Skinnarloppet ströks ur långloppscupen – Olivia Hansson klar segrare

Det var en nyhet jag givetvis borde ha haft koll på redan i går kväll, men som jag missat helt. Skinnarloppet ströks i förra veckan ur långloppscupen (oklart varför, men det verkar vara permanent även inför kommande år eftersom cuparrangörerna skriver att Skinnarloppet ”utgår denna vinter och ersätts från och med nästa vinter av ett nytt arrangemang”), vilket innebär att söndagens deltävling Västgötaloppet plötsligt blev final. Det innebar också, när Emilia Lindstedt istället valde att köra Kristinaloppet, att en 15:e-plats skulle räcka för att Karlslunds Olivia Hansson skulle kamma hem totalsegern. Och, som ni säkert läste i gårdagens blogg, så blev ju Hansson trea i loppet, vilket gör att hon redan då tog hem hela långloppscupen och de 15 000 kronor i förstapris med en sammanlagd poängsumma på 325, 35 före Lindstedt och ytterligare 81 före trean Sara Karlsson. På herrsidan blev Linus Larsson bästa länsåkare med en sjätteplats (Pontus Nordström vann förstås efter tre raka segrar i Skistart ski maraton, Wadköpingsloppet och Västgötaloppet), och i H60-, D40- respektive H40-klasserna tog Karlslunds Frank Kiereck, Garphyttans Erika Bergentz och Karlslunds Larz Andersson andra- respektive tredjeplatser.
Men även om den 88:e upplagan av Skinnarloppet inte ingår i långloppscupen så kommer Mittmedia att sända tävlingen (bland annat på na.se), länk kommer senare under veckan.

Så här i OS-tider hoppas jag förresten att ni inte missat de konditionsidrottsrelaterade (och pluslåsta) texter jag gjort till na.se: Om bröderna Impola som redan hunnit valla hem ett guld åt Kalla och om Johan Röjler som kommenterar skridskotävlingarna.

David Anderssons OS-chanser – så små är de

David Andersson, skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, har ju fixat en svensk OS-kvalplats på 1 500 meter, men fanns inte med när SOK i dag presenterade de senaste nio namnen som tagits ut till mästerskapet i Sydkorea om två månader (det gjorde däremot hans tidigare klubbkompis, i moderklubben Trollhättan, Nils van der Poel) trots att han ju säkrat en OS-plats åt Sverige. Eftersom Andersson tidigare gjort ett OS anses han nämligen som 23-åring inte längre kunna åka med för att ”se och lära” utan måste ha ”topp åtta-potential” för att bli uttagen, och det värderas Andersson inte ha eftersom han som bäst varit 32:a (två gånger, på 1 000 meter) i världscupen i vinter.
Jag pratade med förbundskapten Mattias Hadders om det här, och om Anderssons säsongsinledning i stort, i en artikel som går att läsa här (pluslåst), men i korthet kan man säga att Andersson nu måste överträffa sig själv vid EM i Kolomna för att SOK ska ge honom platsen (annars går den vidare till Tyskland, som har första tjing). Andersson kommer att träna hårt under jul- och nyårshelgerna för att komma i bästa form till allround-EM, som avgörs i Kolomna strax sydöst om Moskva 5–7 februari – på samma is där Andersson 2016 blev tolva på 1 500 meter under distans-VM. Den här gången är det tveksamt om ens en topp åtta-placering räcker för att blidka SOK, eftersom inte alla de bästa européerna kommer åka dit, och resten av världseliten förstås saknas. Och förmodligen kommer de inte bara titta på placering utan också på tider, där Andersson alla gånger måste under sitt personliga rekord på 1 500 meter (1.45,61) och kanske också ned mot det svenska rekordet (Joel Erikssons 1.43,90 från 2009). Det ser riktigt, riktigt tufft ut och OS-chansen är liten – men den finns i varje fall där.
Ännu mindre är chanserna att längdskidåkarna Axel Ekström eller Filip Danielsson skulle ta en OS-plats i det svenska herrlaget som just nu består av Marcus Hellner, Calle Halfvarsson, Teodor Petersson och Daniel Richardsson men som ska kompletteras med ett par distansåkare (och någon sprinter, men det rör ju inte Ekström och Danielsson) till. Men i morgon tas hur som helst den svenska truppen till Tour de ski ut, och dit tycker jag att Danielsson ska ha en bra chans att få en plats (och vägen mot OS går i sådana fall via en kolossal överprestation i Tour de ski).

Wengelin och Lindh lämnar sina Örebroklubbar – och nu är det upp till SOK att besluta om Anderssons OS-plats

Det finns ju inga tävlingar att rapportera om i dag, eftersom Örebro parkrun blev inställt och varken Filip Danielsson eller Axel Ekström valde att köra sprinten i skandinaviska cup-premiären i Finland. Så därför blir det ett par nyheter i korthet, i stället:

** Internationella skridskoförbundet har nu bekräftat den inofficiella listan jag rapporterade om natten mot måndag: Alltså att Örebroskrinnaren David Andersson fixat en plats åt Sverige på 1 500 meter (och en plats som andrareserv som SOK får chansen att utnyttja om ett par av de 18 länderna som delar på de 36 platserna på 1 000 meter tackar nej, och en plats som femtereserv om några av de 17 länderna som delar på de 36 platserna på 500 meter tackar nej). Nu återstår bara att se om Svenska olympiska kommittén tackar ja till platsen och skickar David till Sydkorea (Sverige har också en plats på 5 000 meter som Nils van der Poel åkte hem, samt en plats som sjättereserv på 10 000 meter).

** Såväl Matthias Wengelin som Axel Lindh, de båda VM-meriterade mountainbikecyklisterna som bor i Örebro, byter klubbar inför 2018. Wengelin, som flyttade till Örebro i november 2015, tävlade 2016 för Almby och 2017 för Örebrocyklisterna, men kommer 2018 inte att köra för någon Örebroklubb utan för Stockholmsklubben Länna Sport CK, meddelar han på instagram. Bytet medför också att han byter från Bianchi till Scott. ”Ser fram emot att få köra i samma klubb som bland annat Johan Possman som var en av mina idoler när han tävlade i downhill och Dennis Dertell som var en av mina största konkurrenter under ungdomsåren. Jag kommer även få med mig Jack Kok ut på tävlingar både här hemma i Sverige och internationellt vilket kommer bli jäkligt kul”, skriver Wengelin på instagram. Lindh, som flyttade till Örebro i februari 2016, har ännu inte meddelat vilken klubb han kommer köra för 2018, bara att han lämnar Almby som han tävlat för de två senaste säsongerna. ”. Utan stöd så som erat fungerar det inte att driva en elitsatsning. Ni är jättemycket värda”, skriver han som tack till Almby på instagram.

** Och vill ni läsa mer om att det blir Tiomila i Ånnaboda 2022 så finns det en hel del att läsa på Svenska orienteringsförbundets hemsida.

Såhär kommer det att se ut nästa år! Jag kommer tävla för @lannasport/@lannasport_ck på cyklar ifrån #Scott. Ser fram emot att få köra i samma klubb som bl.a. @johanpossman som var en av mina idoler när han tävlade i downhill och @dennisdertell som var en av mina största konkurrenter under ungdomsåren. Jag kommer även få med mig @jack.kok ut på tävlingar både här hemma i Sverige och internationellt vilket kommer bli jäkligt kul! 👊🏼 #Repost @lannasport ・・・ Matthias Wengelin (@m.wengelin ) har bestämt sig för att han vill vara en del av Länna Sport familjen och kommer därför att cykla för Länna Sport CK nästkommande säsong. Vi är oerhört stolta och glada att Matthias ansluter till vår satsning på att bli ännu bättre på cyklar och vi hoppas att vi kan lära oss mycket av honom och hans erfarenheter kring proffscykling på allra högsta nivå. Matthias har en imponerande meritlista med flera SM-guld och tre totalsegrar i långloppscupen och kommer att utgöra spetsen i ett riktigt starkt team som tar sig an säsongen 2018! En längre presentation av Matthias finns att läsa på Länna CKs blogg som ni hittar på vår hemsida. Även u23-landslagscyklisten Jack Kok ansluter som ett starkt tillskott. @lannasport_ck @bikeonscott #lännasport #lännasportck #bikeonscott #noshortcuts

A post shared by Matthias Wengelin (@m.wengelin) on

David Andersson slog svenskt rekord på 1 000 meter – och kvalade till OS på 1 500 meter

Snacka om att pricka formen vid precis rätt tillfälle. David Andersson, skrinnaren som tävlar för Örebroklubben SK Winner, visade ju att något stort var på gång redan i fredags, då han slog personligt rekord med över halvsekunden på 500 meter och bara var en hundradel från Eric Zachrissons över tolv år gamla svenska rekord på distansen.
När tävlingen, världscupen på den erkänt extremt snabba gamla OS-ovalen i Salt Lake City, fortsatta på lördagen gjorde Andersson, med 63 hundradelars marginal sitt bästa 1 500-meterslopp på två år – och tiden 1.46,05 räckte till att knipa den 35:e och näst sista OS-kvalplatsen på distansen. Nu ska man inte riktigt ropa hej för det – jag återkommer till det nedan.
Men på söndagskvällen, svensk tid, avslutade Andersson hur som helst tävlingarna i Utah med helgens allra bästa resultat när han sänkte sitt eget över två år gamla svenska rekord på  1 000 meter med hela 38 hundradelar: Från 1.09,44 till 1.09,06. Hygglig leverans i alla tre lopp den här helgen, för att uttrycka det milt …
Men tillbaka till det där med OS-platsen: Andersson 1 500-meterslopp innebär att han nu säkrat en OS-plats åt Sverige, och att Svenska olympiska kommittén (SOK) därför kommer få frågan av Internationella olympiska kommittén (IOK) om de vill utnyttja den. Det ska man inte alls vara säker på att de vill göra. SOK kräver nämligen ofta att idrottarna de tar ut har visat topp åtta-potential inför OS (och det kan Andersson med bästa vilja i världen inte sägas ha gjort, dit upp hade han 2,5 sekunder i helgen), framför allt av idrottare som redan gjort ett OS (och Andersson var ju med i Sotji för fyra år sedan, även om hans mästerskap den gången förstördes av vadskada som gjorde att han inte kunde göra sig själv rättvisa; han slutade 38:a av 40 startande både på 1 000 och 1 500 meter). Någon gång i slutet av december eller början av januari lär SOK komma med ett besked. 1 500-metersloppet i OS avgörs den 13 februari.
Faktum är att det finns en liten möjlighet att Andersson, om han blir uttagen, också får åka 1 000-metersloppet, trots att han inte kvalat in dit. Söndagens svenska rekord gav honom nämligen en plats som första reserv bakom (hade han åkt åtta hundradelar fortare hade han säkrat en plats åt Sverige även där), och tackar något av de 18 länderna som delar på 36 kvalplatserna tackar nej till någon av platserna så kommer SOK vara först att få frågan om de vill skicka en i stället.
Förutom Andersson har Nils van der Poel säkrat en OS-plats åt Sverige på 5 000 meter, och eftersom han inte var med i Sotji lär han ha större chans att få åka till Pyeongchang. Och faktum är ju att SOK skulle kunna ge honom platserna på de distanserna som Andersson kvalat för, om de bara vill.

Tillbaka efter tre veckor – detta har hänt

Well, ni vet att jag brukar skriva ganska mycket om ganska små händelser.
Så, vad ska man skriva när man missat Emilia Fahlins OS-deltagande (ja, jag skrev förstås krönikor både före och efter silverracet, bara för att jag inte kunde låta bli), Lilian Forsgren och Josefin Tjernlunds student-VM-medaljer och massor av annat under tre veckors underbar semester? Tja, vi får väl ta ett lite snabbt svep över vad som egentligen hänt.

Men först kan jag konstatera att jag själv hunnit med tre ”tävlingar” på lika många semesterhelger. Först ett lokalt litet lopp uppe i Kramfors (som omväxlande kallas ”Finnmarksloppet”, ”Mjövattnet runt” och ”Gå, lunka, löp”) där jag blev fyra av 41 (på 29.55 över sex kilometer måttligt kuperad terräng), 7,5 minuter bakom överlägsne segraren Philip Berggren men bara två minuter från andraplatsen. Sedan blev jag tredje sist (av tiotalet tävlande) i motionsklassen över 200 meter i Degernässimmet. Och i lördags avslutade jag med en direkt bedrövlig insats i Svartåloppet, där jag blev 17:e av 31 på 1.14.04 över 14,3 kilometer med runt 200 höjdmeter – för två år sedan var jag nio minuter snabbare på samma bana (jag vet ärligt inte om jag hade en riktigt dålig dag eller är så dålig just nu, har tränat rätt bra på slutet men får inte ut så mycket av det för tillfället). Härnäst blir det Bergslagsleden ultra om en knapp månad. Bryter ihop och kommer igen tills dess.

Så, vad har man missat de här tre veckorna? Vi tar en snabbcheck sport för sport:
Löpning: Hårt skadedrabbbade löparesset Per Sjögren tog sin första seger i långloppscupen sedan Kumla stadslopp när han vann Dalenrundan på 19.59, 42 sekunder före överlägsne cupledaren Jakob Nilsson. Liduina van Sitteren tog över totalledningen från Mikaela Kemppi med en poängs marginal när hon vann samma lopp på 25.11, 15 sekunder före klubbkompisen Annika Larsson. I helgen avgjordes dessutom Stripastafetten, som ger klubbpoäng i cupen (Örebro AIK och IF Start går återigen en kamp om förstaplatsen där). Löparkungen Erik Anfält mötte hårt motstånd i sitt stora mållopp för sommaren, Salomon 27K under fjällmaratonhelgen i Åre, och fick för ovanlighetens skull nöja sig med en femteplats. Han har därefter hunnit anmäla sig till, men på grund av skadekänningar ändå funderat på att avstå från, Ultravasan 45. Bloggbekantingen och Kumlakommunalpolitikern (C) Cristoffer Stockman sprang Tromsö skyrace (som jag kutade i fjol) men föll till föga för de tuffa reptiderna och tvingades bryta (däremot tog örebroarna Adam Jonsson och Linus Ahlstrand målflagg på 80:e respektive 121:a plats efter över tolv timmars kämpande i den stentuffa nordnorska terrängen). IF Starts Kajsa Rosdal kutade det kortare loppet Tromsdalstind skyrace och tog en finfin elfteplats i hård konkurrens, medan Örebro AIK:s Ann-Sofie Berg blev 81:a där). Hälleforsbördiga VM-löparen Louise Wiker (som driver en trevlig blogg) kutade fem kilometer på 17.57 i en träningstävling under ett läger i USA. Och samtidigt har en annan löpare lämnat Hällefors bakom sig – Haben Kidane som nu tagit flyttlasset till löpargymnasiet i Sollentuna (efter att ha avslutat med att persa på 3 000 meter i Karlstad GP, med 8.48,37).
Cykel: Fahlins OS-lopp är redan nämnt. Därutöver svarade Fredrik Berg för en urstark insats i Finnmarksturen när han spurtade ned Matthias Wengelin (som hade haft problem tidigare i loppet, och som dagen innan vunnit Grenserittet), och tog nya poäng för att försvara pallplatsen i sammandraget. Wengelin var sedan bara en centimeter från att vinna Cykelvasan i helgen (kolla målfotot!).
Orientering: Tja, förutom student-VM har det ju också hunnit vara O-ringen, där Andrea Svenssons fjärdeplats i D20-klassen var största framgången ur länsperspektiv. Dessutom två deltävlingar i Milans poängtävlingsserie med Oskar Arlebo respektive Filip Jacobsson som segrare. Med en deltävling kvar att springa (i morgon) är det därmed bara Martin Regborn (som springer VM på lördag) som kan hota Arlebo i sammandraget. Och så var det Askersundsträffen i helgen, också. (Hur det gick för Tobias Karlsson och hans brorsa i fjällorienteringstävlingen Bamm? De kom tyvärr inte ens till start).
Triathlon: Samma dag (hör och häpna!) avgjordes både Vretstorps triathlon och Hälleby triathlon (och därtill Gôrslitet i Karlstad med bland andra Morgan Pätsi). Per Sjögren slog till även här, och vann Vretstorps sprint (250 meter simning, 20 kilometer cykel, sex kilometer löpning) med över 13 minuters marginal, medan örebroaren Ulrika Hammarskiöld vann en betydligt tätare damklass två minuter före Kumlas Hanna Henriksen. I Hälleby ännu kortare tävling (225 meter simning, 8,4 kilometer simning och 2,6 kilometer löpning) vann Mats Carlberg, mest känd som skidåkare och rullskidsarrangör, dryga minuten före Daniel Nordström medan Helena Yourstone krossade motståndet i damklassen och vann med över 2,5 minuter. Någon vecka tidigare vann Jenny Dollerup och regerande mästaren Mathias Jansson Vikers triathlon med två minuter respektive 34 sekunder på en delvis ny bana (markägarna stoppade fjolårets tävling på 2014 års bana; oklart exakt hur lång den nya banan var).
Mountainbikeorientering: Karlskogas Erica Olsson tog ungdoms-EM-brons i stafett och guld på den inofficiella långdistansen i ett mästerskap som avgjordes parallellt med seniorernas VM i Portugal. Där blev Garphyttans Marcus Jansson bäste svensk i samtliga discipliner, men nådde inte sitt mål att ta den första svenska topp tio-placeringen i ett individuellt herrlopp det här året heller. En åttondeplats i stafetten blev bästa resultatet. Jansson, som totaldominerat svensk mtbo i år, missade sedan guldet på medeldistans-SM (hans första förlust mot svenskt motstånd i år) och fick nöja sig med silvret tolv sekunder bakom Moras Linus Mood i fredags, men revanscherade sig med seger i lördagens sprinttävling i svenska cupen och söndagens långdistans-SM (Erica Olsson vann förstås alla tre tävlingarna i D16- respektive D20-klasserna). Jansson har därmed vunnit tre av fyra SM-tävlingar i år och sex av sex deltävlingar i svenska cupen.
Swimrun: Danny Hallmén hade ingen superlyckad avslutning på den egentliga tävlingssäsongen, men laddar om för en solotävling till helgen.

Förbundskaptenen utesluter inte Fahlin på OS-tempot: ”Får avgöra framöver …”

Emilia Fahlin är klar för OS, och förutom en sida i morgondagens pappers-NA blev det också en längre text på na.se som går att läsa här. Men jag tog också ett snack med förbundskapten Martin Vestby, som ringde upp från Belgien och berättade om hur han ser på uttagningen av Fahlin och Sara Mustonen-Lichan som hjälpryttare åt svenska stjärnan Emma Johansson, som fick sitt OS-besked redan i november. Och vet ni vad? Han öppnade faktiskt en liten, liten dörr på glänt för att tidigare tempospecialisten Fahlin skulle kunna få den enda, svenska OS-platsen i tempo fyra dagar efter linjeloppet där tanken är att Johansson ska kröna karriären med ett OS-guld.

– Cykel är en lagsport, ska man vinna gäller det att ha stöttning, för Emma är det viktigt att ha tjejerna med sig så länge som möjligt in mot finalen på tävlingen. Det är väldigt tacksamt att kunna ha hjälpryttare som har så mycket erfarenhet och som känner varandra så väl som Emilia, Sara och Emma. De har kört många tävlingar ihop, och Emilia har dessutom en väldigt stor egen rutin och en väldigt god förståelse för olika aspekter av cykeltävlingar. På så sätt har vi ett bra, harmoniskt lag som kan prestera ihop, säger Vestby till Konditionsbloggen.
Så för Fahlin handlar det om ett renodlat hjälpryttaruppdrag?
– Emilia har visat en stigande nivå sista halvåret, men eftersom banan 
i Rio är så tuff så är det svårt att se något annat än att det blir en uppgörelse mellan de allra bästa i världen på slutet, och då är det vår kapten, Emma, det handlar om. På en så tuff bana som det är på OS så kommer det att vara taktiken att köra för henne. Över den sista backen (åtta kilometer långa stigningen upp till Vista Chinesa, med 400 höjdmeter) kommer bara de bästa vara med, och den är nog i hårdaste laget för Emilia. Man vet aldrig, man ska aldrig avskriva något, men Emilias huvuduppgift blir att hjälpa Emma fram till avslutningsbacken.
– Emilias viktigaste uppgift blir ett parti tidigare på banan, genom ett naturreserverat där det är ett par backar och ett kullerstensparti. Där ska hon vara med och bidra. Sedan vet man aldrig, det kan bli lite som på VM i fjol med en tidig utbrytning, och har hon möjlighet att ta på sig ett sådant jobb och vi väljer att skicka iväg henne vet vi att hon har hög kapacitet. Emilia har varit offensiv och kör mycket i utbrytning senaste månaden.
Ja, hur ser du på Fahlins utveckling senaste året?
– Hon har haft en bra start på säsongen. Ja, hon hade en bra avslutning i fjol och har haft en stigande nivå sedan dess. Efter att ha slitit några år är det kul att se att det börjat lossna för henne. Hon körde ju väldigt bra på VM i fjol, och med lite tur hade utbrytningen kunna hålla hela vägen.
Kommer ni ha någon gemensam OS-laddning med landslaget?
– Tjejerna sitter på proffskontrakt vilket gör att vi inte kan hitta på så mycket, men Emilia och Sara kommer att köra för landslaget i Thüringen Rundfahrt i Tyskland (15–21 juli). Emma kommer också att köra den tävlingen, men hon kommer göra det för sitt proffslag (Wiggle-High5). De andra kommer ändå kunna träna på att ta förningar i förhållande till hur vi önskar att det ska se ut i OS, och förbereda sig för att prestera på topp både mentalt och fysiskt under OS. Efter Thüringen kommer Emma åka till Portugal och träna en vecka, medan Emilia åker till Sverige. Sedan kommer vi åka tidigt till Rio för att vänja oss vid tidsomställningen och kolla in banan.
Det har pratats om en eventuellt fjärde svensk OS-plats, hur är läget där?
– Det är nationsrankningen efter kommande helg som gäller för fördelningen av OS-platserna, och vi slåss med Australien om sista platsen som ger fyra OS-biljetter. Nu gjorde Australien jättebra resultat senaste helgen medan våra cyklister inte plockade så många poäng, så det ser tufft ut att ta sista platsen. Det ska till något alldeles extra helgen som kommer om vi ska greja det.
Tempoloppet i OS då, är det självklart att Emma tar den enda svenska platsen där?
– Den har varit tilltänkt för Emma sedan lång tid tillbaka, men det finns lite diskussioner kring hur vi ska göra. Vi får se.
Om hon avstår, är det Emilia som är starkaste kandidaten?
– Det kan jag inte svara på. Det mest troliga är ändå att Emma kommer att köra, vad som händer annars får vi avgöra framöver.

Förutom allt OS-snack, som ni alltså kan läsa på annat håll, hörde jag lite med Emilia om senaste tävlingen, Women’s Tour de Yorkshire Race i lördags.
– Redan efter de första backarna, efter elva kilometer, var vi bara tre kvar i laget (Ellen Skerritt, Martina Alzini och Annalisa Cucinotta åkte av tätklungan tidigt), så det blev mycket jobb för oss två (Fahlin och Anna Trevisi) som var kvar och kunde hjälpa spurtaren (Marta Bastianelli). Sista 35 kilometer, över sista berget, satte Lizzi (Armitstead) in en attack tillsammans med en annan tjej, så vi fick samarbeta med två andra storlag för att köra in utbrytningen, och det var lättare sagt än gjort. Men det gick vägen. Sedan räckte det tyvärr inte hela vägen för Marta, som var ganska missnöjd. Men även om man önskar att det gått bättre för laget så är jag själv nöjd med hur det kändes. Jag kände mig bra, det var en jäkla fin tävling med mycket supportrar som hejade, och jag hade en himla bra dag på jobbet trots att det var slitigt. Så inget resultat i bagaget, men en bra känsla, säger Fahlin som i morgon bitti flyger till Kina för världstourtävlingen Tour of Chongming Island.

Pratade för övrigt lite med orienteringens förbundskapten Håkan Carlsson tidigare i kväll, efter att världscuphelgen i Polen avslutats med mixedsprintstafett, och pressade honom lite på hur han ska formera EM-laget på distansen. Just mixedsprintstafetten inleder nämligen mästerskapet i Tjeckien om mindre än tre veckor, och Sverige får bara ställa upp med ett lag, två herrar och två damer, där.

– Jag måste analysera och reflektera och väga ihop med det jag tror kan jag flest EM-medaljer åt Sverige, så vi får ihop ett totalprogram med lagom belastning på löparna, säger Carlsson till Konditionsbloggen.

Något som kan vara negativt för  Martin Regborn (i dag sprang Emil Svensk och Jonas Leandersson i svenska förstalaget, och dessutom finns Jerker Lysell, som missade världscuppremiären på grund av hälseneskada, med i leken) som får tävla fyra dagar i rad om han tas ut till stafetten (dagen efter mixedsprintstafetten är det kval och final i individuella sprinten, dagen därpå långdistanskval och sedan långdistansfinal). På damsidan har Lilian Forsgren, som fick springa distansen på VM i Skottland i fjol och dessutom tog en världscupseger i disciplinen, sannolikt långt borta från ett svenskt EM-lag. Tova Alexandersson och Helena Jansson tog damplatserna i förstalaget i dag.
– Vi får se när jag är klar, men jag kommer lämna EM-laget senast en vecka före, säger Carlsson (läs mer om vad han hade att säga i tisdagens pappers-NA).

Bakslag för Axelssons OS-planer: "Vet inte om han kommer tillbaka"

Kumlatalangen (och vinnare av NA:s Pulsklocka 2015) Adam Axelsson, 19, och svenske OS-skrinnaren och EM-tvåan David Andersson, 21, som båda tävlar för Örebroklubben SK Winner, hade långt gångna planeren gemensam lagtemposatsning mot OS i Pyeongchang 2018.  Men nu verkar de planerna gå i stöpet – eftersom det plötsligt saknas en tredjeman till det svenska laget.
– Nils van der Poel har tagit paus från skridskoåkningen och ska göra lumpen i år, och jag vet inte om han kommer tillbaka. Och Hampus Larsson har lagt skridskorna på hyllan, säger Axelsson till Konditionsbloggen.
Om det inte blir någon lagtemposatsning, är det kört med OS 2018 då? Får du sikta på 2022 istället?
– Jag kan ju satsa på en enkeldistans också, men det är klart att det blir betydligt tuffare att kvala in där. Lagtempo är ändå lite lättare.
Axelsson åker till Göteborg i dag och flyger till Inzell i morgon, torsdag, för sin första stora tävling för året. Eller ja, tävlingen i Inzell är inte jättestor i sig, men den lockar en hel del holländare och övriga européer av världsklass och bjuder på snabb is, och Axelsson har dessutom gått in för en tidig formtopp och räknar med att kunna göra bra tider. Senare i veckan blir det en längre intervju med Axelsson i NA:s papperstidning inför den tävlingen.
När det gäller Andersson så flyger han i helgen till Nordamerika för dubbla världscuper, i Calgary helgen 13–15 november och i Salt Lake City 20–22 november. Där kommer han att köra 1 000 och 1 500 meter, de två distanser han körde i OS 2014 (och som han kvalat till årets världscup i, genom att göra 1.11,61 respektive 1.49,82 [världscupkvaltiderna är 1.11,90 respektive 1.51,0] vid en annan tävling i Inzell för ett par veckor sedan).
I en månadsgammal intervju med Ttela, lokatidningen som täcker bland annat Trollhättan där Andersson kommer ifrån, kommer han liksom Axelsson att träna med Norges Sköyteakademi i vinter.
– Jag kommer exempelvis att bo i Hamar under somrarna. Mattias Hadders (Sveriges förbundskapten) kommer fortfarande att vara min bastränare, men han kommer inte att lägga upp träningen helt och hållet längre. Det kommer att bli en slags kombination mellan mig, Mattias och akademin, sa Andersson till tidningen.
Axelsson är mycket nöjd med sin första tid i akademin, där han drillats hårt av åttafaldiga världsmästaren Jeremy Wotherspoon under tre läger på sammanlagt 2,5 månader.
– Han har hjälpt mig väldigt mycket. Han har en otrolig blick. Även om alla åtta åkarna i laget är på is samtidigt har han koll på alla, och hjälper alla lika mycket. Vi har framför allt jobbat på min teknik och maxfart. Inte för att jag haft dålig teknik innan, men den kan alltid bli bättre.Bland annat med att jag ska slappna av i axlar och överkroppsparti. Tidigare har jag spänt mig där när jag velat åka snabbt. Tempomässigt har jag saknat den riktiga snabbheten tidigare. Jag har alltid varit bra på att hålla ett jämnt tempo under en lång tid, men jag har inte kunnat åka lika snabbt som andra. Därför fokuserar vi mycket på att bli snabbare på korta distanser, få upp maxfarten, i år. Distansträning kan man alltid lägga på senare, säger Axelsson.
Men mer om Axelsson i papperstidningen, alltså.

Tidigare i dag skrev jag om det nya maratonloppet på Svampens utsiktsdäck (som tydligen ska heta Svampenmarathon, vilket låter logiskt).  I sanning en helt galen idé. Jag har fått både mail och telefonsamtal från folk som vill anmäla sig (men jag är ju inte Ola Nordahl!), så jag misstänker att platserna kommer gå åt snabbt när de släpps till helgen.
Själv är jag (som ni säkert vet) mer intresserad av Örebro backyard ultra, som släppte preliminär bansträckning i går och följde upp med bilder från banan i dag. Det är så man redan längtar till midsommar (men först vill jag hinna bygga upp min raserade kropp igen och få några mils löpning i benen).

Dessutom har äntligen resultaten från Kilsbergsleden ramlat in.

Fahlin del två av tre – säsongen 2016: "OS kanske inte passar mig"

Det skulle ha skett i fredags (det var därför vi på NA skrev om saken då), men först i dag kom pressmeddelandet som bekräftade att Emilia Fahlin kör för Alé-Cipollini nästa år. Just säsongen 2016 är temat för andra delen av bloggens Fahlin-special, där den största nyheten är att en världstour ersätter världscupen. Åtta av nio av de endagarslopp som utgjorde årets världscup finns med (samt lagtempot i Vårgårda), men därtill kommer ytterligare fem endagarstävlingar och tre etapplopp. Bland dem Giro d’Italia (som körs över tio dagar 2016) och stortävlingarna La Course (”damernas Tour de France”), Prudenial Ride London och La Madrid Challenge (”damernas vuelta”). Dessutom väntar ju ett OS i Rio de Janeiro (linjeloppet söndagen den 7 augusti och tempoloppet onsdagen den 10 augusi) och VM i Qatar (lagtempot söndagen den 9 oktober, tempoloppet tisdagen den 11 oktober, linjeloppet lördagen den 15 oktober). Jag började fråga Fahlin om världstouren.

– Det blir fler tävlingar på högsta nivån, åtta cyklister per lag istället för sex som det varit i världscupen, fler tv-sändningar, lite fler etapplopp och så får vi använda radiokommunikation. Så det blir lite mer likt herrcyklingen. Ett bra steg på vägen, även om det finns en hel del kvar att göra. Det är bra att de jobbar på och förnyar, säger Fahlin till Konditionsbloggen.
Det blir ett hektiskt schema om man ska köra allt, går det?
– Jag kollade schemat, och det funkar inte riktigt att köra allt. I maj är det ett etapplopp i Kina och veckan efter ett i Kalifornien, och det funkar inte logistiskt att flyga kors och tvärs och dessutom tidsomställningen. Men det mesta kommer man nog att köra. Det är roligt med sådan variation, det finns lite av allt. Sedan blir det ju alla vanliga tävlingar också, så det kommer nog bli fullt upp. För mig gäller det att hitta ett bra program för att kunna optimera chanserna att kvala till OS. Jag tror att jag kommer få frihet att styra en del.
”Kvala till OS”, borde du inte vara given efter VM-succén?!
– Nej, det fungerar inte riktigt så, tyvärr. SOK kollar säkert en hel på hur jag körde där, men jag måste köra bra under våren också för att få en plats. SOK är väldigt strikta: Man måste ha resultat för att komma med. Jag kan absolut inte luta mig tillbaka, det är nu den viktigaste tiden kommer. Men fortsätter jag i vår att köra som jag gjorde på VM; då är jag klar. Och det var väldigt bra att få ett så bra VM, att jag visade min potential, framför allt eftersom SOK:s sportchef (Anders Wiggerud) var på plats på VM. Han fick se att jag fortfarande kan cykla. Emma (Johansson) har naturligtvis en plats till Rio, men det som kommer avgöra vilka som får de andra två platserna är hur vi kör i vår.
Har du redan tittat på banorna i Rio?
– Emma (Johansson) har varit där och kört dem, och jag hörde att det ska vara väldigt backigt, riktigt tuffa banor. Kanske inte riktigt en bana som passar mig. Samtidigt blir OS alltid en annorlunda tävling eftersom det är färre som kvalar in, startfältet är mindre, så det blir mindre klunga och inte så kontrollerat. Det kan gå iväg en utbrytning tidigt. Men det kommer nog passa riktiga klättrare bäst. För mig finns lite att jobba på där.
Men VM blir helt platt, i stället?
– Ja, det går ju i Qatar. Det blir helt annorlunda jämfört med OS. I Qatar är det väldigt öppet och blåsigt och varmt, och Tour of Qatar (som går i februari varje år) har inte varit min favorit i kalender … Samtidigt har det inte varit någon lätt bana på cykel-VM på några år, så det är bra att det är lite olika, att det blir lite variation och gynnar andra typer av cyklister.
– Det som är bra med cykelsporten är att även om mästerskapen är stora så finns det många andra tävlingar under säsongen som man kan ha som mål också, om inte mästerskapet passar en. Det är skönt att hålla på med en sport där OS inte är enda fokuset. Det vore jobbigt om man bara hade en dag vart fjärde år att träna mot, som det är i en del andra sporter. Speciellt som det kan hända så mycket oförutsett i en cykeltävling, man kan få punktering, mekaniska problem …
Vad har du för favorittävlingar under året?
– Vårgårdas världscup och tävlingar som den i Norge (Tour of Norway), där det är lite kuperat, lite tekniskt. Och vårtävlingar i Holland och Belgien där det är lite mindre vägar, snävare svängar, kullersten, där man måste hålla sig långt framme i klungan och där det är backigt men inte några tiokilometersklättringar. Tävlingar där det händer lite, där det är tufft och där folk droppar av. Om jag är bra så gillar jag den typen av tävlingar. Etapplopp är också roliga, att det alltid kommer en ny dag och att terrängen är varierad. Men resultatmässigt passar vårtävlingar eller tävlingar som den i Vårgårda bättre.
Hur kommer vinterträningen se ut?
– Förra året började vi säsongen redan den 2 januari, i Australien. Nästa år lutar det mot att vi börjar med Tour of Qatar (2–5 februari), så det blir lite mer tid till grundträning. Det blir nog bättre för mig personligen eftersom man tappar annan träning om man går på och börjar tävla för tidigt. Just nu kör jag en hel del gym, lite löpning, mycket testcykel. Jag vill inte vara som bäst i februari, de tidiga tävlingarna är en del av träningen.
– Nästa vecka (läs: den här veckan) ska jag ned till Göteborg och göra tester hos min tränare Klas Johansson. Sedan ska jag tillbaka till Girona (där Fahlin bor sedan ett antal år tillbaka) och i mitten av november blir det första lagträffen med Alé-Cipollini. Sedan blir det direkt vidare till SOK:s precamp inför OS, på Fuerteventura, där idrottare från alla sporter samlas. Från damcyklingen är det jag, Emma (Johansson) och Sara (Mustonen-Lichan), och därefter blir det ett träningsläger med laget i december. Sedan åker jag säkert en sväng till Örebro över jul och sedan är det bara någon månad kvar tills säsongen börjar.

Emilia Fahlin intar Örebro.  Foto: Lennart Lundkvist
Emilia Fahlin intar Örebro. Foto: Lennart Lundkvist