Skuldbelägg inte landets 77 småkommuner

I en debattartikel den 9/1 argumenterar Stefan Svanström (KD) att små kommuner med färre än 10 000 invånare inte ska få finnas. Argumenten som framförs är att små kommuner inte klarar av välfärdsåtagandet och att kommunerna i Stockholms län inte gillar utjämningssystemet som hävdas vara tillväxthämmande.

 

För det första kan det vara bra att ha en bild över vad vi pratar om när vi säger att kommuner med färre än 10 000 invånare inte ska finnas. Idag är det 77 kommuner som uppfyller kriteriet, av dessa finns 23 i landets fyra nordligaste län. Dessa 23 kommuner representerar nästan 20 % av Sveriges yta; bara Jokkmokks kommun rymmer tre stycken Stockholms län. Här finns ingen tunnelbana eller pendeltåg som sammanbinder kommunerna. Här är infrastrukturen bara ett bevis på bristande underhåll och investeringar.

 

Att då tro att kommunsammanslagningar och centralisering är lösningen på framtidens välfärdsutmaningar är märkligt. Än märkligare eftersom Kristdemokraterna är ett av de partier som historiskt haft subsidiaritetsprincipen och övertygelsen om människans behov av små gemenskaper som en av sina grundstenar.

 

Det andra argumentet att utjämningssystemet skulle vara tillväxthämmande är en myt som ofta förs fram. År 2008 tillsatte regeringen en parlamentarisk utredning för att se över utjämningssystemet och särskilt titta på om systemet var tillväxthämmande.

 

Utredningen leddes av Svanströms partikollega Bengt Germundsson och i gruppen ingick även kristdemokraten Ewa Samuelsson, biträdande socialborgarråd i Stockholm.

 

Enhälligt och över blockgränserna kom man fram till att det inte finns några belägg för att systemet skulle vara tillväxthämmande. Men myten är lönsam. När systemet gjordes om fick de rikaste kommunerna en miljard extra om året av regeringen som plåster på de påhittade såren.

 

Svanström lyfter också upp skattehöjningar hos kommuner och landsting som intäkt för att det saknas resurser för att hantera välfärdens utmaningar. Det är bara delvis sant.

 

I sin rapport om hållbara offentliga finanser fastslår Riksrevisionen att resurser inte saknas. Tvärtom, det finns gott om resurser. Problemet är fördelningen. Staten har de senaste åren gjort miljardöverskott samtidigt som sektorer som ska leverera välfärden (kommuner och landsting) har svårt ekonomiskt.

 

Vi ska också komma ihåg att de generella statsbidragen till kommuner och landsting har per capita legat still sedan 2010. Samtidigt som det idag totalt finns mindre resurser per capita inom offentligsektor för att hantera välfärden.

Med detta sagt så behöver inte kommunsammanslagningar vara en dålig idé, på sina håll kan det finnas skäl att slå ihop kommuner. På andra platser kan det till och med vara logiskt att dela kommuner. Men att sätta godtycklig gräns (10 000 invånare) och skuldbelägga mindre kommuner är inte lösningen. Istället borde diskussionen handla om vilken nivå på välfärden vi ska ha och därefter fundera på hur vi ska finansiera den. Är riksdagens ambitioner stigande, att välfärdsstaten ska omfatta allt fler och fler områden då kan inte staten vältra över ansvaret på kommunerna och inte skicka med pengarna.

Också publicerad på Dagens Samhälle 27/1.

 

Jakten på tillväxt

I gårdagens Tidningen Ångermanland kunde man läsa en insändare undertecknad av Trafikverket. Insändaren var ett svar på ett öppet brev som kommunen tillsammans med näringslivet skrev om behovet av att upprusta infrastrukturen även i Norrland.

 

I det öppna brev som näringslivet och kommunen skrev och som publicerades i Tidningen Allehanda påpekade man det orimliga att 50 % av Sveriges yta får dela på 3,4 % av infrastrukturinvesteringarna fram till 2025.

 

Svaret från Trafikverket var självklar och kan väl sammanfattas med den här meningen,

 

”Vi fokuserar på vägar med hög trafik och låg standard i storstadsområden och till och från regionala centrum vilket gynnar arbetspendling, rörlighet och tillväxt.”

 

Jag fastnade för ordet tillväxt. För det får man ju höra rätt ofta. Viktigt att vi satsar där vi kan få tillväxt och det sker tydligen i storstäderna. Då är det helt rimligt att en myndighet som Trafikverket satsar där det tillväxten skapas. Argumentationen är som följer; tillväxt -> jobb -> ökade resurser -> möjlighet till nya satsningar. Helt logiskt.

 

Men vart skapas då tillväxten? 

Vissa hävdar att det är i ”IT-kluster” och tjänstesektorn. Sånt har vi ju inte så mycket av i Norrland.

 

Men låt oss titta på Brutto regionalprodukt (BRP) som är ett mått på den ekonomiska aktiviteten i en region. Summan av regionernas Bruttoregionalprodukt blir landets Bruttonationalprodukt. Alltså det mått som vi mäter tillväxten med.

 

De senaste siffrorna som finns är från 2011, beror väl på att det tar tid för SCB att räkna fram siffrorna.

 

Tittar vi på hur mycket respektive region bidrar till tillväxten per invånare så ser man att Stockholm tar första platsen framför Norrbotten. På tredjeplats kommer Västra Götaland och på fjärdeplats Västernorrland. Alltså två av Norrlandslänen i topp-4.

 

BRP per invånare och region.

 

Tittar vi på hur mycket varje sysselsatt person bidrar till den svenska tillväxten då är Stockholm etta följt av Norrbotten och Västernorrland. Nu alltså två av Norrlandslänen i topp-3.

 

Alltså vi som bor i Västernorrland tillhör Sverige-toppen när det gäller att bidra till tillväxten.

 

Men visst nu tittar vi ju per invånare och per sysselsatt. Vi är ju färre i Västernorrland än man är i t.ex Uppsala och Östergötland.

 

Men låt oss då titta på vart industrin satsar och investerar. Det borde väl vara ett relevant som mått. För trots alla IT-klusters, management konsulter och allt annat i tjänstesektorn så är det ju trots allt industrin i Sverige som är ryggraden för tillväxten och utvecklingen.

 

Tittar vi på hur industrin har investerat under perioden 2010-2012 så förändras inte bilden särskilt mycket. Det är Västra Götaland, Norrbotten och Stockholm som är i en klass för sig. Västernorrland hamnar denna gång på plats nummer 9 av 21 regioner. Det är minimal skillnad mot 8an Östergötland och satsningarna är större i Västernorrland jämfört med t.ex Örebro och Jönköping. Och långt större än t.ex Uppsala.

 

 

Inte så illa för en region som inte får mer än 3,4% av infrastrukturinvesteringarna i 10 år framåt med argumentet att man vill gynna tillväxten.

____

Tryck på diagrammen för att få dom större.

 

Svenskt Näringsliv slarvar om resurser till välfärden

I dagens DN-debatt skriver Svenskt Näringslivs chefsekonom och Skattechef att ”resurserna till vård, skola och omsorg fortsätter att växa”. Det samtidigt som skattekvoten går ner.

 

Det är en märklig artikel eftersom Svenskt Näringsliv begår samma misstag som de anklagar andra för, slarvar med sanningen.

 

Antagandet att resurserna till välfärden (vård, skola och omsorg) ökar baseras på att den offentliga sektorns skatteintäkter har ökat, justerat för 2012 års priser. Från knappt 1 400 mdr kronor år 2000 till 1 550 mdr kronor år 2012. Det är ju mycket.

 

Men det som glöms bort är,

1) att befolkningen ökar.

2) att välfärdsambitionen ökar.

 

Jag tittade på siffror från ESV och gjorde det enkelt för mig genom att titta på utvecklingen från 2006-2012 (siffrorna för 2000-2006 fanns på en annan sida och jag orkade inte bläddra).

 

Tittar man på den offentliga sektorns totala inkomster har Svenskt Näringsliv rätt, resurserna ökar. Men samtidigt minskar skatteresurser per invånare.

Med andra ord den offentliga sektorn har mindre resurser per person 2012 än den hade 2006. Helt enkelt mindre resurser person till skola, vård, omsorg, polis, domstol, försvar, infrastruktur, osv.osv.

Så här ser det ut,

 

 

Detsamma gäller det generella statsbidrag som staten ger till kommunerna för att kunna hantera välfärden. Även här justerat för 2012 års priser.

Vill man roa sig kan man tänka sig att den genomsnittliga statsbidraget/inv för perioden 2000-2012 var 9 511 kr. Vi är under den nivån idag.

 

Anledning nummer två till varför Svenskt Näringsliv slarvar. 

Välfärdsambitionen är inte konstant utan förändras. Varje regering och minister har egna ambitioner och mål.

När allt mer ska göras ökar också kostnaderna. Det eftersom staten sällan slopar eller river upp en välfärdsreform för att satsa på en annan. Istället läggs uppgifter och kostnader på varandra.

Handikappomsorgen som artikelförfattarna nämner är ett bra exempel. Det är inte så att handikappomsorg badar i pengar, tvärtom. Däremot har välfärdsområdet växt och när fler omfattas av en reform så stiger också kostnaderna. På ett sätt kan man säga att välfärden ”förbättras” eftersom fler grupper får tillgång till den.

Men samtidigt uppstår frågan om finansiering. Pengarna växer ju inte på träd. Såvida inte staten skjuter till mer resurser måste kommuner och landsting (som står för merparten av välfärdstjänsterna) urholka gamla välfärdsreformer för att ha råd med nya.

Det senaste exemplet är regeringens löfte om sommarskola. En reform som inte är finansierad till mer att man avsatt en mindre pott ”stimulanspengar”. Så då uppstår frågan, vart ska pengarna tas ifrån?

Min gissning är att det är där frustrationen ligger hos människor som känner att välfärden ”urholkas”.

Det kan också vara bra att ta med generella kostnadsökningar. Inflation är en sak och kostnadsökningar en annan.

Att t.ex en läkare får en årlig reallöneökning är en kostnadsökning som påverkar landstingets budget. Men det betyder inte att satsningen på välfärden blivit större (visserligen kan man hävda att läkaren kanske känner sig mer motiverad och gör ett bättre och effektivare jobb).

Lägg därtill att staten är urusel på att indexuppräkna kostnader för sina gamla reformer. Skulle man göra det så skulle det berömda ”reformutrymmet” minska drastiskt och staten ha mindre pengar till nya reformer.

Att kostnadsökningarna nu stiger snabbare än skatteintäkterna är anledningen till att skatten i år höjs hos 106 kommuner. Det är också därför vi nu har den högsta genomsnittliga kommunalskatten någonsin.

Avslutningsvis,

Oavsett vilken ideologisk hemvist man nu än har (själv gillar jag låga skatter) så kommer vi att behöva ha en ordentlig diskussion om vilken nivå vi ska ha på välfärden och hur den ska finansieras. Det görs (tyvärr) inte av sig självt.

 

Uppdatering,

Jag har inte tagit reda på hur stor kostnadsökningarna varit under perioden. Så jag vet med andra ord hur stor effekten är. Som någon också nämnde har jag inte tagit hänsyn till kostnader och effektiviseringsvinster p.g.a teknikutveckling osv.

Sjukhusvården i Sollefteå dyrast?

Idag körde Sundsvalls tidning nyheten om att vården i Sollefteå är mycket dyrare än den i Sundsvall och Örnsköldsvik. Journalisten bakom reportaget tog sig också tid att skriva en liten krönika som kan uppfattas lite hånfullt med rubriken ”Sollefteås sak är vår”.  För att behålla Sollefteå sjukhus kan ju närmast bara jämföras med det finska vinterkriget.

 

Nyheten plockades upp och kördes i nästan samtliga medier i länet. Vinkeln var given. Ska inte Sollefteå sjukhus läggas ner trots allt? Nu är det ju bevisat att det är dyrt att ha ett litet sjukhus så långt ifrån Sundsvall.

 

Men innan vi klappar igen ett eller flera av våra sjukhus baserad på ett års statistik så kanske vi ska titta lite på rapporten. Den finns att läsa i sin helhet här och är en hygglig intressant läsning och nedan går jag igenom lite utdrag från rapporten.

 

Men ett par saker som kan vara bra att tänka på innan, 

1) Det är svårt att göra jämförelser

För det första så ska man komma ihåg att precis som SKL och Socialstyrelsen skriver så är det här en mycket vansklig jämförelse. Det är på tok för många variabler som skiljer sjukhusen mellan för att man ska kunna hävda att kostnadsmåtten är relevanta jämförelsemått.

 

2) Vem som är patient spelar roll. 

Jag grävde bland Socialstyrelsens siffror och tittade bland annat på medelåldern på patienterna inom slutenvården. Alltså vården där patienten är boende på sjukhuset och skillnaderna är stora. Medelåldern för en patient i Sollefteå var 63,62 år gammal, i Sundsvall 55,46 och Övik 59,74 år.

Även andelen personer över 75 år som vårdades var högre i Sollefteå jämfört med Sundsvall och Övik. Givetvis är vården av en äldre patientgrupp dyrare, en yngre person kan återhämta sig snabbare än vad en äldre gör. Det syns också på siffrorna att medelvårdtiden är högre i Sollefteå 5,1, Övik 4,13 och Sundsvall 3,84 dagar.

 

3) Den slutna vården var billigast i Sollefteå 2011!

Med DRG (DiagnosRelaterade Grupper) är en metod som används för att mäta resursåtgången i vården av patienterna. Ju högre DRG-vikt ett sjukhus har desto högre är kostnaden. Läs mer om DRG här.

Men intressant är att tittar man på medel för DRG för våra sjukhus så ser man att den slutna vården i Sollefteå är billigare än både Sundsvall och Övik. Men skillnaderna är väldigt små.

 

Medelvikt DRG 2011

Sundsvall 0,86

Övik, 0,85

Sollefteå 0,84

 

Kan också vara bra att veta att Sollefteå är det enda sjukhuset som minskat sina kostnader för slutenvård sedan 2009.

 

Dessa siffror är från 2011 och är de senaste som Socialstyrelsen har i sina databaser. Oavsett hur siffrorna ser ut för 2012 visar detta att skillnaderna är små och att det INTE går att dra drastiska slutsatser om att vården är dyrare på ett sjukhus framför ett annat. Skulle man följa den logiken borde vi ha lagt ner sjukhuset i Sundsvall.

 

Det kanske finns säkert andra goda skäl man kan åberopa när man vill lägga ner ett sjukhus men detta är inte ett av dessa.

 

Sammanfattning

 

Utdrag från SKLs Öppna jämförelse över sjukhusen 2012

Kostnad per producerad DRG-poäng Somatisk slutenvård 2012

Sollefteå 42 384

Sundsvall 38 428

Övik 42 530

 

Kostnad per vårdtillfälle förlossning

Sollefteå 30 974

Övik 37 537

Sundsvall 26 474

 

Knäprotes operationer

Sollefteå 21a bästa sjukhuset att göra en knäprotesoperation på, Sundsvall på plats 50.

95% av dom som fått en knäprotes i Sollefteå behöver inte operera om inom 10 år. Bättre än Sundsvall och Övik.

Kostnad per vårdtillfälle total knäprotesoperation

Sollefteå 81 881

Sundsvall 81 195

Övik 70 800

 

Andel om-operationer inom 2 år efter total höftoperationer, 

Sollefteå 0,62

Sundsvall 3

Örnsköldsvik 0,63

89,4% av patienterna i Sollefteå säger att de är nöjda efter en total höftoperation efter ett år. Sundsvall 83,2 och Övik 87,4%.

Kostnad vårdtillfälle höftledsoperationer

Sollefteå 85 032

Sundsvall 78 037

Övik 67 250

 

Andel döda inom 28 dagar efter sjukhusvårdad hjärtinfarkt 

Sollefteå 14,1

Sundsvall 12,9

Övik 12,5

 

Andel strokepatienter som 12 månader efter insjunknandet anger att behovet av rehabilitering är tillgodosett

Sollefteå 71,4

Sundsvall 55,8

Övik 61,8

 

Väntetid från remissdatum till första besök hos specialist vid utredning för prostatacancer, 

Sollefteå 30

Sundsvall 38

Övik 54,5

 

Andel patienter som skrevs ut nattetid från intensivvårdsavdelningen 

Sollefteå 2,1

Sundsvall 6,4

Övik 2,4

Andel patienter som oplanerat återinskrevs på samma intensivvårdsavdelning

Sollefteå 2,2

Sundsvall 3,8

Övik 1,6

Trams i Expressen om tillgänglighetsturism

Den 1/1 skriver skribenten Malin Siwe att Sollefteå kommuns satsning på tillgänglighetsturism inte kommer att fungera. Hennes tyngsta argument är att någon annan (Sandviken) redan testat, visserligen något helt annat, och misslyckats. Det är givetvis ett dåligt argument, resten av texten bygger på faktafel och insinuationer.

 

För sanningen är att Siwes research inte sträckt sig längre än att läsa några artiklar i tidningen Ångermanland för att sedan producera en standard krönika om hur EU-medel ”slösas” bort. Hade Sollefteå varit en större kommun så hade Siwe med största sannolikhet förväntat sig mothugg och ansträngt sig en aning för att göra research. Det hade hon varit förtjänt av även i det här fallet.

 

För det första, medan Sandvikens satsning byggde på förhoppningar är tillgänglighetsturismen till Sollefteå redan ett faktum. I Sollefteå arrangeras de största vintertävlingarna vid sidan av Paralympcis, Paralympic Winter World CUP (PWWC). Tävlingar som lockar hundratals utövare och besökare från hela världen.

 

Vidare skriver Malin Siwe att Sollefteå kommun fått 8 miljoner från EU för att satsa på tillgänglighetsturism. Detta är felaktigt. Det Siwe pratar om är en satsning på totalt 16 miljoner kronor varav EU står för hälften. Resurser som går till att tillgänglighetsanpassa en av Europas mest kompletta skidanläggningar, Hallstaberget. En satsning som görs mot bakgrund på de träningsläger och tävlingar som redan arrangeras i kommunen. Det är inte en förhoppning utan ett faktum.

 

Sanningen är att EU-stödet till tillgänglighetsturismen i Sollefteå är på 779 tusen kronor. Hade Siwe även brytt sig om att göra research hade hon också kunnat se att inte en enda krona har avsatts för konferensresor.

 

Samtidigt som kommunen investerat långt över den summan för att tillgänglighetsanpassa anläggningar och turistmål. Något som givetvis kommer alla till del, inte bara turister med funktionsnedsättning utan också kommuninvånarna.

 

Vidare skriver Siwe att Sollefteå inte är en större turistort. Nedsättande försöker hon ge bilden att besöksnäringen i Sollefteå inte består utav något annat än ”folk på bilavstånd som köper weekendpaket för att se favoritdansbandet”.

Då kan det vara bra att veta att år 2012 omsatte turismen i Sollefteå över en halvmiljard kronor och skapade 360 arbetstillfällen. Det är mycket för en kommun av Sollefteås storlek och något helt annat än den bild Siwe försöker måla upp. Det kan också vara bra att veta att Sollefteå ligger i det län, Västernorrland där turismen ökade mest under 2012.

 

Varje år besöker såväl skåningar, finländare, norrmän som tyskar och amerikaner Sollefteå för turism och upplevelser. Malin Siwe är mer än välkommen att ta del av fakta, höra hur vi jobbar med att utveckla turistnäringen och vilka lärdomar vi har dragit av andra. Ibland kan det vara nyttigt att lämna tullarna i Stockholm och se den potential som finns i resten av Sverige.