Betraktelser på ett gym, del 1

Ja, jag har sedan ett par månader gått på gym. Sånt larv sa jag tidigare, ut och kuta och lyft en stock om du stöter på den i motionsspåret. Duger gott och är även gratis. Idag, efter 1000-tals löpmil och ryggoperation vet jag bättre. Gymmet med sina olika maskiner tar hand om de flesta kroppsdelar och är outstanding för allsidig träning i alla åldrar.

På gymmet hittar man alla människotyper av båda könen. Under mina besök på gymmet betraktar jag dem, liksom de betraktar mig. Stämningen är god och ingen tittar snett på de andra. När jag åkt upp med rulltrappan skall man ta av sig skorna och ställa dem i skoställen innan man går in på gymmet. I skoställen finns det alltid plats för oss pensionärer eftersom övriga yngre personer gör som hemma, sparkar av sig skorna där man står. Här börjar första svårigheten med att ta sig över skohavet. Sedan skall man upp med kortet och, som på bussen, lägga det på kortläsaren. Då plingar det till och man kan träda in i omklädningsrummet.

Det jobbigaste på gymmet är att hitta ett skåp. byta om, ta på sig rätt kläder, låsa skåpet, hitta rätt skåp igen, ta fram duschattiraljer, hålla reda på träningskläderna, låsa skåpet under det man duschar, balansera på det våta duschgolvet när man jonglerar med tvålkopp och hal schampoflaska. I bastun är det så skumt att man aldrig kan läsa bruksanvisningen på aggregatet. Själva torkningen efter duschen kan vara äventyrlig. Man vill ju sköta sig och inte klampa in med blöta fötter i omklädningsrummet. Då gäller det att stå på en fot i taget och torka den andra, foten. Hela tiden gäller det att se cool ut, med eller utan tatueringar. När man klär på sig igen gäller det att helst sätta på sig de rena underkläderna, och inte de svettiga. Till slut har man plockat ner de flesta sakerna i träningsväskan och kan lämna omklädningsrummet efter det att jag gått tillbaka och hämtat låset som man naturligtvis av misstag låst det tomma skåpet med.

Efteråt sjunker man ner i en låg vit plastfåtölj och ser cool ut när man med van hand pumpar fram kaffe ur termosen. Att komma upp ur fåtöljen var i början nästan omöjligt utan lägga sig på sniskan och ta stöd mot golvet med handen. Idag går det bättre och jag orkar till och med öppna locket på pedalhinken med foten för att slänga pappersmuggen. Sista utmaningen är att inte åka ner med rulltrappan i bara strumplästen.

Som ni hör är bara denna del av gymbesöket en riktig utmaning som kräver både koordination, tålamod, ordning och ett stort mått av självbehärskning. Nästa gång skall jag redovisa mina betraktelser i själva gymlokalen.

 

Morfar Gunnar

Norrut med Roslagsambassadörerna

Lördagen den 18 april 2015 samlades 36 förväntansfulla medlemmar i Föreningen Roslagsambassadörerna vid busstationen i Norrtälje. Gemensamt för alla var dels att man är utexaminerad Roslagsambassadör och dels att man ständigt är nyfiken på att uppleva och lära sig mer om Roslagen.

Den som rattade vår buss denna soliga dag är värd några ord för sig. ”Lill-Anders” Karlsson, även han Roslagsambassadör, bidrar med sin erfarenhet från 1000-tals mil på Roslagsvägar och sitt eget intresse för platser och människor på ett sätt som ger våra trevliga resor ytterligare en dimension. Men så har han också lotsat runt kunskapsbanker som Lennart Jansson, Charlotte Brusewitz, Michael Blum m.fl. på de ofta krokiga och svårtillgängliga vägar han gärna väljer i kommunen. Dessutom är ”Lill-Anders” en omtyckt och välkommen gäst när han kör runt kommunens biblioteksbuss (se bilden!) Biblioteksbussendå han inte bara förmedlar böcker utan även mänsklig värme och ett glatt ord.

Denna dag styrde vi kosan till de norra delarna av kommunen. Efter en ”extrasväng” över Skebobruk landade vi först på familjen Mattssons gård i Väst Gribby, Edebo. Där huserar två generationer Mattson, men den kände debattören Amalia var för tillfället i Portugal. I stället blev vi välkomnade av föräldrar, syskon m.fl. och fick en grundlig föredragning av gårdens historia. Idag föder man upp köttdjur och har jord- och skogsbruk. Vi kunde även besöka ett gårdsmuseum som Amalia tagit initiativ till och naturligtvis fick vi släcka vår kaffetörst på gårdsplanen. SAMSUNGSjälv blev jag fascinerad av den gamla bron ”Spången” över Skeboån som säkert har mycket att berätta från generationers passerande över ån (se bilden!).

 

Hammarby missionshusNästa minnesvärda anhalt blev Hammarby Missionshus från 1897 (se bilden!). Detta hus knappt en halvmil söder om Hallstavik precis vid väg 76 har jag passerat ett otal gånger men aldrig känt till dess historia. Nu fick vi en nästan gripande berättelse om hur en ideell vänförening kämpat och kämpar för att rädda missionshuset från att förvandlas till något helt annat än den ursprungliga tanken. En eloge till dessa eldsjälar! Några aktiviteter under 2015: fågelholksbygge 2 maj, loppis 11-12 juli, konstrunda 8-9 augusti, höstkonsert/118-årsfest 10 oktober och julfest i december. Förstås då utöver Missionsförsamlingens vanliga verksamhet.

Så var det då dags att ”göra” Häverödal och Hallstavik. Tyvärr hade ”Lill-Anders” redan vid avfärden med stor vånda berättat att vi som planerat inte kunde komma in på Tingshuset i Häverödal.TingshusSå kan det bli ibland när det inträffar saker. Detta är en fantastisk byggnad från början av 1920-talet (se bilden!).

Å andra sidan ger det oss en extra chans att besöka dessa trakter snart igen. Vi kunde i alla fall spatsera runt huset och föreställa oss interiören för att sedan dra oss mot Roslagens ”Fawlty Towers”, nämligen Langers Hotell. Namnet Langer leder något äldre generationer till journalisten och programledaren i radio och TV, Pecka Langer, och visst är det så. Inte till Pecka själv, men till ett av hans och fru Bibis barn Joakim Langer som nu driver det gamla järnvägshotellet.

Langers Hotell

Att skriva om besöket kräver egentligen ett eget blogginlägg. Jag säger bara åk hit vid tillfälle, upplev hotellet, upplev maten och miljön och inte minst upplev Joakim Langer själv. Han är en gudabenådad underhållare, berättare, författare, hålligångare och festfixare mm. Dessutom är han rolig och lite halvgalen. Den mycket goda dragonkycklingen vi serverades till lunchen kom nästan i skymundan av Jockes berättelser, anekdoter och hyss, och vi stortrivdes hela tiden. Som en fantastisk guldkant vid vårt besök bidrog mamma Bibi själv som var där och hälsade på, snart 87 år! Höll själv ett spontant tal till oss med hög klar stämma och med massor av humor.

Återfärden till Norrtälje gick på sedvanligt Lill-Anders manér runt Herrängs Marina och halva Väddö-Häverös Skeppslag. Till och med metropolen Semmersby uppmärksammades på vägen. Efter sju timmar med massor av trevliga intryck var man nästan slut. ”Lill-Anders” då?

Gå ambassadörsutbildningen du också och bli med i vår förening sedan.

 

Morfar Gunnar