Den gamle och Mellot

I går kväll kikade jag på Melodifestivalen, Mellot på TV. Ja, för att det var Owe Thörnqvist jag var nyfiken på. Nu tittade jag tydligen inte på alla bidrag eftersom det vid reprisen dök upp ett par tjejer med varsin gitarr som jag definitivt inte hade något minne av. Tydligen hade jag, helt klarvaken, suttit och stirrat på TV-rutan med tankarna borta någon helt annanstans.

När jag så här, dagen efter, försöker göra en summering av mina intryck av gårdagskvällens TV-tittande var jag överlycklig för att tidigare under kvällen fått njuta av den underbara föreställningen av ”Bastubaletten” kl. 18.00 i TV2 följd av Kulturstudions program om jazzsångerskan Greta Olsson från Hagfors, Monica Zetterlunds kusin.

Owe tar emot blommor

Tillbaka då till Mellot; visst vet jag att det inte går att jämföra Mellot idag med Schlagerfestivalen för 40 – 50 år sedan, men de bestående intryck jag har av gårdagskvällen är när David rätt ut i kameran slickar en paff Robin (tror jag) över hela ansiktet, att de flesta manliga artisterna verkar vara hämtade bland Dressmans fotomodeller, den ”djärva” skärningen av Alcazar-brudarnas dress i ett tydligen light-feministiskt inslag och att de olika ”musiknumren” till kanske 75 % bestod av ljus- och andra tekniska effekter. Att några på Facebook gjorde sig lustiga över att Owe Thörnqvist behövde hjälp upp på scenen eller använde solglasögon kan jag ha överseende med och skylla på oförstånd. Hade det handlat om Stevie Wonder eller bortgångne Ray Charles hade förhoppningsvis inte dessa kommentarer kommit.

Nu skall ni inte tro att jag på grund av hög ålder är helt motståndare till utveckling av underhållningsmusiken och vill tillbaka till ”April, april”- eller ”Tjong i medaljongen”-tiden. Inte alls, jag är bara så förtvivlat rädd för att vi blir styrda av medie- och produktionsbolag av vad vi skall gilla. Att se publiken vildsint sitta och vifta med sina ballonger, höra programledarna formligen vråla ut sina presentationer, de flashiga kostymerna och de snabba bildväxlingarna hjälper till att trissa upp stämningen och får oss att mer bedöma tekniska effekter än de rent musikaliska inslagen.

Tankarna går till de två trevliga killarna som skulle ”Bada nakna på Sergels torg” för några år sedan. Jag hörde deras nummer där man hade separerat själva sången från det övriga; och det var ingen kul upplevelse. Dessa killar tog det från den humoristiska sidan och har säkert gått vidare på musikens bana.

Till sist en annan fundering jag har om Mellot. Överallt annars i samhället brukar det vara vitaliserande att släppa in nya krafter. Upplägget i Mellot känns dock nästan statiskt och märkligt nog är det många låtskrivare som kommer tillbaka år efter år. Kanske ingår det i konceptet?

Lycka till i fortsättningen Owe, ingen skugga skall falla på dig!

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Publicerat av

Gunnar Hellström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *