Trappan besegrad – 27 minuter långsammare än Sjögren

I backen ned, för sjunde gången, gick tiden mot Per Sjögrens rekord ut. Jag var och sprang i Kvarntorpstrappan i dag, de tio varven man ska för att ”besegra trappen”, och kan konstatera att jag inte direkt var nära att hota Sjögrens tid på 57.44 från den 3 juni. Klockan visade 59 blankt när jag gav mig in på mitt åttonde varv uppför, och vid det laget hade ”Peiza” både hunnit fullfölja sina tio rundor och knäppa en kall öl (äh, nu gissar jag bara, förmodligen stack han väl iväg och joggade ned) när han satte sin rekordtid. Men det ger onekligen perspektiv på hur snabb, eller snarare långsam, man egentligen är.
Min prioritet på dagens träningspass var inte att springa så fort som möjligt utan att träna rätt muskler (och på köpet flås) inför Niesenlauf nästa sommar (loppet uppför världens längsta trappa som jag anmält mig till, som i trappsteg räknat motsvarar drygt 27 Kvarntorpshögstrappor). Så jag trippade med ”joggteknik” och tramp på varje trappsteg de 230 första stegen varje varv, gick sedan över till gång och tramp på vartannat trappsteg de följande 90 stegen (upp till avsatsen efter 320 trappsteg) och gick sedan tillbaka till att trippa de sista dryga 100 trappstegen upp (och sedan vidare längs stigen till toppen) på varje varv. Kanske hade det varit effektivare att köra fler dubbelsteg? Och framför allt hade jag kunnat springa fortare utför, om jag velat göra så snabb tid som möjligt. Nu körde jag istället hela grejen som ett intervallpass, med lugn utförslöpning på 4.12–4.25 på de nio första varvet (på sista, ned mot mål, drog jag på utför på 3.37). Men visst, tiden blev 1.24.27 och mer än någon minut hade jag nog inte kunnat slipa oavsett hur jag burit mig åt (mitt personliga rekord från 2014 är på 1.21.58).
Det var ändå ett härligt pass, och jag var själv i höstrusket nästan hela vägen. Träningen rullar generellt sett på väldigt bra just nu. Gjorde mitt livs två första femkilometare under 20 minuter förra veckan och har klockat över sju mils löpning fem veckor i rad (redan 67 den här veckan, så blir lätt en sjätte). Frågan är bara om jag hittar nåt kul lopp att springa innan året är över.

Att utmana sig – förlorar gör bara den som inte försöker

Helgen som gick handlade för min del mycket om att utmana sig – att ge sig ut på okänd tävlingsmark. Som jag skrev om redan i gårdagens blogginlägg supportade jag på lördagen sambon som sprang Lidingöloppets 15-kilometerslopp. Det är bara några år sedan hon gick från att tycka att löpning var pest till ok – och så sent som i juli bröt hon dessutom en tå som gjorde att uppladdningen inför Lidingö handlade mer om att lära sig gå normalt igen än att springa. Ändå genomförde hon loppet på ett helt briljant sätt – hon har aldrig gjort milen under timmen och var nu bara fem sekunder ifrån trots att vid milpasseringen återstod fem kilometer, och trots att Lidingöbanan är långtifrån platt.
Dagen därpå var det hur som helst min tur att utmana mig. Sambon, som tävlar i crossfit, hade inte lyckats få tag i någon lagkamrat till årets team series (typ ett par-VM, där man på sin egen hemmaplan utför ett antal grenar och lämnar in resultaten [och videos så det går att kontrollera utförande] på nätet), och jag är ju inte den som bangar så jag sa att ”då kan väl vi köra?” Och det gjorde vi, i går.
Problemet är ju bara att jag är betydligt svagare vad gäller framför allt armstyrka än vad sambon är när det gäller löpning: Jag hade helt enkelt problem att över huvud taget genomföra flera av grenarna.
Vi började med en gren där man synkroniserat skulle kasta en niokilosboll (sex kilo för damerna) till en punkt tre meter upp på en vägg, och där varje kast måste starta ur ett knäböj. Det var tungt, men gick ok: Problemet var bara att man därefter skulle dela på 30 frivändningar på 61 kilo för herrar och 43 kilo för damer – och att respektive deltagare var tvungen att göra minst en frivändning. Och let’s face it: Jag är inte nog stark för att frivända 61 kilo. Så när sambon hade gjorde 43 frivändningar var grenen över för oss, trots att vi hade tid till godo (efter 30 frivändningar skulle man tillbaka till bollarna).
En annan gren innehöll 45 thrusters (frontböj där man, när man kommer upp ur böjen, i samma rörelse fortsätter med stången upp över huvudet) på 43 kilo. Det ligger extremt nära mitt max, jag kanske kan göra 47 en bra dag, så det tog sin tid. Därtill fanns det ingen maxtid. Ja, det är bara att erkänna: Av 1 570 lag som lämnat in resultat för den grenen ligger vi på 1 570:e plats, med över fem minuter fram till laget på 1 569:e. Men som sambon sa, när jag bad om ursäkt för att jag drog ned henne så mycket (hon hade kunnat genomföra den grenen på sju minuter själv, nu tog det 26.53 med mig att släpa på): Förlorar gör bara den som inte försöker.
Och jag fick ändå avsluta stolt: Jag lyckades prestera sju chest to bar-pullups (där man hänger raklång i en stång och drar sig upp med sådan kraft att bålen slår i stången under nyckelbenet) trots att jag inte på uppvärmningen, eller över huvud taget sedan tidigt i våras, gjort en enda (det gjorde att vi är 1 167:a i världen just i den grenen. Och i allra sista grenen blev det rodd, så där fick jag dra lite.
Nästa vecka avslutas team series med ytterligare ett antal grenar som inte är presenterade ännu. Vi kan väl hoppas på något mer konditionskrävande då. Och en sak är säker: Det är jävligt kul att utmana sig.

SM-silver till Regborn – och Anfält spurtade ned Johan Olsson: ”Det får vi göra om …”

Trappträning med förhinder

Träningen löper på rätt bra för tillfället. Är inte tillbaka på 2014/15 års nivå (och då ska tilläggas att jag inte ens då var i närheten av någon elitmotionär, men jag skumpade i varje fall runt Sälens fjällmara, med sina stigar och höjdmeter, under fyra timmar, vilket torde motsvara runt 3.10 på en platt asfaltsmara), men varje träningspass känns inte längre tungt. Jag fick ju, mer eller mindre av en slump, koll på att jag hade bedrövligt blodvärde i våras, och sedan dess har jag käkat järntabletter och långsamt känt mig bättre och bättre (placebo eller inte). I vintras vet jag inte om jag hade överlevt milen under 48 minuter, nu gör jag två mil i det tempot lätt och ledigt.
Så många test av förmågan har det dock inte blivit. Säsongens enda mållopp, Örebro backyard ultra, kom tidigt på säsongen och premierade inte fart. Det tänkta andra målloppet, Bergslagsleden ultra, tvingades jag ställa in på grund av förkylning och jobb. Jag letar fortfarande efter en möjlig ersättare, Sörmland ultra marathon och Dalsland X-trail avgörs båda den 7 oktober, och det kanske vore något (tipsa gärna om ni har några idéer, vill ju hinna prova vad den här lilla formen jag lyckats jobba upp egentligen duger till).
Annars försöker jag just nu bara hålla i träningen. Sju mil förra veckan, fyra hittills den här veckan. Försöker klämma in två eller helst tre hårdare pass i veckan (varav minst ett i backe) och annars mest köra lugnare distans för tillfället, det brukar kroppen svara hyggligt på. Och så har jag börjat lägga in lite specifik trappträning inför Niesenlauf.
Ett problem i det sammanhanget är dock att Kumla kommun stängt av trappan på Kvarntorpshögen för reparationer i två veckor precis nu när jag hade tänkt trappa upp (hehe) träning där. Så det får väl bli lite mer slalombacke närmaste tiden ändå. Jag är i varje fall jävligt laddad för att få jobbet gjort, så det blir en rolig lördag i Schweiz nästa år.
När folk frågar brukar jag säga att det alltid är kul att springa. Men just nu är det faktiskt extra kul. Hoppas det håller i sig! Och att ni läsare också får en härlig löparhöst!

Fahlin 41 sekunder – och 53 platser – från täten i Nederländerna

Det blev ingen sådär sprudlande tempoprolog för Emilia Fahlin i Boels rental tour, som var 42 sekunder bakom Annemiek van Vleuten över 4,3 kilometer med ett inledande motlut. Och eftersom den typen av sträckor är extremt jämna betydde det att Fahlin fick nöja sig med 53:e plats av 93 cyklister i listan.
I morgon startar touren på allvar med första linjeetappen, 133 kilometer med start i Eibergen och mål i Arnhem, där de sista fem milen är rejält kuperade med fyra branta, om än inte särskilt långa, motlut. Därefter väntar ett 17 kilometer långt tempolopp i Roosendaal som mycket väl kan avgöra om Fahlin kör tempot på VM eller inte. Därefter avslutas touren med tre linjeetapper fredag–söndag.
Resten av säsongen för Fahlin? Jo, därefter återstår bara världstourfinalen Madrid challenge den 10 september och VM i norska Bergen ett par veckor senare.

För övrigt vaknade jag i morse med en förkylning från helvetet. Jag som aldrig (aldrig!) är sjuk (inte haft en antydning sedan en skitförkylning hösten 2015, om man räknar bort influensan jag åkte på i samband, eller på grund av, Borås sextimmars i höstas) lyckas alltså dra på mig den här skiten samma vecka som årets stora mållopp, Bergslagsleden ultra på söndag. Jag var ändå och hämtade ut nummerlappen i dag, och hoppas att jag hinner kurera mig, men det känns långt borta just nu.

Betydligt mycket värre är det dock för Danny Hallmén, som missar Ö till ö på grund av ett brutet revben. Läs mer om det i min pluslåsta artikel här.

Fahlin, Regborn, Wiker och allt (?!) annat som hände i sommar – nu är bloggen äntligen tillbaka!

Första dagen tillbaka efter semestern är alltid speciell. När man släntrar in genom dörren känns det som man varit borta hur länge som helst. En halvtimme senare som att man aldrig varit borta. Typ.
Bloggen har i varje fall aldrig varit död längre än någonsin förut, men nu återstartas den efter en sommar som varit så intensiv att jag inte vet i vilken ände man ska börja för att få till någon typ av sammanfattning, och det blir svårt att så här i ett enda inlägg återskapa vad som hänt under fem veckor (där jag dessutom varit rätt hårt bortkopplad). Men man får väl ändå börja med de tre länsidrottarna som tävlar på de största arenorna: Emilia Fahlin, Martin Regborn och Louise Wiker.

Fahlin har under min semester kommit tillbaka starkt efter alla sina sjukdomsbekymmer och presterat säsongens bästa resultat: Hon var med i tätklungan i Prudential Ride London, tog en tiondeplats på EM i Herning (hennes bästa placering någonsin i ett seniormästerskap nu när hon inte längre behövde agera hjälpryttare; efter att bara dagar tidigare ha kraschat och tvingats bryta tempoloppet) och följde sedan upp det med en åttondeplats i Vårgårda GP (i en spurtstrid med i princip världens samtliga toppspurtare strax före och efter i mål), Fahlins bästa resultat sedan segern i Vårgårda i fjol. Och redan i dag inleds Tour of Norway med en kort prolog.

Regborn fick en plump i protokollet i medeldistansen i world games i Wroclaw, men noterade två topplopp i sprinten (där han blev femma, 13 sekunder från medalj) och mixedsprintstafetten (där han skickade ut Jerker Lysell i ledning på sträcka tre, men där Sverige till slut fick nöja sig med en fjärdeplats). Regborn är tvåa i världscupen inför nästa veckas tävlingar i Lettland, och har dessutom hunnit med att ta hem totalsegrarna i Tyrolens femdagars och Milans poängtävling. Den sistnämnda avslutades med tre deltävlingar under första halvan av augusti, vars resultat finns här, här respektive här (Elin Winblad blev bästa dam i sammandrag, nia totalt, efter att ha passerat Josefin Erlandsson i gårdagens avslutande deltävling). Regborn stod ju över O-ringen på grund av world games, så bästa länslöparna i sammandraget blev Tisarens Simone Niggli (fyra i damklassen; Josefin Tjernlund blev 15:e, Lilian Forsgren 16:e) och Daniel Attås (15:e i herrklassen). Tjernlund och Forsgren blev sedan uttagna, tillsammans med Regborn, till världscupen, medan Attås för andra gången i karriären kommer att få springa Euromeeting där Tisarens Ellinor Eriksson kommer få göra landslagsdebut (och där även Andrea Svensson kommer få springa) och dit även Tjernlund och Forsgren fått varsin plats trots att inte så många andra dubblerar.

Och Wiker, hon fick kliva av maratonloppet i friidrotts-VM redan efter tolv kilometer på grund av fotproblem. Andra raka världsmästerskapet där Hälleforslöparen inte kunnat göra sig själv rättvisa på grund av strul, och det är förstås inget kul. Men maratonlöpare blir som bekant bara bättre med åren.

Annars då? Tja, Lisa Bergdahl blev 24:a på 10 000-metersloppet i U22-EM i friidrott och i helgen tog hon U22-SM-brons på halva distansen (KFUM Örebros Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson gick till final på 1 500 meter för 19-åringar, blev åtta respektive tolva, Alexander Larsson blev sexa på 800 meter; i ungdoms-SM tog Åsbros Klara Frih SM-guld på 800 meter [och därtill brons på 300 meter] medan KFUM:s Melker Forsberg blev femma både på 500 meter 2 000 meter hinder). Mountainbikestjärnan Matthias Wengelin tog SM-silver i sprint (hade det lite struligare i crosscountry där han körde av kedjan och i spurten på Cykelvasan där han tappade sadeln [!]), och har därtill hunnit med bland annat en andraplats i Finnmarksturen (på målfoto mot Emil Lindgren) och en sjätteplats i Engelbrektsturen (där Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen). I mountainbikeorienterings-EM blev Garphyttans Marcus Jansson ”som vanligt” bäste svensk i alla individuella lopp (20:e i sprinten, 24:a i medeldistansen och 27:a i långdistansen; i stafetten blev Sverige åtta), landslagsdebuterande örebroaren Karin E Gustafsson 22:a, 32:a respektive 34:a i de tre individuella distanserna, nia tillsammans med Linus Karlsson Mood i mixedsprintstafetten (Nadia Larsson verkar ha stämplat bort Marcus chanser redan på förstasträckan) och åtta tillsammans med Nadia och uppflyttade Karlskogatjejen Erica Olsson (som egentligen var på plats för att köra U17-EM) i stafetten. Mot de jämnåriga var Erica åtta i sprinten, 20:e i medeldistansen, 15:e i långdistansen och sexa i mixedsprintstafetten. Och så har det bränts av fyra deltävlingar i långloppscupen: Semesterhalvmaran (som en välbekant duo i form av Erik Anfält och Mikaela Kemppi vann och där ett par hyggliga skidåkare gjorde upp om segern i milloppet; Bob Impola fick revansch för andraplatsen där genom att ta hem segern i årsdebuten i Moto tour i veckan), Dalenrundan (där Liduina van Sitteren och Erik Segelberg blev bästa länslöpare), DM över 10 000 meter (där Per Sjögren hem dubbla DM-guld på fina 32.29, och Kemppi fixade DM-tecken nummer sju och åtta för året) och senast Stripastafetten (där Örebro AIK tog hem både dam- och herrklasserna och Kemppi fixade ännu en seger), resultat som gör att Kemppi nu bara är en tävling från att säkra totalsegern (tvåan van Sitteren är den enda som kan komma ikapp, har fortfarande chans att nå 64 poäng, Kemppi har redan 62) medan Sjögren och Heshlu Andemariam delar ledningen i herrklassen. Anfält missade de tre sistnämnda loppen eftersom han var norröver, sprang in som trea i Salomon 27K och fyra i Kia fjällmaraton under Fjällmaraton-veckan i Åre där Lilian Forsgren blev sjua i damklassen i maraton och äkta paret Fredrik och Julia Johnsson blev trea i parmixedklassen (men coolaste loppet var ändå Bergslagsleden på fem dagar där alla var segrare). Simon Skoglund och Ulrika Hammarskiöld vann Vretstorps triathlon (som blev årets största i länet efter att Örebros blev inställt, från Viker har jag inte ens lyckats hitta några resultat, bara bilder). Och i Karlstad swimrun slog tidigare världsmästarna från Nora, Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, inte bara alla andra damlag utan dessutom alla herr- och mixedlag.

Har jag missat något? Säkert massor. Hör av er om det är något väsentlig som jag borde kolla upp! Ni har min mailadress och mitt telefonnummer här intill!

Själv har jag framför allt tränat på rätt bra i sommar. Kanske inte så många hårda pass som jag borde, men bra mängd. Jag har, förutom The Hill marathon, bara sprungit Svartåloppet, där jag var över fyra minuter bättre än i fjolårets genomklappning men lika mycket sämre än min bästatid från 2014. I fjol var jag 17:e man i mål på en tid över 1.14, i år 51:a på en tid strax under 1.10, allt beroende på att loppet i år fått seedningsstatus till Lidingöloppet, vilket lockade rekorddeltagande i den 37:e upplagan av 14-kilometersloppet. I och med att Degernässimmet blev inställt blev det bara tre grenar i årets Degerforsklassiker, som jag nu genomfört för femte gången. Nästa tävling blir Bergslagsleden ultra om två veckor.

Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Äntligen bekräftat: Konditionsbloggaren har fått plats i världens längsta trapplopp

Släng dig i väggen, Kvarntorpshögen. I dag blev det äntligen bekräftat, svart på vitt, att jag fått en av endast 222 platser i Niesenlauf nästa år. Tävlingen går helt enkelt rakt uppför världens längsta trappa (enligt Guinness rekordbok; kolla in lite fina bilder från årets lopp här) upp på berget Niesen fyra mil utanför Schweiz huvudstad Bern. Vi snackar start 693 meter över havet, mål 2 362 meter ovanför och däremellan 1 669 höjdmeter fördelat på 11 674 trappsteg (det motsvarar 16,7 Kvartorpshögar i höjd, och 27,3 Kvarntorpstrappor räknat till antalet steg [på Kvarntorpshögen är det ju inte trappa hela vägen upp, och stegen i Schweiz är förmodligen något lägre]). Trappan i Schweiz, som är byggd för att serva en bergsjärnväg) är inte öppen för allmänheten mer än just under det här loppet, en dag per år, och den exklusiviteten (plus att det är världens längsta trappa, bara en sådan sak!) gör det förstås lite extra kul att ha fått en plats.
Loppet, som har intervallstart med tre löpare var 20:e sekund, startar 7.30 den 2 juni nästa år och nilar man ändå ned till Schweiz i början av juni så vill man förstås fylla på med ytterligare något lopp helgen därpå. Kanske Livigno skyrace kan passa i tid (de har inte släppt sitt datum för 2018 än). Har ni något tips på något annat lopp (gärna, men inte nödvändigtvis, i Italien) runt de där dagarna får ni gärna dra ett mail på jonas.brannmyr@na.se!
Datumet gör dock att det känns lite tveksamt att gå för fullt i Örebro backyard ultra som förmodligen kommer arrangeras kristihimmelsfärdshelgen nästa år, med start den 10 maj. Kanske blir det ändå några varv, säg åtta för att få minnespriset. Vi får väl se!
För övrigt publicerades i dag resultatlistan från Hyttloppet i går (jag gottar mig åt min andraplats och noterar att Ida Lilja till slut bara var 0,2 sekunder före Maria Eriksson i damklassen; galet jämnt!).

Startlistan till morgondagens långdistans i orienterings-VM är jag förstås också skyldig er. Som den världscupledare han är går Martin Regborn ut som 74:e och sista man vid 14.09, svensk tid, fyra respektive åtta minuter efter schweiziska duon Daniel Hubmann och Matthias Kyburz som är trea respektive tvåa i sammanlagda världscupen. ”Så himla häftigt att få möjligheten att springa långdistans på VM. Bara att ta chansen!”, skriver Regborn i sitt sista Instagraminlägg inför tävlingen. Just så! Sändningen i TV12 startar redan 12.00.

Racerapport: Örebro backyard ultra

Det bor en tävlingsdjävul i mig. Den manifesteras sällan i några konditionsbaserade dueller, eftersom jag helt enkelt inte är benägen att lägga ned den träning som krävs för att kunna konkurrera om framskjutna placeringar. Istället leder den mest till kamper mot mig själv (eller mot sjuåringen, i krocket och finns i sjön) om att slå gamla resultat eller nå konfysa mål (som topp 25-procent; göra varje kilometer under X minuter) i något lopp i någon by någonstans. Små segrar som ingen annan än jag själv ser. Det är nog därför jag kommit att älska tävlingsformen backyard ultra så mycket. För där är det plötsligt inte personliga rekord eller höga hastigheter som räknas, utan pannben och ett visst mått av taktik. Det handlar, som alla vana bloggläsare hört till leda, om att springa 6,706 kilometer varje timme (en 24:e-del av 100 miles, så att man når 100 miles per dygn), så många timmar som möjligt i sträck. Alla som står på startlinjen nästa heltimme är i delad ledning, först i mål betyder ingenting, sist kvar på startlinjen betyder allt. Och här kan jag plötsligt mäta mig med namn jag inte skulle kunna följa i mer än en knapp kilometer på maratondistans och bara se försvinna i horisonten på ett millopp, eftersom det handlar betydligt mindre om löpförmåga och betydligt mer om att ta hand om kropp och sinne.
Det är därför jag var så ohyggligt glad när jag fick ta emot en bronsfärgad krans med Kvinnerstakottar i söndags förmiddag. Jag trodde att jag skulle glädjas allra mest åt att ha nått det mål jag strävat mot sedan jag först provade backyardtävlingsformen 2015 – att hålla på i 24 timmar – men den känslan övertrumfades faktiskt av att jag blev trea. På något sätt känns det oschysst att skriva – somliga hade verkligen inte det här som sitt mållopp, somliga tog det bara som distansträning och somliga som en rolig grej – men för mig var varje placering jag klättrade i listan (vi var 49 till start 9.00 på lördagsmorgonen, två fortsatte när jag klev av exakt ett dygn senare) växte tillfredsställelsen. Lilla jag kan klå sådana där kanonnamn: Nina Eibring som har svenska rekordet i backyard och som kvalat in till Sparathlon i höst! Hasse Byrén som slagit nordiskt rekord på löpband i 24 timmar och sprungit VM i 24-timmarslöpning! Christer Tinnerholm som tills nyligen hade rekordet i backyardlöpning på svensk mark! Jonas Wängberg som varit sexa och gjort under dygnet i supertuffa 180-kilometersloppet Olympian race i Grekland! Och många, många fler.
Och utan att vara falskt ödmjuk har jag väl själv inte en merit mer än att jag tycker om att åka runt och för upplevelsens skull (även om det alltid varit tävlingsmomentet, tävlingsdjävulen, som drivit mig om än framför allt i kampen mot mig själv); 42 minuter på milen och 3.28 på maran skrämmer ju inte någon.
Men ett pannben har jag, och det utnyttjade jag jävlarimig i lördags. Jämfört med mina två tidigare backyardlopp (i Lur 2015, då jag hade 14 timmar som mål men kände mig fräsch och sprang fyra till men sedan klev av för att inte förstöra kroppen inför de tre mållopp jag hade kvar den sommaren/hösten, och i Örebro i fjol, då jag satsade mot 24 timmar men tappade motivationen och började känna efter och klev av efter 19 timmar) så startade jag utan att bry mig om taktiken. Jag vet att 50–52-minutersvarv är det bästa för mig för att kunna hålla på länge (en kombinationen av nog långsamhet för att farten inte ska slita och nog snabbhet för att få tid att äta och hinna med andra bestyr, men inte bli stel, under loppet), men den här gången sprang jag med sambon de första tre varven och hon ville inte gå (”då har jag så svårt att komma igång igen”), så vi joggade hela vägen på 46–47 minuter. Sedan sprang jag ett varv med sjuåringen på 58.10, och så sprang jag första halvan på varv sju och surrade med Sören Forsberg i ett för mig i den här tävlingsdisciplinen jäkla övertempo (i 42-tempo, men jag gick rätt mycket andra halvan och fick ned det till 48). Men efter att ha testat lite olika gång-/joggkombinationer runt banan hittade jag en som passade mig utmärkt (jogg på 23–24 minuter på första halvan, sedan lång gång på en grusväg och joggande avslutning med 27–28 minuter på andra halvan) och höll det med lite variation under de 13 sista timmarna (något långsammare när det var kolmörkt på de rotbeklädda stigarna), med undantag för varv 17 (ett av pannlampsvarven, mellan 2.00 och 3.00) med sambon där vi joggade sakta hela vägen på 56.30 (även om det förstås kändes som om tiden gick väldigt mycket fortare när man fick stöttning och hade någon att prata skit med; så långt in i loppet är alla tävlande inne i sitt eget tempo och har sin egen taktik, och man delar sällan några längre stunder längs banan). Har man gjort ett par sådana här lopp, med seriös satsning, så vet man att en backyard inte startar förrän efter 10–12–14 varv, beroende på vilken dag man har; vad man gör i början påverkar givetvis hur väl man kan prestera i slutet (har man vräkt på 35-varv kommer de förmodligen komma tillbaka och bita en i svansen på natten), men håller man sig inom rimlighetens gräns är det inte förrän då man verkligen måste applicera sin taktik.
Ändå fick jag faktiskt mörka tankar på tionde varvet, när låren alldeles för tidigt började kännas alldeles för tunga, men efter en massage kände jag mig pigg som en lärka på varv elva, och sedan matade det på. Var sex på varv 18 (kanske för att jag frångick taktiken på varv 17, kanske för att jag hade elva mil i benen), men inte alls som förra året då jag fick gräva djupt redan där. Varv 19, för tangerat personligt rekord, gick också fint. Och på 20:e var det bedårande vackert med soluppgång över kohagar, så det gick av bara farten. I mål där fick jag dessutom höra att Jönköpingskillen Fredrik Palm, som var fyra i fjol (då på 16 varv), hade gett sig redan i starten (jag öppnade som sagt relativt snabbt, sprang första två kilometerna i runt 6.30-tempo medan Fredrik öppnade lugnare och gjorde jämna 55:or, och därför såg jag inte när han vek av och bröt redan 100 meter in på 20:e rundan), så plötsligt var jag på pallen. I det här jäkla sällskap! Jag som målat upp det som en omöjlighet redan när jag fått höra att Sören och Hasse och Fredrik Forsström (88-timmarsmannen!) skulle komma till start, och när dessutom Christer Tinnerholm dök upp med en efteranmälan. Lilla jäkla jag skulle ta en medalj i det sällskapet. Men samtidigt; det beskedet var inte bra för tävlingsdjävulen. Det var ju precis det som hände förra året, när Mats Liljegren gav sig efter 18 varv försvann min motivation att fortsätta trots att mitt mål redan då var 24 timmar (jag la alltså av efter 19, när jag säkrat andraplatsen och Hasse Byrén såg alldeles för pigg ut). Men nu tänkte jag inte en enda sådan tanke. De mörka tankarna var borta efter tionde varvet och i öronen ringde sambons ord från när jag avbröt fjolårets lopp i förtid (”har ditt pannben gått sönder?”). Nej, den här gången var pannbenet helt. På 22:a varvet fick jag sällskap av fjolårstrean och karlskogingen Leonora Johnsson som tvingades kliva av årets lopp efter tio varv i sviterna av en hälseneinflammation (hon hade inte sprungit ett träningspass över milen sedan i höstas och ville inte riskera att hälen skulle komma tillbaka och spöka, så hon nöjde sig med 67 kilometer på lördagen …), och vi sprang och snackade gamla och nya lopp och träning och krämpor på 50 blankt, så det varvet gick lätt. Men redan ut från start på 23:e varvet kände jag klubban. Låren var som stockar och fotlederna värkte (en svit av att skorna jag hade de sju första varven inte hade samma stabila uppbyggnad som de Asics-pjuks jag är van vid, så de sista 17 varven sprang jag i gamla utnötta dojor i stället), men jag visste ju att jag inte längre hade något behov av att hålla någon plan eller ha någon som helst fart; om jag bara tog mig till nästa startlinje före klockan slog 8.00 skulle jag få ge mig ut på det 24:e varvet, och det kan man alltid plåga sig igenom.
Gick ändå in på 53.50 och fick lite rumpmassage och en macka (vad jag åt de andra 22 brejken?; tja: Pannkakor, ostkaka, choklad, rabarberkräm, havregrynsgröt, limpmacka med nutella och salt, pastasallad, fil med müsli för att fira tolfte och 18:e varvet [det är så jäkla gott när man springer ultra, en liten craving], pizza, jordgubbar och lite allehanda småplock plus stora mängder vatten, cola, sportdryck och kaffe; det är ett under att magen tolererar en sådan mix, men jag behövde faktiskt inte gå på toa en enda gång på 24 timmar) innan 24:e varvet startade och jag, Sören och Fredrik återigen gav oss ut. Sambon väste i örat under massagen att de andra också började se stela ut, och undrade om jag inte skulle fortsätta något varv till. Men med det personliga målet om 24 timmar, 100 miles, uppnått och med två konkurrenter som jag ändå tyckte så betydligt fräschare ut än jag (och därtill kände jag inte att en andraplats skulle betyda mycket mer än en tredjeplats för mig; att slå 46 eller 47 löpare är ju inte så stor skillnad; att hamna på pallen var det stora för mig och jag såg ingen utsikt i att vinna, vilket däremot förstås hade varit en jättegrej) och fotleder som började säga stopp (eller som jag i varje fall blev allt mer benägen att lyssna på …) försvann motivationen. Jag gick förstås ändå ned och ställde mig på den 25:e startlinjen, utifall att någon av de andra två plötsligt skulle bryta så ville jag ju inte missa chansen att få en placering ”gratis” (då hade bara ett extra varv krävts), men både Fredrik och Sören var på plats för starten, så då valde jag att ta i hand och tacka för härlig kamp och knäppa av nummerlappen och började det mödosamma arbetet att ta av skor och strumpor (även om fötterna klarade sig bättre än väntat, förutom fotlederna och en högerfot som svullnade upp på söndagskvällen så var enda skavankerna ett par blåsor på vänstra stortån som jag inte alls kände av under loppet, och skavsår på högra hälen efter att grus kommit in i skon; nästa gång, om det blir någon sådan, kör jag med damasker!)
Både Fredrik och Sören fullföljde varv 25 och startade varv 26, och med känslan i kroppen från varv 23 och 24 vet jag att jag aldrig hade pallat det. Jag hade nog, om jag hade tjänat en placering på det, kunnat grisa mig runt varv 25, men med de där två oförtröttliga kämparna på 26:e startlinjen hade jag knäckts mitt itu. Jag hade redan åkt hem mot sängen när de båda gav sig ut för 26:e gången, men där någonstans kände Fredrik att Sören var för stark (antar jag, jag har inte pratat med Fredrik eller läst någon kommentar från honom; möjligen kan han ju ha fått kramp eller haft någon buss att passa eller vad som helst, men jag skulle tro att det var Super-Sörens friska uppsyn som gjorde honom, liksom mig, svag den där söndagsmorgonen) och därmed var Sören den ende som tog mållinjen på 26:e varvet, och behövde därför inte ge sig ut på det 27:e: Segern var säkrad i backyarddebuten (och Sören, som har så urstarka meriter från så många andra tävlingsdiscipliner; sina i ålderskategorin outstanding maraprestationer, RM-guldet i 24-timmarslöpning som gav en plats i ultralandslaget …) och till på köpet fick Sören ett personligt tidsrekord (han hade aldrig sprungit längre än i 24 timmar, om än förstås nästan ett maraton längre på 24 timmar än han nu gjorde på 26 när han tog det där RM-guldet). Lite roligt var att Sören från första till sista varvet kämpade för att hålla ned farten (han lyckades mycket dåligt, snittade runt 42 minuter trots att han gång efter gång upprepade; ”nu måste jag ta det lugnare, det här varvet ska jag gå en del, 50 minuter vore bra”) medan Forsström (som ju är oöverträffad på gång med konstant fart, minns hans förmodligen oöverträffbara Fotrallyprestation) la sina varv ofta i överkanten av intervallet 55–58 minuter (beroende på hur mycket han behövde äta). Det påminde en hel del om Jeremy Ebels och Johan Steenes kamp i USA 2014 när svensken löpte sina rundor runt 43–45 minuter och amerikanen la sina på jämnt 58-tempo (båda klev av efter 49 timmar och förklardes som delade tvåor; man kan inte dela segern i ett backyardlopp …), men den här gången tog kampen alltså slut betydligt tidigare än så. Jag tror att jag hade kunnat pressa Fredrik att hålla på betydligt längre än 25,5 varv, jag tror att han kände att Sören var för stark och väntade ut mig (nu antar jag igen), som jag gjorde med Liljegren i fjol, så därför känner jag ingen besvikelse över att jag ”bara var två varv från andraplatsen och tre från seger”; hade jag sprungit 28 varv (vilket jag inte hade klarat) hade de andra förmodligen gjort 29 respektive 30. I slutändan är backyardlopp minst lika mycket ett pannbenens schackspel som ett lårens och vadernas bekännelse (även om kramp eller magras kan välta allt över ända). Sören sa till mig någon gång runt det 23:e varvet att han ”inte tänkte späka sig” för att slå Fredrik (han såg honom som oslagbar) och att han skulle upp och jobba på måndag morgon, men att han tänkte ta något varv till efter de 24 som jag planerat, och jag tror faktiskt att han blev lite överraskad när 88-timmarsmannen kastade in handduken före 27:e vändan. Men Sören Forsberg är förstås – liksom den svenska rekordhållaren Nina Eibring som bröt tillsammans med Hasse Byrén efter att ha säkrat segern med ett 17:e varv sedan Örebro AIK:s Jenny-Ann Ehrling (som aldrig tidigare hade sprungit längre än halvmaran och nu gjorde över 107 kilometer för en andraplats efter att i sin tur ha väntat ut Umeås Stina Persson) brutit efter det 16:e – otroligt värdiga segrare.
Och jag är väl, om jag får säga det själv, en hyfsat värdig medaljör som fick pannbenet och tävlingsdjävulen att dansa tango i 24 timmar. Direkt efter målgång kände jag: ”Jaha, det här var det, 24 timmar är en bra prestation, så här långt kommer jag aldrig orka pressa mig igen, nu får jag hitta på något nytt”. Men när jag skriver de här raderna bara ett dygn senare känner jag att ”kanske ändå, blir det ett försök till att springa långt, kanske mot bästanoteringen på svensk mark; 33 timmar?”; och: det här är ju den enda tävlingsvariant där jag, med min brist på träningdisciplin, någonsin kommer kunna hävda mig hyggligt och vara med i någon sorts tätstrid (i Älvdalen backyard ultra som också gick i helgen vann man på 17 timmar!).
Jag rankar tävlingen som den tredje bästa prestationen jag gjort efter Mont Blanc marathon 2014 och Tromsö skyrace 2015 (även om jag nog presterade bättre, rent resultatmässigt, i Sweden skyrace 2014 och Bergslagsleden ultra samma år, men de båda var inte samma emotionella urladdningar, då var jag helt enkelt bara i bra form).
Men nu är det dags att lägga tävlingsdjävulen åt sidan ett tag, eller åtminstone att komplettera den med en träningsdjävul. När lår och fotleder vilat klart och kroppen är redo ska det börja byggas någon typ av form inför Bergslagsleden ultra. Men först ska jag suga på den här karamellen ett tag. Ett ganska långt tag, som låren känns just nu.

Till sist det viktigaste: Ett enormt tack till mitt supportcrew, det största och mäktigaste i backyardhistorien (inbillar jag mig). Alice, Maria (som sprang med mig och masserade och peppade och höll koll på mig och såg till att jag fick i mig allt jag behövde och höll ett öga så att de andra i supporten skötte sig och fixade fram rätt grejer), mamma (som fixade all mat jag bad om timme efter timme), pappa (som var vaken i 24 timmar och fixade torra tröjor varje varv, bland mycket annat), Berit och Bert (som bar ut sportdryck till vätskestationen när utkörningen slutat gå), Therese, Louise, Jesper och alla andra som hejade … Och Leonora som paceade mig det så viktiga 22:a varvet! Det är en gammal sanning att ultralöpning står och faller med supportorganisationen, och så var det den här gången också. Det var de som gjorde det möjligt för en liten skit som mig att hålla igång i 24 timmar, avverka de där 160,9 kilometerna och knäcka en och annan rätt seg gubbe (en av de härligaste kommentarerna efteråt var från Fredrik Forsströms farfar, hans enda supportperson, som kom och tog i hand och sa att jag gjort en bra prestation eftersom ”segheten ju brukar komma med åldern, och du ser inte gammal ut”).

Hela resultatlistan från Örebro backyard ultra 2017 finns här, och det är också från loppets arrangör som jag lånat några av bilderna nedan:

Den första startlinjen, 9.00 på lördagsmorgonen. Konditionsbloggaren bakom kvinnan i neongrön t-shirt. Foto: Ola Nordahl
Fram till vätskestationen halvvägs var jag (röd tröja) sällan så långt efter Sören Forsberg (Örebro AIK:s blå tävlingslinne), men sedan bibehöll han tempot medan jag gick en stor del av andra halvan. Foto: Ola Nordahl
In på den härligaste biten av banan på varv sju, den breda, fina skogsstigen mellan kilometer fyra och 5,5. Foto: Maria Åström
Genom grönskan på varv sju. Ett underbart härligt sommarväder knäckte nog en hel del av de som tänkt springa 24 timmar. Foto: Maria Åström
Den elfte startlinjen, 19.00 på lördagskvällen. Konditionsbloggaren skymd (en viftande hand med pulsklocka på syns). Foto: Ola Nordahl
Ut på varv 23. Tre tappra kvar. Fredrik, konditionsbloggaren och Sören. Foto: Ola Nordahl
Det som visade sig bli den sista målgången, efter 24:e varvet, tog jag tillsammans med sjuåringen som sov i tält precis vid mållinjen hela natten. Foto: Maria Åström
En konditionsbloggare, en massagerulle, ett par långa löpartajts, en unik ring och en bronskrans. Fina grejer! Foto: Ola Nordahl

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer)
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.

Följ Örebro backyard ultra direkt – timme för timme!

I dag, och förhoppningsvis en bra bit in på morgondagen, ska jag ta itu med Örebro backyard ultra. Det blir direktrapport på twitter varje varv (så länge batteri och ork räcker), så häng med! Klicka på inlägget nedan så kommer ni vidare till hela rapporten: