Några tankar om året 2015

Så här i årets slutskede brukar jag ibland göra någon slags sammanfattning av året som gått. Vad som varit på tapeten främst inom landet Sverige och kommunen Norrtälje. Det som hänt i övriga världen i form av krig, terrorhandlingar och flyktingströmmar är så ofattbart svårt att ta till sig, men ändå måste vi självklart göra det eftersom det dels är vår skyldighet och dels för att det direkt även drabbar vårt eget land.

Vår egen sittande regering har fått ta emot mycken kritik för sitt agerande eller icke agerande. Jag vill inte förneka att det ibland har funnits fog för kritiken. Samtidigt får man inte sticka under stol med att en regering aldrig tidigare i modern tid suttit i en sådan besvärlig sits, både när det gäller utvecklingen inom den inhemska politiken och hur vi påverkas av det som sker i vår omvärld. Främst tänker jag då på flyktingströmmarna. Kanske skulle man ha tagit till sig mer av erfarenheterna från tsunamikatastrofen 2004 och varit bättre förberedd? På en tidigare anställning vid Överstyrelsen för Civil Beredskap (ÖCB) fanns faktiskt ”Flyktingströmmar” med som ett scenario vid övningar redan 1995… Även Norrtälje kommun har tagits på sängen då det gäller flyktingmottagning.

När jag går tillbaka till mina egna blogginlägg ser jag att det är ungefär samma frågor som är aktuella även efter 5-6 år. Skolan är naturligtvis den ständiga följetongen och jag ber till en högre makt att den skolutredning HRM Affärsutveckling kommer att presentera i början av januari 2016 innehåller mer av konkreta handlingsprogram och handfasta åtgärder än intentioner, viljeinriktningar och policydokument.

Frågor om demokrati och öppenhet är något som ständigt tycks skjutas framåt, oavsett vilka som styr i kommunen. Ord som inleds med medborgar-, typ förslag, dialog, panel tycks vara pestsmittade av politiker. Inte ens E-petitioner som inte inleds med medborgar- vinner fast mark trots att det var på tapeten under en lång följd av år. Ja, det finns t.o.m. politiker som hävdar att medborgardialog i olika former är ett hot mot demokratin och politikermakten. Är den inställningen rådande hos beslutande politiker, då är det riktigt illa. Enligt kommunalrådet Ulrika Falk (S) i augusti i år skulle en medborgarpanel tillsättas under hösten (2015). Projektet skulle ”läggas ut på upphandling” (varför kan man undra), men hittills har jag inte hört något om vad som hänt eller inte hänt. Ändå har jag sökt på medborgarpanel på kommunens hemsida, en hemsida som, milt sagt, inte rönt något större bifall från medborgarmajoriteten. Personligen tycker jag den är usel. Kanske kan de enkäter som just nu genomförs av kommunen leda till en förändring till det bättre? Man får se.

Det finns mycket att ta upp, men jag avslutar för nu med några tankar om politikens ”strykpojke”, kulturen och den finansiella karusellen runt Roslagsmuseets Stiftelse. Faktoribyggnaden på Hantverkargatan, föremålssamlingarna i Långgarn, Gamla Konsthallen (f.d. Brandstationen), den nya byggnaden Norrtälje Museum/Konsthall (kostnad osäker, minst 25.2 milj.).

Ur mitt blogginlägg ”Nyårsfunderingar” från 2012-12-30” citerar jag ett par stycken:

”NYA ROSLAGENS MUSEUM: Kommer ytorna i det skissade byggnadsförslaget på Södra bergens kant att räcka till för att rymma både ett nytt visionärt och publikdragande museum och den fina och omväxlande verksamheten i Konsthallen. Inklusive personal- och administrativa utrymmen?” Idag vet jag svaret: Nej!

”GAMLA ROSLAGSMUSEET: Kommer vårt kulturarv, gamla Faktoribyggnaden och Zetterstenska gården att bevaras för kulturell verksamhet?” Idag vet jag inte svaret.

 

God Fortsättning!

Morfar Gunnar

Julklappslista till alla snälla politiker 2015

I gårdagens Norrtelje Tidning delade den politiske chefredaktören Reidar Carlsson ut julklappar i form av titlar till politiker, även till de som inte fått någon ny titel detta år. Annars har nya titlar, både på tjänstemannasidan och bland politiker duggat tätt i år.

Jag tycker ändå det är synd att politikerna inte får någon ”riktig” julklapp, varför jag ställt samman en egen julklappslista i år. Ordningen på listan är helt slumpmässigt utvald.

Ulrika Falk (S)

Leksaksbyggkran för att kunna träna i hemmet på att lyfta Norrtälje in i framtiden.

Hanna Stymne Bratt (S)

Leksaksgondol att, som en metafor glida runt i på alla sammanträden och sociala medier.

Berit Jansson (C)

Agrar slängkappa med farmers-look, användbar på båda sidor.

Anders Fransson (ROOP)

Boken ”Münchhausens äventyr” med uppslag till fortsatta populistiska interpellationer.

Olle Jansson (S)

Parallellupplagan av ”Läsebok för folkskolan” från 1951.

Kjell Jansson (M)

Kulram för att hålla ”ordning och reda i ekonomin”. Dessutom får han en minitanga för ”strandraggare” i sin kamp att ”luckra upp” strandskyddet.

Bino Drummond (M)

Som biträdande oppositionsråd får även Bino en minitanga för kommande uppgifter som biträdande strandraggare.

Catarina Wahlgren (V)

Får en badanka som tål temperaturer ända ner till + 3 grader C.

Ingrid Landin (MP)

Intensivkurs i att dansa ”Svansjön” i Roslagsskolans aula nästa år.

Mats Wedberg (MP)

Fackboken ”Ligga lågt med att bygga högt”

Karin Karlsbro (L)

Förtrolig slädfärd tillsammans med Hans Andersson i Södertjära och populäre hästen Gossen.

Mikael Strandman (SD)

Får en gräddfil genom att bli gruppledare i en märklig tidsanda.

Bengt Ericsson (C)

Får kulturelitens medalj av 2:a graden för att ständigt verka för hopp och optimism. (1:a graden utdelas när man kommit i mål)

Ulla-Britt Pettersson (KD)

Får goda vitsord i en anonym roll.

Margareta Lundgren (S)

Får ett ”lycka till” i kampen med att kryssa rätt mellan Plan- och Bygglagens kobbar och blindskär.

Louise Branting (C)

Får också ett ”lycka till” med att hålla ordning på alla val, förtroendemän och titlar.

 

God Jul öskar

Morfar Gunnar

 

 

Tack alla vänner!

Tack alla vänner som köpte mitt lilla förstlingsverk inom litteraturområdet i form av biografin ”Minnena minner mig”!Biografi

Tack vare er har jag i dag överfört 3 140 kr till Frälsningsarméns plusgirokonto i Norrtälje, något som jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om för en månad sedan. 51 böcker köpte ni utöver de exemplar som släkt och allra äldsta vänner fick. Detta gjorde att jag fick beställa en liten extraupplaga för eventuellt senare behov.

Om något skulle betraktas som en vinn-vinn-situation (läge som är gynnsamt för alla berörda) måste detta vara ett bra exempel.

Julinsamling Frälsis

Frälsningsarmén får ett litet, men välbehövligt tillskott i sin kassa. Bokköparna känner att man bidragit till detta och får samtidigt ett bevis i form av en liten bok som förhoppningsvis kan sprida viss glädje. Författaren får utlopp för sin skrivarlust och tillfredsställelse över att någon ville läsa alstret, plus att indirekt ha medverkat till insamlingen. Sådant gillar jag!

Känner ni någon som inte har kommit över boken eller, varför inte, någon som kanske vill ha den som julklapp har jag personligen skänkt 10 exemplar till Frälsningsarmén som ni kan köpa direkt från Café Källan, Tillfällegatan 2 i Norrtälje. Må – Fre mellan 08.30 och 12.30. Det ligger även några exemplar i Zetterstenska villan då caféet är öppet. Priset är 60 kr och kommer aldrig att vara högre. Annars kontaktar ni mig.

Eftersom det här blogginlägget förmodligen blir det sista före julafton passar jag på att önska alla läsare en riktigt GOD JUL OCH ETT GOTT NYTT ÅR (verkligen…). Till helgen är jag nog tillbaka med en fyllig JULKRÖNIKA som jag filar på.

 

Morfar Gunnar

Helgkrönika 2015-12-18

Helgens krönika var tänkt att handla om de minst sagt märkliga turerna kring kultursatsningarna i Norrtälje stad. Norrtelje Tidnings kulturredaktör Margaretha Levin Blekastad förekom mig igår med sin synnerligen initierade och klarläggande krönika med rubriken ”Det är svårt att förstå vad kommunen egentligen vill”, en krönika värd att läsas.

Eftersom jag känner ett stort engagemang för dessa frågor vill jag ändå inte lämna ämnet, i synnerhet efter att igår lyssnat på programmet ”Efter fyra” i Radio Roslagen där programledaren Peter Gerdman hade bjudit in till kulturdiskussion. Närvarande var Norrtälje kommuns nye kulturchef Per Ahlin, kommunstyrelsens ordförande Ulrika Falk (S) och debattören, tillika ordförande i Bibliotekens Vänner, Jakob Jakobsson.

Jag vet inte om jag blev speciellt mycket klokare efter den korta tid som ”debatten” varade. 55 minuter med tre förhållandevis långa musikavbrott och ett längre telefoninlägg från en medborgare är inte särskilt lång tid för att belysa de frågor som behandlades, inklusive utseendet på ankaret vid södra infarten till Norrtälje.

Några punkter fäste jag vid mig. Per Ahlin presenterade en nästan poetisk beskrivning av kulturens roll för en kommuns utveckling som han jämförde med en blomsterrabatt. Tillför man dåligt med kulturresurser växer det kanske upp en och annan blomma. Tillför man istället riklig och närande gödning i form av kultur kommer rabatten blomstra som aldrig förr (egen fri tolkning av Per Ahlins fina beskrivning).

Något som gjorde mig minst sagt häpen var att kommunstyrelsens ordförande, Ulrika Falk, inte kände till att den nya Konsthallen/Museet hittills blivit 40 % dyrare än det belopp som den tidigare moderatledda kommunstyrelsen beslutade om 2014. Från 18 miljoner till 25,2 miljoner enligt uppgift från kommunens ekonomiavdelning. Jag ser det inte som osannolikt att ytterligare miljonbelopp kommer att dyka upp. Ytterligare kommentarer överflödiga.

Jakob Jakobsson hade en hel del friska idéer inom kulturens område, men när han torgförde idén om att ”släppa tankarna på gamla brandstationen” vill jag lägga in mitt veto, i alla fall i nuvarande osäkra läge som råder kring Roslagsmuseet, Nya konsthallsbyggnaden och de tankar som enligt politiker finns på ett framtida större kulturhus längre ut i nya hamnen.

Fantastiskt gott om ideella krafter finns inom kulturområdet i Norrtälje kommun, men det är värre med lokaler för verksamheterna om inte entusiasterna skall hänvisas till kyliga f.d. hangarer på Campus Roslagen. Besinna er politiker!

Som ytterligare tillskott till kulturdebatten hade Urban Skoglund ett debattinlägg infört i dagens Norrtelje Tidning. När det gäller Urban Skoglunds bedömning av föremålshantering och kostnader för detta har jag p.g.a. bristande kompetens ingenting att tillföra eller kommentera, men då det gäller politikernas njugga inställning till kulturen är vi nog överens. Det behövs ett rejält omtag, och jag håller verkligen med Urban Skoglund om att vi behöver en djupgående analys och debatt om kulturens roll i Norrtälje kommun.

 

Morfar Gunnar

Helgkrönika 2015-12-12

G.la brandstationen Norrtälje
Gamla Konsthallen (f.d. Brandstationen)

Helgens krönika var egentligen tänkt att handla om så vitt skilda ämnen som stängda fritidsgårdar och det kommande beslutet om att inte ta vara på de kulturella utvecklingsmöjligheterna i den gamla brandstationen. När jag nu läser kommentarerna i Norrtelje Tidning om stängningen av fritidsgårdarna liksom vad jag tidigare upplevt i debatter om t.ex. Roslagsmuseet, Turistbyrån, Nya Konsthallen/Museet, gamla Konsthallen, Kulturhus i hamnen, Kulturhus i Rimbo osv blir jag mer och mer övertygad om att något är fundamentalt fel när det gäller kultur och fritid i Norrtälje kommun.

Om det nu handlar om en länge ingrodd ”kultur” (!) mellan tjänstemän och politiker eller om det rör sig om en rent politisk medveten strategi vet jag inte. Under alla förhållanden måste man faktiskt dra slutsatsen att det under en lång följd av år inte finns någon vilja från kommunledning och politiker att satsa på kultur och fritid, bortsett från ”det allra nödvändigaste”.

En nästan given förklaring är väl att 16 års borgerligt styre har satt sina djupa spår efter långvarig brist på vilja att satsa på kultur. Före dess var det S och C som styrde skutan, och Håkan Jonsson (S) som kommunalråd har väl aldrig gjort sig känd som någon större kulturkramare.

I dag har vi ett samverkansstyre bestående av S, C och MP sedan drygt ett år tillbaka och viljan till några märkbara satsningar på kultur och fritid har vi inte märkt. Ett standardsvar från politiker brukar vara att ”det finns inga pengar” eller liknande. Men hallå, säger jag. Det lär väl inte vara många som tror att det finns ett konto eller en pott som det bara är att ösa pengar ur. Budskapet till politikerna måste i stället vara att tänka om då det gäller värderingen av kulturens och fritidens roll i samhällsutvecklingen.

Gevärsfaktoriet
Roslagsmuseet (gamla Gevärsfaktoriet)

I min värld måste det väl vara en av Kultur och Fritidsnämndens främsta uppgifter att driva dessa frågor och övertyga ledamöterna i kommunfullmäktige inom sitt ansvarsområde och inte passivt överlåta taktpinnen till KF? Kanske är det även hög tid att överväga om det är så smart att baka ihop så vitt skilda frågor som kultur och fritid. Många av fritidsfrågorna är t.ex. nära anknutna till barn och skola. Nu är dock inte politiken alltid så enkel.

Kultur- och Fritidsnämnden har delegerat beslutsfattandet till sitt arbetsutskott (icke tvingande) där representanter från C, S. MP och M sitter med. Det vore förvånande om inte de tre först nämnda representanterna tog till sig intentioner från sitt ”samverkansstyre”, och hur M har hanterat kulturen tidigare vet vi. Hur många onödiga miljoner som rullat bort i felaktiga eller tveksamma beslut har vi inte fått uppleva de senaste åren? Knepig situation, minst sagt. Hur goda föresatser än nämnden har, sitter den alltid i en slags gisslansituation.

Den gordiska knuten att lösa enligt mig måste vara att verkligen övertyga kommunledning och ledamöterna i kommunfullmäktige dels om kunskapen vad kultur egentligen omfattar, och dels om värdet på lång sikt av satsningar inom kultur och fritid. Jag är övertygad om att en stram budget inte lyfter Norrtälje in i framtiden. Däremot kan en offensiv budget med bl.a. större satsning på kultur och fritid göra skillnad i det framtida samhällsbygget även om man inte direkt kan ”räkna hem” satsningar krona för krona. Men det kan man inte med vissa andra investeringar heller.

Visst är det en utmaning när vår nuvarande kommunstyrelseordförande (liksom den tidigare) ständigt sjunger byggkranarnas lov i Norrtälje (citat NT) och räknar in kommande skatteintäkter (och kostnader) i förväg. Men absolut, vi skall inte ge upp hoppet!

 

Morfar Gunnar

Je suis Norrtälje Hamn

Visst är det en spännande tid vi går till mötes i Norrtälje Hamn. Norrtälje skall växa och ett gäng återvändare med ekonomiska muskler och gott självförtroende skall se till att sätta Norrtälje på kartan. Projektet verkar också vara ”hemma” eftersom man redan har 2000 intressenter till 500-600 bostadsrätter. Det känns tryggt på något sätt, men ”är det något de kan så är det marknaden i Norrtälje.” Politikerna är översvallande nöjda.

Norrtäljeborna verkar också vara med på galoppen eftersom tydligen över 60 % är positiva till projektet enligt intervjuer som Norrtelje Tidning låtit göra i samband nya ”unika” skisser. Visserligen var inte intervjuunderlaget så omfattande. De positiva rösterna fördelade sig på en pizzabagare som såg fram mot att många fler skulle komma till staden och köpa pizza samt ett gäng unga grabbar som visserligen var skeptiska när de såg skisserna men i kraft av sin ungdom naturligtvis måste tycka att det såg fränt ut. De drygt 30 % som var negativa bestod av en lugn och trevlig kvinnlig pensionär som helt sonika inte tyckte att de skissade bostäderna hörde hemma i Norrtälje. Hon var däremot positiv till en annan typ av bebyggelse.

Jag är egentligen inte negativ till projektet eftersom en av delägarna i Fastighetsbolaget Index bedyrar att ”det finns en kärlek till staden” (enligt Johan Sverke på NT). Visserligen måste det nog även finnas en kärlek till stålar i ett projekt av denna dignitet, men det har man säkert…

Men som sagt, jag är försiktigt positiv, om inte annat för att ganska nyligen köpt en bostadsrätt i stadens näst mest attraktiva del. Visst måste det vara så när man bara bor 100 m ifrån den mest attraktiva biten av Norrtälje Hamn.

 

Morfar Gunnar

Helgkrönika 2015-12-06

Veckans helgkrönika var egentligen tänkt att handla om ”Norrtälje – verklighetens stad 2025”, detta som en motpol till Norrtälje kommuns och föreningen Norrtälje Handelsstads gemensamma visionsprojekt ”Drömstad Norrtälje 2025”.

Ju mer jag tränger in i projektet, desto mer känner jag att föreningens huvudintressenter som består av handlare, restauranger, kaféer, tjänsteföretag, fastighetsägare och Norrtälje kommun nog inte är mogna för att tänka i andra banor.

I och för sig förstår jag att dessa intressenter kämpar med näbbar och klor för sin existens i stadskärnan, men samtidigt är jag mycket tveksam om den vision som ”Drömstad Norrtälje 2025” målar upp är den rätta för att sätta just Norrtälje ”på kartan”. Bland de övergripande målen är att Norrtälje stad skall bli QM certifierad (Quality Mark) och bli en marknadsplats. QM-certifiering görs av en sammanslutning som heter Svenska Stadskärnor.

Att se Norrtäljes stadskärna som en marknadsplats tror jag är feltänk, även om försvarare brukar hänvisa till Norrtäljes roll för närmare 400 år sedan. Men då gällde det i princip utbyte av varor mellan inlandsbönder och skärgårdsbefolkning! Kommunens ansvariga politiker och entreprenörer har de senaste 10 åren bundit ris åt egen rygg genom sin medverkan i stadens utveckling och nu skakas Norrtäljes gamla varumärke, kanske inte i sina grundvalar men snudd på, av konkurrensen från alla vita köplador som växer upp i Norrtäljes utkanter.

En allvarlig fråga är självfallet om denna fokusering på konsumtion alltid är det lyckligaste för människan i jakten på ett bättre samhälle, eller som politiker brukar hävda ”skapa underlag för välstånd”. Detta är dock en helt annan fråga som jag inte går in på här.

Inte heller ställer jag upp på att försöka skapa en stad för de som skall leva här om 10 år. Naturligtvis måste man skapa en ”hållbar” stad som kan fungera över generationsväxlingar om vi inte skall återinföra ”ättestupan” igen.

Samtidigt vill jag poängtera att den ”Nuläges & Omvärldsanalys” (2015-05-13) som Kajsa Lönn har tagit fram på uppdrag av Norrtälje Handelsstad ger ett mycket fylligt (28 sid) underlag för bedömningar ur olika synvinklar. Rekommenderar alla att läsa denna!

När jag skummar igenom de synpunkter som kommit in från medborgarna i ”Drömstadsprojektet” ser jag att mycket redan ligger inom kommunens ordinarie verksamhetsområden som t.ex. gata/park och kultur/fritid som t.ex. att försköna stadskärnan och förbättra infrastrukturen så långt det nu går med utgångspunkt från den stadsplan som fastställdes efter storbranden 1719 i samband med rysshärjningarna. Denna stadsplan följer i stort den stadsplan som gällde för ”dalsänkan” i slutet av 1600-talet. Inte helt lätt att bygga en fungerande 2000-tals stad med denna bakgrund…

Personligen tror jag att satsningar inom det stora och breda område som, ibland lite oklart, brukar kallas kultur är det som kan skapa liv och rörelse samt utveckla stadskärnan i Norrtälje. Då måste vi emellertid ta hand om och utnyttja de lokaler som står till buds som t.ex. Gamla Brandstationen (hotad), nya Konsthallen/Norrtälje museum (?), Roslagsmuseet (hotad) på ett vettigt sätt. Kanske vill jag även räkna in Musikskolan, Brännäsgården, Orkestersalen och Stadsbiblioteket bland dessa lokaler. Naturligtvis får staden inte somna in kl. 18.00 på dagen.

 

Morfar Gunnar

Tankar kring en mjölsäck

Idag har Barbro varit duktig och bl.a. tvättat juldukar. Själv går jag i halvdvala och försöker bota hotande förkylning med sömn och Alvedon. Då dyker den upp, den mystiska julduken.

Märkligt nog glömmer man den år efter år och blir lika överraskad varje gång.

Ofta utbryter diskussionen om vilken duk som kommer från respektive föräldrahem. Lite komplicerat blir det då jag verkat i antikvitetsbranschen och på så sätt kommit över ett och annat vid uppköp av hela hem. Bland annat en julduk som är 70 cm bred och 180 cm lång. Runt hela duken löper en handbroderad kant och på båda kortsidorna ett stort broderat motiv, alla broderier i typiska julfärger.

Det märkliga med duken är att om man tittar på dukens baksida kan man svagt men ganska tydligt urskilja en text som handlar om Saskatoon i Saskatchewan och Peterborough i Ontario, Canada. Med stora bokstäver kan man också sluta sig till att detta en gång i världen varit en säck innehållande ”wheat-flour”, eller vetemjöl på svenska. Duken är gjord av ett mycket tjockt och härligt linnetyg, och det är inte alls så underligt att folk tagit till vara på detta och låtit mjölsäcken leva vidare som julduk. Slit och släng var inte uppfunnet då,

Fantasin sätter snart igång min hjärna och jag funderar över hur i hela fridens namn en mjölsäck från Saskatoon i Canada slutar som julduk på Vegagatan i Norrtälje? Vad har den att berätta? För mig låter det tveksamt att Canada har exporterat vete till Sverige. Kan en svensk utvandrare till de stora sjöarna tagit reda på mjölsäcken och med ömsint flit tillverkat en julduk som sedan följt med på återfärden till Sverige? Låter inte helt otroligt. Kan man hitta en öppning genom att forska i varför Saskatoon i Canada har Umeå som vänort i Sverige?

Jag låter mystiken finnas kvar och låter den åter blossa upp till nästa jul igen…

 

Morfar Gunnar

PS Mjölsäckens mått måste ha varit 70 x 90 cm och jag tror att sömn och Alvedon gjorde susen mot eventuell förkylning.