Ådalsbanan och vägen utför…

Har semester några dagar och därför lite tid att ägna mig åt att uppröras och skriva om sådant som faller mig i.

 

I dagens Tidningen Ångermanland har Centerpartiet ett utspel om att kommunerna, Sollefteå och Kramfors borde sluta vänta på att staten ska göra sitt och istället själva finansiera bygget av Ådalsbanan. Kostnaden 1 miljard. Det är egentligen pengar som räcker till att rusta upp banan för godstrafik däremot krävs det större summor om man vill underlätta för arbetspendling. Förmodligen kommer det att röra sig om höghastighetståg såvida man inte menar att vi ska arbetspendla mellan Sollefteå och Kramfors bara.

 

Själva utspelet har jag väl inte mycket att säga om. Det är tre månader kvar till valet och det är givetvis bra om man kan hävda att man har lösningen på svåra och viktiga frågor. Ådalsbanan är en sådan fråga.

 

Men rent principiellt så tror jag att det är dags att börja dra öronen åt sig. Det här är en utveckling för delar av landet och kanske främst Norrland som (enligt mig) är direkt farlig.

 

Den senaste tiden har den uppdelning som funnits mellan staten, kommunen och landstingen börjat luckras upp allt mer. Staten drar sig tillbaka till storstadsregionerna och hälsar resten av landet att man inte längre är intresserad av att ta ansvar för hela landet.

 

Istället ska nu kommuner och landsting utanför storstadsområdena sköta biffen.

 

Kommunerna ska finansiera reformer som riksdagen klubbar och i de fall riksdagen skjuter till pengar så bryr man sig sällan om att ta hänsyn till t.ex. inflation. Så resurserna blir mindre och mindre. När det sen skapas ett vakuum och statliga myndigheter drar sig tillbaka är det kommunen som ska fylla vakuumet.

 

Nästa område där staten nu tänkte dra sig tillbaka (i vissa delar av landet) är infrastrukturen. Det är inte längre statens roll att bygga och underhålla infrastruktur även på platser och sträckor som enligt staten själv är samhällsekonomiskt lönsamt (t.ex. Ådalsbanan).

 

Men det gäller enbart i vissa delar av landet.

 

I andra delar är staten mer frikostig. Ta t.ex Stockholms kommunerna som hade ett fantastiskt 2013. Om man ser till statliga pengar alltså (valåret närmade sig). Totalt tillkännagav regeringen att man tänker investera 5 miljarder för att bygga ut tunnelbanan i Stockholm. I utbyte lovade Stockholm kommunerna att bygga bostäder i sina EGNA kommuner. Det ska tilläggas att detta inte är fattiga kommuner och det är också kommuner med bostadsbolag som anses ha FÖR mycket kapital.

 

Utöver dessa 5 miljarder fick de rikaste kommunerna i Stockholm som Lidingö och Danderyd också en gåva på 1 miljard kronor per år. Ett plåster för ett påhittat sår som regeringens egna utredare hade förkastat bara året innan.
Då finns det givetvis en massa pengar att spendera.

Men när det kommer till Norrland då är budskapet kärvare.

 

Nu är alltså förslaget att två glesbygdskommuner ska tillsammans med näringslivet investera 1 miljard kronor eller gå in med större delen av resurserna för att göra något som uppenbarligen är statens ansvar.

 

1 000 000 000 kronor är både mycket och lite pengar.

Det är oerhört mycket pengar för två glesbygdskommuner i Norrlands inland. T.ex är det 2/3 av kommunernas totala skatteintäkter under ett år. Det är mer än vad besöksnäringen omsätter under ett år i båda kommunerna. Samtidigt som det är två kommuner där den absolut största delen består utav små företag med mycket små möjligheter att hitta riskkapital till företagsutveckling än mer till infrastrukturprojekt.

 

Men 1 miljard kronor är småpotatis för staten. Det är pengar som staten kan slänga ut på prestigeprojekt utan krav på uppföljning eller resultat.

 

Men hur blev det så här?

I regeringens senaste infrastrukturplan som sträcker sig 10 år framåt får Norrland (50 procent av landets yta) generöst dela på ungefär 3,4 procent av alla infrastrukturinvesteringar.

 

I en twitter-diskussion med Centerpartiets riksdagsledamot i länet får jag veta att vi måste vara attraktiva som region för att vinna i ”infrastrukturspelet”.

 

Min fråga genast. När blev det ett spel? Varför är det ett spel?

 

Det handlar inte längre om vad som är bäst för landet, industrin och ekonomin utan om vilka som bäst kan spela ett visst spel. Ett spel där Norrland alltid kommer att vara förlorare. För oavsett hur mycket vi bidrar till tillväxten och tjänstesektorn i Stockholm så kommer vi aldrig att bli så duktiga på att spela spelet. Vi är för få och vi bor för långt ifrån varandra.

 

Visst vi kan ge oss på att bygga våra egna vägar, järnvägar och bredband. Vi kanske till och med kan skapa en egen polisstyrka och försvar.

Men ska vi verkligen det? Vilka är de långsiktiga konsekvenserna?
Ska vi verkligen acceptera att det här spelet spelas? Ska vi säga att vi med våra begränsade resurser också ta över infrastrukturen? Säga att vi accepterar att staten bara är till för en del av landet?

 

Och om vi ska det, vad ska vi då med staten och våra riksdagsledamöter till?

Dags att ändra bilden av Vallaskolan…

Hur viktig är egentligen mediebilden när vi tolkar nyheter, rapporter och enkäter. Den frågan kunde man ställa sig när man den här veckan läste om den enkät som Vallaskolan hade gjort tillsammans med Friends.

 

Totalt svarade närmare 37 000 elever på enkäten och Vallaskolans resultat skiljer sig inte från resten av riket. Skolan kan till och med på ett par punkter visa att den är bättre än riksgenomsnittet. Exempelvis visade enkäten på att 90 procent av eleverna trivdes på skolan.

 

Men den mediala bilden och tolkningen blev något helt annat. Rubriken i Tidningen Ångermanland blev; ”Elever vantrivs och är otrygga i skolan”.

Det kan exempelvis jämföras med när Gudmundråskolan i Kramfors den 8/4 fick rubriken ”eleverna som är nöjdast i länet”. Då hade Gudmundråskolan deltagit i en enkät där 85 procent av eleverna hade sagt att de trivs i skolan.

 

Varför fick Gudmundråskolan inte samma rubriker som Valla? Uppenbarligen visar den undersökningen att det finns 15 procent som ”vantrivs” på Gudmundråskolan. Varför läggs fokus på det negativa i fallet Valla och det positiva i fallet Gudmundråskolan?

 

En ren gissning skulle kunna vara att det finns en etablerad bild av Vallaskolan som en ”problemskola”. Det är den skola som får överlägset mest skit i debatten och som tas upp som exempel så fort någon i kommunen eller länet ska visa att något inte fungerar i skolväsendet.

 

Den bilden har givetvis sitt ursprung någonstans. Men har bilden något med verkligheten idag att göra? Finns det skäl att sluta skälla på Valla och börja omvärdera bilden av skolan?

Enligt mig, ja.

 

En titt på resultaten,

Valla är Sollefteå och länets största skola. När det inte går bra för länet eller kommunen så brukar Valla pekas ut som syndabocken. Den skola som representerar den dåliga prestationen. Oftast brukar man just rikta sig mot att det är så många elever inte klarar av att nå målen i alla ämnen i årskurs 9.

 

Men hur ser det?

För det första så vill jag påpeka att jämföra skolor rakt av är urbota dumt. Det säger ingenting.

Låt oss ta två exempel i länet. Gerestaskolan i Härnösand där 78,8 % av eleverna når målen i alla ämnen och Sörliden skola i Ö-vik där bara 51,4 % av alla elever i 9:an når målen i alla ämnen.

Jämför man bara rakt av så är saken klar, Geresta är den bästa skolan.

 

MEN!

Tittar man på elevernas bakgrund kan man snabbt se att på Geresta har få elever med utländsk bakgrund samtidigt som nästan 2/3 av alla vårdnadshavare har en eftergymnasial utbildning.

 

På Sörliden skola har 6 av 10 elever utländskt bakgrund och bara 43,2 % av vårdnadshavarna med barn på skolan har en eftergymnasial utbildning.

 

Inget av detta gör Sörliden till en sämre skola däremot är förutsättningarna helt annorlunda.

(Har man en skola där många av eleverna nyligen kommit till Sverige och inte sällan från länder utan en fungerande utbildningsväsende så är det klart att det kommer att påverka möjligheten att exempelvis klara Fysik-kursen i årskurs 9. Likväl finns det mängder med forskning som visar att föräldrarnas utbildningsbakgrund är avgörande för barnens prestation i skolan).

 

Tittar man de så kallade SALSA*-resultaten så ser man att Sörliden presterar bättre än Geresta.

*(SALSA är en modell där man jämför skolors betygsresultat. De faktiska betygen sätts i relation till bakgrundsfaktorer som påverkar resultatet. Såsom föräldrars utbildningsnivå och andel nyinvandrade elever).

 

Skola

Faktisk andel som klarat målen i alla ämnen

Förväntad resultat enligt SALSA

Skillnad

Sörliden

51,4

56

-4,6

Geresta

78,8

90

-11,2

Båda skolorna underpresterar mot vad de egentligen ska uppnå men Sörlidens resultat skiljer sig mindre från SALSA än vad Gerestaskolans gör.

 

För Vallaskolan ser det ungefär likadant ut som för Sörliden. Av alla som gick i årskurs 9 år 2013 hade 17,2 utländsk bakgrund samtidigt som bara 47,3 av föräldrarna hade en eftergymnasial utbildning. Totalt var det 63,9 % av alla eleverna i årskurs 9 som uppnådde målet i alla ämnen.

 

Skola

Faktisk andel som klarat målen i alla ämnen

Förväntat resultat enligt SALSA

Skillnad

Vallaskolan

63,9

68

-4,1

 

Även Vallaskolan underpresterar i jämförelse med SALSA men marginalerna är små. För Vallaskolan hade det krävts att ytterligare 7 av årskursens 169 elever skulle ha nått godkänt i alla ämnen för att skolan skulle ha klarat SALSA-kraven. Små marginaler med andra ord.

 

Samtidigt är Valla en skola som blivit bättre och bättre de senaste 3 åren. 2011 var SALSA-skillnaden hela 3 ggr så stor och förra året dubbelt så stort. Så det är en skola som utifrån sina egna förutsättningar tar stora kliv framåt.

 

Den skola i länet som presterar sämst i förhållande till SALSA är bland annat min gamla skola, Landgren i Härnösand och Sundsvalls Montessori skola där ungefär 20-25 % borde klara av målen i alla ämnen än det faktiska resultatet.

 

Med andra ord så finns det gott om anledningar att börja omvärdera bilden av Vallaskolan från att vara ”problemskolan” till att vara en skola som ständigt utvecklas och som faktiskt har alla möjligheter att bli länets bästa skola.