Ska det bli en julbock i år igen?

2014 stod jag på scenen på Medborgarplatsen i Degerfors och tog emot en julbock som en av 17 fullföljande i Degerforsklassikern, och lyckades lägga vantarna på en finfin julbock (och två handdukar) som lön för mödan (se bild på bocken nedan). I fjol lyckades jag återigen kamma hem en julbock för att ha klarat av klassikern, och nu verkar jag få chansen igen. För trots att både längdskidåkningen och simningen, på grund av snö- respektive deltagarbrist, blev inställda den här säsongen kommer vi fyra som avverkade cyklingen, orienteringen och löpningen, de tre grenar som blev av i år, att prisas. Men det blir inte på Medborgarplatsen den här gången, utan i stället på Korpens kansli. Och det blir ingen fast tid, utan drop-in. Men alltid något … Och visst har jag en förhoppning om att de ändå släpat dit en bock, det skulle bli så tomt framför huset utan den i vinter.
Jag hoppas för övrigt att årets debacle inte får konsekvenser för framtida Degerforsklassiker, att tävlingsserien får en fortsättning även 2018 (själv har jag fullföljt fem av sex upplagor som avgjorts, en gång var jag bortrest och missade två tävlingar), det vore väldigt tråkigt om den blev nedlagd.
Det finns förbättringspotential: Längdskidsmomentet har flera gånger blivit inställt på grund av snöbrist – men framför allt på grund av att det inte funnits snö just den dagen som tävlingen skulle köras. Mitt förslag är att man i framtiden kör ”första söndagen då det finns snö”, eller något liknande (ungefär som Ice race vintage). Och Degernässimmet har, till skillnad från de båda cykeltävlingarna som fått uppsving genom Degerforsklassikern och räddats från nedläggning, haft stora bekymmer med deltagarantalet. Jag tror främst det handlar om marknadsföring, det är svårt att delta i en tävling om man inte känner till den. Och många utanför Degerfors har aldrig hört talas om varken Degerforsklassikern eller Degernässimmet. Man kan ju börja med att sätta upp en hygglig facebooksida, sprida evenemanget och sätta upp affischer på badhus och liknande platser. Detsamma gäller orienteringsmomentet, som jag i år inte läste en rad om någonstans, utan bara kände till eftersom jag håller utkik efter tävlingen. Mer marknadsföring krävs.

Julbocken jag vann när jag fullföljde Degerforsklassikern 2014. Foto: Jonas Brännmyr

För övrigt pratade jag med Börje Nordin i Stocksäter för den här pluslåsta artikeln inför Triumfglasspelen i helgen, och jag passade förstås på att fråga om det blir någon Inneserie den här vintern. ”Jag ska ta det beslutet efter helgen, men det kanske är dumt eftersom jag väl är så trött då. Så jag borde väl ta det före helgen. Men säg så här: Det blir nog en serie, och jag räknar med att vi startar med ett 1 000-meterslopp runt 10–15 december.”
Därefter blir det förmodligen bland annat ett mile-lopp i januari, och ytterligare ett par tävlingar, avslöjade Nordin. Något att se fram emot, alltså!

Ingberg sprang på 2.48 i Valencia – Anfält bröt halvvägs: ”Besviken? Nej faktiskt inte”

Erik Anfält gjorde ett gott försök, men tvingades bryta halvvägs i Valencia marathon på grund av den lättare lårskada han dragits med sedan Kilsbergsleden för två veckor sedan. Örebrolöparen visste redan på förhand att målet han satte upp när han började träna för loppet för en månad sedan – all-in för personligt rekord – var omöjligt på grund av de där problemen, och öppnade därför med 1.14 på första halvmaran att jämföra med 1.10.30 i pers-loppet på samma bana i fjol. Så långt kändes låret ändå under kontroll, skriver han på instagram: ”Så pass att jag nästan börja[de] tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. Men så börja[de] låret dra ihop sig och krampa. Skit också.”
Så Anfält gjorde det enda rätta och klev av. ”Besviken? Nej, faktiskt inte”, skriver han på instagram och fortsätter: ”[Jag] hade redan innan start bestämt mig för att inte göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en megaflopp.”
I stället ägnade Anfält resten av förmiddagen åt att heja på sina klubbkompisar Martin Ingberg, Fredrik Johnsson och Ludvig Börjesson, som gick i mål på nettotiderna (har inte sett någon lista med bruttotider än) 2.48.19, 2.51.08 respektive 2.58.42. För Ingberg innebar det ett pers med över fem minuter (från Barcelona i mars, och jämfört med förra hösten har han blivit nästan nio minuter snabbare!), och ett rejält kliv mot topp 100-listan över länets snabbaste maratonlöpare genom tiderna (2.47.52 krävs just nu).
Börjesson har gjort 2.41.54 tidigare och sprang första 30 kilometerna i tempo för att 2.37 – men sedan tog det stopp. Tvärstopp. ”Det började dra och spänna i typ varenda muskel redan redan efter 28 kilometer och jag förstod där och då att något inte stod rätt till. Efter kort mental härdsmälta då jag insåg att loppet var kört bestämde jag mig för att jag i alla fall skulle lotsa vraket i mål och från 34 blev det 75/25 gå/spring in till mål”, berättar Börjesson på sitt låsta instagramkonto.
Även Johnsson, som tidigare gjort 2.48.13 på maran, tappade en del sista biten. Han var två minuter före Ingberg vid halvmarapasseringen (1.18.25 på Börjesson, 1.21.32 på Johnsson, 1.23.31 på Ingberg), men fick också bekymmer runt 30 och var inhämtad av klubbkompisen strax före 40 och nästan tre minuter bakom i mål. ”Första krampen vid 32 kilometer, förvånad och överraskad, drog ner pace, hjälpte tyvärr inte mycket. Bestämde mig för att det finns värre saker i livet än att avsluta en mara dåligt, blandad löpning och promenad på slutet, en del high fives med kidsen längs banan”, skriver Johnsson på Instagram.

Trots linnex och kompressionsbrallor ville låret inte riktigt springa en hel mara idag. Besviken? Nej, faktiskt inte. Hade redan innan start bestämt mig för att INTE göra en idiotsatsning som med stor sannolikhet hade slutat med en ny mycket värre bristning/sträckning än den jag drog på mig för två veckor sedan. Det hade varit en mega flopp. Uppvärmningen kändes "ok". Planen när starten gick var att springa och njuta av den fantastiska atmosfären runt detta lopp samt att jag skulle bryta om låret signalerar att det inte vill springa mer. Det kändes överaskande bra i låret första 20 kilometrarna. Så pass att jag nästan börjar tro på att ta mig i mål på en skaplig tid utan att för den delen vara ett haltande vrak efter loppet. MEN så börjar låret dra ihop sig och krampa. Skit också. För att göra den "riktiga" brytningen lite lättare för mig själv stannar jag först till och gör 1:an vid en ganska torr palm 😃. Efter det ser jag ryggen på @freddaeriksson. Jobbar ifatt honom och den klungan han låg i men egentligen mest för att verkligen peppa Freddan som såg riktigt stark och fin ut. Sen klev jag av på riktigt vid ca 25 km. Väldigt nöjd med det beslutet. Hade varit väldigt besviken på mig själv om jag hade fortsatt trots att låret bad om att få stanna. Efter den definitiva brytningen stannar jag till ett tag för att heja på @ludvigborjesson, @mikaelasaga, @runningfrippe @ludvigborjesson som jag visste var bakom mig. De ser riktigt starka ut allihop 💪. Sen går jag någon kilometer genom en park bort mot mål för att kunna se målgången. Stort grattis till kanonlopp av @freddaeriksson, @mikaelasaga och @martingberg!! @ludvigborjesson och @runningfrippe krigar också på bra hela vägen in i mål. Och jag själv är långt ifrån ett bittert vrak. Låret fick bestämma, det kommer nya lopp och Valencia i goda vänners lag är inga fel 😎

A post shared by Erik Anfält (@runanfalt) on

Vi hade i alla fall tur med vädret. Helt enligt gameplan till 30k, vettiga ben och bra flyt. Första krampen vid 32k, förvånad och överraskad, drog ner pace, hjälpte tyvärr inte mycket. Bestämde mig för att det finns värre saker i livet än att avsluta en mara dåligt, blandad löpning och promenad på slutet, en del high fives med kidsen längs banan. Grym publik, fick höra mycket "Vamos Frippe". Kan verkligen rekommendera detta arrangemang! Och tack @julis76 för att du står ut med att jag leker löpare. Och tack @c.christian.mundt för ett riktigt bra träningsupplägg, har varit bra och kul! Nu blir det öl och snus, och glöm inte, maran är alltid maran. #löpning #jagspringer #running #laufen #juoksu #corrida #garmin #newbalance #ullmax #enervit #valenciamarathon #örebroaik #gubbarsomlubbar #race #kramp

A post shared by Fredrik Johnsson (@runningfrippe) on

I den klassiska sprinten som avslutade Gällivarepremiären var Karlslunds Maria Gräfnings enda länsåkaren till start, men å andra sidan gjorde den numera mest långloppssatsande ex-landslagsåkaren en finfin insats när hon tog sig vidare från prologen som 26:a av 68 startande. I kvartsfinalen tog det dock stopp när Gräfnings blev femma (sedermera fyra efter att ryskan Alisa Zhambalova diskats). Det gav en 20:e-plats i sammandraget.

I Vinterspelen, säsongens första tävling i Tybblelundshallen som avgjordes i går, spurtade fjolårets långloppscupsvinnare Jakob Nilsson ned 18 år yngre Wilhelm Bergentz med sju tiondelars marginal över 3 000 meter, 9.28,13 mot 9.28,80 (Malungs Håkan Eriksson, som tog tredjeplatsen elva hundradelar bakom Bergentz, slog faktiskt svenskt M55-rekord med ett par sekunders marginal). Maria Eriksson sprang på 11.39,54 och tog en tredjeplats i damklassen.

Filip Danielsson bara sex sekunder bakom Hellner – på Hellnerstadion: ”Kingkänsla”

Vedevågssonen Filip Danielsson, som inför förra vintern bytte Garphyttans IF mot Torsbyklubben SK Bore, ser urstark ut i säsongsinledningen. Han inledde med bra resultat i Sverigepremiären i Bruksvallarna förra helgen, och på lördagen var han bara sex sekunder från att spöa självaste Marcus Hellner på Hellnerstadion i Gällivare, över 15 kilometer i klassisk stil. Hellner blev 28:a, 1.15 bakom unge ryska segraren Alexander Bolshunov (det var tre ryssar i topp och åttan Calle Halfvarsson var ensam svensk på topp tio), medan elva år yngre andraårssenioren Danielsson var 30:e man, 1.21 bakom. Med det var Danielsson åttonde bäste svensk (nio ska tas ut till världscuppremiären nästa helg) och före en hel del rutinerade namn (Emil Jönsson, som även om han är sprinter ju satsat en del på 15-kilometerslopp genom åren, var till exempel 61:a, 1.34 bakom Danielsson). ”Kingknäsla i dag med”, skriver Danielsson på sin blogg.
Axel Ekström? Näe, han kom faktiskt inte till start. Jag har inte hunnit prata med honom, men man kan ju misstänka någon typ av sjukdomsproblematik efter fredagen tunga race. Kanske hade han redan då något i kroppen?
Bob Impola fortsatte att visa att distans- och långloppsåkning är två helt skilda saker, även i klassisk stil, och körde in först på 108:e plats, drygt fem minuter efter Bolshunov.
På damsidan gjorde Impolas klubbkompis Maria Gräfnings en ny stark insats och blev 36:a, som 14:e bästa svensk, 2.48 bakom Charlotte Kalla över tio kilometer (1.23 från en topp tio-plats). Och Gräfnings var faktiskt före namn som dubbelt regerande juniorvärldsmästaren Anna Dyvik.
I morgon avslutas Gällivarepremiären med sprinttävlingar, där bara Danielsson och Gräfnings kommer till start av länsåkarna.

Det här påminde mig om när Danielsson, 16 år gammal, fick träna och tävla mot Hellner (i en handikapptävling) uppe i Gällivare 2012. Den gången besegrade han Hellner. Arkivfoto: Richard Ström

I dagens Örebro parkrun, den 32:a upplagan, tog Annica Sjölund sin elfte seger (men den första sedan i juli) i sin 21:a start, med tiden 24.00. Johan Ingjald var snabbast av herrarna på 19.11, även Nicklas Forsling gick under 20 minuter.

Helgens höjdare

1) Gällivarepremiären
Snacka om att årets Sverigepremiär inte blev alls som förra årets för Axel Ekström. Då var Klockhammarsonen tvåa, endast slagen av Marcus Hellner, och sparkade igång en succésäsong. I dag? 74:a. Och visst att det var många ryssar före i listan, men Ekström var bara 26:e bäste svensk (och då kommer bara nio få plats i truppen till världscuppremiären i Ruka nästa helg, dit en sådan som Calle Halfvarsson, som inte ens startade på fredagen, har en garanterad plats). Hårda bandage, och jag ringde upp och pratade med Ekström om loppet och läget för en pluslåst artikel som ni hittar här.
Premiären var desto roligare för andra länsåkare. Karlslunds Maria Gräfnings blev bästa länsåkare med en 34:e-plats, 1.02 bakom segrande Charlotte Kalla i damernas femkilometerslopp, och Vedevågssonen Filip Danielsson blev bäste herråkare med en 39:e-plats, 48 sekunder bakom bäste svensk (Marcus Hellner på tionde plats) och 49 före Ekström. Bob Impola? Tja, fristil är ju inte hans disciplin (jag misstänker, men vet inte säkert, att han stakade sig runt), och han slutade först på 152:a plats av 158 startande, distanserad med nästan fem minuter av täten.
I helgen fortsätter tävlingarna med klassiska distanslopp på lördagen och sprint på söndagen, och på måndag tas truppen till världscuppremiären ut. Det ska förstås bli högintressant att se vad Ekström, Impola, Gräfnings och Danielsson fortsätter att prestera i den hårda konkurrensen.

2) Vinterspelen
Två dagar efter friidrottens ”årsskifte” sätter inomhussäsongen igång på allvar i länet med första tävlingen i Tybblelundshallen för året (nästa vecka är det dags för Triumfglasspelen, och sedan följer Örebro indoor games i januari och Tybblelundsspelen och Marsspelen i mars). Tävlingen är först och främst för ungdomar, men det finns även några intressanta seniorstarter på 3 000 meter: Maria Eriksson och Mathias Viktorsson finns anmälda, liksom Wilhelm Bergentz som gjorde 6.41,09 på 2 000 meter utomhus i somras (och som sprungit så bra på landsväg och i terräng i höst) och som lär få ett inofficiellt distriktsrekord på 3 000 meter inomhus nu (inomhusrekord finns inte i P17-klassen, som Bergentz nu gör debut i, och i genom tiderna-statistiken finns inga tider alls för den åldersklassen på 3 000 meter; utomhus har Albin Olausson rekordet på 8.50,19). Ungdomarna springer som längst 600 respektive 800 meter i tävlingen.

3) Världscupen i skridsko
David Andersson, som tävlar för Örebroklubben SK Winner, fortsätter sitt OS-kval i Sör-Marka arena i Stavanger. Han inledde med en 44:e-plats på 1 000 meter i dag, på 1.11,63 (sekunden sämre än i Heerenveen förra helgen, men där är isen generellt snabbare) och fortsätter med 1 500 meter på lördagen.

Bubblare: Och så är det förstås dags för Valencia marathon på söndagen. Erik Anfält meddelar på fredagen, på sitt instagramkonto, att han kommer flyga ned till Spanien men att han fortfarande inte bestämt sig för om det blir någon start. ”Jag har i alla fall bestämt mig för att inte springa detta lopp som om det vore mitt livs sista. Hade jag bokat resan själv hade jag nog ställt in”, skriver han.
Med sig har han nämligen klubbkompisarna Fredrik Johnsson, Ludvig Börjesson och Martin Ingberg, som kommer att gå för fullt på den snabba asfalten i Valencia.

Anfälts kamp mot klockan – kämpar mot skada dagarna före Valencia marathon: ”Låret inte löpbart”

Det var i Valencia marathon, för två år sedan, som Erik Anfält satte sitt personliga maratonrekord, 2.25.03 – den bästa tiden en löpare från länet sprungit 42 195 meter på de senaste 30 åren, och bara 3.17 från distriktsrekordet som han nästan, nästan var i from att hota då (han kände själv att han inte fick på den perfekta träffen just den dagen, att det kunde gått ännu lite fortare med tanke på formen i övrigt). På söndag är tanken att Örebrolöparen ska stå på startlinjen i Valencia igen, och målet när han annonserade starten den 22 oktober var att slå det två år gamla perset. Men en lättare sträckning i baksidan av högerlåret, som Anfält ådrog sig när han blev tvåa i terrängloppet Kilsbergsleden förr lördagen sedan, hotar nu hans start i Spanien.
På instagram berättar Anfält att han inte kunnat springa sedan loppet utan varit hänvisad till träningscykel och crosstrainer, och att det fortfarande är mycket osäkert om han hinner tillbaka i tid.
”Skadan i sig (troligtvis en lättare sträckning) är nog inte särskilt allvarlig men tiden till Valentia marathon börjar bli ganska knapp. Handduken har jag dock inte kastat in än. Har lagt upp en plan för närmaste veckan tillsammans med Johnny (Sellvén) på Naprapat Nollnitton. Han har hjälpt mig förr”, skrev Anfält på instragram i onsdags, och  i lördags fyllde han på med ännu en uppdatering: ”Att ge upp är bland det tråkigaste jag vet. Låret är inte löpbart än men det känns bättre och bättre för varje dag som går. Åtta dagar kvar. Hoppet lever.”
Det är alltså bara att hålla tummarna.
Anfält är inte enda örebroaren som är anmäld till Valencia marathon. Jag har inte lyckats hitta någon startlista, men i sociala medier har i varje fall Ludvig Börjesson och Fredrik Johnsson bekräftat att de ska ned och springa fort.

Markus Johansson utslagen av Northug i seniordebuten (men fel Northug …)

Zinkgruvans sprintraket Markus Johansson gjorde seniorpremiär och tog en topp tio-placering direkt. I fristilssprinten som på söndagen avslutade Bruksvallspremiären tog Johansson en 13:e-plats i kvalet, och slog sedan ut en lucky loser-plats som fyra i den sista, överlägset snabbaste, kvartsfinalen (hans åktid som fyra var snabbare än vinnartiderna i samtliga fyra andra kvartsfinaler) innan det tog stopp i semifinalen (som det ofta gör när man får åka i kvartsfinal fem och sedan gå på direkt i första semifinalen, återhämtningen blir väldigt mycket kortare än för de som kört i tidigare kvartsfinaler). Men det var heller inget dussinmotstånd som Johanson ställdes mot. Han var femma i mål i semifinalen (vilket gav honom en tiondeplats totalt i tävlingen), bakom bland annat tre norrmän där Petter Northugs lillebor Even var den allra mest namnkunniga. Even som dessförinnan hade hunnit slå ut Vedevågssonen Filip Danielsson i sin kvartsfinal – Danielsson som var klart bästa länsåkare i lördagens distanslopp över 15 kilometer i fri stil med en sjundeplats totalt, som tredje bästa svensk bakom Åsarnas Simon Lageson och Anton Lindblad (1.25 bakom segrande Chris Andre Jespersen men bara 32 sekunder från pallen). Ingen av de övriga länsåkarna tog topp 50-placeringar där. I sprinten placerades Danielsson som 17:e åkare i resultatlistan, Garphyttans Marcus Lennartsson, som också åkte ut i kvartsfinalen, som 22:a.
Petter Northug? Näe, han strök sig från start både på lördagen och söndagen.
Pål Trøan Aune och Moa Olsson vann sprinttävlingarna i Bruksvallarna, Emma Wikén damernas distanstävling.

Även i Orsa-Grönklitt kördes det skidor på lördagen, en tre mil lång långloppspremiär benämnd Grönklittspremiären där Karlslunds Maria Gräfnings slutade tvåa efter att ha förlorat en spurtduell mot erfarna norska Laila Kveli om andraplatsen bakom överlägsna Britta Johansson Norgren efter tre mils åkning (Britta vann med drygt 2,5 minuter bak till Kveli som var sekunden fören Gräfnings i mål). ”Trots allt glad över att bli trea i premiären”, skriver Gräfnings på Instagram.
På herrsidan gick fem Lager 157-åkare loss tillsammans med Rikard Tynell, men där bakom tog Karlslunds nysatsande Linus Larsson en finfin tiondeplats, bara 1.43 bakom segrande Anton Karlsson. ”Pigg i kroppen men saknade lite toppfart”, skriver Linus.

I samband med orienteringsgalan i Kolmården, där Marcus Jansson inte blev utsedd till årets mountainbikeorienterare, sprang landslagslöparna en sprint i två steg inne i själva djurparken, med prolog och jaktstart, där Martin Regborn tog tredjeplatsen på herrsidan och efter att ha tappat andraplatsen han hade från prologen till en tredjeplats i mål, 14 sekunder bakom Emil Svensk (ett tag var han dock nere på femteplatsen under jaktstarten, som innehöll 25 kontroller på 14 minuters löpning, men Regborn kom tillbaka).
Roligast var dock att topp tre i en tävling öppen för allmänheten, på prologbanan, fick möta landslagslöparna i jaktstarten – och där slog sig Tisarens Ellinor Tjernlund, tvillingssyster till landslagslöparen Josefin, in. I ett startfält med 112 löpare vann Tjernlund en sprintprolog med över minutens marginal till tvåan Hanna Öberg – och av landslagslöparna (som alltså sprang separat klass där) var det bara fyra som var snabbare. I jaktstarten spurtade Josefin (som var bakom i kvalet) dock förbi och tog en sjundeplats, åtta sekunder före Ellinor (men 2.14 bakom segrande Karolin Ohlsson).

När det i helgen var uppehåll från långloppscupen och andra större löparrangemang passade en snabblubbare som Ludvig Börjesson på att använda Örebro parkrun för att testa formen sex dagar före Valencia marathon. Börjesson har förvisso sprungit tre sekunder snabbare tidigare (i trevligare förhållanden i maj), men visade ändå tydligt var skåpet ska stå när han avverkade femkilometersbanan på 16.54. ”Nollgradigt, blött och blåsigt. Det är bara att gilla läget ibland. En hård femma ville jag ha och det var precis vad Parkrun i Örebro hade att erbjuda i dag”, skriver Börjesson på instagram.
Bella Lagrange tog fjärde segern på tre månader i damklassen, om än något långsammaste löpning hittills i tävlingen, 23.19. Även Eric Segelbergs 17.58 måste förstås nämnas.

Helgens höjdare

1) Bruksvallspremiären
Längdskidpremiären i Bruksvallarna är ju – när landslaget i stället valt att köra i Gällivare – inte alls vad den varit de senaste åren. Men visst ska det, som jag skrev om tidigare i veckan, bli kittlande att se Markus Johansson och Adam Gillman ställas mot Petter Northug i deras seniordebuter – inte minst Johansson i söndagens sprint, förstås. Johansson, som ju med en hårsmån missade att få köra JVM i vintras, är rankad som elva av de svenska åkarna till start, och har ju i varje fall på papperet chans att slå sig in i svenska U23-VM-truppen. Med på startlinjen i Bruksvallarna finns också Vedevågs Filip Danielsson, som precis som förra vintern kör för Torsbyklubben SK Bore, och Garphyttan-bröderna Lennartsson.

2) Örebro parkrun
Eliten åker på terräng-NM (men ingen från länet tar plats i svenska truppen), några Östansjölöpare drar till Borås och springer sextimmarslopp – men på hemmaplan är det parkrun som gäller om man vill lubba tävling i helgen. Den 31:a upplagan av det kostnadsfria femkilometersloppet avgörs, precis som vanligt, med start 9.30 på lördagsmorgonen vid Naturens hus.

3) Gropencross
Det var ju rätt länge sedan det arrangerades en cykelcross i länet, så den årliga tävlingen i Västerås är så nära man kommer. Almbys Alexander Ehrlin, som vann långloppscupen i mountainbike i juniorklassen år, kör seniorklass i cykelcross redan i år (eftersom säsongen är höst/vår och han blir senior till våren), och finns med i startlistan, liksom ett antal yngre klubbkompisar. Däremot inte Örebrocyklisternas Matthias Wengelin, som ju blev svensk mästare häromåret. Gropencross är en deltävling i den svenska CX-pokalen, som inleddes i Falun den 2 september och har final i Helsingborg den 10 december (SM körs i Göteborg 13–14 januari).

Långloppscupens framtid uppe för diskussion

Det finns få saker jag skrivit så mycket om här på bloggen som långloppscupen – tävlingsserien som samlar nästan alla lopp i distriktet i en stor cup och kårar vinnare i herr- och dam- och åldersklasser. Cupen startade med 16 tävlingar 1999 och har sedan dess vuxit allteftersom för att de senaste fyra åren ha innehållet 27–28 tävlingar per år (där löparna får räkna sina tio bästa resultat i huvudklasserna).
Men frågan är om det är dags för en bantning nu. Jag har ingen aning om hur diskussionen gått, men på kallelsen till Närkes friidrottsförbunds höstmöte finns en punkt uppsatt med rubriken ”Tävlingsprogrammet NFIF – Långloppscupen (för många tävlingar?)”. Och utifrån det kan man förstås föra ett resonemang: Finns det för många tävlingar i cupen?
Jag måste vara tydlig med att jag skarpgillar det här upplägget med massor av tävlingar, men man kan ändå skärskåda det utifrån perspektivet ”vad vill man med cupen?”. Är det viktigaste att ge en extra liten morot och marknadsföring för att locka folk ut till loppen, att engagera så många föreningar som möjligt runt cupen, eller att rättvist kora distriktets bästa långlöpare i ett antal olika åldersklasser?
För mig är det självklart att det måste vara en kombination, men kanske borde tyngdpunkten skruvas lite från det förstnämnda till det sistnämnda: Något som inte nödvändigtvis behöver betyda färre tävlingar utan kan uppnås till exempel genom en omviktning av tävlingarnas status. Just nu får topp åtta i DM-tävlingar åtta–en poäng medan topp sex i övriga tävlingar får sex–en poäng. Det är de två nivåerna. Man skulle kunna införa en tredje nivå med nyckellopp (tio eller tolv poäng för seger i Startmilen, Åstadsloppet och finalen, just nu Lucialoppet?) eller göra ett antal lopp på strategiska datum (som inte krockar med stora nationella tävlingar) till obligatoriska i poängräkningen (tvingar man alla att räkna till exempel långa terräng-DM bland sina tio tävlingar att räkna borde fler vilja springa tävlingen). På så sätt skulle man förmodligen kunna styra topplöparna, som vill göra upp om topplaceringar i cupen, att mötas fler gånger. Samtidigt gör sådana upplägg, precis som färre antal tävlingar att välja mellan totalt sett, att skador och sjukdomar kommer slå hårdare mot de enskilda löparna.
En annan möjlighet vore att införa undercuper: En där bästa löparna på landsvägslopp över fem- och tio kilometer koras, en för terräng- och stiglopp och en för halvmara- och maratonlopp. Till exempel. Problemet med det vore ännu fler klasser att hålla reda på, och ett mer splittrat utbud.
Det blir hur som helst väldigt spännande att se vad höstmötet kommer fram till, och hur upplägget blir för cupen nästa år.

För övrigt har nu Munkastigen trailrun äntligen släppt sitt tävlingsdatum för 2018 (det blir som väntat den 28 april), och Kilsbergen trailrun som 2018 arrangeras av AH Event utan Nature running (en friidrottsklubb i arrangemanget krävs normalt sett för att få sanktion), verkar ha fått sanktion för tävlingen med hjälp av Närkes friidrottsförbund. Möjligen är det en tillfällig konstruktion i väntan på att en annan förening ska gå in (eller bildas) i arrangemanget. Hur som helst finns tävlingen, som kommer att avgöras med fem- och 14-kilometersklasser den 2 september, nu precis som Munkastigen med i friidrottsförbundets preliminära kalender för 2018.

Örebrolöpare topp tio i Kullmannen – Dan Bäck vann Höstloppet efter felspringning

Det var ju inte bara Kilsbergsleden i helgen. Samtidigt avgjordes också Kullamannen, ett av Sveriges tuffaste triallopp (eller, egentligen är det ju ett helt gäng lopp, i år på distanser från tolv kilometer till 100 miles), på kuperade banor på den tuffa bergsformationen Kullaberg vid kusten utanför Höganäs i Skåne. Där slog Örebro AIK-löparen Therese Fjordäng (en 29-åring som tidigare hette Carlsson i efternamn och som tidigare visat fina resultat på traillopp med bland annat en topp tio-placering i Munkastigen trailrun i fjol och en andraplats på Tiveden trail i somras) till med en åttondeplats i den 22 kilometer långa Dödens zon (som väl kan sägas vara originalbanan, även om det numera även tävlas över tolv kilometer, över 44 kilometer [två varv på Dödens zon] och över 100 miles [95 kilometer på Skåneleden plus tre varv på Dödens zon]). För att förstå exakt hur jävliga de 22 kilometerna är räcker det att läsa tiderna: Segraren Amanda Nilsson behöver över två timmar på sig (2.03.51) för att nå målet, och Fjordäng var alltså åtta av 159 som tog sig i mål på 2.27.57.
Klubbkompisen Cristoffer Stockman verkar ha sprungit med Fjordäng, i varje fall sista biten eftersom de båda passerade mållinjen med en sekunds mellanrum. Han slutade på 87:e plats av 546 herrar i mål, Johannes Tegner vann på 1.40.54 (Patrick Wickström, 21.00.34, och Sofia Smedman, 26.54.38, vann den nyinstiftade 100-milesklassen, där bara fyra av 18 anmälda damer hann i mål innan maxtiden på 36 timmar löpte ut, Karlskogas Lenora Johnsson var tyvärr inte en av dem). Stockman sprang så sent som förra helgen Original mountain marathon (ett brittiskt extremlopp över två maratondistanser på två dagar, i tuff bergsterräng, med orientering och där löparna får bära med sig all packning för övernattningen, som i år firade 50-årsjubileum) tillsammans med Västerås Kerstin Rosenqvist, men var inte någon av de tio tvåmannalagen (av 41 startande) som klarade maxtiden (det var bara ett mixlag, inga damlag, som gjorde det). ”Ganska långt ifrån [att klara hela loppet] tyvärr. Orienteringsmässigt gick det klockrent men min fysik är under isen tyvärr. Varit sjuk i höst”, skriver Stockman på twitter.

Lite i skymundan arrangerades i söndags också Höstloppet, ett 13,3 kilometer långt lopp på grus- och asfaltsvägar och elljusspår i Vretstorp. Kumlas Dan Bäck, som på lördagen var trea i M40-klassen och tia totalt i Kilsbergsleden tog hem segern på 52.11, 23 sekunder före Östansjös Patrik Johansson. Men faktum är att Patrik nog egentligen var snabbare, han ledde med 36 sekunder vid mellantiden efter 4,5 kilometer men ”sprang fel när han kommit tillbaka in i Vretstorp och då valde att gå in i mål kom Kumlas Dan Bäck”, skriver Östansjö SK på sin hemsida. ”Vid felspringningen ledde annars Patrik med cirka 1.50”. Starts Johan Ingjald, som även han sprang Kilsbergsleden, var trea på 54.04 medan Maria Eriksson var enda dam till start och avverkade sträckan på 62.16 (hon var sexa i Kilsbergsleden). Bara tio löpare och sju gångare kom till start i Höstloppet, vilket främst lär ha berott på den obefintliga marknadsföringen. Jag hade till exempel gärna åkt och sprunigt loppet – om jag bara visste att det arrangerades.

Regborn vann världsrankningstävling i Turkiet

Martin Regborn antydde (hehe) på twitter häromdagen att jag skrev lite väl mycket om tävlingarna, som han betecknar som träningar, under hans pågående träningsläger i Turkiet. Men som jag helt ärligt svarade Regborn: Han är nu på en nivå som gör att all typ av bevakning är befogad: Är man världens fjärde bästa orienterare och har chans på segern varje gång man ställer sig på startlinjen (även i VM) så är varje tävling, även träningstävling, faktiskt rätt intressant att följa – och det tror jag fler än jag tycker.
Hur som helst; Regborn inledde ju lägret i Turkiet med en sprint i Ankara förra söndagen som jag fortfarande inte hittat resultatlistan från, och åkte sedan vidare till Antalya för en femdagarstävling som faktiskt innehöll sex etapper (där ”bonusen” var en nattorientering som inte räknades mot slutresultatet). Facit när veckan summerades? Tre etappsegrar: I tisdagens långdistans, fredagens medeldistans och söndagens sprint. Därtill blev det en elfteplats i måndagens medeldistans, en femteplats i den där nattorienteringen i onsdags som inte riktigt räknades (ett ändå imponerande resultat med tanke på att Regborn ytterst sällan springer nattorientering), och en tolfteplats i lördagens medeldistans. Någon totalställning har jag däremot inte lyckats hitta än, men man får väl förutsätta att Regborn placerade sig rätt hyggligt, med tanke på sina tre segrar.
Lördagens och söndagens tävlingar hade världsrankningsstatus (precis som till exempel Örebro city spring, som återkommer till sommaren), men efter Regborn redan har så pass många bra resultat med sig i bagaget kommer inte den segern ge någon boost på världsrankningen (resultatet är inte kalkylerat ännu, men på sin höjd skulle segern kunna ge honom en extra poäng, vilket skulle bättra hans rankning från 5 675 poäng till 5 676, men troligen påverkas den inte alls; hur som helst så är Regborn alltjämt nia på världsrankningen med landslagskollegan William Lind närmast före på 5 692 poäng). Lind var med på tävlingen i Turkiet, liksom Isac von Krusenstierna (tvåa i söndagens sprint, sju sekunder bakom Regborn men en före Oskar Sjöberg).

I dag var det ju också dags för Alla helgona swimrun, länets enda swimruntävling som först och främst är ett välgörenhetsevenemang för att samla in pengar till Barncancerfonden genom Heja Stina-kampanjen. Jag har inte sett någon resultat, men NA sände direkt (pluslåst) från starten, med intervjuer och hela tjofaderittan!

Vid sidan om Kilsbergsleden avgjordes ju även den 30:e upplagan av Örebro parkrun i går (Mikael Sandberg deltog för 26:e gången). Det var massor av starka damer på plats: Sara Gunnarsson (20.39), Frida Hedlund (20.58, Bella Lagrange (21.41) och Katja Kozjek (21.57) var alla topp åtta totalt. Men snabbast av alla, och ensam under 20 minuter, var Erik Högkvist på 18.54.