Halloween i repris (från 2010)

I går skrev Lena Jannesdotter en intressant krönika i NT. ”Halloweens pseudodramatik” kallar hon den. Jag läser andäktigt (!) och nickar instämmande tills jag förstår att det kommer att firas Halloween nu på fredag.  Men hallå! Var det inte Halloween nu i helgen? I alla fall knackade det på ytterdörren flera gånger och vi blev av med en tjugokronorssedel och en Dubbel-Japp till femåriga benrangel, vitmålade ansikten och lättklädd femtonåring. Man vill ju inte så gärna bli kallad för ”gnällspöket från forntiden” och så har ju föräldrarna lagt ner många kronor på alla masker och kläder. Kommer nu detta att gå i repris i helgen? Fan tro´t, för han brukar vara med. Då vägrar jag öppna om jag är hemma.

Kanske man skall skriva ett litet blogginlägg om detta tänker jag, men för säkerhets skull går jag till mina Word-dokument, och med hjälp av ordet Halloween och sökfunktionen får jag fram ett, på dagen när, blogginlägg om just Alla Helgons dag. Varför uppfinna hjulet när jag hade skrivit samma sak i dag? Håll till godo!

 

Alla helgons dag, en reflektion

Krocken mellan Alla helgons dag och den från Amerika ”importerade” högtiden Halloween diskuteras varje år. Här i NT kunde vi läsa ett fint inlägg på ”ungbloggen” som jag även kommenterade. Helt klart är att människor väljer hur de vill fira denna dag eller om de inte vill fira över huvud taget.

Själv tycker jag att en promenad på kyrkogården när mörkret fallit är otroligt stämningsfullt och rogivande. Att möta främmande människor i samma ärende i det fladdrande skenet från 1000-tals ljus ger en känsla av samhörighet när man går dit för att minnas, hedra eller kanske sörja anhöriga som inte längre är med. Att sedan tända några ljus hemma hör till.

Jag har även varit på Halloweenfester med pumpor, ljus, spöken och ”hålligång” och haft kul. Jag vet också att ungar tycker att det är kul att klä ut sig och sminka sig och spöka för andra i hemmet eller bekantskapskretsen.

Så långt är allt gott och väl. Problemet kan uppstå när ungarna övergår till att spöka och tigga godis hos vilt främmande personer. Då kan det bli väldigt fel ibland. Även jag har varit med om detta. Min gamla moster råkade ut för ett benrangel utanför dörren mitt i sin djupaste sorg. Andra berättar om stämningsfulla måltider avbrutna av vitklädda spöken som hotar med att busa om man inte får godis. Ungarna själva har ingen aning om vem som öppnar dörren eller om denne person blir upprörd eller ledsen. Hur skall de veta det om ingen har förklarat detta? I de flesta fall är det föräldrarna som måste ta på sig denna uppgift.

Själv lämnade jag en slant vid ett par tillfällen i år eftersom tillfället var OK men framför allt för att ungarna hade lagt ner så mycket jobb på att sminka och klä ut sig. Värre är vid påsken då masstillverkade små papperslappar med fyra kritstreck som skall föreställa påskkort delas ut och som skall generera godis eller pengar.

Morfar Gunnar

När katten är borta…

Utan att först se det blev bloggrubriken omedvetet dubbelbottnad. Jag syftade på att det åter ”blossat upp” en liten strandskyddsdebatt i Norrtelje Tidning i veckan samtidigt som vår katt Rune varit på katthotell under vår Toscanasemester.

Jag vet inte hur många debatt- och blogginlägg jag skrivit om strandskyddslagen, så när Erik Andersson (M) den 8 oktober skrev ett debattinlägg i frågan i Norrtelje Tidning drog jag bara en suck. Ja, jag vet att det är en hjärtefråga för moderater som man driver väldigt hårt. Norrtäljes oppositionsråd Kjell Jansson (M) brukar säga att strandskyddslagen lägger ”en blöt filt” över skärgården. Har aldrig förstått vad han menar då vi i kommunen har så mycket mark att vi borde kunna hantera frågan på ett vettigt sätt och i stället underlätta för de som bor eller har sommarställe där. Är det verkligen så heligt med ”strandnära” att man inte kan acceptera strandskyddsgränsen 100 m eller i särskilda fall 300 m? Samtidigt skall vi naturligtvis värna och utveckla turismnäringen och det gör man nog inte genom att bebygga och förtäta det som gjort vår kommun så attraktiv och älskad.

När moderaterna (och även andra) plockar fram honnörsord som skärgårdens utveckling, fortsatt levnad, framtida näring (?) och bostadsbyggande blir jag alltid misstänksam. Personligen tror jag att det är höga priser på attraktiv mark som lockar liksom värnandet av äganderätten som man tydligen anser skall stå över riks-, natur- och miljöintressen. Naturligtvis är detta en knivig fråga, inte minst för de som ärvt eller tidigare till förmånligt pris kommit över tomtmark och ser framtida försäljningsvinster hotas av strandskyddsbestämmelser.

En åsikt som då och då dyker upp i debatten är att det skulle vara legalt att vara frikostig med byggnadslov och dispenser i redan bebyggda områden. Men hur tänker man då? Enligt mig är det ju då man kan riskera riktiga överetableringar av bostäder. Några olika turer längs skärgårdskusten kan bekräfta detta.

Till sist några ord om Länsstyrelsen som tycks vara ett riktigt ”hatobjekt” ute i kommunerna. Om inte annat märks detta när Länsstyrelsen vid överprövning upphäver kommunala beslut om bygglov och strandskyddsdispenser. Själv är jag glad så länge vi har denna neutrala myndighet som kan fatta någorlunda jämförbara beslut över hela landet. Visst kan det fattas ett och annat tveksamt beslut hos några handläggare inom våra 21 länsstyrelser, men jämfört med hur olika handläggare inom 290 kommuner kan resonera tror jag att övergripande frågor om riksintresse, natur och miljö hanteras bäst av en statlig myndighet. Att de kommunala tjänstemännen känner till de lokala förhållandena bättre än länsstyrelsen är oomtvistligt, men som sagt, även detta är människor av kött och blod och som styrs av politiska direktiv som dessutom kan förändras vart 4:e år.

Jag avslutar med sista stycket i Magdalena Rinaldos debattinlägg den 13 oktober: ”Vi måste värna om och stärka skyddet av vår natur och våra skärgårdar, i stället för tvärtom.” I synnerhet när vi befinner oss i Stockholmsregionens känsligaste område med ett snabbt växande befolkningsunderlag som sätter ett stort tryck på vår underbara naturresurs (mitt tillägg).

 

Morfar Gunnar

Upprop för gamla konsthallen (f.d. brandstationen)

 

G.la brandstationen Norrtälje

 

 

UPPROP

 

Alla Norrtäljebor och andra som vill att kommunen ska låta den gamla

brandstationen bli ett kulturhus

för många olika kulturella ändamål kan ses vid trappan framför entrén klockan 18 på måndag 12 oktober.

Om vi blir många som visar vad vi vill kan vi kanske påverka de kommunala beslutsfattarna.

Kom och ta med familj och vänner!

 

Aktionsgruppen för bevarande av gamla brandstationen för kultur

Mitt möte med sprattus sprattus

Nej, jag tänker inte utsätta er för spratt, därtill är jag alldeles för seriös som ni säkert känner till. Däremot finns det skäl att avslöja hur man kan leva i nästan 75 år utan att vare sig hört talas om eller träffat sprattus sprattus. Det förvånar mig storligen då vår världsberömde botaniker, zoolog mm Carl von Linné mötte sprattus sprattus redan år 1758, för övrigt samma år som han köpte sin gård Hammarby några km SO om Uppsala.

I och för sig visste han inte då att han mötte sprattus sprattus eftersom han inte ännu hade döpt sprattus sprattus till sprattus sprattus. Ni som kan er zoologi, sillfiskar och Linné har säkert redan konstaterat att jag talar om skarpsillen, även benämnd vassbuk, brisling mm. Kanhända kallade Linné sprattus sprattus för Clupea sprattus men vi talar ändå om samma firre.

Skarpsillen hittar man i östra Atlanten och i Östersjön upp till Bottenhavet, förmodligen därför ser man ibland benämningen sprattus sprattus balticus. Den går även in i Medelhavet,

Mitt möte med brisling (tänker inte trötta ut er med sprattus sprattus längre) skedde i förrgår då jag i skafferiet, som utgörs av en utdragbar låda i köket, hittade en liten färgglad ask som jag trodde var sardiner vilket nästan framgick av varumärket. Jag vill inte göra reklam här på bloggen, men det handlade om någon som var mästare på sardiner… Men det var inte sardiner, det var brisling vilket nu föranlett mig att göra detta blogginlägg.

På asken står delikatessrökt i rapsolja, vilket jag betvivlar då jag själv rökt mycket strömming och aldrig skulle kunna tänka mig slabba med olja i röken. Förmodligen menar man att brislingen är delikatessrökt (i alspån) och sedan inlagd i rapsolja. På asken ser man även en väderbiten gubbe i sydväst och vitt helskägg. Han har tydligen blivit rik på Omega 3, för så står det på honom. Rik på Omega 3.

Under alla förhållanden har jag blivit biten av brisling, bildlikt talat alltså. Allting verkar nyttigt i den lille gynnaren, från energi- och proteinvärden till nyttiga fetter och D-vitamin. Dessutom är den god till allt möjligt. På sillbordet, på en hård knäckebrödsmacka och varför inte på en varm macka i ugnen. Själv ser jag fram mot att slänga ner ett par askar (öppnade) om 100 g som en nyttig pastasås. Prova ni också vet jag. Och nej, jag är inte sponsrad.

 

Morfar Gunnar

 

Biografi

Den 24 oktober på Zetterstenska gården vid Roslagsmuseet  ”släpper” jag min lilla biografi om 88 sidor. Pris 60 kr, och alla intäkter går oavkortat till Frälsningsarmén i Norrtälje som gör mycket gott.

Mellan kl 12.00 och 15.00 kan ni hitta boken och samtidigt ta en höstfika med hembakat. Roslagsmuseets Vänner står för café och rimliga priser. Även ”presentshoppen” är öppen.