En kort natts sömn (och så gick det när Anfält sprang Örebro parkrun)

1.59 stod klockan på när jag rullade ut från parkeringen på natt-SM i orientering. Då skippade jag ändå den oändliga prisceremonin (topp tio i alla sex klasserna skulle upp på scen) efter att 18-åringarnas medaljer var utdelade och att ha lyssnat av, skrivit, gjort bilder publicerat (läs den pluslåsta texten här) och kört hem till Karlskoga var jag i säng strax efter fem. 7.55 ringde klockan – dags att kliva upp för att springa Örebro parkrun. Självpåtaget båda delar – jag bytte in mig på ledig dag för att få bevaka orienteringen och loppet var det ju bara jag själv som ville springa – men visst är man lite sliten så här i efterhand.

Om Frida Johanssons SM-guld, Maria Magnussons brons och Ellinor Erikssons och Filip Jacobssons fjärdeplatser får ni därmed läsa i texten jag länkar till ovan, men om förmiddagens löpning blir det några rader här. Det var ju andra upplagan av Örebro parkrun (den första hölls för två veckor sedan, förra lördagen blev det inställt på grund av snön), och ett par minuter före start dök ett Örebro AIK-gäng upp med Erik Anfält i täten upp. Efter segern i Örebro AIK halvmarathon i onsdags ”joggade” Anfält nu runt de fem bitvis rätt hårt vindpinade kilometerna vid Hjälmarens strand på 17.44. Om han släppte fram klubbkompisen Ludvig Börjesson eller om de båda spurtade om ”segern” vet jag inte, men Börjesson korsade i varje fall mållinjen först på 17.43, nytt banrekord. Även Andreas Ingberg, ironman-VM-triathleten Morgan Pätsi, Sören Forsberg och Anders Larsson tillhörde det där Örebro AIK-gänget och samtliga gick under 20 minuter. Mest imponerade dock 14-årige Wilhelm Bergentz, son till Erika Bergentz (som var med som funktionär), som blev trea på 18.13 och slog nytt banrekord vad gäller den köns- och ålderskorrigerade procentpoängen (77,86 procent). Annica Sjölund var, precis som första gången, snabbaste dam, nu på 24.12 (26 sekunder bättre än senast). Jag, då? Jo, jag joggade runt med Alice, 6, som höll ruskigt bra tempo och blev bästa löpare under elva år med 36.18 (jag var fyra sekunder bakom). Totalt kom 57 löpare till start.

Ludvig Börjesson (i blå tröja) och Erik Anfält blev etta och tvåa i Örebro parkrun. Foto: Petter Segerås
Wilhelm Bergentz var kanske den som imponerade mest under andra upplagan av Örebro parkrun. 14 år gammal var hhan snabbare än rutinerade löpare som Morgan Pätsi och Andreas Ingberg. Dessutom satte han nytt banrekord i ålders-/könkorrigerad procentpoäng Foto: Petter Segerås
Annica Sjölund (jag hoppas att det är rätt person på bilden!) var snabbaste dam andra veckan i rad. Foto: Petter Segerås

 

Inte bara natt-SM – nu brakar orienteringssäsongen loss

I morgon kväll är jag på plats i skogarna utanför Östansjö och bevakar natt-SM i orientering. Och som ni som har plusabonnemang på na.se säkert redan noterat så har jag skrivit en hel del inför det hela. Allt finns samlat på den här samlingssidan (där det kommer fyllas på med orienterings-SM-artiklar under hela året). Men natt-SM, som också är säsongens tredje deltävling i elitserien (Swedish league) är ju långt ifrån den enda orienteringen som löps i helgen. På söndag är det dags för årets kanske viktigaste nationella tävling, en långdistans i Huskvarna som förutom elitseriedeltävling också är uttagningstävling för världscuppremiären som i sin tur till stor del kommer ligga till grund för VM-uttagningen. För den som vill vara med i racet om VM-platserna gäller det således att prestera på söndag (72 herrar och 70 damer är anmälda i elitklasserna, däribland Lilian Forsgren, Josefin Tjernlund, Ellinor Tjernlund, Andrea Svensson, Ellinor Eriksson, Rebecka Nylin, Marion Aebi och Gusav Hindér från Tisaren, Hagabys Martin Regborn och Viktor Larsson samt KFUM Örebros Erik Lindgren).
På hemmaplan avgörs Tisarträffen (i lite mindre format än vanligt, som en publiktävling dagen efter natt-SM; i fjol lockades 800 löpare när tävlingen var en del av Närkekvartetten) på lördagen med 247 löpare anmälda, och därtill Degerfors OK:s och OK Djerfs gemensamma arrangemang Letälvsträffen och Boforsloppet med 244 respektive 307 löpare anmälda lördag och söndag (i år arrangeras tävlingarna på Vikenkartan söder om Degerfors och lockar hyggliga löpare som Elin Winblad, Per Eklöf, Josefine Höög och gamla landslagsorienteraren från Karlskoga, Linda Take).

Nu har också officiella resultatlistan från Örebro AIK halvmaraton publicerats, och där kan man läsa att Erik Anfält sprang på 1.11.49 och vann med nästan två minuters marginal. Både han och Kemppi har dessutom instagramrapporterat från loppet, där en dagen efter loppet sjuk Kemppi förklarar sin (med sina mått mätt) dåliga tid.

Fjärde DM-titeln till Kemppi? Check!

Mikaela Kemppi tog hem säsongens fjärde DM-titel av fyra möjliga hittills trots att hon ”bara” blev tvåa i Örebro AIK halvmaraton (hon missade alltså att vinna tävlingen för femte året i rad, och hon var över sju minuter långsammare än i fjol – 1.19.10 då [banrekordet på 1.18.08 från 2015], 1.26.34 nu), men fick ändå med sig DM-guldet eftersom segraren Susanne Bornmar från Linköping tävlar för klubben IK NocOut som kommer från just Linköping och därför inte konkurrerar om DM-titlar i Närke (de officiella resultaten kommer senare i kväll, tack till Cristoffer Stockman för de preliminära!).

Så, en liten DM-checklista för Kemppi att skriva ut och bocka av (det finns tio titlar kvar att konkurrera om!):
Korta terräng-DM, damer: Check.
Korta terräng-DM, D40: Check.
Korta terräng-DM, damlag: Check.
Halvmaraton, damer: Check.
5 000 meter, damer: 21 juni.
5 000 meter, D40: 21 juni.
Maraton, damer: 1 juli.
Maraton, D40: 1 juli.
10 000 meter, damer: 5 augusti
10 000 meter, D40: 5 augusti.
Halvmaraton, D40: 9 september.
Långa terräng-DM, damer: 21 oktober.
Långa terräng-DM, D40: 21 oktober.
Långa terräng-DM, damlag: 21 oktober.

Liduina van Sitteren blev trea i loppet och tog DM-silvret på 1.29.52, Akeles Jenny Rask blev fyra på 1.31.07 och Anna Pettersson tog DM-bronset på 1.34.42 (jag tippade alltså DM-pallen rätt, om man får slå sig för bröstet). Bornmar, som alltså vann, sprang på 1.23.12.
På herrsidan dök en viss Erik Anfält upp och vann (jag har ingen tid på honom än, men han passerade milen på 33.40). Sedan kom trea löpare från andra distrikt, innan liksom Anfält efteranmälde Ludvig Börjesson på femte plats tog DM-silvret och Andreas Ingberg på sjätte tog bronset (fem av sex DM-medaljer till Örebro AIK i dag, därmed; Pettersson tävlar ju för Start).

Emilia Fahlin bröt världscuptävlingen La Fleche Wallonne, Vallonska pilen, i dag, men (och här finns en stor reservation för att jag inte hunnit prata med henne) det betyder nog inte mer än att hon valde att inte kämpa sig igenom den vidrigt tuffa målgången uppför Mur de Huy efter att hon fullgjort sitt arbete som hjälpryttare och ändå inte hade något med täten att göra. Hur som helst blev det ingen jättedag för hennes lag Wiggle-High5, som hade tidigare världstourledaren Elisa Longo Borghini på sjuk och fick förlita sig på Audrey Cordon i finalen, och den franska cyklisten slet sig in på elfte plats, 1.02 bakom urstarka nederländska Anna van der Breggen, Boels-Dolmans. Som jag skrev om i en pluslåst artikel om Fahlin tidigare i veckan så väljer hon nu att stå över Liège-Bastogne-Liège på söndag för att istället flyga hem till Örebro cykelfestival som arrangeras på lördag.

OK Milans poängtävling i går? Jo, Martin Regborn var med men joggade runt som ett träningspass, som han gör ibland, och blev femma, 3.11 bakom KFUM Örebros Oskar Arlebo som vann 18 sekunder före Milans veteran Per Eklöf. Hagabys Elin Winblad blev bästa damlöpare, nästan åtta minuter före Milans Josefin Erlandsson. Regborn och Winblad ligger bäst till i sammandraget.

Anfält redo för Paris marathon: ”Extremt nöjd med att känslan”

Ni som följer Erik Anfält, eller den här bloggen, känner ju till exakt hur bra – och mycket – Örebro AIK:s 40-årige landslagsmaratonlöpare brukar kuta. Ta 2015 som exempel: Då gjorde han 19 tävlingar (om inte Örebro AIK:s statistiker missat att få med någon) varav sex maraton eller längre. Men när han sprang Startmilen i lördags var det, som jag skrev redan inför det loppet, hans första tävling på över fem månader. Vintern har ägnats åt ändlösa rehabpass, och hans instgramkonto har fyllts av bilder på rullskidor, cykel, crosstrainers och nu senast en Elliptigo arc (!). Men även om Anfält själv var missnöjd med tiden i Startmilen (”[L]everansen […] var lite halvmesig faktiskt. En halvminut bättre tid och en minut bättre känsla hade jag hoppats på.”) så verkar han riktigt peppad inför den stora comebacken, Paris marathon på söndag: ”Hur det än går i Paris på söndag känner jag mig extremt nöjd med att känslan i löpningen på sista ‘riktigaä passet innan loppet var det bästa jag har upplevt på väldigt länge. Alla pass på cykeln och crosstrainern börjar äntligen ge lite pay-off även i löpningen”, skriver Anfält på instagram.

Anfält sprang – men Sjögren (och Jack!) stal showen

Förhandssnacket handlade om att Erik Anfält skulle göra sin första tävling på över fem månader, och det gjorde han också när Startmilen avgjordes på lördagen. Men en annan efteranmäld löpare gjorde ännu större avtryck: Den ständigt vinnande Per Sjögren. Killen som springer hem hinderbanelopp, sätter rekord uppför trappor, är i topp på sin sträcka på Tiomila trots att han knappt orienterar längre och cyklar hem mountainbikelopp (och däremellan, allt som oftast, har skadeproblem i en omfattning som gör att han har svårt att få ihop träningsdoserna) och som senaste jag skrev om honom sprang hem det svenska M35-rekordet på 5 000 meter inomhus, slängde in en anmälan timmen före start – och tog hem lördagens lopp, som också var premiär i årets långloppscup, på 33.25.
I fjol gick det, som de flesta kanske mins, betydligt snabbare med Nasir Dawuod som segrare på 30.11 och Martin Regborn som tvåa på distriktets näst bästa tiokilometerstid (på landsväg) genom tiderna (30,29), men man kan ju inte göra mer än att slå de andra som är på plats, och det gjorde Sjögren sannerligen. Efter andraplatser 2010 (på 31.43) och 2015 (32.19) och en tredjeplats 2008 (32.54) var Sjögren nu fem sekunder före tvåan, klubbkompisen (i KFUM Örebro) Jack Karlsson, i mål som segrare för första gången i just Startmilen (i övrigt har han ju vunnit det mesta som går att vinna i Örebro med omnejd). 17-åringe Karlsson som var Sverigefemma på 3 000 meter, i P17-klassen, förra året startade alltså årets utomhussäsongen med urstarka 33.30 och var alltså bara slagen med fem sekunder och dessutom före Anfält som tog tredjeplatsen på 33.33.
Lisa Bergdahl, som kommer från Fellingsbro och är fostrad i Glanshammars IF men som sedan ett drygt år tillbaka bor i Göteborg och tävlar för Sävedalen, vann damklassen på 36.53 närmast före Mikaela Kemppi på 37.36 (den regerande mästaren i långloppscupen fick därmed full poäng i årets premiärtävling som första distriktslöpare över linjen, men var inte direkt nöjd med varken tid eller känsla efteråt: ”Det var inte direkt tjo och tjim för min del. […] Hade förväntat mig en något högre lägstanivå”, skriver hon på instagram) och Elmina Saksi, Tjalve, på 39.21.

Erik Anfält gör comeback – klar för Startmilen

Jag skrev så sent som i förmiddags om att det inte skulle bli någon Erik Anfält i Startmilen i morgon. Jag kunde inte haft mera fel. Nu på eftermiddagen avslöjade nämligen Örebro AIK:s maratonlandslagsman att han kommer använda just Startmilen för att göra comeback, fem månader och två dagar efter sitt senaste lopp. Anfält, som gjort sig känd för att klämma in så många lopp det bara går i kalendern, men fick efter förra årets återkommande skadebekymmer bita i det sura rehabäpplet rejält i vinter, och för oss som följer honom på instagram gick det vecka efter vecka med cykel-, rullskids- och styrketräningsbilder mellan sporadiska, lugna löppass, innan han för några veckor sedan långsamt började trappa upp löpningen igen. Och nu känner han sig alltså redo för att göra en attack mot 33 minuter på Startmilen som ett test inför Paris marathon nästa helg. Anfält var fyra i fjolårets lopp på 31.39. Ingen av topp tre då – Nasir Dawuod, Martin Regborn (på landslagsläger i Estland) eller Linus Rosdal är föranmälda.

Hallå där kroppen! Redo för att göra milen SUB 33 imorgon? Hmm, kanske … 🤔 #startmilen #tävlasigiform

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

För övrigt är Anfält tia på den splitternya Sverigerankningen av traillöpare som Trailrunning Sweden satt samman. Undertecknat är 875:a.

Sju pers i Frankfurt – men Anfält kom fel redan före start: ”Hamnade bakom sub 3-ballongen …”

Åtta Örebro AIK-löpare kom till start i Frankfurt marathon. Sju flyger i dag hem med personliga rekord i bagaget. Bara topplöparen, landslagsmannen Erik Anfält, fick nöja sig utan pers. Och det var inte så konstigt efter en höst som handlat mer om skador och rehab än löpning. Och därtill lyckades han strula ihop det rejält inför själva loppet, berättar han på instagram.
”Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och [starten var] katastrofalt dålig (på grund av sent toabesök)”, skriver Anfält som berättar att han och klubbkompisen Jakob Nilsson hamnade bakom pacelöparna för de som satsar på tre timmar (trots att Anfält är god för 2.25 och Nilsson gjorde 2.40 i dag). ”Vi hamnade bakom sub 3-ballongen och passerade första fem kilometer på över 19 minuter …”, skriver Anfält som slutade på 113:e plats i loppet med tiden 2.35.28, över tio minuter över personliga rekordet från Valencia i fjol, och mer än nio sämre än i Rotterdam i våras. ”Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass”, skriver Anfält.

Mannen i bild som inte är jag heter Jakob. Han är grymt glad. Med all rätt. PB med över 4 min, till 2.40. Grymt skoj och välförtjänt! Detta trots att vi båda kom iväg uselt i starten, hamnade bakom SUB 3 H ballongen och passerade första 5 km på över 19 min… Alla klubb/reskompisar satt nya pb:n! Det ska vi fira ikväll! Själv passerade jag mållinjen på 2.35. Inte mycket att deppa ihop för och det gör jag inte heller. Grundformen är dålig, dagsformen är dålig, magen ur slag och katastrofalt dålig start (pga. sent toabesök). Inte ens det bästa läppbalsamet hade fått fart på mig idag. Men jag bröt inte utan jobbade på så gott det gick. Det är jag grymt nöjd med! Det är loppen när man är ur form och det går tungt men ändå biter ihop som gör en stark. Så jag känner mig som en rätt stark löpare trots allt, men formen är kass. Just nu i alla fall 🙂

A photo posted by Erik Anfält (@runanfalt) on

Sju personbästan, då?
Jo, vi tar dem i sifferordning:
Mattias Nätterlund sänkte perset från 2.38.41 till 2.37.10.
Jakob Nilsson sänkte perset från 2.45.11 till 2.40.59.
Morgan Pätsi sänkte perset från 3.13.20 till 2.43.02 (men då hade han inte gjort ett rent maratonlopp sedan han började elitsatsa i ironman, perset härstammar från Stockholm marathon 2009).
Mikael Edberger sänkte perset från 2.58.09 till 2.53.35.
Martin Ingberg sänkte perset från 3.05.8 till 2.56.59.
Ingrid Ziegler sänkte perset från 3.05.09 till 3.00.49.
Och Ia Sandberg sänkte perset från 3.18.35 till 3.11.58.

Och här, nyhetsplats, skrev jag tidigare i dag om att Tisaren höll undan till seger i Smålandskavlen.

Nätterlund inför Frankfurt: ”Hoppas kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer”

Springer man halvmaran på 1.12.35 ska man ha kapacitet för 2.35.40. Det kan man räkna ut med hjälp av marathon.se:s löparkalkylator. Sådana går det 13 på dussinet på internet, och de ger förstås bara en fingervisning om vad man kan förvänta sig. Alla löpare är olika, olika distanser passar olika bra. Men en löpare som Mattias Nätterlund, Örebro AIK:s näst snabbaste maratonlubbare (efter Erik Anfält), har i varje fall om ser till sådana här beräkningar, underpresterat på maratondistansen hittills. 1.12.35 är hans halvmarapers från Örebro AIK halvmaraton i våras (där han filade av 15 sekunder från Haag en månad tidigare), men hans bästa maratonlopp är 2.38.41 från Frankfurt i fjol – alltså över tre minuter långsammare än vad man skulle kunna förvänta sig med hjälp av den där kalkylatorn. Något Nätterlund gjorde mig uppmärksam på när jag ringde upp och stämde av läget inför söndagen, när årets Frankfurt marathon avgörs och han återigen är på plats.

– När man läser igenom sådana där grejer ser man att man borde gjort bättre på maran när man har sprungit halvmaran på 1.12. Så den här gången hoppas jag kunna gå ned mot 2.35 om allt stämmer. Det är det jag siktar mot. Men på en så lång distans är det mycket som måste klaffa. I Stockholm i somras öppnade på 1.17 (men sprang andra halvan på 1.27), och jag tycker att jag borde kunna ligga där någonstans nu också, men målet är givetvis att hålla ihop det mycket bättre, säger Nätterlund till Konditionsbloggen.
Nätterlund har bara gjort tre maratonlopp i karriären, och bara satsat ordentligt på löpningen i fyra säsonger.
– Jag sprang Postmilen på 42.37 2012, och då var jag inte alls i någon form. Sedan började träna mer strukturerat i början av 2013. Och visst har det väl gått hyfsat snabbt framåt, men samtidigt har jag dragits med skador nästan varje år och skulle vilja få en säsong utan något sådant som stör för att se hur bra det kan bi då. Men jag har väl blivit lite för ivrig, velat snabba på utvecklingen och tränat lite för mycket.
– Många säger att maraton är den distans som är svårast när man inte hållit på så många år med löpningen, och på så sätt har jag gått upp ganska tidigt och är fortfarande ganska ny på distansen. Men jag hoppas ändå att jag kan få till en tid runt 2.35 nu.
Hur är formen?
– Det känns lovande, jäkligt mycket bättre i benen nu än inför Stockholm i somras. Det har rullat på som planerat, efter lite strul i somras – det var lite skit med en ljumske när jag låg på lite för hårt, var lite för ivrig att komma igång efter Stockholm – har jag kunnat köra som jag velat sedan mitten av augusti. Jag har ändrat lite på träningsupplägget också, kört fler tävlingar och färre långa intervaller och pass i maratonfart. Jag tror jag tävlat varenda helg hela hösten, utom en i september.
Vad händer efter Frankfurt?
– Då får det bli lite ledigt. Det är Kilsbergsleden helgen efter, men förhoppningsvis blir det en sådan urladdning i Frankfurt att jag inte kommer till start där … Sedan behöver kroppen lite återhämtning också, för jag är sugen på att springa inomhus i vinter. Det ska faktiskt bli lite skönt att inte ha några tävlingar utan få träna på bra inför det.

Förutom Nätterlund kommer också Anfält till start i Frankfurt marathon (trots sina skadebekymmer i höst; men på grund av dem kan man knappast förvänta sig att han rår på sitt eget pers på 2.25.03 från Valencia i fjol), liksom långloppscupens segrare Jakob Nilsson, ironman-VM-deltagaren Morgan Pätsi (som gör sitt första maraton utan 3,8 kilometer simning och 18 mil cykel före), Ingrid Ziegler, Mikael Edberger, Ia Sandberg, Martin Ingberg. ”Överhängande risk för många fina pb:n”, som Edberger skrev här i kommentarsfältet på bloggen häromdagen.

Noterar också att Tisaren släppt lagen till Smålandskavlen på lördag, en stafett som är klassisk säsongsavslutare för många klubbar. Ingen Lilian Forsgren eller Simone Niggli, men med kvintetten Rebecka Nylin, Andrea Svensson, Lovisa Persson, Ellinor Tjernlund och Josefin Tjernlund lär Hallsbergs- och Kumlaklubben ändå kunna hävda sig bra i damklassen. Gustav Hindér, Filip Jacobsson, Tomas Hallmén, Johan Aronsson och Daniel Attås löper i herrklassen.

Kemppi vann cupen (och tangerade historisk svit) – och nu kan bara flygstrul stoppa Nilsson

Har ju gjort en hel del förhands om titelracet i långloppscupen, men glömde att i eftersnacket av Åstadsloppet att konstatera faktum: Mikaela Kemppi är nu officiellt vinnare av damtiteln även 2016 – och det efter en säsong där hon vunnit varenda lopp hon ställt upp i: Startmilen, Örebro AIK halvmarathon, Kumla stadslopp, Wedevågsloppet, Fröviloppet, DM över 5 000 meter, Semesterhalvmaran, DM över 10 000 meter, Norasjön runt och så Åstadsloppet. Förvisso har den där riktigt hårda konkurrensen saknats när träningskompisen och tävlingsrivalen Josefin Gerdevåg väntat barn, så egentligen har det mest handlat om att Kemppi ska hålla sig hel och frisk och hinna ackumulera nog många cuptävlingar för att samla in de poäng som krävs. Men inga segrar är som bekant gratis, och det är naturligtvis en finfin prestation av Kemppi att hålla en så hög och jämn nivå. Lägger vi till 2015 har hon nu 13 raka cuptävlingar med maxpoäng, sedan hon var tvåa bakom Gerdevåg i fjolårets Åstadsloppet. Kemppis cuptitel är för övrigt hennes fjärde raka, vilket för henne in i en exklusiv skara av svitbyggare: Även Åsa Höög, Peter Wiker och Erik Anfält har vunnit fyra raka titlar – men ingen har någonsin lyckats med fem.
På herrsidan har fortfarande Erik Anfält och Mattias Nätterlund kvar sina teoretiska chanser att nå ikapp Jakob Nilsson (som varit i ledningen sedan den 7 maj), men eftersom de båda förstnämnda ska springa Frankfurt marathon nästa helg (om Anfält är springduglig, men så verkar det av Åstadsloppskänslan och senaste instagramuppdateringarna att döma) och därmed skippar långa terräng-DM så är det väl bara ett inställt flyg till Tyskland och en därtill följande efteranmälning till övningarna i Åsbro som kan hindra Nilsson från att säkra titeln.

Alla vinnare i långloppscupen sedan starten 1999:
1999: Helene Nilsson/Johan Stunz.
2000: Lotta Lennartsson/Peter Wiker.
2001: Åsa Höög/Peter Wiker.
2002: Åsa Höög/Peter Wiker.
2003: Åsa Höög/Peter Wiker.
2004: Åsa Höög/Bertil Sundin.
2005: Karin Sennvall (numera Forsberg)/Mathias Lidson.
2006: Helene Nilsson/Mathias Lidson.
2007: Åsa Höög/Jakob Olars.
2008: Åsa Höög/Niklas Källmén.
2009: Lotta Lennartsson/Nicklas Källmén.
2010: Karin Sennvall (nu Forsberg)/Erik Anfält.
2011: Lotta Lennartsson/Erik Anfält.
2012: Erica Lech/Erik Anfält.
2013: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
2014: Mikaela Kemppi/Per Sjögren.
2015: Mikaela Kemppi/Erik Anfält.
2016: Mikaela Kemppi/Jakob Nilsson (ännu ej teoretiskt klart).

Regborn har slagläge i världscuptotalen: ”Nöjd med ytterligare en topp tio-placering”

Tillbaka efter en vecka på Cypern, och det har ju hänt en hel del (och då tänker jag inte på mina egna lång- och intervallpass i 30-gradigt solgass). Vi börjar väl med dagens begivenheter: Cykel-VM, världscupfinalen i orientering och Åstadsloppet.

Emilia Fahlin och resten av svenska laget hade ju ingen jätterolig dag i Doha, vilket jag skrev om här tidigare i dag. Jag passade även på att fråga Örebrocyklisten om onsdagens tempolopp, där hon blev 16:e.
– Jag var en tiondel från 15:e plats, och det kanske hade sett roligare ut i resultatlistan. Men det kunde ha gått mycket sämre, och det kändes som ett stort kliv framåt jämfört med EM. Det var kul att vara tillbaka i VM-tempot, och jag hade lagt ned ganska stora resurser för att förbereda mig: Komma hit tidigare, prova ut grejerna, ladda upp ordentligt. Sedan känner jag att den absoluta nivån inte finns där än, men jag har börjat bygga upp en tävlingsvana i tempo igen, och jag hade inte kunnat förvänta mig mer redan nu, säger hon.

Martin Regborn inkasserade säsongens femte topp tio-placering i världscupen – på de sex lopp han sprungit – i lördagens långdistans i schweiziska Aalau.
Schweiziske världsstjärnan Matthias Kyburz, som fram till årsskiftet representerar Hallsbergs- och Kumlaklubben OK Tisaren, vann tävlingen och säkrade därmed sin tredje totaltitel i världscupen. Regborn blev nia, drygt fem minuter bakom Kyburz, tre minuter från pallen.
”Nöjd med ytterligare en topp tio-placering i årets värdscup. Delad nia på dagens långdistans. Ser fram emot den avslutande sprinten i morgon”, skriver Regborn på twitter.
Inför den tävlingen ligger Örebrolöparen, som ju tagit EM-brons och varit VM-sjua i år, på sjunde plats i världscupsammandraget med chans att klättra ända upp på fjärde plats vid seger eller andraplats.
Det kunde ha slutat med en topp tio-placering även för Lilian Forsgren, men Hallsbergslöparen fick nöja sig med en 14:e-plats i långdistansen, knappt 2,5 minuter från Saila Kini på tiondeplatsen (men nästan 13 minuter bakom segrande hemmalöparen Judith Wyder). Forsgren sprang även mixedsprinstafetten i går, som enda löpare i ett svenskt tredjelag (som därmed bröt efter förstasträckan) kom hon in till första växlingen som åtta, 23 sekunder bakom Lina Strand i förstalaget.

I Åstadsloppet sprang Örebro AIK:s landslagsmeriterade duo Mikaela Kemppi och Erik Anfält hem säsongens tredje DM-titel var (efter 5 000 och 10 000 meter respektive 5 000 meter och maraton).
För Anfält var det comeback efter fyra (för honom, som brukar tävla så kopiöst mycket, förmodligen rätt långa) tävlingsfria veckor sedan Norasjön runt. Anfält, som fortfarande har förhoppningar om en bra mara i Frankfurt om två veckor sprang på 1.13.00 (drygt fyra minuter långsammare än hans personbästa från samma lopp i fjol, men ändå inte illa med tanke på uppladdningen: ”Med min träningsbakgrund tycker jag att en fjärdeplats och 1.13 var riktigt bra faktiskt. Framförallt är jag nöjd med att jag börjar få ordning på baksidan. Den har varit ett problem lääääänge… ”, skriver Anfält mycket riktigt på Instagram). Kenyanen Zachariah Mogendi vann herrklassen på 1.09.23, knappt 1,5 minuter före Örebrolöparen Thomas Chaillou som ju tävlar för Stockholmsklubben Fredrikshof och därför inte får räkna sina resultat i DM eller långloppscup. Anfält blev fyra totalt, Mattias Nätterlund och Tomas Bjurström tog reseterande DM-medaljer med sjunde respektive åttonde plats totalt på 1.15.19 och 1.16.29.
Kemppi sprang på 1.20.37 i sitt första lopp sedan Berlin marathon och vann därmed damklassen två minuter före Frida Lundén, som i somras tog Sveriges bästa placering på halvmaran i friidrotts-EM i Amsterdam. Erica Lech tog DM-silvret med en tredjeplats totalt (1.25.56) och Ingrid Ziegler la beslag på bronset (femma totalt på 1.28.41).
KFUM Örebros Linus Rosdal, som laddar för terräng-SM, vann herrarnas tiokilometersklass på 31.45, IF Starts Gabriella Eliason damklassen på 40.21. KFUM Örebros unga talanger dominerade femkilometersloppet: Jack Karlsson, 17, vann på 15.57 närmast före Jonathan Gustafsson, 17 och William Wikholm, 18.

Vad som annars hänt sedan senast?
** Tja, förra helgen tog ju Tisaren en historisk femteplats i 25-manna, stafetten som utser världens bästa klubb, efter grymma prestationer av bland annat Simone Niggli (bäst av alla på 23:e sträckan!). Faktum är att laget låg trea både när Niggli växlade till Josefin Tjernlund, och när Tjernlund 36 minuter senare skickade ut Matthias Kyburz på sistasträckan, men schweizaren hade inte samma krut i benen (eller gjorde måhända någon bom) den dagen som i dag.
** Martin Regborn smiskade in nya banrekordet 14.57 i Hostruset, och vann femkilometersloppet på Väster med en marginal på 73 sekunder till Jakob Nilsson. Exakt lika stor var Erika Bergentz segermarginal på damsidan (18.06), före Annika Larsson.
** Och Joel Lager (1.20.22) och Olivia Hansson (1.29.02) vann den avslutande 29 kilometer långa och rejält kuperade etappen av lokala rullskidscupen Moto eagle tour.