Landsbygden på tapeten

Den 28 september hade jag en debattartikel införd i Norrtelje Tidning med rubriken ”Norrtälje kommun behöver ett landsbygdsparti”. I det inledande stycket nämner jag att det redan finns ett parti i Sverige med detta namn.

I Norrtelje Tidning den 9 december skriver tio representanter för nämnda landsbygdsparti en debattartikel där man ger några svar på sådant som måste ändras när det gäller de uppenbara orsakerna till landsbygdens utarmning.

För att det inte skall uppstå några missförstånd vill jag här framhålla att jag personligen inte sympatiserar med allt som står i deras debattartikel.

Det första jag vänder mig emot är angreppet på ”allemansrätten” som man tydligen anser är ett hot mot ”äganderätten”, vilket för mig ter sig verklighetsfrämmande. Allemansrätten skall vi vara stolta över i vårt land. Den är också, som ”Landsbygdspartiet oberoende” säkert känner till inte alls allenarådande utan omgärdad av en rad regler, som om man respekterar dessa inte alls hotar äganderätten. Jag håller däremot med om att frågan om kommersiellt utnyttjande av naturen och det som naturen bjuder på är en knivig gränsdragningsfråga.

Angreppen på Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen om att dessa myndigheter skulle sysselsätta sig med att lägga blöta filtar över brukanderätten och att äganderätten skulle vara begränsad av ”diverse särintressen med miljön som täckmantel” låter som en ganska allvarlig anklagelse liksom att Länsstyrelsen skulle ägna sig åt att övertolka direktiv man får från högre ort eller att enskilda tjänstemän skulle ”driva egna agendor”. Ibland får jag faktiskt en känsla av att artikelförfattarna själva representerar särintressen som drivs under täckmantel av att ”människor som älskat och vårdat sin mark, har gjort sitt jobb i generationer”. Kanske finns det också en koppling till att man driver frågor som att lämna EU och helt förbjuda varg i landet?

När vi kommer till landsbygdsskolorna roll i att skapa en levande landsbygd och bidra till hela samhällets utveckling är vi helt överens. I Norrtälje kommun är det heller ingen hemlighet, efter de senaste årens skoldebatt, att det finns en stor uppslutning bland tusentals medborgare och ett flertal politiska partier om att värna landsbygdsskolorna där också en s.k. ”omvänd bussning” av elever ofta nämns. Här märker jag också att artikelförfattarna har uppmärksammat att vi inte längre lever i ett jordbrukssamhälle eller i ett industrisamhälle. Snarare är vi på väg att lämna tjänstesamhället för att gå in i ett IT-samhälle varför utbyggnad av fibernät är ett måste för landsbygden för att kunna överleva, utvecklas och göra det möjligt för människor att bosätta sig där. Att möjliggöra för människor att pendla till storstadsregioner bidrar dock inte till att hålla landskapet öppet eller att ge förutsättningar för att driva olika former av närproduktion. För det krävs återigen andra åtgärder.

Min uppfattning är att vi befinner oss i en mycket omvälvande samhällsutvecklingsfas där klimat- och miljöfrågor liksom frågor av riksintresse ställs mot sedvänja, äganderätt och krasst vinstintresse. Därför måste vi hjälpas åt att hitta en balans mellan olika viljeyttringar vilket verkligen inte är någon grannlaga uppgift.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Julbord på Söderarm

Så har jag äntligen kunnat pricka av att en av mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har ätit julbord vid Söderarms fyr på ön Torskär i yttersta havsbandet, Stockholms skärgård, på gränsen till Ålands hav.soderarms-fyr-i-skymning Detta har inte bara gett mig en enorm exotisk natur- och matupplevelse, utan även mersmak på återbesök eller kanske det allra häftigaste, att övernatta och på plats få uppleva naturens krafter på första parkett. Varför inte i en vedeldad bastu då snöstormen piskar havet i 30 sekundmeter utanför? Kanske blir det så någon gång.

kargt-hav

Jag tänkte i detta blogginlägg inte gå in på ren faktainformation, den får ni genom att besöka Söderarms hemsida som ni hittar i bifogade länk. I stället tänkte jag ge mig på att förmedla upplevelsekänsla och förståelse för vad det innebär att driva en konferensanläggning längst ut i havsbandet. Söderarm har varit en utkiksplats sedan medeltiden. Den nuvarande fyren byggdes 1839 och har varit bemannad fram till 1997. Militären har funnits på plats sedan 2:a världskriget och det är fortfarande militärt område men inte längre aktivt skyddsområde.

Vår resa började på busstorget i Norrtälje. Efter en bussresa på c:a 40 minuter kom vi fram till Räfsnäs, c:a 20 km fågelvägen längst österut på Rådmansölandet. Räfsnäs ligger strax norr om Kapellskär i nordsydlig riktning. Hamnen i Kapellskär känner de flesta till. kajbild

Väl vid kajen ser jag att jag inte skall åka stridsbåt 90 utan i stället en något mindre båt, men den är också snabb. Å andra sidan besökte jag i tjänsten Dockstavarvet i närheten av Sundsvall redan i mitten av 1990-talet och känner till båten väl.

baten

22 personer tar nu plats dels i stridsbåten och dels i den någotmindre båten. Nu tar båtresan vid, och den tar endast en halvtimme ut till Torskär i 30 knop. MEN, betänk hur det var på medeltiden och på 17-, 18- och början av 1900-talen. Åror, segel och tändkulemotorer i båtar för max 5 knop var vad som gällde! Många som arbetade på Söderarm bodde på Tjockö utanför Räfsnäs.

Hitut skall man således frakta allt som har med en konferensanläggning att göra. Inte bara personal och gäster utan också mat och dryck, byggmateriel, bränsle och drivmedel och allt mellan himmel och jord. Betänk nu att allt detta skall ske med hjälp av sjötransport, och det är som bekant inte alltid det är kav lugnt och 20 grader i vattnet…

Har man väl kommit till bryggan på Torskär skall allt fraktas och fördelas till olika ställen på ön. Fyrhjuling, skottkärra och armkraft är vad som gäller. Plus ett glatt humör.

solnedgang

På båtresan ut hinner jag trots farten och den friska vinden uppleva hur fantastiskt vackert det är. T.o.m. en underbar solnedgång kan jag dokumentera med min mobilkamera med förbluffande gott resultat.

På bryggan vid Torskär blir vi välkomnade av värdinnan själv på ön, Anngret Andersson, som jag återkommer till.  Därefter bjuds på kaffe med dopp och välkomsttal av Anngret. Därefter är det dags att ”göra ön”, och de som vill kan få komma upp i fyren, men bara 7 åt gången av säkerhetsskäl.

julbord-i-utsiktstornet

Klockan 15.30 är det dags för samling i ”Tornet” där julbordet efter sedvanligt glöggmingel skall avnjutas. ”Tornet” är således det tidigare utsiktstornet som användes av militär och sjöräddning för spaning. En sagolik inramning för ett havsnära julbord. Anngret meddelar ordningsregler för att allt skall flyta så friktionsfritt som möjligt, och det gör det!

del-av-julbordet

Hur personalen har kunnat åstadkomma ett så magnifikt och välsmakande julbord med de resurser som står till buds går nästan över mitt förstånd. Jag tänker inte avslöja vad som fanns på julbordet (det får ni utröna själva), ursäkta reklaminslaget. Lutfisk fanns för de som önskade.

Mätta och synnerligen belåtna beger vi oss 22 personer ner till bryggan för återfärden till Räfsnäs. Naturligtvis finns Anngret där för en avskedskram. Återfärden med båt i mörker med svaga konturer av himmel blir ”magisk”, i synnerhet när det sker i 28 knops hastighet.

Väl i hamn samlas vi några i ”Östens sjöbod” för summering av dagen och en liten efterfest innan vi skingras åt olika håll.

Nej det här har inte varit ett vanligt julbord, det har varit en kombinerad upplevelse- och äventyrsresa med kulinariska sensationer och underbart bemötande.

Har jag missat om Anngret fått någon form av utmärkelse av kommunen ber jag om ursäkt. Annars har jag ett bra förslag inför 2017 när hon då har drivit Söderarm i 16-17 år.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje