Sportlov

Idag är det första dagen på sportlovet för elever i bl.a. Örebro. Och även om vädret just idag inte inbjuder till vintersport så är säkert avbrottet i terminen för de allra flesta elever (och skolpersonal) välkommet.

Sportlovet har en intressant och praktisk historia men numera är det ju mest en vecka fylld av aktiviteter för barn och unga som vi tänker på. Jag hoppas att många passar på att ta del av allt som erbjuds och kanske t.o.m hittar en sport som kan locka även efter denna vecka.

I dagens NA skriver Anders Erkman en krönika om att det var hans mamma som fick honom förstå hur härligt det är att röra på sig. Och det är just kombinationen av friluftsliv/naturupplevelse och rörelse, vilket Erkman beskriver i sin krönika, som har störst effekt på hur benäga människor är att fortsätta att röra på sig som vuxna.

I de bästa av världar får varje barn uppleva just detta tillsammans med sina föräldrar. Men om det inte finns en förälder som har intresset och/eller möjlighet att ge detta till sina barn så anser jag att skolan måste kompensera.

Skolan kan vara förebilden som, genom bra lektioner i idrott och hälsa och friluftsdagar, lär barn hur viktigt det är att röra på sig och ta hand om sin kropp. Men ämnet måste få fler timmar till sitt förfogande för att lyckas fullt ut. Jag anser att vi ska ha en timmes organiserad fysisk aktivitet för varje elev varje dag i skolan.

Effekten för att elever mår och höjer sina skolpresentationer med en timmes fysisk aktivitet är bevisat i Bunkefloprojeket. Detta vill jag införa för eleverna i Örebro.

Detta är viktigt. För även om vi idag kunnat höra den glädjande nyheten att fetman går ner bland åttaåringar så är allt för många barn och unga alldeles för stillasittande och riskerar att bli feta och så småningom sjuka av sin livsstil.

Jag anser att kunskapen om hur vi ska behandla våra kroppar för att må bra på ett betydligt bättre sätt ska förmedlas i skolan. Det tjänar både individen och samhället på!

Rätt person på rätt plats

Varje elev har rätt till en bra skolgång med lärare som motiverar och har höga förväntningar på att eleven ska lyckas. För mig är detta självklart och jag anser att det många gånger handlar mer om inställning än resurser. Samtidigt är det lätt att som politiker ställa krav när frågan bör vara om rätt förutsättningar ges för att lärare ska kunna göra ett bra jobb.

Finns ledarskapet på skolan? Är arbetsklimatet gott? Är storleken på elevgrupperna rätt? Får lärare kompetensutveckling? Kan lärare påverka arbetssättet på skolan? Har lärare tid för att förbereda sina lektioner? Finns det resurser för att hantera elever i behov av extra stöd? Har lärare tid och förmåga att sporra och motivera elever som ligger långt framme i sitt skolarbete? Finns förutsättningarna i varje klassrum för att göra ett bra jobb? Känner lärare att kommunala politiker litar på professionen?

Jag tror att allt detta har betydelse. Varje skola måste ges rätt förutsättningar för att kunna styras professionellt och med framtidstro.

För skolor i tunga socioekonomiska områden är det extra viktigt att ha rätt folk på plats. Bra ledning och skickliga pedagoger är ett måste.

Jag tycker därför att förslagen från moderaternas reformgrupp som presenterades igår är intressanta. De säger exempelvis att vi måste stärka professionen genom att ge lärare mer tid för att förbereda sina lektioner, ge statliga medel för att rekrytera toppkompetens till skolor i socialt utsatta områden samt stärka rektorernas ansvar för att klara resultaten varje skolår.

Vi måste ifrågasätta om vi gör rätt när skolor inte klarar att ge elever fullgoda kunskaper. År efter år kan vi inte låta skolor misslyckas!