Helena Paparizou är fortsatt stark med bildskönt nummer

Helena Paparizou var stark redan igår. Hon är fortsatt stark idag under klädrepet. Att scenen badar i gult ljus under en stor del av hennes nummer gör sig väldigt snyggt i bild. Klänningen som vi inte fick se igår är mycket riktigt svart och riktigt läcker. Det är heltäckande tyg upptill och tunt genomskinligt nedtill med broderier. Skorna med sina höga klackar ger en gnutta färgklick då skosulan och baksidan på klacken är röd.

Helena hade några småproblem med kameror under repet och får några utpekade av koreografen Maria inför den avslutande genomkörningen. varning också för blicken som är farlig när hon bestämt sjunger genom rutan att hon kommer att överleva. den blicken är farlig. Speciellt för hennes konkurrenter.

Liten rättelse, hennes egna koreograf Chali Jennings är tydligen amerikansk, inte grekisk som först trott.

Efter försgta genomkörningen då Helena bedyrat för oss att hon kommer överleva och de sista itonerna dött ut hördes studiomannen röst:

– Ja det gör du säkert.

Nej Sylvester, jag bugar mig inte riktigt än för bygdens son

Sylvester ”Sylle” Schlager, ursäkta, Schleger… Hur som helst, han är säker där uppe på scenen. Igår fanns två val: svart-vit kavaj eller röd-svart. Efter en handuppräckning då vann den rödsvarta. Det är också denna kavaj som nu hänger på Sylvesters axlar när han äntrar catwalken i tonerna till Jacqueline Taiebs Heures Du Matin. En låt från 1967.

Jag bugar mig inte för bygdens son riktigt än men måste erkänna att numret är snyggt och blir så även i bild. När gitarristen Christine Owman lutar sig mot Sylvester passar det dock väldigt bra med att Sylvester avslutar sången med ett sista ”buga dig för bygdens son”. Sylvester sjunger också bra under klädrepet.

Snyggt men tveksamt om Ellen fångar kamerorna

Ellen sjunger förvisso oerhört vackert och står där i sin svarta klänning och sjunger Songbird. Rörelserna är små förutom när stativet försvinner, då blir hon lite mer friare och kan göra lite yvigare gester som förstärker sången i hennes redan tonsäkra röst. Jag fastnar fortfarnade inte för låten själv men det finns andra här som tycker att det är fullkomligt fantastiskt. Bland annat hennes ”hejarklack” i form av några klasskompisar som jublar som om de vore 30 personer här bakom oss, så fort musiken tystnat. De går årskursen under henne och fick inte själva vara med i ESC häri maj. men att se sen skolkompis det går ju!

Det är också svårt att veta om hon fixar att ta kamerorna eller ej då det är en hel del kameraåkningar bildmässigt samtidigt som Ellen inte tycks kunna fånga kamerorna med sin blick ordentligt.

 

Svettigt för Alvaro

Alvaro som är näst ut att repa igenom sin Bedroom passar bra i sina blå byxor, vit skjorta och kavaj. Av såväl dans som sång och kameravinkar sitter det mesta. Det ser särskilt snyggt ut på skärmarna när han står på plexikuben och strålkastarna far runt medan man ser scenen i vid bild. Av hans dans att döma så ser han ut att kunna moonwalka även om det kanske är liiite våghalsigt på en plexikub. Apropå moonwak och entrémusik så har Alvaro valt ”Don’t Stop ´Til You Get Enough” med Michael Jackson.

Det verkar lite svettigt dock för när det  blir en kortare paus åker kavajen av, på scenen. Inget annat rum. Han ser också lite svettig ut på närbilderna mot slutet av den andra genomkörningen. Ändå åker kavajen på igen till hans avslutande sång (och dansnummer).

Detta är en katschig låt som gör sig bra i rutan och Alvaro för fram låtens budskap på ett härligt sätt, med bland anant leenden och tajmade rörelser. Jag tror faktiskt inte att han tappat ett ord någon gång under repen trots alla ord som ska petas in.

Elisas Casanova fick tillbaka känslan efter första svag genomkörning

Det här numret, Casanova, skulle säkert Maria Montazami gilla. Elisas korta dress/klänning består nämligen av fransar på underdelen. Denna glada låt ger mig dock inte några wow-känslor under första genomkörningen, trots ivrig spektakulär dans av Elisas sex uppkädda casanovor som dansar runt henne och en pigg sångerska. I pausen mellan första och andra genomkörningen repas det på lyftet av dansaren. Sen är de igång igen. Det låter starkare och bättre de andra gångerna och den där känslan att Elisa kan klara sig bra i denna fältets enda riktiga schlagerlåt kryper fram igen. Omöjligt att somna efter denna. Härligt där Elisa!

Linus bildspråk funkar först inte i rutan

Linus Svenning, som går in till Flipsydes Happy birthday, gör sin Bröder på ett väldigt känslomässigt sätt. Stundtals såg det ut som att han led av minnen och kamerorna fångar han upp bra. Det enda dåliga med numret är att det är väldigt snyggt live scenografiskt men det faller bort i rutan. Framför allt slutet där texten ”Jag saknar dig” och årtalen brodern levde som inte kommer med i bild.

Väldigt effektfullt med ljuset som ”exploderar” på scenen när tonartshöjningen kommer och Linus hunnit på scenen. Hans pipa går heller inte att klaga på. Bildmässigt ändrades också kameravinklarna så att numret blev tv-mässigt mycket bättre.

Bra drag när Mahan intar scenen med ”ninjawannabees”

Mahan Moin som som övar på sin entré till John Newmans ”Love me again” verkar sedan öva på ett stycke ur Riverdansce medan tygerna ska testas. Tygerna har ännu inte rullats ut men musiken startas ändå. När strålkastarna tänds och belyser Mahan som står mitt på scenen i sin svarta klänning som är öppen på sidorna. börjar sången. Mahan sjunger bra och jag vet inte om det är mina öron som vant sig eller om hon sjunger tydligare i Aleo men jag hör vissa ord bättre idag. Det är bra drag på musiken som dunkande fyller arenans innandöme. Dansarnas kläder och rörelser för dock tankarna till ninjor.

Yohio håller igen även idag

Yohio har fått på sig sina scenkläder och ser riktigt fräck ut med påhängt guld. Som en liten ung kejsare från något utländskt land. Röstmässigt är det tydligt att han håller igen mycket i To the end. Det vill jag minnas att han gjorde även förra året. Numret i sig är väldigt snyggt med alla dessa strålkastare som far över scenen och Yohios rörelsemönster.

Välkomstfesten som flyttade till hotellbaren

Med en väntande välkomstfest blev det rätt sent, som brukligt. Till rådhuset anlände samtliga artister ganska tätt inpå varandra. Först att komma upp för trappan och posera framför hungriga kameralinser var Linus Svenning följt av en paljettglittrande Mahan Moin. Allra sist uppför den röda mattan till festsalen var Helena Paparizou.

Mahan Moin gör ”trädet”
Elisa bar rött för kvällen
Yohio och sitt gäng
Helena Paparizou

Musikfest som det var hade Malmö stad sett till att göra temat tydligt. De var blomdekorationer i form av stora notklavar uppställda vid maten och på bordsdukarna låg små noter utlagda. Chokladfontänen var också tillbaka efter ett års bortovaro. Mahan Moin som blev tillfrågad av undertecknad om hon provat chokladfontänen sa nästan lyriskt ”Det var jättegott!” Det var också en populär plats att bli fotograferad på.

Notdekoration vid buffén

Andreas Johnson som skrivit Yohios bidrag kom förstås också och syntes mingla runt, oftast nära ingången. Absolut sist kom programledarna som hade repat till ganska sent, därav ankomsten först 21.15 – 21.30 eller däromkring.

Alvaro gick runt och pratade med bekanta medan Helena knappt syntes till alls. åtminstone inte där jag befann mig. Sylvester Schlegel var inbokad att DJ:a på köttbaren mellan 22-01 så runt 22 hade antalet gäster mattats ut. Yohio var dock kvar med delar ur sitt team och stod i sina fräna nya solbrillor precis vid trappan med en av de. Fotografen Mattz som jag hängde lite med ville fotografera honom. Yohio gick med på det men sa sedan åt honom med glad ton att nu får han väl sluta jobba.

Vi drog kort därefter därifrån för att kolla in läget på köttbaren men där var så fullt att det blev endast en kortvisit. Istället blev det Bishop arms dit många andra visade sig hitta sen. Bland annat Christer Björkman, vad som kändes som nästan hela besättningen ifrån skivbolaget Lionheart och så Paparizou som hängde där till någon gång efter midnatt, under trevlig stämning. Malmö vet hur man ska fira under Melodifestivalen och detta året verkar inte vara något undantag.

Sylvester ”Sylle” Schlegel spisar skivor