Helgkrönika 2015-11-28

Ämnesvalet var idag en aning svårt. Jag valde mellan kultur- och åldersrelaterade frågor, men det blev det sistnämnda. Det finns goda skäl att återkomma till kulturfrågorna vid senare tillfälle, inte minst med anledning av Tomas Segerstedts tänkvärda insändare i fredagens NT.

Ålderstrappan
Berglins Lördag

Enligt Johan Sverkes artikel, också i fredagens NT, är jag ett problem. Åtminstone en del av ett problem, nämligen ”den äldre delen” av befolkningen.

I projektet Drömstad 2025 som drivs av Norrtälje Handelsstad (köpmännen) i samarbete med kommunen, Visit Roslagen och Roslagens Sparbank arbetar man med stadens framtida utveckling. I projektet fick man in drygt 500 idéer. Ett problem var dock att de flesta idéerna kom just från ”den äldre delen” av befolkningen. Jag pratade själv med Tomas Johansson på Stora Torget, i den mån jag fick en syl i vädret när Hasse Andersson (L) stod 2 m ifrån…

Visst måste vi ta hänsyn till vad ”den yngre delen” av befolkningen tycker, hur man nu grupperar in denna del, men man måste nog vara väldigt realistisk när man skall lyfta Norrtälje stads framtida utveckling. Det går inte att sopa under mattan att vi alltid kommer att vara en liten pendlarstad till Stockholm, och jag kan nästan ta gift på att är man mellan 15 och 25 år är det just Stockholm som drar. Både när det gäller nöjen och shopping. Om jag bortser från Mobergs Bar och Teatern som jag inte vet så mycket om, verkar det bara vara Espresso Bar som har dragningskraft på denna åldersgrupp. Möjligtvis även fika på Tösses och Café Hörnan under dagtid (!).

Det går inte heller att sopa under mattan att staden har byggt upp ett kluster av stora sterila handelsplatser i utkanterna som med sitt stora samlade (ofta dubblerade) varuutbud och tillgång på parkeringsplatser alltid kommer att vara en magnet på, i synnerhet barnfamiljer. Inte hjälper det att göra stadskärnan bilfri och ta bort parkeringsplatser i alla fall.

När gruppen 15 till 25 år har festat och handlat färdigt kanske många träder in i den av kommunen hett åtrådda gruppen barnfamiljer 25 till 40 år och då finns vare sig tid, pengar eller möjlighet att i någon högre grad delta i ”stadens puls”. Direkt efter 40 inträder ”orostiden” då man undrar vad barnen har för sig, och vips har man blivit 50 och står på avgrundens brant, nämligen gruppen ”den äldre delen” av befolkningen.

Under tiden håller vi gamlingar ställningarna och staden igång genom vårt engagemang inom förenings- och opinionsverksamhet och håller stadens restauranger och kulturen under armarna tills de nya gamlingarna får tid och upptäcker nya värden i livet.

Tomas Johansson och projekt Drömstad 2025 har mycket att ta tag i och visionen att skapa en stad som är mer inkluderande, lättillgänglig, levande och vackrare är naturligtvis helt rätt i tiden. Bara man är realist och inte tror på under och en aldrig sinande kassakista hos kommunen. Många av idéerna handlar också om rena kultursatsningar vilket ger mig en elegant återkoppling till Tomas Segerstedt insändare igår.

Segerstedts kulturartikel

Och kära ”Drömstad 2025” förkasta inte ”den äldre delen av befolkningen”. Som vår kulturnestor Lennart Jansson brukar säga: ”Utan forntid, ingen framtid”. Vi behöver ingen ”drömkaka” som samhällsbyggnadschefen delar ut enligt Sverkes artikel. Sunt förnuft går också bra.

 

Morfar Gunnar

En bra fråga Tomas Ackelman

I sitt blogginlägg från 20 november ställer Tomas Ackelman en mycket bra fråga. ”Är lokala mejerier lösningen?”

Den poppar även upp hos mig varje gång jag läser debattinlägg av mjölkbonden Anette Gustawson i Roslagen. Eftersom jag inte har en aning om vilka volymer eller investeringar det handlar om för att få lönsamhet i ett lokalt mejeri i Roslagen vore det mycket intressant att låta göra en utredning i frågan. Själv ser jag i min vision redan fler mjölkbönder, fler arbetstillfällen i mejeriproduktionen, fler öppna landskap, förkortade transportvägar, gärna med biogasdrivna fordon mm. Konklusionen blir ändå: visst måste man väl ha tittat på detta redan?

 

Morfar Gunnar

Om att skriva en bok

Många har säkert sett här på bloggen och Facebook att jag har tagit mig för att skriva en bok, en liten biografi på 88 sidor med titeln ”Minnena minner mig – 100 000 tecken om ett liv”. Tänkte här göra en sammanfattning av mina erfarenheter sedan jag hade mitt ”boksläpp i Zetterstenska villan den 24 oktober.

Jag hade i god tid inbjudit till det celebra tillfället och ett drygt 30-tal personer dök upp i det vackra höstvädret. Fantastiskt roligt, och extra roligt med 5-6 helt oväntade gäster. Ordförande i Kultur- och Fritidsnämnden, Bengt Ericsson togs sig även tid i sitt eget späckade program, beröm! Helt klart var jag inte van med att dedicera böcker.

I förväg hade jag naturligtvis sänt boken till ungdomsvänner och den närmaste släkten. Till boksläppet fick jag problem eftersom jag inte tänkt på att någon kanske ville köpa ett exemplar, och själv hade jag som sagt inte tänkt i dessa banor. OK, jag begär 60 kr och låter alla intäkter gå till välgörande ändamål. Att det blev just Frälsningsarmén i Norrtälje beror på att jag alltid gillat deras trägna arbete med att hjälpa folk, ”hålla grytan kokande” och framföra glad sång. Dessutom har man från och med i höst tagit över frukost/gemenskapsaktiviteten från Rodenkyrkan, vardagar mellan 08.30 och 12.30. Då kan besökande även få utnyttja hygienutrymmen, tvättmaskin och dusch eller bara vila och få en pratstund med någon.

Reaktionerna hittills från de som läst boken är genomgående positiva. Visst vet jag att människor brukar vara artiga i sådana här sammanhang, men några saker har jag tagit till mig som genomgående för många. Framför allt att en biografi bidrar till större förståelse för andra. Även om det är ogenomförbart skulle egentligen alla skriva en biografi och livet skulle förmodligen bli ett antal konflikter fattigare. En annan synpunkt jag hör är att många går och drömmer om att teckna ner sitt liv, men de flesta kommer aldrig till skott. Några tycker det är intressant att få veta hur mitt liv (på 115 000 tecken) sett ut och att jag är en god berättare.

Om jag kan kalla mig författare är en helt annan fråga. BiografiBengt Ericsson sa att man skall ha skrivit tre böcker innan man kan kalla sig författare. Kanske har han rätt? Jag får väl kalla mig för t.f. författare så länge… Men till bokmässan i Göteborg nästa år, då ni…

I måndags var jag nere hos Frälsningsarmén i Norrtälje med en bok och berättade om mitt lilla hyss. Kårchefen Arne Vauhkola var där liksom ett antal frukostgäster som samtliga blev ordentligt överraskade och glada. Detta vill jag framföra till er som köpt eller tänker köpa boken. Det är ju ingen stor upplaga det handlar om, och inga stora belopp heller, men det kanske kan bli ett par tusenlappar till ”Frälsis” till julen. Jag har ett 30-tal böcker kvar, och når ni mig inte här på bloggen eller på Facebook, kan ni alltid nå mig på 0176-23 94 12 om ni är intresserade av ett exemplar fram till 30 november. Sedan lämnar jag över pengarna till Frälsningsarmén i Norrtälje.

 

Morfar Gunnar

t.f. författare

PS Vill ni att jag skall sända boken på gammalt vis vill Posten ha 4×7=28 kr