Ingberg sprang på 2.48 i Valencia – Anfält bröt halvvägs: ”Besviken? Nej faktiskt inte”

Erik Anfält gjorde ett gott försök, men tvingades bryta halvvägs i Valencia marathon på grund av den lättare lårskada han dragits med sedan Kilsbergsleden för två veckor sedan. Örebrolöparen visste redan på förhand att målet han satte upp när han började träna för loppet för en månad sedan – all-in för personligt rekord – var omöjligt på grund av de där problemen, och öppnade därför med 1.14 på första halvmaran att jämföra med 1.10.30 i pers-loppet på samma bana i fjol. Så långt kändes låret ändå under kontroll, skriver han på instagram: ”Så pass att jag nästan börja[de] tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. Men så börja[de] låret dra ihop sig och krampa. Skit också.”
Så Anfält gjorde det enda rätta och klev av. ”Besviken? Nej, faktiskt inte”, skriver han på instagram och fortsätter: ”[Jag] hade redan innan start bestämt mig för att inte göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en megaflopp.”
I stället ägnade Anfält resten av förmiddagen åt att heja på sina klubbkompisar Martin Ingberg, Fredrik Johnsson och Ludvig Börjesson, som gick i mål på nettotiderna (har inte sett någon lista med bruttotider än) 2.48.19, 2.51.08 respektive 2.58.42. För Ingberg innebar det ett pers med över fem minuter (från Barcelona i mars, och jämfört med förra hösten har han blivit nästan nio minuter snabbare!), och ett rejält kliv mot topp 100-listan över länets snabbaste maratonlöpare genom tiderna (2.47.52 krävs just nu).
Börjesson har gjort 2.41.54 tidigare och sprang första 30 kilometerna i tempo för att 2.37 – men sedan tog det stopp. Tvärstopp. ”Det började dra och spänna i typ varenda muskel redan redan efter 28 kilometer och jag förstod där och då att något inte stod rätt till. Efter kort mental härdsmälta då jag insåg att loppet var kört bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle lotsa vraket i mål och från 34 blev det 75/25 gå/spring in till mål”, berättar Börjesson på sitt låsta instagramkonto.
Även Johnsson, som tidigare gjort 2.48.13 på maran, tappade en del sista biten. Han var två minuter före Ingberg vid halvmarapasseringen (1.18.25 på Börjesson, 1.21.32 på Johnsson, 1.23.31 på Ingberg), men fick också bekymmer runt 30 och var inhämtad av klubbkompisen strax före 40 och nästan tre minuter bakom i mål. ”Första krampen vid 32 kilometer, förvånad och överraskad, drog ner pace, hjälpte tyvärr inte mycket. Bestämde mig för att det finns värre saker i livet än att avsluta en mara dåligt, blandad löpning och promenad på slutet, en del high fives med kidsen längs banan”, skriver Johnsson på Instagram.

Trots linnex och kompressionsbrallor ville låret inte riktigt springa en hel mara idag. Besviken? Nej, faktiskt inte. Hade redan innan start bestämt mig för att INTE göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en mega flopp. Uppvärmningen kändes "ok". Planen när starten gick var att springa och njuta av den fantastiska atmosfären runt detta lopp samt att jag skulle bryta om låret signalerar att det inte vill springa mer. Det kändes överaskande bra i låret första 20 kilometrarna. Så pass att jag nästan börjar tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. MEN så börjar låret dra ihop sig och krampa. Skit också. För att göra den "riktiga" brytningen lite lättare för mig själv stannar jag först till och gör 1:an vid en ganska torr palm 😃. Efter det ser jag ryggen på @freddaeriksson. Jobbar ifatt honom och den klungan han låg i men egentligen mest för att verkligen peppa Freddan som såg riktigt stark och fin ut. Sen klev jag av på riktigt vid ca 25 km. Väldigt nöjd med det beslutet. Hade varit väldigt besviken på mig själv om jag hade fortsatt trots att låret bad om att få stanna. Efter den definitiva brytningen stannar jag till ett tag för att heja på @ludvigborjesson, @mikaelasaga, @runningfrippe @ludvigborjesson som jag visste var bakom mig. De ser riktigt starka ut allihop 💪. Sen går jag någon kilometer genom en park bort mot mål för att kunna se målgången. Stort grattis till kanonlopp av @freddaeriksson, @mikaelasaga och @martingberg!! @ludvigborjesson och @runningfrippe krigar också på bra hela vägen in i mål. Och jag själv är långt ifrån ett bittert vrak. Låret fick bestämma, det kommer nya lopp och Valencia i goda vänners lag är inga fel 😎

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

Vi hade i alla fall tur med vädret. Helt enligt gameplan till 30k, vettiga ben och bra flyt. Första krampen vid 32k, förvånad och överraskad, drog ner pace, hjälpte tyvärr inte mycket. Bestämde mig för att det finns värre saker i livet än att avsluta en mara dåligt, blandad löpning och promenad på slutet, en del high fives med kidsen längs banan. Grym publik, fick höra mycket "Vamos Frippe". Kan verkligen rekommendera detta arrangemang! Och tack @julis76 för att du står ut med att jag leker löpare. Och tack @c.christian.mundt för ett riktigt bra träningsupplägg, har varit bra och kul! Nu blir det öl och snus, och glöm inte, maran är alltid maran. #löpning #jagspringer #running #laufen #juoksu #corrida #garmin #newbalance #ullmax #enervit #valenciamarathon #örebroaik #gubbarsomlubbar #race #kramp

A post shared by Fredrik Johnsson (@runningfrippe) on

I den klassiska sprinten som avslutade Gällivarepremiären var Karlslunds Maria Gräfnings enda länsåkaren till start, men å andra sidan gjorde den numera mest långloppssatsande ex-landslagsåkaren en finfin insats när hon tog sig vidare från prologen som 26:a av 68 startande. I kvartsfinalen tog det dock stopp när Gräfnings blev femma (sedermera fyra efter att ryskan Alisa Zhambalova diskats). Det gav en 20:e-plats i sammandraget.

I Vinterspelen, säsongens första tävling i Tybblelundshallen som avgjordes i går, spurtade fjolårets långloppscupsvinnare Jakob Nilsson ned 18 år yngre Wilhelm Bergentz med sju tiondelars marginal över 3 000 meter, 9.28,13 mot 9.28,80 (Malungs Håkan Eriksson, som tog tredjeplatsen elva hundradelar bakom Bergentz, slog faktiskt svenskt M55-rekord med ett par sekunders marginal). Maria Eriksson sprang på 11.39,54 och tog en tredjeplats i damklassen.

Anfälts kamp mot klockan – kämpar mot skada dagarna före Valencia marathon: ”Låret inte löpbart”

Det var i Valencia marathon, för två år sedan, som Erik Anfält satte sitt personliga maratonrekord, 2.25.03 – den bästa tiden en löpare från länet sprungit 42 195 meter på de senaste 30 åren, och bara 3.17 från distriktsrekordet som han nästan, nästan var i from att hota då (han kände själv att han inte fick på den perfekta träffen just den dagen, att det kunde gått ännu lite fortare med tanke på formen i övrigt). På söndag är tanken att Örebrolöparen ska stå på startlinjen i Valencia igen, och målet när han annonserade starten den 22 oktober var att slå det två år gamla perset. Men en lättare sträckning i baksidan av högerlåret, som Anfält ådrog sig när han blev tvåa i terrängloppet Kilsbergsleden förr lördagen sedan, hotar nu hans start i Spanien.
På instagram berättar Anfält att han inte kunnat springa sedan loppet utan varit hänvisad till träningscykel och crosstrainer, och att det fortfarande är mycket osäkert om han hinner tillbaka i tid.
”Skadan i sig (troligtvis en lättare sträckning) är nog inte särskilt allvarlig men tiden till Valentia marathon börjar bli ganska knapp. Handduken har jag dock inte kastat in än. Har lagt upp en plan för närmaste veckan tillsammans med Johnny (Sellvén) på Naprapat Nollnitton. Han har hjälpt mig förr”, skrev Anfält på instragram i onsdags, och  i lördags fyllde han på med ännu en uppdatering: ”Att ge upp är bland det tråkigaste jag vet. Låret är inte löpbart än men det känns bättre och bättre för varje dag som går. Åtta dagar kvar. Hoppet lever.”
Det är alltså bara att hålla tummarna.
Anfält är inte enda örebroaren som är anmäld till Valencia marathon. Jag har inte lyckats hitta någon startlista, men i sociala medier har i varje fall Ludvig Börjesson och Fredrik Johnsson bekräftat att de ska ned och springa fort.

Bloggaren tillbaka på anständig nivå – och långloppscupen lever in i finalen

Precis hemkommen från Kilsbergsleden, och för en gångs skull stod jag själv på startlinjen. Annars brukar jag vara sliten, sjuk eller allmänt indisponibel just den här helgen (även om jag varit på plats vid Karlslunds motionscentral fem år i rad eller så), och enda gången jag tidigare deltagit var som pacer åt sambon för tre år sedan (det slutade med att hon trampade snett och fick ägna andra halvan av loppet åt att överleva. Men den här gången löpte jag själv, och målet efter två riktigt bra träningsmånader blev för mig rätt tuffa 65 minuter. Jag trodde länge att det var omöjligt, sedan att jag klarade det – men i mål stannade klockan på 1.05.11. En liten miss, men mitt stora mål var egentligen att hålla under 4.30-tempo hela vägen, och det klarade jag (räknade på förhand märkligt nog på att loppet var 14,4 kilometer – det var därför jag trodde att jag hade klarat målet när jag passerade 13 kilometer med 4.30-snitt på klockan och kände att jag skulle orka hålla det –  men det är 14,7, vilket gör att jag hade behövt hålla 4.25-snitt, och jag landade på 4.26). Att jag dessförinnan ett tag trodde att jag inte skulle klara det berodde på att jag kände mig rätt sliten i vaderna redan efter sex kilometer, men det lättade, och halvvägs (efter 7,3, jag har ett mentalt märke där, eftersom jag gjort många träningsvarv i Karlslund) så kände jag mig plötsligt lätt och plockade massor av ryggar på vägen tillbaka. Med fyra kilometer kvar fick jag på långt håll syn på Maria Erikssons rygg, men Startlinnet närmade sig alltför långsamt, och i sista kurvan hade jag gett upp möjligheten att komma ikapp. Men med en riktig långrökare till spurt lyckades jag på något sätt (det kändes rent tarvligt, faktiskt) kliva förbi precis före mållinjen (i resultatlistan är jag 1,1 sekund före). Det sköna med det var att jag fick ta ut mig totalt, tömma de sista krafterna, i det som blev mitt sista riktiga lopp den här säsongen (det har ju inte blivit så många – av mållopp blev det bara Örebro backyard ultra sedan jag tvingades ställa in Bergslagsleden ultra). Tack för den ryggen, Maria!
Även om jag inte riktigt nådde målet om 65 minuter så känns det skönt att vara tillbaka på en (för mig) anständig nivå. Sommaren 2016–sommaren 2017 var en vråltung period där alla min kurvor pekade spikrakt nedåt trots att jag tränade enligt ordning. Men nu känns det som att jag fått ordning på kroppen igen (det verkar ha varit det brutalt dåliga blodvärdet som spökade), och det känns skönt att kunna trycka på lite igen.
Nu blir det tårta. Eller i varje fall marängsviss. För att tjäna några kilo (och därmed sekunder) brukar jag alltid sluta äta godis och fikabröd den sista mars (i år dock den sista februari), och sedan hålla i det tills tävlingssäsongen är över. Inget sött förrän sista mållinjen är tagen. Den togs i dag. Nu blir det att ladda om för nästa år som, åtminstone, kommer att innehålla Örebro backyard ultra, Niesenlauf, Lur backyard ultra, Kilsbergen trailrun och Bergslagsleden ultra. Vi ses på nästa startlinje!

I täten dök både Valencia marathon-satsande Erik Anfält och rehabande Mikaela Kemppi upp i det äldsta och finaste loppet som deras Örebro AIK arrangerar. Ingen av dem fick dock med någon segerkrans hem: De la i stället Finspångs Johan Fagerberg (tvåa bakom Linus Rosdal) och Motalas Johanna Eriksson beslag på. Anfält blev tvåa i herrklassen på sin näst bästa tid i tävlingen (2015 hade han draghjälp av Rosdal och sprang in som tvåa på 48.19, nu gick han in på 49.45, 49 sekunder bakom Fagerberg). Kemppi blev trea, och fick för andra helgen i rad se sig slagen av klubbkompisen Liduina van Sitteren (som i långa terräng-DM senast blev den första länslöparen vid sidan om Josefin Gerdevåg att besegra Kemppi utomhus på 4,5 år), som i sin tur blev tvåa bakom Eriksson. Eriksson på 56.28, van Sitteren på 58.23, Kemppi på 1.03.07 (i fjol vann Kemppi på 57.50). I herrklassen blev Ludvig Börjesson trea på 52.39.
Femman på herrsidan, Per Arvidsson, såg till att hålla liv i långloppscupen till finaltävlingen i Östansjö den 9 december (Lucialoppet). Eller, egentligen var det totalledaren Per Sjögren som gjorde det genom att inte starta. Resultatet innebär hur som helst att Arvidsson nu tar hem cupen om han vinner Lucialoppet samtidigt som Sjögren inte blir topp sex. Vid alla andra scenarior tar Sjögren hem totalsegern på herrsidan (på damsidan har ju Kemppi redan säkrat titeln).

Erik Anfälts besked – springer Valencia marathon: ”All-in”

Erik Anfält hade tårar i ögonen när han efter ett års skadehelvete klev i mål som segrare i Ultravasans 45-kilometersklass för två månader sedan. Sedan har han, med Erik Anfält-mått mätt, fortsatt att tävla rätt sparsamt (seger i Blodomloppet bara fem dagar efter Ultravasan, förvisso, men sedan ”bara” Bergslagsleden ultra [kross av egna banrekordet], Lidingöloppet [en 20:e-plats] och Åstadsloppet [en tredjeplats som blev en seger som blev en tredjeplats] på två månader). Men nu har Anfält bestämt sig för att inte avsluta säsongen utan tvärtom försöka kräma ur något ännu bättre ur den 41-åriga kroppen: I Valencia marathon den 19 november. Det meddelar Anfält på instagram.
Det var där Anfält satte sitt personbästa (2.25.03, nettotiden 2.24.55) för två år sedan, den bästa tiden av en länslöpare sedan Lars Hagbergs och Rolf Barrs dagar på 80-talet. Kan det bli en ännu bättre tid den här gången? Kanske.
”Med exakt fyra veckor kvar till Valencia marathon tycker jag att jag ligger i perfekt slagläge. Långt ifrån toppform och långt ifrån perfekt känsla i kroppen men det går helt klart åt rätt håll och viktigast av allt, motivationen finns där”, skriver Anfält på instagram. Stefan Ehrin frågar honom i kommentarsfältet vad planen är. Svaret? ”All-in”.

Anfält vann Åstadsloppet – när ”vinnaren” och Regborn diskades: ”Snöpligt tilldelad förstaplatsen”

Efter en arbetsdag i Stockholm kom jag hem till Örebro och nåddes av märkliga besked. Både ettan och tvåan i Åstadsloppet, Johan Fagerberg från Finspång och Örebros orienteringsstjärna Martin Regborn, diskades – efter att av förcyklisten ha letts fel och sprungit för långt (!). Jag har tyvärr inte hunnit prata med någon av de inblandade, och nu är klockan lite mycket för att börja ringa runt, men det är ju inte utan att man drar en direkt parallell till Bill Impolas diskning i La Diagonela häromåret (då han i klar ledning och på väg mot karriärens största seger leddes fel av tv-skotern). Man har ju alltid som idrottare ett personligt ansvar att hålla koll på banan, men det är ruggigt snöpligt när funktionärerna visar fel väg. Och frågan är varför de kände sig tvungna att diska Fagerberg och Regborn, enligt min mening ger Svenska friidrottsförbundets paragrafer för landsvägslopp ett visst utrymme för tolkningar: ”Tävlade får tillfälligt lämna markerad bana under förutsättning att han/hon därmed ej förkortar sin löpsträcka” och även om de kom upp på vägen längre fram så är det bara ”normalt” och inget krav att ”tävlande [skall] gå in på bana på samma ställa som han/hon lämnade bana”. Om löparna inte vann någon fördel av fadäsen, vilket jag förstått att de inte gjort, och det inte heller fanns någon intention att fuska, vilket det definitivt inte gjorde, borde det därmed finnas utrymme för att låta resultaten stå. Men KFUM Örebro, som arrangerar tävlingen, kände sig uppenbarligen tvungna att diska duon (och jag har alldeles för lite fakta för att bedöma om det var riktigt, jag vet ju inte ens var de sprang fel), vilket gjorde att Erik Anfält fick segern i herrklassen på 1.10.58 (exakt två minuter före Akeles Fredrik Eriksson, Ludvig Börjesson blev näst bästa länslöpare på sjätte plats med 1.16.06, även Oskar Arlebo, Fredrik Johnsson och Fredrik Rådström, på 1.18.01, 1.19.46 respektive 1.19.58 gick under 1.20). Fagerbergs och Regborns strukna tider var 1.08.39 respektive 1.09.01 (vilket hade gjort Regborn till sjua genom tiderna i distriktet, men liksom i sin första halvmara fick han inte heller nu i sin andra något resultat med sig …).
Inte det roligaste sättet att få en seger, naturligtvis, vilket Anfält konstaterade på instagram: ”Jag har vunnit loppet två gånger tidigare. Och i år blev jag, ganska snöpligt, tilldelad förstaplatsen igen. För tyvärr, och det menar jag verkligen, blev den rättmätiga ettan Johan Fagerberg och den rättmätiga tvåan Martin Regborn felvisade lite drygt halvvägs in i loppet.”
”Har tagit det rätt lugnt i veckan och är inte alls tränad för 21 kilometer platt asfalt, så tiden 69.01 är inte så mycket att skryta med. Tyvärr inte pb då jag och vinnaren i loppet blev visade fel av ledarcykeln på ett parti av banan. Blev visserligen 20 meter längre för oss, men vi sprang ju inte den korrekta banan. Brorsan Fredrik Regborn innehar därmed fortsatt familjerekordet på halvmaran”, skriver Regborn på sitt instagramkonto.
Regborn tog ju på något sätt ändå hem den av mig så emotsedda superfajten (om man räknar den strukna tiden, men löpmässigt var han ju i varje fall starkare än Anfält för dagen även om det var lätt ironiskt att det var orienteraren som sprang fel), som kom av sig lite när Linus Rosdal lämnade DNS och Thomas Chaillou sprang (och vann) tiokilometersklassen i stället.

Förra året ströks ju alla poäng från Karlslundsloppet i långloppscupen när funktionärer viftade täten åt fel håll, men då var det fler än två löpare som sprang fel, och dessutom påverkade resultatet totalställningen i cupen vilket inte är fallet den här gången (Fagerberg tävlar ju för Finspång, och Regborn gjorde sin första start för året).
Josefin Gerdevåg var starkast av länsdamerna på halvmaran, om än nästa 7,5 minuter över sitt eget distriktsrekord från förra våren (sedan dess har hon ju hunnit föda barn) när hon tog andraplatsen bakom Finspångs Ida-Maria Nicklasson på 1.24.05. Erica Lech och Liduina van Sitteren var övriga damer under 1.30, med 1.24.46 respektive 1.25.12.
Den insats som imponerade mest på mig var nog ändå 15-årige Wilhelm Bergentz seger, och tid, i herrarnas femkilometersklass: 16.36. Fem år äldre Abdiqani Khadar var fyra sekunder bakom, hade möjligen vunnit om det inte vore före att även han sprang fel i början (men han klarade sig från diskning).
Julia Johnsson var bästa länsdam på milen, trea totalt på 42.08 bakom Götas Anne Ellström och Team Cykelcitys elittriathlet Emma Graaf, medan Louise Sundström var snabbast på femkilometaren med 19.30, 18 sekunder bakom segraren Jennie Hurkmans från Tureberg.
Kollegorna från allmänredaktionen bjussar på massor av bilder och tv från tävlingen i den här pluslåsta artikeln!

Bild från dagens Å-stadslopp. Ett mycket fint lopp och arrangemang som jag har deltagit i de flesta upplagor sen 2006 då loppet arrangerades för första gången. Jag har vunnit loppet två gånger tidigare. Och i år blev jag, ganska snöpligt, tilldelad första platsen igen. För tyvärr, och det menar jag verkligen, blev den rättmätiga ettan Johan Fagerberg och den rättmätiga tvåan @martinregborn felvisade lite drygt halvvägs in i loppet. Men åter till mitt lopp. Tiden i mål 1.10.58 är jag ganska nöjd med. Ingen kanon tid men i alla fall årsbästa och två minuter bättre än förra året. När det gäller känslan i kroppen (rygg/ljumske) så var den på rätt väg… 📸Daniel Edwall #åstadsloppet #salomonrunningswe #örebroaik

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

SM-silver till Regborn – och Anfält spurtade ned Johan Olsson: ”Det får vi göra om …”

Anfält vann Bergslagsleden ultra – krossade egna banrekordet

Redan när man läste på Erik Anfälts instragramkonto i går, att han bestämt sig för att starta Bergslagsleden ultra i dag, förstod man åt vilket håll det barkade. Örebrolöparna har ju superform just nu, förmodligen är han bättre än någonsin tidigare (och förhoppningsvis får han visa det också svart på vitt på en asfaltsmara i höst, i kanske Sevilla). När han sprang hem tävlingen med start i Digerberget och mål i Ånnaboda var varken själva segern eller marginalen, nästan 18 minuter till tvåan Edvin Karlsson och över 25 till trean Per Arvidsson, det mest imponerande utan marginalen till Anfälts egna, årsgamla banrekord. 2016 sprang han, med skadekänningar, hem segern på 3.46.17 (nio sekunder snabbare än i ovädret 2015 när han i bra form, men på grund av fel- och omkullspringningar i blöta, gjorde 3.46.26). I år? 3.38.56. En bra bit under 3.40 på 48 kilometer bitvis rätt teknisk stig, alltså. Med över 1 000 höjdmeter. Jisses!
IF Starts Maria Eriksson, som sprang Tjejmilen i går, tog en övertygande seger i damklassen på 5.05.13, efter att ha drygat ut avståndet till tvåan Sandra Lundqvist, Kristinehamn, från två till nästan sex minuter sista 15 kilometerna.
Per Eklöf (30 sekunder före Mathias Viktorsson) och Kajsa Rosdal (3.49 före Ingrid Ziegler) vann 14-kilometersloppet Kilsbergen trailrun som ingår i långloppscupen.

Gamla storlöparen Karin Forsberg (som fortfarande har back- och banrekordet i Kilsbergen trailrun) vann premiärupplagan av Run of mine i Zinkgruvans gruva, med över fem minuters marginal på milen på fjolårets VM-tia Frida Södermark. Forsberg vann på 43.08, Frida tvåa på 48.15. Zinkgruvans egna Sebastian Sundius och Oscar Johansson gjorde upp om segern i herrklassen, Sebastian drog längsta strået på 41.17, före Oscar på 42.34. Pluslåst bildextra finns här.

Josefin Tjernlund fortsätter, som jag skrev redan i går, att gå från klarhet till klarhet. I dag dyngade hon till med en andraplats, endast slagen av landslagskollegan Alva Olsson, över långdistansen som avslutade Euromeeting i Norge. Tisarenlöparen var 63 sekunder bakom Olsson över de knappa nio kilometerna (fågelvägen) och 67 sekunder före trean och resten av fältet. Överlag var det en mycket bra dag för Tisaren med Lilian Forsgren på femte plats, landslagsdebutanterna Ellinor Tjernlund och Ellinor Eriksson på tionde och elfte och Andrea Svensson på 17:e av 39 startande i damklassen. Och i herrklassen blev Daniel Attås elva, fyra minuter från pallen, av 45 löpare. Nu väntar ett landslagsläger i Norge innan världscupfinalen i Schweiz avslutar den internationella orienteringssäsongen.

På hemmaplan följde Viktor Larsson upp lördagens DM-guld i medeldistans med ett nytt i långdistans, återigen närmast före Johan Aronsson (som höll undan Jakob Wallenhammar med 19 sekunders marginal i silverstriden, Anton Hallor på fjärdeplatsen var däremot över nio minuter från medaljstriden). Medeldistansmästaren Josefin Erlandsson fick däremot nöja sig med en femteplats på medeldistansen, där Lovisa Persson tog hem guldet 1,5 minuter före Elin Winblad och med Josefine Wallenhammar på tredjeplatsen. I Värmlands långdistans-DM tog ex-Tisaren och -karlskogingen Linda Take brons medan karlskogingen Frida Johansson revansch på nattsilvret i fredags med ett guld.

Just nu sitter jag i pressrummet i Sandhamn och laddar för morgondagens Ö till ö. Lite uppsnack hittar ni här (pluslåst).

Tjernlund i succéform – följde upp med dubbla tredjeplatser i Norge

Förra helgen slog ju Tisarenlöparen Josefin Tjernlund till med sitt livs prestation när hon, som aldrig tidigare hade varit bättre än 25:a i en individuell världscupdeltävling, först var tredje snabbast av alla på sin sträcka i världscupstafetten i lettiska Cesis (trots att hon fick göra loppet själv, nästan fyra minuter bakom täten) och dagen därpå tog en niondeplats i sprint. Senaste två dagarna har hon visat att den formtoppen sitter i än: I Euromeeting, ett kombinerat B-EM och för-VM i orientering, i Norge var hon på fredagen trea i prologen som ledde upp till dagens jaktstart – där hon försvarade tredjeplatsen och bara var 26 sekunder bakom segraren Johanna Öberg, OK Linne. Och det alltså i konkurrens med några av världens bästa B-landslag: Betydligt mer rutinerade klubbkompisen Lilian Forsgren (EM-silver, VM-deltagande, världscupseger) var till exempel över två minuter bakom på sin sjätteplats. Landslagsdebutanterna Ellinor Eriksson och Ellinor Tjernlund, Josefins tvillingsyster, blev tia respektive 34:a, Andrea Svensson 17:e och Daniel Attås nia på herrsidan (som var betydligt jämnare, Attås var bara 45 sekunder bakom segraren Timo Sild, Estland).
Euromeeting avslutas med långdistans i morgon, men Tjernlund lär redan nu ha bokat en plats i laget till världscupfinalen i Schweiz i slutet av månaden.

Hemma i Lindesberg tog Josefin Erlandsson och Viktor Larsson hand om DM-titlarna i medeldistans i landslagslöparnas frånvaro. Erlandsson med 29 sekunders marginal till Lovisa Persson, medan Larsson vann med nästan tre minuter. I Värmlands natt-DM, som avgjordes i fredags, kom få Degerfors- och Karlskoga-löpare till start, och det mest anmärkningsvärda ur deras perspektiv var egentligen att Djerfs Frida Johansson, som vann natt-SM i Östansjö i våras i D18-klassen, fick nöja sig med silver i DM på samma distans.

Två orienterare som lämnade kartan hemma på lördagen var Hector Haines (VM-fyra i stafett i fjol) och hans fru Rachel. De båda skottarna, som bor på Lidingö, kutade nämligen hem varsin seger i den 21:a upplagan av Örebro parkrun, på 16.18 respektive 20.54. Hectors tid var dessutom den tredje snabbaste någonsin på banan, bakom Tim Sundströms 15.52 och Per Sjögrens 16.10 (men före Erik Anfälts 16.39).

Lördagens andra löptävling i länet var Utmattningen, ler- och hindertävlingen i Dalkarsberg, som i år lockade 21 startande (plus 13 i barnklassen). Största utropstecknet var blott tioåriga Kim Semstrand som sprang hem damernas korta klass på 25.30, med över tre minuters marginal till tvåan.

I Stockholm sprang Mikaela Kemppi in på 14:e plats på Tjejmilen med tiden 38.48, knappt fyra minuter bakom segrande Sara Holmgren, Sävedalen (34.52). Hanna Torold (39.34) blev 24:a, Maria Eriksson (43.33) 79:a.

Men dagens mest glädjande löparbesked var nog ändå att Erik Anfält bestämt sig för att springa Bergslagsleden ultra i morgon.

Emilia Fahlin tog en ny finfin placering, om än inte topp tio, när hon fick chansen i spurten på fjärde etappen av världstourtävlingen Boels dolmans tour, i går, fredag. Tolva den här gången, men framför allt bra erfarenhet inför framtiden, skriver hon på instagram (se nedan). På lördagen hade Fahlin, liksom resten av Wiggle-High5-stallet, en betydligt tuffare dag när det attackerades friskt i backarna mot slutet av de 14 milen, men Örebrocyklisten tog sig i mål i en klunga runt 4,5 minuter bakom täten. I morgon väntar 16 mil, och fler backar, på sista etappen.

I Bockestensturen i Varberg, deltävling i långloppscupen i mountainbike, vann Matthias Wengelin en spurt om femteplatsen 2,5 minuter bakom segraren Emil Lindgren efter tio mil. Almbys Alexander Ehrlin, som leder långloppscupens juniorklass, kom inte till start.

Och så var det väl ingen som missade att Stefan Johansson, degerforsaren som gjorde ironmandebut i Kalmar för två veckor sedan, blev av med sitt 25 år gamla svenska rekord på 10 000 meter gång (på bana) i dag? Perseus Karlström drämde i med 38.57,25 i Finnkampen på Stockholms stadion, fem sekunder under Johanssons notering från 1992. Johansson har dock kvar sitt Europarekord på 20 000 meter från samma sommar.

På måndag är det dags för Ö till ö, VM i swimrun, och jag matar på med förhandsartiklar. Här kan ni, pluslåst, läsa om örebroaren som ersätter rapparen Petter i lag Heja Stina, och om ironman-VM-femman Lotta Nilssons oväntade comeback.

Anfält dök upp och vann Blodomloppet – fem dagar efter Ultravasan

Snacka om bra återhämtningsförmåga. Erik Anfält kände sig tillräckligt fräsch i kroppen för att slänga in en efteranmälan till Blodomloppets tiokilometersklass – och bara fem dagar efter segern och banrekordet i Ultravasans 45-kilometersklass sprang han i kväll hem sin sjunde seger (på tio kilometer 2008, 2010, 2011, 2013, 2015, 2017, på fem kilometer 2009) och tionde pallplats (även tvåa 2012, 2014, trea 2007) och när tävlingen firade 20-årsjubileum. Anfält berättar om loppet på instagram: ”Ganska omgående får jag och Alexander (blivande tvåan) en lucka ner till övriga. Tycker att vi känns rätt jämnstarka men vid ungefär 7 km får jag några meter och kan sen ganska kontrollerat jobba mig vidare mot mål och segern i loppet. Tiden, 32.15 är jag riktigt nöjd med.” Faktum är att Anfält aldrig sprungit fortare i Blodomloppet, och på landsväg bara överträffat tiden två gånger (i Startmilen 2013 och 2016).
”Alexander” heter Söderberg i efternamn, tävlar för Spårvägen men bor numera (sedan 2014) i Karlskoga (har tidigare sprungit och pluggat på college i USA och gjort milen under 30) och tog andraplatsen på 32.29, över minuten före Hallsbergsorienteraren Daniel Attås som laddar för fullt för karriärens andra landslagsuppdrag i Euromeeting. 18-årige Jack Karlsson tog fjärdeplatsen på 34.41.
På damsidan tog förhandstippade Josefin Gerdevåg hem segern på 37.29 (fem dagar efter segern i Vasakvartetten), men utmanades hårt av Mikaela Kemppi, som efteranmälde sig och bara var fem sekunder bakom i mål. Liduina van Sitteren tog tredjeplatsen på 39.10, och även fyran Hanna Torold gick under 40 minuter.
Askersunds Evelina Päiväniemi (18.28) och KFUM Örebros William Wickholm (16.48) vann femkilometersklassen.
OS-cyklisten och blodomloppsambassadören Emilia Fahlin? Jodå, hon lyckades tygla tävlingsdjävulen och joggade runt femkilometersbanan på 36.50.
NA sänder för övrigt direkt från tävlingen, en sändning du kan se i efterhand här.

Formen håller i sig 😊 Även om det var rätt kämpigt att ladda om idag…. Insåg redan på startlinjen att om jag skulle ha chans att inte "bara" ta en pallplats utan t.o.m. bärga min sjunde seger i loppet skulle jag behöva springa riktigt bra. Starten går och ganska omgående får jag och Alexander (blivande tvåan) en lucka ner till övriga. Tycker att vi känns rätt jämnstarka men vid ungefär 7 km får jag några meter och kan sen ganska kontrollerat jobba mig vidare mot mål och segern i loppet ✌. Tiden, 32.15 är jag riktigt nöjd med. Sen hade vi picknick i gröngräset, jag och mina trevliga kollegor. Kort och gott en riktigt bra torsdagskväll. 📸Ann Hermasson Alm #blodomloppet #hyresgästföreningen #salomonrunningswe

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

Hallsbergsorienterare tog VM-brons

Att Erik Anfält vann Ultravasan 45 gjorde jag en större, men pluslåst, intervju med honom om på na.se som går att läsa här (och där kan man också läsa om Josefin Gerdevåg, Erica Lechs och Erika Bergentz seger i Vasakvartetten samt Lisa Bergdahls seger i Vasastafetten), och under dagen har det dessutom blivit två artiklar om Emilia Fahlins framfart i Tour of Norway (ingen av dem pluslåsta, den ena om gårdagens framgångar och den andra om dagens praktskandal). Så, här i bloggen fokuserar vi istället på Mikael Pihel.

”Mikael, vem?” kanske ni säger, men vi snackar om en 44-årig orienterare från Hallsberg som gett sig på den ädla sporten orienteringsskytte och på fredagen slog till med ett VM-brons när världsmästerskapet i Sundsvall inleddes med den klassiska distansen. ”Bronset ordnades genom en helt igenom felfri punktorientering tillsammans med ett säkert skytte”, skriver Hans Mandahl i ett mail till NA. Sverige dominerade tävlingen och la beslag på samtliga medaljer på herrsida, och därtill tog Hallsbergs Gustav Hindér hem fjärdeplatsen (drygt 1,5 minuter bakom Pihel). Johan Eklöv tog hem VM-titeln på ett överlägset sätt, nästan 13 minuter före tvåan Robbin Kantarp som var 1,5 minuter före Pihel i mål.

OK Tisaren-orienterare i svenska landslagskläder: Gustav Hinder blev fyra och Mikael Pihel tog bronset när orienteringsskytte-VM i Sundsvall inleddes med klassisk distans på fredagen.  Foto: Hans Mandahl

I Kalmar ironman slutade förre swimrunvärldsmästaren Bibben Nordblom, från Nora, på 17:e plats i D25-klassen, 52:a plats totalt bland damerna, på 11.17.18 efter att ha simmat på 1.04.03, cyklat på 5.50.58, sprungit den avslutande maran på 11.17.18 och svarat för några av hela tävlingens snabbaste växlingar (1.51 mellan simning och cykel, 1.42 mellan cykel och löpning). Örebro AIK:s Ida Larsson blev fyra i samma klass (tolfte dam totalt) på finfina 10.35.52 (1.26.36/5.23.28/3.35.48).

Liduina van Sitteren vann sin debut i Örebro parkrun (i den 19:e upplagan som avgjordes på lördagen), och var bara 17 sekunder från Mikaela Kemppis banrekord (19.27 mot 19.10). Per Sjögren ställde upp för fjärde gången, men sprang för första gången utan joggvagn (tror jag), och noterade näst snabbaste tiden någonsin på banan, 16.10 (18 sekunder bakom Tim Sundströms rekord).

Mr. Örebro parkrun x 2 #örebroparkrun #parkrunsverige

A post shared by parkrun Sverige (@parkrunse) on

Och Martin Regborn, han värmde upp inför världscupen i Lettland med sen seger i OL-roundens sprint i Riddarhyttan.