Bilden av Norrland

Inför det amerikanska presidentvalet 2008 höll den dåvarande kandidaten Barack Obama ett tal där han kritiserade befolkningen på landsbygden i Pennsylvania och omringade delstater för att vara bakåtsträvare. Här är hela citatet,

 

”And it’s not surprising then that they get bitter, they cling to guns or religion or antipathy to people who aren’t like them or anti-immigrant sentiment or anti-trade sentiment as a way to explain their frustrations.

 

Ganska hårda ord från någon vars kampanj gick ut på hopp, framtid och att ena landet. Men till skillnad från många andra politiska grodor (Mitt Romneys ”47%” och McCains ”vet inte hur många hus jag har”) kom han relativt lätt undan. För att hans ord befäste fördomar som redan fanns.

 

Men hur är då bilden av Norrland och landsbygden här hemma i Sverige?

 

I Almedalen lyssnade jag på Annie Lööfs tal.

 

Lööfs tal var ungefär 40 minuter. Av det som jag nu minns i efterhand pratade hon mycket om sig själv, klimatet och det som jag minns bäst är att hon vill luckra upp strandskyddet. I en enda mening lyfte hon upp vargjakten, nästan som en fotnot, att man skulle få jaga varg i Sverige utan att EU lade sig i.

 

Gott så.

 

Men reaktionerna efter talet handlade nästan bara om hur centern nu skulle vinna tillbaka väljarna på landsbygden och Norrland med löften om vargjakt. Det säger lite om bilden av Norrland och landsbygden bland landets opinionsbildare och ”politiska experter”.

 

Vargjakten är säkerligen en viktig fråga för många men landsbygdens problem är något helt annat och större än vargen. Tillexempel,

 

  • Befolkningsminskning och alla problem som den medför med en allt högre medelålder
  • Grundläggande service såsom post och telefon inte fungerar
  • Infrastruktur som i stora delar är ett skämt
  • Och resultatet och orsaken till många problem, hög arbetslöshet

 

Det är några utmaningar som, enligt mig, borde smälla långt högre än vargjakt.

 

Men så länge bilden av Norrland och landsbygden är att vi sitter hemma i våra små röda stugor, belägrade av vargar och beväpnade till tänderna så blir analyserna och politiken därefter.

 

Det är extra tråkigt för det behövs insatser och konkreta handlingar för att hela Sverige ska leva.

 

Här är några av det som jag ser vara extra viktigt,

 

Grundläggande service,

 

Vi har ett behov av ett grundläggande serviceutbud även i landsbygden. Att posten kommer som den ska och att telefonerna fungerar är det minsta man kan begära.

 

På senare år har Posten börjat kraftigt att försämra sin service till landsbygden och även om man bor i en ”tätort” som Sollefteå så märker man att postgången försämrats.

 

Här skulle regeringen och staten som storägare i Posten kunna agera.

 

Till exempel genom att som ägare helt minska avkastnings- och vinstkrav som man har på bolaget. Samt att genom Post och Telestyrelsen (PTS) dra upp ett minimum krav för postgången som är tydligare än dagens.

 

Att ett företag som Posten som måste anses ha ett stort samhällsansvar de senaste 5 åren haft ett högre avkastningskrav från regeringen än SBAB säger det mesta.

 

När regeringen nyligen beslutade att sänka avkastningskravet för statliga Vattenfall sa finansmarknadsminister Peter Norrman så här,

 

”Vi har en inflationstakt som är omkring 2 procent och en tillväxt som man kan gissa ligger på 2-3 procent över tiden. I en sådan miljö är det i någon mening teoretiskt omöjligt att näringslivet ska kunna ha en vinstnivå på 15 procent av eget kapital. Det går inte ihop, kort och gott”.

 

Samtidigt så ligger avkastningskravet på Posten på över 10 %. Motsvarande siffra för SBAB är ca 7 %. Det går inte ihop, kort och gott.

 

Visst ska man ställa kravet på att Posten som alla andra företag ska redovisa vinst och ge avkastning till staten men nivåerna spelar också roll.

 

När posten i våras meddelade att delar av Sollefteå kommun inte längre skulle få postutdelning så var det med hänvisning till ekonomi.

 

Telefoni och bredband

 

Ett annat bekymmer är telefonin som är oerhört viktig. Telia genomför nu sitt stora teknikskifte som där gamla telefonledningar rivs ner till förmån för mobila lösningar. Det är säkert en oerhört viktig utveckling men samtidigt är historierna många om försämrad telefontäckning. Där måste regeringen som storägare och PTS vara hårdare, den gamla tekniken kan fasas ut när den nya fungerar.

 

Bredbandsutbyggnaden skulle bli Norrland och landsbygdens räddning. Man skulle inte längre behöva flytta till centrum utan skulle kunna driva sitt företag från hemmet i landsbygden. Men det blev aldrig som man riktigt tänkt sig. Utbyggnaden gick väldigt fort när de lönsammaste områdena skulle få fiber. Statliga subventioner och privata företag drev på utvecklingen och gjorde Sverige till ett av världens mest uppkopplade länder.

 

Men där det inte var särskilt lönsamt blev utan. Idag slåss länsstyrelser och kommuner om små medel för att bygga ut och ibland blir det så pass dyrt att det inte är meningen att ens försöka bygga ut nätet.

 

Regeringen har satt som mål att 90 % av befolkningen ska ha bredband i 100/mbit inom 2020, i Västernorrland skulle det kosta ca, 1mdr kronor. Stödet som gick ut 2013 från Länsstyrelsen via staten 23 miljoner kronor.

 

Satsa på infrastruktur

 

Stora delar av väg- och tågnätet i inlandet och Norrland är i desperat behov av upprustning. Det är helt enkelt allt för svårt att ta sig till och från inlandet. Det är inte bara avstånden som är stora utan vägnätet och bristen på tågtrafik gör att pendling längre avstånd blir nästan omöjligt.

 

Även satsningar som görs på turism runt om i inlandet hotas av att infrastrukturen är så dålig. Särskilt vintertid.

 

Men infrastruktur är dyrt och inget man bygger på en gång. Problemet är att det byggs för lite och att pengar slösas bort på annat som inte ger några effekter.

 

De senaste åren har regeringen lovat stora summor till olika projekt för att ”rädda” eller utveckla Norrland. Men det är nästan helt omöjligt att veta vilken effekt som satsningarna har haft.

 

År 2011 stoppade regeringen in 2 miljarder i en fond som hette Inlandsinnovation som skulle uppmuntra innovation i inlandet. Det har inte gått något vidare.

 

Projektet Matlandet är en annan sådan satsning som skulle vara räddningen för Norrland och landsbygden. Projektet har hållit på sedan 2008 och har kostat ca 1 miljard kronor och det är svårt att utvärdera vad det har gett. Finns säker även andra satsningar som förtjänar att nämnas.

 

Som motvikt kan man kanske ta upp att den sista delen av Ådalsbanan som enligt Trafikverket skulle vara samhällsekonomiskt lönsamt att rusta upp skulle kosta 150 – 750 miljoner kronor. För 150 miljoner kronor kan banan klara av godstrafik i 70 km/h och för 750 miljoner kan vi börja prata persontrafik.

 

Så pengar finns men spenderas på annat.

 

Avslutningsvis,

Det finns väldigt mycket mer som skulle kunna göras för att ge landsbygden förutsättningar att utvecklas. Men känner att detta inlägg blivit lite väl långt. Men oavsett vad som görs eller inte så bär vi alla ett ansvar för bilden av Norrland och landsbygden.

Timrå kanske inte det bästa exemplet.

Tidningen Allehanda kör nu sen reportageserie om unga som valt att bo kvar i Ångermanland. Hittills har man intervjuat två unga ångermanlänningar om varför de valt antingen bo kvar eller flytta hem igen.

 

På twitter (#viVillBoKvar) är alla överens om att lösningen är inte bara tillgången till jobb utan också jobb som är utvecklande. Det skriver också ledarskribenten Marcus Bohlin i fredagens TÅ. Han hänvisar till att företagsklimatet är illa i Ångermanland eftersom kommuner i regionen hamnar långt ner på en (!) ranking över företagsklimatet (den som Svenskt Näringsliv gör). Jag tänker inte klaga på rankingen igen, hänvisa till andra rankingar eller tipsa om forskare som sågar rankingen, det finns att läsa på bloggen.

 

Marcus Bohlin lyfter fram Timrå som hamnar högt upp på Svenskt Näringslivs ranking som ett föredöme och att resterande kommuner i länet ska göra studiebesök.

 

Visst, han kan ha rätt. Timrå har en hel del saker som resten av länet saknar,

  • 10 minuter till det som är länet enda stora arbetsmarknadsområde (Sundsvall)
  • Infrastruktur som med norrländska mått mätt är avundsvärt
  • Flygplats runt hörnet
  • Cykelavstånd till en av Norrlands största handelsplatser (Birsta)
  • Närhet till ett universitet

Osv.

 

Så alla förutsättningar finns ju där. Hur klarar då Timrå av att behålla, locka tillbaka eller locka nya ungdomar till kommunen?

 

Svaret: Inte särskilt bra. Till och med sämre än många andra kommuner i länet.

 

Jag har kollat på SCB och tittat på gruppen 19-35 år.

 

Sedan år 2000 har Timrå tappat nästan 11 % av sina ungdomar i åldersgruppen. Det är visserligen bättre än Ånge (-17,5%) och Kramfors (-18%). Men sämre än Härnösand (-6%), Sollefteå (-4,7%), Sundsvall (-4,6%) och Örnsköldsvik (-1,9%).

 

Med tanke på förutsättningarna så ska väl Timrå ses som en rejäl underpresterare i sammanhanget och studiebesöken borde i sådana fall gå till Örnsköldsvik och kanske till och med Sollefteå.  Man ska väl inte heller försöka svara på svåra frågor med enkla svar grundade på en organisations ranking.

 

PS. Timrå har klättrat i Svenskt Näringslivs ranking de sedan 2011 (plats 113) till 2013 (plats 65).

Under samma period (2010-2012) har antalet 19-35 åringar i Timrå ökat med 0,73%. En ökning det är bra. Problemet är att kommuner som Örnsköldsvik, Sundsvall och Kramfors har haft större ökningar än Timrå under samma period.