Ingen bock – men väl lite schysst käk

Det blev ingen julbock den här säsongen. Jag hade ju hoppats på att jag, när jag nu för tredje gången på fyra år utsetts till en av vinnarna i Degerforsklassikern, skulle få min tredje julbock. Men någon sådan stod inte på spel i år, utan i stället fyra olika presentkort. Och det var ju ett riktigt bra pris det också. Jag valde bort fri start i Svartåloppet 2018 (jag betalar gärna själv, jag tycker ju man ska stödja de lokala loppen) och tog i stället ett presentkort på trevliga golfrestaurangen Degernäs herrgård i Degerfors. Om man bortser från medaljer och minnen kanske det bästa pris jag fått 2017 (även om löpartajtsen jag plockade åt mig från vinstbordet på Örebro backyard ultra också var riktigt bra).

Presentkort på Degernäs herrgård blev priset för årets insats i Degerforsklassikern. Foto: Jonas Brännmyr

Stiltje i konditionsidrottsvärlden en torsdag i december? Näe, ändå inte. Garphyttans A-landslagsman Axel Ekström fortsätter att leta efter känsla och form och körde i kväll ett masstartslopp över tio kilometer i fristil i Östersund, till omkomne Östersundsåkaren Daniel Karlssons minne. Ekström orkade inte gå med när Piteås Björn Sandström gick loss i täten, och gick i mål på nionde plats, slagen med minuten. Även Zinkgruvans sprintkanon Markus Johansson var anmäld till loppet, men han kom inte till start.

Det är nära nu: ”Om allt går bra, öppnar kanonsnöspåret på lördag”

I morse vaknade jag och tänkte: Nu måste det ha varit kallt nog länge för att konstsnöspåret uppe i Ånnaboda ska ha öppnat. Men varken på egna facebooksidan eller på spårstatussidan fanns någon information, så jag ringde upp och fick reda på att det fortfarande var ett tag bort, på grund av mildvädret som förväntas dra in i morgon. Samma sak i Kalhyttan i Filipstad, där de sprutar för fullt men inte öppnat några spår. Därför blev det löpning även i dag också (15 lugna kilometer i Varbergaskogen).
Men nu på eftermiddagen kom roliga besked: Spåret i Ånnaboda kan öppna redan på lördag. Det var betydligt tidigare än jag fick intrycket av under telefonsamtalet. Riktigt kul, alltså!
”Snöproduktionen har avslutats på de första 800 meterna på grund av av rådande väderlek. Vi kommer inte att påbörja schaktarbeten förrän tidigast fredag på grund av av milt väder torsdag. Vår förhoppning, om allt går bra, är att öppna kanonsnöspåret på lördag”, skriver Ånnaboda-Storstenshöjden på sin facebooksida och lovar mer information på fredag eftermiddag.
Med tanke på ett eventuellt, men än så länge tyvärr strikt hemligt, projekt jag har på gång behöver jag varenda skidmeter jag kan få den här vintern, så jag räknar med att stå och hänga på låset på lördag. Eller i varje fall på måndag, om jag nu inte kommer loss från jobbet i helgen …

Ska det bli en julbock i år igen?

2014 stod jag på scenen på Medborgarplatsen i Degerfors och tog emot en julbock som en av 17 fullföljande i Degerforsklassikern, och lyckades lägga vantarna på en finfin julbock (och två handdukar) som lön för mödan (se bild på bocken nedan). I fjol lyckades jag återigen kamma hem en julbock för att ha klarat av klassikern, och nu verkar jag få chansen igen. För trots att både längdskidåkningen och simningen, på grund av snö- respektive deltagarbrist, blev inställda den här säsongen kommer vi fyra som avverkade cyklingen, orienteringen och löpningen, de tre grenar som blev av i år, att prisas. Men det blir inte på Medborgarplatsen den här gången, utan i stället på Korpens kansli. Och det blir ingen fast tid, utan drop-in. Men alltid något … Och visst har jag en förhoppning om att de ändå släpat dit en bock, det skulle bli så tomt framför huset utan den i vinter.
Jag hoppas för övrigt att årets debacle inte får konsekvenser för framtida Degerforsklassiker, att tävlingsserien får en fortsättning även 2018 (själv har jag fullföljt fem av sex upplagor som avgjorts, en gång var jag bortrest och missade två tävlingar), det vore väldigt tråkigt om den blev nedlagd.
Det finns förbättringspotential: Längdskidsmomentet har flera gånger blivit inställt på grund av snöbrist – men framför allt på grund av att det inte funnits snö just den dagen som tävlingen skulle köras. Mitt förslag är att man i framtiden kör ”första söndagen då det finns snö”, eller något liknande (ungefär som Ice race vintage). Och Degernässimmet har, till skillnad från de båda cykeltävlingarna som fått uppsving genom Degerforsklassikern och räddats från nedläggning, haft stora bekymmer med deltagarantalet. Jag tror främst det handlar om marknadsföring, det är svårt att delta i en tävling om man inte känner till den. Och många utanför Degerfors har aldrig hört talas om varken Degerforsklassikern eller Degernässimmet. Man kan ju börja med att sätta upp en hygglig facebooksida, sprida evenemanget och sätta upp affischer på badhus och liknande platser. Detsamma gäller orienteringsmomentet, som jag i år inte läste en rad om någonstans, utan bara kände till eftersom jag håller utkik efter tävlingen. Mer marknadsföring krävs.

Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2014. Foto: Jonas Brännmyr

För övrigt pratade jag med Börje Nordin i Stocksäter för den här pluslåsta artikeln inför Triumfglasspelen i helgen, och jag passade förstås på att fråga om det blir någon Inneserie den här vintern. ”Jag ska ta det beslutet efter helgen, men det kanske är dumt eftersom jag väl är så trött då. Så jag borde väl ta det före helgen. Men säg så här: Det blir nog en serie, och jag räknar med att vi startar med ett 1 000-meterslopp runt 10–15 december.”
Därefter blir det förmodligen bland annat ett mile-lopp i januari, och ytterligare ett par tävlingar, avslöjade Nordin. Något att se fram emot, alltså!

Trappan besegrad – 27 minuter långsammare än Sjögren

I backen ned, för sjunde gången, gick tiden mot Per Sjögrens rekord ut. Jag var och sprang i Kvarntorpstrappan i dag, de tio varven man ska för att ”besegra trappen”, och kan konstatera att jag inte direkt var nära att hota Sjögrens tid på 57.44 från den 3 juni. Klockan visade 59 blankt när jag gav mig in på mitt åttonde varv uppför, och vid det laget hade ”Peiza” både hunnit fullfölja sina tio rundor och knäppa en kall öl (äh, nu gissar jag bara, förmodligen stack han väl iväg och joggade ned) när han satte sin rekordtid. Men det ger onekligen perspektiv på hur snabb, eller snarare långsam, man egentligen är.
Min prioritet på dagens träningspass var inte att springa så fort som möjligt utan att träna rätt muskler (och på köpet flås) inför Niesenlauf nästa sommar (loppet uppför världens längsta trappa som jag anmält mig till, som i trappsteg räknat motsvarar drygt 27 Kvarntorpshögstrappor). Så jag trippade med ”joggteknik” och tramp på varje trappsteg de 230 första stegen varje varv, gick sedan över till gång och tramp på vartannat trappsteg de följande 90 stegen (upp till avsatsen efter 320 trappsteg) och gick sedan tillbaka till att trippa de sista dryga 100 trappstegen upp (och sedan vidare längs stigen till toppen) på varje varv. Kanske hade det varit effektivare att köra fler dubbelsteg? Och framför allt hade jag kunnat springa fortare utför, om jag velat göra så snabb tid som möjligt. Nu körde jag istället hela grejen som ett intervallpass, med lugn utförslöpning på 4.12–4.25 på de nio första varvet (på sista, ned mot mål, drog jag på utför på 3.37). Men visst, tiden blev 1.24.27 och mer än någon minut hade jag nog inte kunnat slipa oavsett hur jag burit mig åt (mitt personliga rekord från 2014 är på 1.21.58).
Det var ändå ett härligt pass, och jag var själv i höstrusket nästan hela vägen. Träningen rullar generellt sett på väldigt bra just nu. Gjorde mitt livs två första femkilometare under 20 minuter förra veckan och har klockat över sju mils löpning fem veckor i rad (redan 67 den här veckan, så blir lätt en sjätte). Frågan är bara om jag hittar nåt kul lopp att springa innan året är över.

Att utmana sig – förlorar gör bara den som inte försöker

Helgen som gick handlade för min del mycket om att utmana sig – att ge sig ut på okänd tävlingsmark. Som jag skrev om redan i gårdagens blogginlägg supportade jag på lördagen sambon som sprang Lidingöloppets 15-kilometerslopp. Det är bara några år sedan hon gick från att tycka att löpning var pest till ok – och så sent som i juli bröt hon dessutom en tå som gjorde att uppladdningen inför Lidingö handlade mer om att lära sig gå normalt igen än att springa. Ändå genomförde hon loppet på ett helt briljant sätt – hon har aldrig gjort milen under timmen och var nu bara fem sekunder ifrån trots att vid milpasseringen återstod fem kilometer, och trots att Lidingöbanan är långtifrån platt.
Dagen därpå var det hur som helst min tur att utmana mig. Sambon, som tävlar i crossfit, hade inte lyckats få tag i någon lagkamrat till årets team series (typ ett par-VM, där man på sin egen hemmaplan utför ett antal grenar och lämnar in resultaten [och videos så det går att kontrollera utförande] på nätet), och jag är ju inte den som bangar så jag sa att ”då kan väl vi köra?” Och det gjorde vi, i går.
Problemet är ju bara att jag är betydligt svagare vad gäller framför allt armstyrka än vad sambon är när det gäller löpning: Jag hade helt enkelt problem att över huvud taget genomföra flera av grenarna.
Vi började med en gren där man synkroniserat skulle kasta en niokilosboll (sex kilo för damerna) till en punkt tre meter upp på en vägg, och där varje kast måste starta ur ett knäböj. Det var tungt, men gick ok: Problemet var bara att man därefter skulle dela på 30 frivändningar på 61 kilo för herrar och 43 kilo för damer – och att respektive deltagare var tvungen att göra minst en frivändning. Och let’s face it: Jag är inte nog stark för att frivända 61 kilo. Så när sambon hade gjorde 43 frivändningar var grenen över för oss, trots att vi hade tid till godo (efter 30 frivändningar skulle man tillbaka till bollarna).
En annan gren innehöll 45 thrusters (frontböj där man, när man kommer upp ur böjen, i samma rörelse fortsätter med stången upp över huvudet) på 43 kilo. Det ligger extremt nära mitt max, jag kanske kan göra 47 en bra dag, så det tog sin tid. Därtill fanns det ingen maxtid. Ja, det är bara att erkänna: Av 1 570 lag som lämnat in resultat för den grenen ligger vi på 1 570:e plats, med över fem minuter fram till laget på 1 569:e. Men som sambon sa, när jag bad om ursäkt för att jag drog ned henne så mycket (hon hade kunnat genomföra den grenen på sju minuter själv, nu tog det 26.53 med mig att släpa på): Förlorar gör bara den som inte försöker.
Och jag fick ändå avsluta stolt: Jag lyckades prestera sju chest to bar-pullups (där man hänger raklång i en stång och drar sig upp med sådan kraft att bålen slår i stången under nyckelbenet) trots att jag inte på uppvärmningen, eller över huvud taget sedan tidigt i våras, gjort en enda (det gjorde att vi är 1 167:a i världen just i den grenen. Och i allra sista grenen blev det rodd, så där fick jag dra lite.
Nästa vecka avslutas team series med ytterligare ett antal grenar som inte är presenterade ännu. Vi kan väl hoppas på något mer konditionskrävande då. Och en sak är säker: Det är jävligt kul att utmana sig.

SM-silver till Regborn – och Anfält spurtade ned Johan Olsson: ”Det får vi göra om …”

Trappträning med förhinder

Träningen löper på rätt bra för tillfället. Är inte tillbaka på 2014/15 års nivå (och då ska tilläggas att jag inte ens då var i närheten av någon elitmotionär, men jag skumpade i varje fall runt Sälens fjällmara, med sina stigar och höjdmeter, under fyra timmar, vilket torde motsvara runt 3.10 på en platt asfaltsmara), men varje träningspass känns inte längre tungt. Jag fick ju, mer eller mindre av en slump, koll på att jag hade bedrövligt blodvärde i våras, och sedan dess har jag käkat järntabletter och långsamt känt mig bättre och bättre (placebo eller inte). I vintras vet jag inte om jag hade överlevt milen under 48 minuter, nu gör jag två mil i det tempot lätt och ledigt.
Så många test av förmågan har det dock inte blivit. Säsongens enda mållopp, Örebro backyard ultra, kom tidigt på säsongen och premierade inte fart. Det tänkta andra målloppet, Bergslagsleden ultra, tvingades jag ställa in på grund av förkylning och jobb. Jag letar fortfarande efter en möjlig ersättare, Sörmland ultra marathon och Dalsland X-trail avgörs båda den 7 oktober, och det kanske vore något (tipsa gärna om ni har några idéer, vill ju hinna prova vad den här lilla formen jag lyckats jobba upp egentligen duger till).
Annars försöker jag just nu bara hålla i träningen. Sju mil förra veckan, fyra hittills den här veckan. Försöker klämma in två eller helst tre hårdare pass i veckan (varav minst ett i backe) och annars mest köra lugnare distans för tillfället, det brukar kroppen svara hyggligt på. Och så har jag börjat lägga in lite specifik trappträning inför Niesenlauf.
Ett problem i det sammanhanget är dock att Kumla kommun stängt av trappan på Kvarntorpshögen för reparationer i två veckor precis nu när jag hade tänkt trappa upp (hehe) träning där. Så det får väl bli lite mer slalombacke närmaste tiden ändå. Jag är i varje fall jävligt laddad för att få jobbet gjort, så det blir en rolig lördag i Schweiz nästa år.
När folk frågar brukar jag säga att det alltid är kul att springa. Men just nu är det faktiskt extra kul. Hoppas det håller i sig! Och att ni läsare också får en härlig löparhöst!

Fahlin 41 sekunder – och 53 platser – från täten i Nederländerna

Det blev ingen sådär sprudlande tempoprolog för Emilia Fahlin i Boels rental tour, som var 42 sekunder bakom Annemiek van Vleuten över 4,3 kilometer med ett inledande motlut. Och eftersom den typen av sträckor är extremt jämna betydde det att Fahlin fick nöja sig med 53:e plats av 93 cyklister i listan.
I morgon startar touren på allvar med första linjeetappen, 133 kilometer med start i Eibergen och mål i Arnhem, där de sista fem milen är rejält kuperade med fyra branta, om än inte särskilt långa, motlut. Därefter väntar ett 17 kilometer långt tempolopp i Roosendaal som mycket väl kan avgöra om Fahlin kör tempot på VM eller inte. Därefter avslutas touren med tre linjeetapper fredag–söndag.
Resten av säsongen för Fahlin? Jo, därefter återstår bara världstourfinalen Madrid challenge den 10 september och VM i norska Bergen ett par veckor senare.

För övrigt vaknade jag i morse med en förkylning från helvetet. Jag som aldrig (aldrig!) är sjuk (inte haft en antydning sedan en skitförkylning hösten 2015, om man räknar bort influensan jag åkte på i samband, eller på grund av, Borås sextimmars i höstas) lyckas alltså dra på mig den här skiten samma vecka som årets stora mållopp, Bergslagsleden ultra på söndag. Jag var ändå och hämtade ut nummerlappen i dag, och hoppas att jag hinner kurera mig, men det känns långt borta just nu.

Betydligt mycket värre är det dock för Danny Hallmén, som missar Ö till ö på grund av ett brutet revben. Läs mer om det i min pluslåsta artikel här.

Fahlin, Regborn, Wiker och allt (?!) annat som hände i sommar – nu är bloggen äntligen tillbaka!

Första dagen tillbaka efter semestern är alltid speciell. När man släntrar in genom dörren känns det som man varit borta hur länge som helst. En halvtimme senare som att man aldrig varit borta. Typ.
Bloggen har i varje fall aldrig varit död längre än någonsin förut, men nu återstartas den efter en sommar som varit så intensiv att jag inte vet i vilken ände man ska börja för att få till någon typ av sammanfattning, och det blir svårt att så här i ett enda inlägg återskapa vad som hänt under fem veckor (där jag dessutom varit rätt hårt bortkopplad). Men man får väl ändå börja med de tre länsidrottarna som tävlar på de största arenorna: Emilia Fahlin, Martin Regborn och Louise Wiker.

Fahlin har under min semester kommit tillbaka starkt efter alla sina sjukdomsbekymmer och presterat säsongens bästa resultat: Hon var med i tätklungan i Prudential Ride London, tog en tiondeplats på EM i Herning (hennes bästa placering någonsin i ett seniormästerskap nu när hon inte längre behövde agera hjälpryttare; efter att bara dagar tidigare ha kraschat och tvingats bryta tempoloppet) och följde sedan upp det med en åttondeplats i Vårgårda GP (i en spurtstrid med i princip världens samtliga toppspurtare strax före och efter i mål), Fahlins bästa resultat sedan segern i Vårgårda i fjol. Och redan i dag inleds Tour of Norway med en kort prolog.

Regborn fick en plump i protokollet i medeldistansen i world games i Wroclaw, men noterade två topplopp i sprinten (där han blev femma, 13 sekunder från medalj) och mixedsprintstafetten (där han skickade ut Jerker Lysell i ledning på sträcka tre, men där Sverige till slut fick nöja sig med en fjärdeplats). Regborn är tvåa i världscupen inför nästa veckas tävlingar i Lettland, och har dessutom hunnit med att ta hem totalsegrarna i Tyrolens femdagars och Milans poängtävling. Den sistnämnda avslutades med tre deltävlingar under första halvan av augusti, vars resultat finns här, här respektive här (Elin Winblad blev bästa dam i sammandrag, nia totalt, efter att ha passerat Josefin Erlandsson i gårdagens avslutande deltävling). Regborn stod ju över O-ringen på grund av world games, så bästa länslöparna i sammandraget blev Tisarens Simone Niggli (fyra i damklassen; Josefin Tjernlund blev 15:e, Lilian Forsgren 16:e) och Daniel Attås (15:e i herrklassen). Tjernlund och Forsgren blev sedan uttagna, tillsammans med Regborn, till världscupen, medan Attås för andra gången i karriären kommer att få springa Euromeeting där Tisarens Ellinor Eriksson kommer få göra landslagsdebut (och där även Andrea Svensson kommer få springa) och dit även Tjernlund och Forsgren fått varsin plats trots att inte så många andra dubblerar.

Och Wiker, hon fick kliva av maratonloppet i friidrotts-VM redan efter tolv kilometer på grund av fotproblem. Andra raka världsmästerskapet där Hälleforslöparen inte kunnat göra sig själv rättvisa på grund av strul, och det är förstås inget kul. Men maratonlöpare blir som bekant bara bättre med åren.

Annars då? Tja, Lisa Bergdahl blev 24:a på 10 000-metersloppet i U22-EM i friidrott och i helgen tog hon U22-SM-brons på halva distansen (KFUM Örebros Jack Karlsson och Jonatan Gustafsson gick till final på 1 500 meter för 19-åringar, blev åtta respektive tolva, Alexander Larsson blev sexa på 800 meter; i ungdoms-SM tog Åsbros Klara Frih SM-guld på 800 meter [och därtill brons på 300 meter] medan KFUM:s Melker Forsberg blev femma både på 500 meter 2 000 meter hinder). Mountainbikestjärnan Matthias Wengelin tog SM-silver i sprint (hade det lite struligare i crosscountry där han körde av kedjan och i spurten på Cykelvasan där han tappade sadeln [!]), och har därtill hunnit med bland annat en andraplats i Finnmarksturen (på målfoto mot Emil Lindgren) och en sjätteplats i Engelbrektsturen (där Almbys Alexander Ehrlin vann juniorklassen). I mountainbikeorienterings-EM blev Garphyttans Marcus Jansson ”som vanligt” bäste svensk i alla individuella lopp (20:e i sprinten, 24:a i medeldistansen och 27:a i långdistansen; i stafetten blev Sverige åtta), landslagsdebuterande örebroaren Karin E Gustafsson 22:a, 32:a respektive 34:a i de tre individuella distanserna, nia tillsammans med Linus Karlsson Mood i mixedsprintstafetten (Nadia Larsson verkar ha stämplat bort Marcus chanser redan på förstasträckan) och åtta tillsammans med Nadia och uppflyttade Karlskogatjejen Erica Olsson (som egentligen var på plats för att köra U17-EM) i stafetten. Mot de jämnåriga var Erica åtta i sprinten, 20:e i medeldistansen, 15:e i långdistansen och sexa i mixedsprintstafetten. Och så har det bränts av fyra deltävlingar i långloppscupen: Semesterhalvmaran (som en välbekant duo i form av Erik Anfält och Mikaela Kemppi vann och där ett par hyggliga skidåkare gjorde upp om segern i milloppet; Bob Impola fick revansch för andraplatsen där genom att ta hem segern i årsdebuten i Moto tour i veckan), Dalenrundan (där Liduina van Sitteren och Erik Segelberg blev bästa länslöpare), DM över 10 000 meter (där Per Sjögren hem dubbla DM-guld på fina 32.29, och Kemppi fixade DM-tecken nummer sju och åtta för året) och senast Stripastafetten (där Örebro AIK tog hem både dam- och herrklasserna och Kemppi fixade ännu en seger), resultat som gör att Kemppi nu bara är en tävling från att säkra totalsegern (tvåan van Sitteren är den enda som kan komma ikapp, har fortfarande chans att nå 64 poäng, Kemppi har redan 62) medan Sjögren och Heshlu Andemariam delar ledningen i herrklassen. Anfält missade de tre sistnämnda loppen eftersom han var norröver, sprang in som trea i Salomon 27K och fyra i Kia fjällmaraton under Fjällmaraton-veckan i Åre där Lilian Forsgren blev sjua i damklassen i maraton och äkta paret Fredrik och Julia Johnsson blev trea i parmixedklassen (men coolaste loppet var ändå Bergslagsleden på fem dagar där alla var segrare). Simon Skoglund och Ulrika Hammarskiöld vann Vretstorps triathlon (som blev årets största i länet efter att Örebros blev inställt, från Viker har jag inte ens lyckats hitta några resultat, bara bilder). Och i Karlstad swimrun slog tidigare världsmästarna från Nora, Bibben Nordblom och Lotta Nilsson, inte bara alla andra damlag utan dessutom alla herr- och mixedlag.

Har jag missat något? Säkert massor. Hör av er om det är något väsentlig som jag borde kolla upp! Ni har min mailadress och mitt telefonnummer här intill!

Själv har jag framför allt tränat på rätt bra i sommar. Kanske inte så många hårda pass som jag borde, men bra mängd. Jag har, förutom The Hill marathon, bara sprungit Svartåloppet, där jag var över fyra minuter bättre än i fjolårets genomklappning men lika mycket sämre än min bästatid från 2014. I fjol var jag 17:e man i mål på en tid över 1.14, i år 51:a på en tid strax under 1.10, allt beroende på att loppet i år fått seedningsstatus till Lidingöloppet, vilket lockade rekorddeltagande i den 37:e upplagan av 14-kilometersloppet. I och med att Degernässimmet blev inställt blev det bara tre grenar i årets Degerforsklassiker, som jag nu genomfört för femte gången. Nästa tävling blir Bergslagsleden ultra om två veckor.

Racerapport: The Hill marathon

Vanligtvis skriver jag bara längre racerapporter från mina stora mållopp (i år Örebro backyard ultra och Bergslagsleden ultra), men den här gången blir det ett undantag. Efter lite slögoogling hittade jag så sent som i måndags The Hill marathons i värmländska Sulvik, strax utanför Arvika, och trots att anmälan till loppet hade stängt slängde jag iväg ett mail eftersom det var en typ av tävling jag helt enkelt inte kunde motstå: Upp och ned, upp och ned i en backe ute i skogen, så många varv (63 upp, 62 ned, starten var i botten och målet på toppen) att det blev ett helt maraton (jag återkommer till hur långt loppet egentligen blev). Loppet var därtill klart Barkley marathon-inspirerat (se den magiska dokumentären ”The Barkley Marathons: The Race That Eats Its Young” om den svintuffa amerikanska förlagen, om ni inte redan gjort det; det är en av de bästa löpardokumentärer som gjorts och finns att betitta på allehanda streamingtjänster), komplett med hemlig starttid (man blev anmodad att vara på plats 6.30 på lördagsmorgonen, och sedan dröjde det en timme innan tävlingsledaren annonserade att loppet skulle starta om en halvtimme genom att ringa i en klocka), en registreringsskylt som obligatorisk del av anmälningsavgiften (vilket möjligen inte har lika stor poäng i Sverige där skyltarna inte skiljer åt i olika delar av landet som de gör i USA) och tapout istället för DNF. Men till skillnad från Barkley, med sina fem slingor som ska besegras på 2,5 dygn, bjöd The Hill alltså på en enda backe. Upp och ned, upp och ned. Visst låter det oemotståndligt? Det tyckte i varje fall jag. Årets upplaga var de tredje, och nytt för i år var att stavar förbjudits och att en 50-milesklass, alltså ett drygt 80 kilometer långt lopp, införts med 113 uppförsbackar och 24 timmars reptid (på maran får man hålla på i tolv timmar, en utökning från tio i fjol). Deltagarantalet var begränsat till tio löpare i varje klass, men bara fem hade anmält sig i år: Jag och Joanna Bergkvist (med starka swimrunmeriter) i maratonklassen och Tobias Lindström (som klarat av både TDG och PTL, två extremultratävlingar över 30 mil i Alperna, och några av de mest krävande loppen i världen), Anders Widmark (som gjort otaliga 100-mileslopp och kvalat till UTMB) och Morgan Sundin. Jag tror ingen av oss hade just The Hills som årets stora mål, men som äventyr och utmaning var det ett perfekt lördagsnöje, och därtill ett suveränt arrangemang av Remy Brändefalk som servade löpare och publik timme efter timme.
8.00 gick startskottet (”varsågod och spring”, sa Remy), och så knatade vi på uppför backen. Jag tog sällskap med Tobias första två varven, men sedan satte han ett något högre tempo (han ville bli av med så många varv som möjligt innan solen stod för högt eftersom han visste med sig att han hade problem med värmen). Mitt egna mål var fjolårets banrekord, satt av Mikael Andersson förra året, på 8.42. Det innebar snittvarv på 8.20, och eftersom man får räkna med tidsspillan under andra halvan öppnade jag med planen att lägga alla varv, så länge jag orkade, under åtta minuter. De flesta av de 20 första hamnade någonstans runt 7.50 (5.30 upp [bara gång, inte ett löpsteg], 2.10–2.20 ned [bara löpning]), och eftersom Tobias, som skulle hålla på betydligt längre, kostade på sig lite mer tid i varvningsområdet (jag försökte begränsa tidsspillan till tio sekunder per varv de gånger jag drack [vartannat varv], 30 de gånger jag behövde äta något [betydligt mer sällan]) så var jag snart uppe i ledning. Det ska dock sägas att jag, vid sidan om Morgan som hade ont i ett knä och inte kunde springa nedför, nog var långsammast i tävlingen (om än inte med stor marginal) och tog tid på de andra endast genom att låta bli att vila/stanna i varvningsområdet.
Förbi varv 20 och 30 och några till lyckades jag hålla upp en hygglig fart och byggde hela tiden en buffert på banrekordet, och halvvägs hade jag runt 14 minuter till godo. Men sedan började backen, solen (22–24 grader i skuggan timme efter timme – årets varmaste dag i Arvika, intygade lokalborna) och distansen ta ut sin rätt, så att säga.
Backen, ja. Enligt förhandsuppgifterna skulle den vara 700 meter lång och ha 4 000+ höjdmeter totalt. Det skulle alltså ge 43 800 meter totalt och cirka 63,5+ höjdmeter per varv. Sanningen, enligt min förvisso lätt opålitliga gps-klocka, var en helt annan: Den gav 743 meter och 88 höjdmeter per varv (23,7 procents snittlutning i backen!) för totalt 46,5 kilometer och 5 592 höjdmeter. Något problem? Inte alls. Det var lika för alla och därtill en ännu något större utmaning (och redan efter första varvet kände man ju till förutsättningarna). Backen bestod till 340 meter av en fin och slät gammal skogsväg, och följt av en stig på 30 meter upp till den övre varvningen.
Redan när jag närmade mig 40:e varvet insåg jag att det inte gick att elda på kroppen för att nå banrekordet, och jag slutade försöka pressa mig mot det och hitta istället en ny ”bekvämlighetsfart” på jämna tio minuter per varv. Jag var i det läget 1,5 varv före tvåan Anders, som tuffade på i förbluffande jämnt tempo hela dagen, och ytterligare något före Joanna som ju egentligen var tvåa i min klass. I det läget var vi alla väldigt jämna eftersom jag tog längre tid på mig på varven och de andra tog mer tid på sig i varvningen.
Sista 20 varven fick jag kicka in pannbenet, men det blev aldrig riktigt jobbigt, jag fick aldrig någon riktig kris, och jag höll mina tiominutersvarv hela vägen och min plan för att dricka och äta som jag gjort upp på förhand. Jag tuffade på, helt enkelt, även om tiden rann iväg, och när jag till slut kavade mig upp för backen för 63:e och sista gången stod klockan på 9.42 istället för 8.42, som var gällande banrekordet (i fjolårets lopp var det förvisso tillåtet att använda stavar och att det gick en ljummen senaugustidag, men jag tror ändå inte att jag hade klarat Mikaels tid; jag var trots allt en hel timme ifrån). Men ändå: Jag var först upp på toppen, och vann min första tävling någonsin (större Degerforsklassikerns orienteringsmoment), även om den förvisso bara hade fem deltagare. Jag fick mitt livs finaste ”medalj” (ett stycke specialdesignat Glavaskiffer), en färdkäpp, en snygg t-shirt och – framför allt – kramar av alla mina medtävlande.
Joanna, som länge bara var två–tre varv bakom, hamnade i kris med sex varv kvar och mådde illa, men fick hjälp av Remy och kom på benen och avslutade otroligt starkt och gick i mål som tvåa på 10.35. Tobias var märkt av värmen och valde att kliva ned till maratondistansen och tog mållinjen på 11.35 (kämpade sig alltså med god marginal in under maxtiden) medan Morgan också kämpade med hettan och på grund av den och sitt strulande knä tvingades ringa i klockan efter elva timmar och 44 varv. Anders tuffade dock på genom natten, i samma oförtröttliga tempo, och klarade som första löpare någonsin ut 80-kilometersdistansen på 21.40. Om min gps-klocka stämmer hade han då alltså avverkat 83,6 kilometer och 9 950 höjdmeter – en enorm prestation.
Kroppen? Tja, låren var förstås slitna, inte minst av nedförsbackarna, men jag hade konstigt nog inga som helst problem med fötterna. Fjolårssegraren Mikael, som var med i arrangörsstaben den här gången, berättade att han tappade naglar och hade rejält ont i fötterna då (förmodligen mest beroende på alla stötar i nedförslöpningen), men jag hade inte ens en blåsa, en enorm skillnad mot Örebro backyard ultra förra månaden. Efter ÖBU tvingades jag till två veckors rehab, främst på grund av en svullen fotled, men nu är jag nog snart på banan igen, som det känns.
Remy frågade mig direkt efteråt hur det här loppet stod sig i tuffhet jämfört med andra jag gjort. En svår fråga att svara på. Tekniskt är Tromsø skyrace det överlägset överjävligaste jag gett mig på (jag tog mig vatten över huvudet men lyckades ändå komma ut, och i mål, på andra sidan), och pannbenskrävande och kroppsnötande var nog de 24 timmarna i Kvinnersta i juni snäppet tuffare (och snackar vi hjärta och lungor är ju varenda sketet femkilometersrace man harvat sig igenom alltid värst). Men The Hill hade ändå något speciellt. Det konstanta nötandet upp och ned, att det aldrig fanns någon vila (endera dra sig uppför eller vräka på nedför, inte en platt meter; rundningsmärket på toppen var en liten träpinne, i botten vände man mitt på vägen), att framsidorna och baksidorna och framsidorna och baksidorna av låren fick sig omgång efter omgång efter omgång av branter och stötar tills de till slut var nära att ge upp (men för min del gick det aldrig riktigt så långt; begränsningen sattes i början av pulsen – jag ville inte gå över 85 procent av maxpuls i början när jag visste att jag skulle hålla på i åtta–nio–tio timmar och de sista fem–sex timmarna av den där mattheten som kommer över en efter det timtalet kontinuerligt slit). Däremot tror jag inte att jag hade klarat mig till mål, under de 24 timmarna, om jag hade startat i långa klassen, 50 miles (å andra sidan kan jag tänka mig få typer av lopp som skulle kunna passa mig bättre, min enda uppsidor som löpare är att jag älskar uppförsbackar och har ett tjockt pannben; och även om jag under de fem dagarna från anmälan till loppet den här gången inte hann göra ett enda specifikt träningspass så har jag genom åren gjort otaliga intervallträningspass där jag löpt upp och ned för en slalombacke 10–20 gånger). Det loppet, 50-milesvarianten, kan mycket väl vara ett av Sveriges tuffaste, speciellt om man tar reptiden i beaktande. Jag har enorm respekt för Anders som klarade utmaningen, och för Morgan och Tobias som vågade ge sig på den.
Upplevelsemässigt kan man ju tycka att en backe är en backe, att det blir monotont och mest handlar om att gräva djupt och härda ut – men någonstans i det där lär man sig ju också något om sig själv. Och därtill är ju ultralöpning en omvittnat social tävlingsform där man springer runt och snicksnackar om tidigare och kommande lopp, krämpor, toppar och dalar och livets övriga väsentligheter. Ändå upplever jag alltid att man aldrig riktigt hinner prata till punkt (jag har väl inte sprungit något tillräckligt långt lopp, ännu). Men vad jag kan säga om just The Hill var att småskaligheten kombinerat med den extrema bankaraktären skruvade upp den familjära stämningen ännu ett par snäpp: Vi var verkligen där för att kämpa tillsammans, inte för att göra upp om någon seger, vi fem som stod på startlinjen och sedan svettades en lång, het julidag tillsammans. Tack alla fyra, och tack till Remy och Mikael för ett topparrangemang, och till alla som kom och tittade och hejade!
Om jag kommer tillbaka nästa år? Absolut! Om det bara passar in i tävlingsschemat och Remy ger mig en plats så tänker jag definitivt återvända till underbara Sulvik (men vi kan väl ta ett lite mer barmhärtigt väder då, va?). Om jag vågar prova 50-milesvarianten nästa gång? Den som lever får se.

Mina mellantider per tio varv:
1–10: 1.16.40 (snitt 7.40).
11–20: 2.36.55 (snitt 8.01).
21–30: 4.00.25 (snitt 8.21).
31–40: 5.40.50 (snitt 10.02).
41–50: 7.25.35 (snitt 10.28).
51–60: 9.14.25 (snitt 10.53).
61–62,5: 27.35 (snitt 11.02).

Nedan kommer lite blandade bilder från loppet (och en film där jag intervjuas [det är något som inte händer särskilt ofta …] av Remy och Mikael finns här), många fler finns på tävlingens facebooksida:

Starten. Jag, till vänster, och Tobias tog täten. Foto: Remy Brändefalk
Utsikten var lika fin som vädret. Foto: Remy Brändefalk
Varje varv skulle man sätta ett kryss på tavlan för att markera att man varit där. Foto: Dennis Brännmyr
Brantaste delen av banan, drygt 30 procent motlut. Foto: Dennis Brännmyr
Mållinjen – välkommet efter nio timmar och 42 minuters slit upp och ned. Foto: Dennis Brännmyr
Konditionsbloggare tillsammans med tävlingsledare Remy Brändefalk. Foto: Dennis Brännmyr
Den sviktade pulskurvan när det inte längre gick att hålla upp farten, den aldrig sviktande temperaturkurvan, de snygga benen innan doppet efter loppet och den ännu snyggare tröjan. Foto: Jonas Brännmyr/faksimiler

Mina mållopp genom tiderna (med länkar till racrapporter):
Stockholm marathon 2009: 4.23.48.
Lidingöloppet 2010: 2.56.03.
Stockholm jubileumsmarathon (42 195 meter) 2012: 3.27.53.
Skåla opp 2013: 1.48.35.
Mont blanc marathon 2014: 5.11.55. (Mont blanc km vertical 2014: 56.21)
Sweden skyrace 24: 8.14.
Bergslagsleden ultra 2014: 4.59.37.
Lurs backyard ultra 2015: 18 varv/timmar (112,5 kilometer).
Tromsö skyrace 2015: 11.21.17.
Sälen fjällmaraton 2015: 3.57.56.
Bergslagsleden ultra 2015: 5.07.06.
Örebro backyard ultra 2016: 19 varv/timmar (127,5 kilometer).
Bergslagsleden ultra 2016: 5.28.11.
Borås 6-timmars 2016: 56 346 meter.
Örebro backyard ultra 2017: 24 varv/timmar (160,7 kilometer)
Kommande mållopp:
Bergslagsleden ultra 2017.
Niesenaluf 2018.