bra till i varje fall): Örebrocyklisternas randonneur över 1 000 kilometer. Vi snackar alltså ett cykellopp (förvisso utan officiell tidtagning eller tävlingsmoment) över 3,3 Vätternrundor som avverkas med bara två övernattningar. De flesta som genomför den typen av lopp gör det för att kvalificera sig till klassiska 120-milaloppet Paris–Brest–Paris som avgörs vart fjärde år (härnäst 2019). Med start i Örebro 7.00 på torsdagen och mål på samma ställe senast söndag morgon 10.00 (men start på lördagens 322 kilometer långa etapp är redan 7.00 på morgonen, så förhoppningsvis ska cyklisterna inte behöva alla 27 timmarna på sig att nå målet) avverkas de 100 milen bland annat via Hjo, Gullspång, Lesjöfors, Leksand, Sala, Ludvika, Kopparberg och Kolsva, och totalt är i år 13 cyklister föranmälda, bland dem sju som representerar Örebrocyklisterna och fem som verkligen kommer från länet: örebroarna Johan Backlund, Dag Balkmar och Gustav Brandén, Kumlas Geir Heggöy och Karlskogas Mikael Nornvik.

Apropå cykel har jag inga uppdateringar kring Emilia Fahlins eventuella tävlande, men jag har i varje lyckats hitta två blogginlägg om problemen som fått henne att avstå tävlande (bland annat SM och Giro d’Italia) sedan Women’s tour i Storbritannien avslutades den 11 juni: Ett på Örebrocyklisternas hemsida och ett på Wiggle-High5 sida. Proffscyklisten från Örebro är ju just nu på höghöjdsläger i Livigno (se senaste instagraminlägget nedan) men är uppsatt som andrareserv för Wiggle i startlistan till BeNe ladies tour som startar i Belgien på torsdag.

Riding a bike here doesn't take a lot of motivation 💁

A post shared by Emilia Fahlin (@emiliafahlin) on

Hade aldrig sprungit längre än en halvmara – vann lopp över 15 mil

Örebroaren Jenny-Ann Ehrling, 37, hade aldrig sprungit längre än en halvmara när hon anmälde sig till Örebro backyard ultra, berättade hon för mig när vi sprang tillsammans något varv det där magiska dygnet för tre veckor sedan när jag blev trea i herrklassen och hon blev tvåa i damklassen (hon sprang över tio mil, nästan fem gånger så långt som sitt tidigare distansrekord!), och då berättade hon också för mig att hon redan anmält sig till ett motsvarande lopp i Trelleborg den här helgen eftersom ”om jag inte tycker att det här är något kul eller går något bra så har jag som filosofi att man inte ska ge sig efter en gång utan ge det en chans till, och har jag anmält mig kan jag inte backa mig ur.” Så i går morse stod hon återigen på startlinjen, den här gången i Backyard ultra Sydkusten, och nu stannade hon inte förrän 23 timmar senare, när Nina Eibring, segraren i Örebro, beslutat sig för att ge upp och Ehrling stod där med sin första seger i karriären. En grym prestation, och 23 timmar gör att Ehrling nu alltså bara var ett varv, 6 706 meter, från 100 miles och med marginal hade passerat 15 mil löpta. Någon fullständig resultatlista är ännu inte presenterad, men göteborgaren Niclas Gällentoft vann i varje fall herrloppet på 26 timmar före Mölndals Andreas Pettersson på 25 och Falkenbergs Kristian Andersson på 24. Falkenbergs Karin Lagerblad blev trea i damklassen på 17 timmar (tror jag). Vill man försöka uttolka resultat (och jag tror det kommer en fullständig listan i morgon), gör man bäst i att kolla på loppets facebooksida.

Fredrik Berg, mountainbikeåkaren från Grythyttan som tävlar för Örebroklubben Almby, fick också kliva högst upp på en prispall i helgen. I 60-kilometerstävlingen Solstaloppet i Karlstad lyckades han gå ifrån Garphyttecyklisten Marcus Jansson och hemmacyklisten Johan Fryksenius i tätgruppen någon mil före mål och hålla undan till seger med 41 sekunders marginal före Fryksenius som spurtslog Jansson. ”Alltid kul med en vinst men kroppen kändes ändå inte hundra. Det rann ur näsan hela loppet och pulsen var onormalt hög”, skriver Berg på sin blogg. Den gamle Bik Karlskoga-hockeyspelaren Pär Bäcker, som för många år sedan sadlade om till cykel, blev för övrigt fyra, men över fyra minuter bakom Berg. Karlskogas Kajsa Klarström blev trea i damklassen.
Lördagens sjukdomssymptom gjorde att Berg valde att avstå Mörksuggejakten i Rättvik på söndagen, säsongens femte deltävling i den svenska långloppscupen i mountainbike. Det gjorde för övrigt Matthias Wengelin också, och Jansson var inte ens anmäld, så sjukdomscomebackande Axel Lindh försvarade länets färger och slutade på 18:e plats, sex minuter bakom segrande Emil Lindgren. ”Det är alltid pallplatserna man kör för, och jag är glad att jag testade i dag trots att kroppen inte riktigt är med och det inte höll ihop”, skriver Lindh på Instagram. Almbykollegan Alexander Ehrlin, som leder sammandraget på juniorsidan, slutade fyra i 74-kilometerstävlingen (49:e totalt), nästan åtta minuter bakom juniorsegraren Vilgot Lindh, Härnösand, men bara drygt tre minuter bakom tvåan Samuel Oskarsson, Rättvik.

Örebro AIK:s Sofie Yngström gick in som näst bästa dam någonsin i Örebro parkrun när hon vann den 13:e upplagan på 21.29. LK Gränslösts Nicklas Källmén noterade också en respektabel tid med 17.38 när han vann herrklassen. Jag trodde ju att bristen på konkurrens från andra lopp den här helgen skulle göra att det blev rekorddeltagande i veckans parkrun, men semestrarna (och vädret?) gjorde att det istället blev bottenrekord med bara 33 startande.

Så skrev jag ju inför helgen att det var triathlon som var grejen … Så hur gick det egentligen? Tja, resultatsidan för Jönköpings halvironman vill inte vara med riktigt, Monica Steinmo Holler (den tidigare proffscyklisten från Laxå) poserar i varje fall med sin make Kim Steinmo Holler på bild efter loppet och skriver att hon blev elva i sin åldersklass efter att ha haft tionde bästa cykeltid av 360 damer i hela tävlingen.
Och Göta Kanal triathlon har inte lagt in några klubbnamn i sin resultatlista, så att söka länsatleter där är som att leta efter en nål i en höstack.

Så stolt över dig @kimholler som tog dig runt på @ironman_70.3_jonkoping och med en bra cykeltid dessutom, utan att ha tränat de sista 2 månaderna. 👏👏 Själv så gick det helt ok med tanke på min träning oxå. Totalt ca 3h simträning de sista året, inte så jättemkt löpning då jag har haft fokus mer på cykel vilket gav resultat där iaf. 2:a bästa tid i klassen och 10:e bästa tid av 360 på cyklingen av alla damer (varav 6 är proffs) 👊Löpningen var tuff å med kramper i tårna på sista varvet av 3 så är det inte lätt att springa. Total tiden blev 2 min snabbare än förra året på 5h 21min och en 11:e plats i klassen. Alltid en fantastisk upplevelse att delta i en Ironman och Jönköping var inte sämre. Tack för en otroligt hygglig helg 🇸🇪🤘🚲💨 #ironmanjönköping #im703jonkoping #3atlet #triforfun #tri365 #triathletes #goforit #findyourstrong #bikeshopno

A post shared by Monica Holler 🏊🚲🏃 (@monicaholler) on

Helgens höjdare

1) Triathlonhelg
Redan i kväll avgjordes den klassiska sprinttriathlontävlingen Utmaningen, som alltid arrangeras under Noradagarna, för 33:e gången sedan starten 1984 (1990 var det ingen tävling, därför inte 34:e gången) – och det blev en hel del nya namn i topp den här gången. Karlslunds Anna Kero tog hem damklassen med nästan minutstor marginal till tvåan Malin-Charlotta Rudin (ingen av dem var med i fjol) och på herrsidan vann fjolårsfyran Oskar Larsson, Örebro AIK, 16 sekunder före långloppsskidåkaren Bob Impola som kom till start anmäld för Karlsunds IF (han tävlar ju i skidåknignen för SK Bore). Totalt ställde 70 triathleter upp.
Och i morgon, lördag, fortsätter triathlonhelgen med Göta Kanal triathlon (just på andra sidan länsgränsen, i Lyrestad) med flera länsidrottare på startlinjen, innan den på söndag avslutas med Jönköpings halvironman där bland andra Laxå VM-cyklist och NA-guldklockevinnare Monica Holler kommer till start.

2) Mörksuggejakten
På söndag avgörs den femte av de nio deltävlingar i den svenska långloppscupen i mountainbike i Rättvik: Och förutom att Marcus Jansson, som förmodligen laddar för mountainbikeorienterings-EM som nu bara är tre veckor borta, saknas i startlistan så är alla de största mountainbikenamnen i länet just nu med: Matthias Wengelin (som värmde upp med en sjätteplats i Åre enduro på fredagen efter onsdagens seger i det där backloppet), Axel Lindh (som gör comeback efter sjukdom och rapporterar ”bra ben” på instagram), Fredrik Berg (som ligger bäst till av allihop i sammandraget) och Alexander Ehrlin som faktiskt leder juniorklassen totalt efter en seger (Långa Lugnet) och två andraplatser i de tre lopp han kört hittills. 74 kilometer väntar i dalaskogarna.

3) Örebro parkrun
Har jag inte helt bommat något (som med Silverleden förra veckan, jag tar mig fortfarande för pannan för hur jag kunde förbise ett av distriktets finaste lopp!) så är tomt i löparkalendern den här helgen. Tur då att Örebro parkrun finns varje lördag 9.30. Och just att det inte är så mycket som krockar lär ju kunna göra att den 13 upplagan blir en av de med flest deltagare hittills.

Wengelin äntligen tillbaka på toppen – försvarade titeln i tuffa backloppet

Året började med en härlig vecka på Cypern och hans kanske tuffaste och häftigaste utmaning i karriären i Cape Epic, men sedan har det gått rätt trögt för Örebrocyklisten Matthias Wengelin, som så sent som i fjol var VM-femma i mountainbikens sprintdisciplin. Jag har inte snackat så mycket med honom under våren, men av uppdateringar i sociala medier att döma så har kroppen inte alls svarat som han önskat, och stundtals har han faktiskt gjort tävlingsuppehåll på flera veckor (och här snackar vi en kille som gladeligen nålar fast nummerlappen två–tre gånger i veckan i normala fall). Så onsdagens besked var förmodligen riktigt skönt för Wengelin: Han är tillbaka på toppen igen. För efter segern i Orsabajkn på midsommarafton följde Wengelin på onsdagen, när Åre bike festival inleddes med Kill the villagers – ett uppförslopp med start på torget i Åre och mål 419 höjdmeter högre upp på Fjällgårdsexpressens berg (och däremellan 3,2 syrefyllda kilometer med en maxlutning på 25 procent) – upp med att försvara segern där från i fjol. Och han gjorde det, trots den korta distansen, med en nästan minutstor marginal ned till tvåan, Jonatan Östlund. 18.42 behövde Wengelin för att besegra berget och ta årets första seger.
Cykelfestivalen i Åre fortsätter med midnattscykling i kväll, enduro i morgon bitti och festligheter under lördagen, och känner jag Wengelni rätt ska han säkert köra rubbet.

Örebroaren fyra i multisport-EM – tappade bronset på avslutande cyklingen

Senast jag skrev om Cecilia Jessen här på bloggen var i oktober 2015, när hon tävlade i triathlon på militär-OS i Sydkorea efter att några månader tidigare ha tagit veteran-VM-guld i sporten. Men i veckan dök plötsligt den 31-åriga örebroaren åter upp i Konditionsbloggens tipskorg – men nu efter en fjärdeplats i multisporttävlingen Åre extreme challenge som avgjordes i helgen och som i år dubblerade som EM i soloklassen för både herrar och damer (men det var bara på papperet det var ett Europamästerskap, det kom i princip bara svenskar till start). Jessen låg på en pallplats fyra timmar in i tävlingen när kajaken och löpningen var avklarad, men fick till slut se sig passerad av Marie Krysander i mountainbiken och var 1,5 minuter från bronsmedaljen i mål efter drygt sex timmars tävling med 25 kilometer kajak (inklusive två lyft), 15 kilometer löpning över Åreskutans topp och 31 kilometer mountainbike. Malin Hjalmarsson var överlägsen, tog guldet med över tolv minuters marginal före Josefina VIkberg (och över 21 minuter före Jessen).

Cecilia Jessen på väg upp på toppen av Åreskutan. Foto: Bilden tillhandahållen av Christian Ericsson, Försvarsmakten, men jag misstänker att det är någon tävlingsfotograf som tagit den med tanke på vattenstämpeln.

Onsdagen gick annars i rullskidåkningens tecken: I Borås avgjordes SM i sprint (där Filip Danielsson tog sig till kvartsfinal), och själv var jag på plats på säsongens fjärde deltävling av Moto tour (som jag fick lära mig att det från och med i år heter, sponsornamnet Eagle finns inte längre kvar), en backsprint strax öster om Ekeby-Almby. Ett reportage med många bilder därifrån kommer på na.se (pluslåst) 5.00 i morgon bitti.
Resultaten redan nu: Robert Brundin för första gången i år fick stryk. Trots seger i prolog, kvartsifnal och semifinal fick han till slut ge sig mot Daniel Olsson. Olivia Hansson var återigen ensam dam till start, var tia i prologen men förlorade en spurtstrid om andraplatsen i sin kvartsfinal och fick nöja sig med en plats i C-finalen, som hon sopade hem rätt lätt.

Regborns VM-guld kommer – men det dröjer lite till …

Det skulle ju ha passat Martin Regborn som hand i handsken, det gröna helvetet under orienterings-VM:s långdistans i de ogästvänliga, sydestniska skogarna. Och visst, en topp tio-placering i en VM-debut i långdistans är ett prima toppresultat (av löparna på topp tolv var Regborn en av endast två ”nykomlingar”, övriga hade rutin från just långdistansen på tidigare VM [och alla andra på topp tolv hade tidigare sprungit skogsdistans på VM]), men när jag pratade med honom mindre än en timme efter målgång kunde jag inte undgå att höra ett stänk av besvikelse i rösten. Den här vårformen har ju lovat ännu mer. Segrarna i långdistans-VM-testet i Huskvarna, i medeldistans-VM-testet i Estland, på Tiomilas förstasträcka och framför allt den medeldistansen i världscuppremiären i Finland har, tillsammans med övriga toppresultat som tagit honom till ledning i sammanlagda världscupen, gjort att åtminstone min känsla varit att Regborn skulle kunna drämma till med en medalj i sin skogsdebut på VM. Nu blev han i stället tredje svensk, och förlorade till på köpet kanske också sin plats i svenska stafettlaget på lördag.
Som tur är för orienterarna går det inte, som i många OS-grenar, fyra år mellan urladdningarna: Även om Regborn inte får springa mer i VM så väntar world games i Polen redan om ett par veckor, och nästa år är det både VM och EM … Och Regborn är alltjämt bara 25 år gammal: Vill och orkar han har han minst tio år kvar på toppen. Som jag skrev redan efter sjundeplatsen på VM i Strömstad i fjol: En dag kommer Regborn ta VM-guld.
Om dagens lopp kan ni läsa en torr, öppen text här – och en pluslåst intervju här.

Hemma i Oskarsvik, mellan Nora och Lindesberg, gjorde Hagabys andre orienterare med långdistans-VM-meriter (tia 2014) säsongens första start i Milans poängtävling. Dahlgren vann 1.39 före Tisarens Erik Lindgren och 3.20 före klubbkompisen Jakob Wallenhammar, medan totalledaren Simon Hedlund fick nöja sig med en femteplats, över sju minuter bakom Dahlgren. Tisarens Ellinor Eriksson var bästa dam på 13:e plats, men Hagabys Elin Winblad (knappt tre minuter bakom) är alltjämt klart bästa dam i sammandraget med en fjärdeplats.

För övrigt får jag erkänna att det var en stor skandal att jag helt missade att Silverleden på en dag arrangerades i lördags, denna fina, 64 kilometer långa trailtävling som jag tyvärr aldrig haft chansen att springa. 47-åriga Karlstadslöparen Mia Gyllenberg tog fjärde segern på fem försök (i fjol var hon tvåa bakom Patrizia Strandman) efter att ha gått ifrån med 7,5 minuter redan till Käxtjärnen efter sju kilometer och halvvägs, i Silvergruvan, haft ledningen med över 28 minuters marginal. I mål hade marginalen dock krympt till 15.25 före Karlstadslöparen Linda Bengtsson. Bästa länslöparna delade 13:e-platsen, Anna Karin Frih och Linda Harradine 2,5 timmar bakom Gyllenberg (som tog mållinjen på 7.20.09 och bara hade tre av 130 startande herrar före sig).
I herrklassen öppnade Johan Röjler konservativt och var 31:a efter sju kilometer och 23:a efter 13,5, men klättrade successivt och var sjua halvvägs, femma efter 57 kilometer och i mål till slut hela vägen uppe på pallen, som trea (Röjler var vid ett läge 32 minuter bakom Erik Högkvist, men i mål bara 6,5 minuter efter Örebro AIK-klubbkompisen på andraplatsen). Åt segrande göteborgaren Patrik Lindegårdh fanns dock inget att göra. Han korsade mållinjen 55 minuter före Högkvist, på 6.15.48 (vilket ändå var över timmen från André Rangelinds galna banrekord på 5.13.09 från 2015).

Mer överblivet från helgen:
** I 80 kilometer långa norska rullskidsloppet Olaf Skoglunds minnelöp Karlslunds Maria Gräfnings på tredje plats, bara minuten bakom en viss Justyna Kowalczyk efter nästan fyra timmars stakande, och i herrklassen blev Kopparbergsbördige Bob Impola 26:a, drygt 40 minuter bakom segrande Morten Eide Pedersen (sex minuter bakom Gräfnings).
** I Inge Bråten memorial, rullskidssprinttävlingen i Sunne som lockar stora delar av (framför allt den svenska och norska delen av) världseliten, tog sig Vedevågs Filip Danielsson, som precis som Bob Impola numera representerar Torsbyklubben SK Bore, till kvartsfinal.

Och på tal om rullskidor: När första distansen avgjordes på SM-veckan idag slutade Danielsson på 19:e plats, 1,5 minuter bakom segrande Karl-Johan Westberg och bäst av de som inte orkade gå med i 15-mannaklungan som gjorde upp om fjärdeplatsen över 20 kilometer i fristil.

Äntligen bekräftat: Konditionsbloggaren har fått plats i världens längsta trapplopp

Släng dig i väggen, Kvarntorpshögen. I dag blev det äntligen bekräftat, svart på vitt, att jag fått en av endast 222 platser i Niesenlauf nästa år. Tävlingen går helt enkelt rakt uppför världens längsta trappa (enligt Guinness rekordbok; kolla in lite fina bilder från årets lopp här) upp på berget Niesen fyra mil utanför Schweiz huvudstad Bern. Vi snackar start 693 meter över havet, mål 2 362 meter ovanför och däremellan 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 trappsteg (det motsvarar 16,7 Kvartorpshögar i höjd, och 27,3 Kvarntorpstrappor räknat till antalet steg [på Kvarntorpshögen är det ju inte trappa hela vägen upp, och stegen i Schweiz är förmodligen något lägre]). Trappan i Schweiz, som är byggd för att serva en bergsjärnväg) är inte öppen för allmänheten mer än just under det här loppet, en dag per år, och den exklusiviteten (plus att det är världens längsta trappa, bara en sådan sak!) gör det förstås lite extra kul att ha fått en plats.
Loppet, som har intervallstart med tre löpare var 20:e sekund, startar 7.30 den 2 juni nästa år och nilar man ändå ned till Schweiz i början av juni så vill man förstås fylla på med ytterligare något lopp helgen därpå. Kanske Livigno skyrace kan passa i tid (de har inte släppt sitt datum för 2018 än). Har ni något tips på något annat lopp (gärna, men inte nödvändigtvis, i Italien) runt de där dagarna får ni gärna dra ett mail på jonas.brannmyr@na.se!
Datumet gör dock att det känns lite tveksamt att gå för fullt i Örebro backyard ultra som förmodligen kommer arrangeras kristihimmelsfärdshelgen nästa år, med start den 10 maj. Kanske blir det ändå några varv, säg åtta för att få minnespriset. Vi får väl se!
För övrigt publicerades i dag resultatlistan från Hyttloppet i går (jag gottar mig åt min andraplats och noterar att Ida Lilja till slut bara var 0,2 sekunder före Maria Eriksson i damklassen; galet jämnt!).

Startlistan till morgondagens långdistans i orienterings-VM är jag förstås också skyldig er. Som den världscupledare han är går Martin Regborn ut som 74:e och sista man vid 14.09, svensk tid, fyra respektive åtta minuter efter schweiziska duon Daniel Hubmann och Matthias Kyburz som är trea respektive tvåa i sammanlagda världscupen. ”Så himla häftigt att få möjligheten att springa långdistans på VM. Bara att ta chansen!”, skriver Regborn i sitt sista Instagraminlägg inför tävlingen. Just så! Sändningen i TV12 startar redan 12.00.