I Epikurus och Horatios fotspår

Här sitter man med ett tomt papper framför sig, ja egentligen är det inte ett papper utan en blank sida på laptopskärmen. Spela roll, frågan är om man kan fylla den med något varvid jag osökt kommer in på Hasse Alfredsons härliga monolog som Valfrid Lindeman där han spekulerar om livet. ”Livet kan vara som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något”. Därför gör jag ett försök att ”fylla påsen”.

Spekulera om livet är kanske inte ett så oävet ämne. I synnerhet när man börjar närma sig 77. En ålder som jag hela tiden nästan sett som ouppnåelig, men jag är ju där nu. Carpe diem, fånga dagen, blir alltmer en gångbar fras som jag tar till mig av poeten Horatius från det Romerska riket. Lite besviken blir jag när jag Googlar och läser att frasen är ett epikuriskt talesätt som uppmanar till att måttfullt njuta av livet. I mitt fortsatta Googlande hamnar jag nu hos Epikuros som levde och verkade 300 år f.Kr. Epikuros hade den goda smaken att betona vikten av den sinnliga njutningen/sinneslugn. Det gillar jag, och jag förstår nu vad måttfullt betyder i detta sammanhang. Ganska oväsentligt är om jag har en månad, ett år, tio år eller mer kvar att leva. Jag kan ändå inte stressa fram den sinnliga njutningen, då kommer jag aldrig att få uppleva den. Jag skall kolla om min andlige mentor Einar Billing håller med mig.

Einar Billing var vid sin död 1939 biskop i Västerås och jag råkade vid ett trevligt besök i Sigtuna för några veckor sedan övernatta på Sigtunastiftelsens Hotell & Konferens. Alla deras rum är uppkallade efter kända namn inom rörelsen och på min rumsdörr stod det Billing. En liten tavla med honom porträtterad hängde på väggen.

Vid det här laget kanske några börjar fundera över vad som hänt med Morfar Gunnar. Lugn bara lugn! Mina senaste inlägg på Facebook har handlat om wroomande V8-motorer, byte av filter i ventilationsanläggningen hemma och om att ge ugnen en fullständig rengöring. Dessutom är jag ständigt frustrerad av Norrtälje Kommuns sätt att sköta demokrati, kultur och skola. Jag har inte tappat fotfästet ännu och har fortfarande ganska lätt för att pumpa upp adrenalinet. Vilket är en förutsättning för gott fotfäste i verkligheten.

Men var var jag nu? Jo 77 är inte bara en aktningsvärd ålder då tyvärr gamla vänner och släktingar börjar falla ifrån. 77 är även en väg mellan Rösa söder om Norrtälje och Stockholms Länsgräns västerut. Vad har då detta med livet att göra? Jo, liksom livet är vägen på sina ställen ganska slingrig och farlig, men nu är det bestämt att, efter flera decenniers dividerande skall väg 77 byggas om.

Konklusionen av detta spretande blogginlägg är att jag uppnått den sinnliga njutningen eller sinneslugnet bara genom att skriva ner några flyktiga tankar som far genom huvudet. För den eventuelle läsaren vet jag inte om jag ”fyllt påsen”, men tankar kan väl vara gott nog att fylla påsen med.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Svar på replik från Bosse Blideman (MP)

Den 12 november 2017 kommer det på medborgarinitiativ i Norrtälje kommun att hållas en folkomröstning med frågeställningen: ”Att behålla och utveckla alla glesbygdsskolor och upprätta ett kommunalt glesbygdsprogram med helhetsperspektiv över kommunens samtliga områden”.

Jag tänker inte gå in här på de turer som förevarit i minst fem år, men jag länkar till ett debattinlägg i Norrtelje Tidning som jag skrev 2017-07-26. Häromdagen, 2017-08-08 fick jag en replik av miljöpartisten Bosse Blideman som jag egentligen inte tänkt besvara, men vid närmare eftertanke inser jag att jag nog bör göra det. Bosse Blidemans replik hittar ni här.

Bosse Blideman har en fäbless för att använda förklenande uttryck och förvränga sanningen. Mig har han beskyllt för att utdela ”populistiska rallarsvingar” och nu senast för att ha ”konspiratoriska teorier”. Han uppfinner det förminskande uttrycket ”mikroskolor” och påstår att skolfrågan endast handlar om ”lite brädor och tegel, dvs. hus”. 7 040 medborgare som skrev på namninsamlingen för folkomröstningen tycker nog annorlunda. Det handlar även om kvalitet, för ingenting har såvitt jag vet pekat på att undervisningen i de små skolorna skulle vara sämre, snarare tvärtom.

För dem och kanske ännu fler handlar det om kommunens utveckling och dragkraft på de som funderar på att bosätta sig här. Det handlar även om friheten att välja den skola som passar just för det barnet, oavsett om det är en mindre eller större skola. Det handlar om att trivas och på så sätt få ut mesta möjliga av undervisningen. Det handlar om att använda modern undervisningsteknik. Det handlar om korta resvägar för barnen och då handlar det inte om elever på högstadiet eller gymnasiet, de har blivit stora nog att orka med lite längre resor. Det handlar enligt mig om grundskolans klasser F – 6, och förstås då de i 6 till 10-årsåldern.

Till slut skall jag på ett pedagogiskt sätt förklara för Bosse Blideman (MP) vad jag menade med obstruktion i mitt debattinlägg. Jag börjar med att berätta vad man kan läsa i SAOL, 11:e upplagan: obstruera – hindra, försvåra, göra obstruktion; obstruktion – strävan att hindra; fördröjning, förhalning – s|politik.

Fyra fall av klar obstruktion deklarerade jag i mitt debattinlägg, dvs. politikerna/politiken hindrade/fördröjde/förhalade initiativtagarna till namninsamlingen:

  1. Minoritetsstyret drev igenom nedläggningen av ett antal skolor trots att man var medveten om att namninsamlingen var på god väg att uppnå stipulerat antal underskrifter.
  2. Hösten 2016 sade man sig ta initiativ till ett landsbygdsprogram trots att det hängde nära ihop med frågorna i namninsamlingen. Naturligtvis borde man även här avvakta.
  3. Den mest flagranta obstruktionen var förstås när samverkansstyrets representanter (S+C+MP) röstade nej till folkomröstning, men eftersom 2/3 av kommunfullmäktiges ledamöter var för förslaget blir det nu folkomröstning.
  4. En obstruktion som hängt med sedan 2012 är den totala fixeringen vid att nedläggningen av glesbygdsskolorna enbart var en kvalitetsfråga, hindrade naturligtvis en givande dialog då det mer och mer kom att visa sig att det inte förhöll sig så.

Bosse Blidemans avslutning i sin replik förundrade mig oerhört. Självklart hänger landsbygdens möjlighet till utveckling intimt samman med det bästa för barnen, kvalitativt och socialt och hur man får mesta möjliga resurser att gå till undervisningen. Allt hänger ihop Bosse Blideman (MP).

Oavsett om nu de styrande politikerna negligerar resultatet av folkomröstningen eller ej är det oerhört viktigt att medborgarna går och röstar. För demokratins skull, för initiativtagarnas till namninsamlingen skull och för politikernas trovärdighet.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Det 804:e blogginlägget

I dag fick jag en brinnande lust att skriva ett riktigt blogginlägg. Egentligen har jag saknat detta sociala media alltsedan Norrtelje Tidning började hantera bloggarna lite styvmoderligt varvid en del tröttnade. När sedan Mittmedia tog över ruljangsen våren 2015 inrättades en gemensam bloggportal inom Mittmedia där jag och ”Hockeymamman” Gisela Ahlgren – Bloom från Bergshamra, tack vare idogt bloggande, fick förtroendet att representera Norrtelje Tidning. För egen del har det blivit mycket tunnsått med blogginlägg de senaste åren men Gisela kämpar på med att berätta om hur hennes liv ser ut även när hon numera efter 14 säsonger i AIK och 70 landskamper med Damkronorna har lagt hockeyrören ”på hyllan”. Hon är väldigt duktig med kameran varför bilder är en stor ingrediens på hennes trevliga blogg.

Själv har jag nästan sålt min själ till Facebook för att få utlopp för mitt skrivande. Det finns många fördelar med Facebook, man når snabbt ut till läsarna, man kan lätt bifoga ögonblicksbilder tagna med mobilen, läsarna kan om de vill dela mina inlägg vidare. Det finns många nackdelar med Facebook också. En av nackdelarna är att det är så förtvivlat lätt att kommentera vilket kan medföra att man lätt glömmer att tänka efter före innan man skriver. En annan nackdel för den som kommenterar är att det är lika lätt att medvetet eller omedvetet glida från ämnet som att bli för ordrik. Självklart går det bra att kommentera ett blogginlägg, men det ställer lite högre krav på eftertänksamhet av den som kommenterar vilket definitivt inte är till någon nackdel.

Det här inlägget som ni läser just nu lägger jag bara ut på Mittmedias bloggportal även om jag kunde lägga ut det på min andra blogg på Blogspot.com eller ”dela” det på Facebook. Skälen till detta är i huvudsak två. Det ena är att få er hitta till min blogg på Mittmedias portal, det andra är att ni får möjlighet att läsa bloggar från 13 andra orter. Kanske har ni någon koppling till någon av dessa orter?

Känner jag mig själv rätt kan jag inte heller framöver avhålla mig från att intressera mig för samhällsfrågor, därtill är jag alltför nyfiken och ofta debattvillig om det gäller. Min ambition är också att bli bättre på att lägga in bilder. Naturligtvis förutsätter det att hälsan står en bi och inte spelar något spratt, men det gäller för oss alla.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Den gamle och Mellot

I går kväll kikade jag på Melodifestivalen, Mellot på TV. Ja, för att det var Owe Thörnqvist jag var nyfiken på. Nu tittade jag tydligen inte på alla bidrag eftersom det vid reprisen dök upp ett par tjejer med varsin gitarr som jag definitivt inte hade något minne av. Tydligen hade jag, helt klarvaken, suttit och stirrat på TV-rutan med tankarna borta någon helt annanstans.

När jag så här, dagen efter, försöker göra en summering av mina intryck av gårdagskvällens TV-tittande var jag överlycklig för att tidigare under kvällen fått njuta av den underbara föreställningen av ”Bastubaletten” kl. 18.00 i TV2 följd av Kulturstudions program om jazzsångerskan Greta Olsson från Hagfors, Monica Zetterlunds kusin.

Owe tar emot blommor

Tillbaka då till Mellot; visst vet jag att det inte går att jämföra Mellot idag med Schlagerfestivalen för 40 – 50 år sedan, men de bestående intryck jag har av gårdagskvällen är när David rätt ut i kameran slickar en paff Robin (tror jag) över hela ansiktet, att de flesta manliga artisterna verkar vara hämtade bland Dressmans fotomodeller, den ”djärva” skärningen av Alcazar-brudarnas dress i ett tydligen light-feministiskt inslag och att de olika ”musiknumren” till kanske 75 % bestod av ljus- och andra tekniska effekter. Att några på Facebook gjorde sig lustiga över att Owe Thörnqvist behövde hjälp upp på scenen eller använde solglasögon kan jag ha överseende med och skylla på oförstånd. Hade det handlat om Stevie Wonder eller bortgångne Ray Charles hade förhoppningsvis inte dessa kommentarer kommit.

Nu skall ni inte tro att jag på grund av hög ålder är helt motståndare till utveckling av underhållningsmusiken och vill tillbaka till ”April, april”- eller ”Tjong i medaljongen”-tiden. Inte alls, jag är bara så förtvivlat rädd för att vi blir styrda av medie- och produktionsbolag av vad vi skall gilla. Att se publiken vildsint sitta och vifta med sina ballonger, höra programledarna formligen vråla ut sina presentationer, de flashiga kostymerna och de snabba bildväxlingarna hjälper till att trissa upp stämningen och får oss att mer bedöma tekniska effekter än de rent musikaliska inslagen.

Tankarna går till de två trevliga killarna som skulle ”Bada nakna på Sergels torg” för några år sedan. Jag hörde deras nummer där man hade separerat själva sången från det övriga; och det var ingen kul upplevelse. Dessa killar tog det från den humoristiska sidan och har säkert gått vidare på musikens bana.

Till sist en annan fundering jag har om Mellot. Överallt annars i samhället brukar det vara vitaliserande att släppa in nya krafter. Upplägget i Mellot känns dock nästan statiskt och märkligt nog är det många låtskrivare som kommer tillbaka år efter år. Kanske ingår det i konceptet?

Lycka till i fortsättningen Owe, ingen skugga skall falla på dig!

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Mesta pang för pengarna

”Det är förbjudet att använda pyrotekniska varor närmare än 100 meter från Norrtälje sjukhus och Roslagens sjukhus”.

Föga detaljerat och uttömmande lyder § 17 i ”Allmänna lokala ordningsföreskrifter för Norrtälje kommun” gällande ”Fyrverkeri och andra pyrotekniska varor”. Denna föreskrift trädde i kraft 1996-01-01 och reviderades av kommunfullmäktige avseende § 14 (hundar) 2002-06-17.

På pyroteknikens område har skett en otrolig utveckling under de gångna 21 åren då det inte längre handlar om några enkla raketer som når 25-30 meter och i bästa fall slutar med en liten puff och ett stjärnfall. Idag talar vi om nästan professionella pyrotekniska egenskaper som erbjuder fantastiska upplevelser i fråga om ljud- och ljuseffekt, stighöjd och olika pyrotekniska kombinationer. Namn som bombtårtor, träkistor, fyrverkerisatser, airbombs och fontäner osv. skvallrar vad det handlar om.

Själv har jag under flera år varit kritisk till pangandet inom tätbebyggda områden, inte bara utav hänsyn till djur utan faktiskt även till människor och egendom. Att jag nu tar upp det i ett blogginlägg beror, inte överraskande, på att jag vid tolvslaget nu på nyårsafton kom att hamna i händelsernas centrum. Med ett glas mousserande i handen kliver jag fem i tolv ut på balkongen i det lilla bostadsområde där jag bor på Vegagatan i Norrtälje. Ser hur en hel del människor samlats på altanen till en villa en god bit bort på andra sidan gatan. Samtidigt håller en person på med att arrangera någon form av fyrkantig låda i gatukorsningen och jag anar oråd. Strax därefter brakar, om inte helvetet så i alla fall näst intill, loss. I princip hela lådans innehåll töms på fyrverkerier som med ljus, blixtar, bombkrevader och krutrök hamnar på gården där jag bor. Att det hela förstärktes när panget hamnar i en ekolåda mellan två trevåningshus behöver jag väl inte tala om. Det enda jag fick fram innan jag stängde balkongdörren var: pundhuvuden, det var det snällaste jag kom på. Hade bara sällskapet på andra sidan plockat på sig ytterkläder, tagit med sig den förmodade ”träkistan” 75 meter ner till Norrtälje Segelsällskaps tidigare båtuppläggningsplats och låtit brisaderna ske över stenhögarna där och inloppet till Norrtäljes hamnbassäng hade allt varit annorlunda. Eftersom jag nu även känner till § 13 i ordningsföreskrifterna kunde de till och med tillåta sig en skål med mousserande på betryggande avstånd från uppskjutningsplatsen.

I min ”research” konstaterar jag att Norrtelje Tidning vid ett flertal tillfällen de senaste åren tagit upp fyrverkerifrågan, nu senast Måna Roos den 28/12. Kristian Krassman (S) skrev tillsammans med annan person en debattartikel år 2011 där de krävde polistillstånd inom tätbebyggda områden. Johannes Folkesson (V) interpellerade år 2015 om utökat förbud med hänvisning till att ”fyrverkerierna är en plåga för många av våra närmaste vänner, djuren”. Själv hade jag nog även lagt till människor i meningen.

Kommunstyrelsens ordförande Ulrika Falk (S) verkar ha ett stående svar på motioner och interpellationer i frågan, nämligen ”ordningsföreskrifterna behöver ses över”. Enda ljusglimten jag finner är att mellan år 2015 och 2016 har hon ändrat behöver till måste.

Frågan hos mig just nu är hur länge det skall dröja innan det händer något riktigt illa i samband med fyrverkerier, varför jag anser att denna fråga nu skall bli högprioriterad. Även om ordningsföreskrifterna i sin helhet behöver ses över måste det ju gå att revidera § 17 genom ett snabbt beslut i kommunfullmäktige. Precis som skedde med § 14 2002-06-17.

Det jag ser skymta fram i texterna som jag läser är att man skulle beröva folket någon form av lycka genom att skärpa bestämmelserna. Detta anser jag är nonsens. Lycka för vadå? Skrämma vettet av människor och djur, riskera liv och lem och egendom? Eller är det helt enkelt så att vi har det så förbaskat ekonomiskt bra i landet så att lyckan idag kan bestå i att bräcka grannarna med den häftigaste fyrverkerilådan?

Naturligtvis har jag idéer om hur man skulle kunna ersätta det riskabla egna pangandet inom tätbebyggda samhällen med fyrverkerier under ordnade former på lämpliga platser.

Örebro kommun har en intressant lösning då det gäller tillstånd och råd vid uppskjutning av fyrverkerier. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen…

Morfar Gunnar i Norrtälje

Landsbygden på tapeten

Den 28 september hade jag en debattartikel införd i Norrtelje Tidning med rubriken ”Norrtälje kommun behöver ett landsbygdsparti”. I det inledande stycket nämner jag att det redan finns ett parti i Sverige med detta namn.

I Norrtelje Tidning den 9 december skriver tio representanter för nämnda landsbygdsparti en debattartikel där man ger några svar på sådant som måste ändras när det gäller de uppenbara orsakerna till landsbygdens utarmning.

För att det inte skall uppstå några missförstånd vill jag här framhålla att jag personligen inte sympatiserar med allt som står i deras debattartikel.

Det första jag vänder mig emot är angreppet på ”allemansrätten” som man tydligen anser är ett hot mot ”äganderätten”, vilket för mig ter sig verklighetsfrämmande. Allemansrätten skall vi vara stolta över i vårt land. Den är också, som ”Landsbygdspartiet oberoende” säkert känner till inte alls allenarådande utan omgärdad av en rad regler, som om man respekterar dessa inte alls hotar äganderätten. Jag håller däremot med om att frågan om kommersiellt utnyttjande av naturen och det som naturen bjuder på är en knivig gränsdragningsfråga.

Angreppen på Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen om att dessa myndigheter skulle sysselsätta sig med att lägga blöta filtar över brukanderätten och att äganderätten skulle vara begränsad av ”diverse särintressen med miljön som täckmantel” låter som en ganska allvarlig anklagelse liksom att Länsstyrelsen skulle ägna sig åt att övertolka direktiv man får från högre ort eller att enskilda tjänstemän skulle ”driva egna agendor”. Ibland får jag faktiskt en känsla av att artikelförfattarna själva representerar särintressen som drivs under täckmantel av att ”människor som älskat och vårdat sin mark, har gjort sitt jobb i generationer”. Kanske finns det också en koppling till att man driver frågor som att lämna EU och helt förbjuda varg i landet?

När vi kommer till landsbygdsskolorna roll i att skapa en levande landsbygd och bidra till hela samhällets utveckling är vi helt överens. I Norrtälje kommun är det heller ingen hemlighet, efter de senaste årens skoldebatt, att det finns en stor uppslutning bland tusentals medborgare och ett flertal politiska partier om att värna landsbygdsskolorna där också en s.k. ”omvänd bussning” av elever ofta nämns. Här märker jag också att artikelförfattarna har uppmärksammat att vi inte längre lever i ett jordbrukssamhälle eller i ett industrisamhälle. Snarare är vi på väg att lämna tjänstesamhället för att gå in i ett IT-samhälle varför utbyggnad av fibernät är ett måste för landsbygden för att kunna överleva, utvecklas och göra det möjligt för människor att bosätta sig där. Att möjliggöra för människor att pendla till storstadsregioner bidrar dock inte till att hålla landskapet öppet eller att ge förutsättningar för att driva olika former av närproduktion. För det krävs återigen andra åtgärder.

Min uppfattning är att vi befinner oss i en mycket omvälvande samhällsutvecklingsfas där klimat- och miljöfrågor liksom frågor av riksintresse ställs mot sedvänja, äganderätt och krasst vinstintresse. Därför måste vi hjälpas åt att hitta en balans mellan olika viljeyttringar vilket verkligen inte är någon grannlaga uppgift.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Julbord på Söderarm

Så har jag äntligen kunnat pricka av att en av mina drömmar gått i uppfyllelse. Jag har ätit julbord vid Söderarms fyr på ön Torskär i yttersta havsbandet, Stockholms skärgård, på gränsen till Ålands hav.soderarms-fyr-i-skymning Detta har inte bara gett mig en enorm exotisk natur- och matupplevelse, utan även mersmak på återbesök eller kanske det allra häftigaste, att övernatta och på plats få uppleva naturens krafter på första parkett. Varför inte i en vedeldad bastu då snöstormen piskar havet i 30 sekundmeter utanför? Kanske blir det så någon gång.

kargt-hav

Jag tänkte i detta blogginlägg inte gå in på ren faktainformation, den får ni genom att besöka Söderarms hemsida som ni hittar i bifogade länk. I stället tänkte jag ge mig på att förmedla upplevelsekänsla och förståelse för vad det innebär att driva en konferensanläggning längst ut i havsbandet. Söderarm har varit en utkiksplats sedan medeltiden. Den nuvarande fyren byggdes 1839 och har varit bemannad fram till 1997. Militären har funnits på plats sedan 2:a världskriget och det är fortfarande militärt område men inte längre aktivt skyddsområde.

Vår resa började på busstorget i Norrtälje. Efter en bussresa på c:a 40 minuter kom vi fram till Räfsnäs, c:a 20 km fågelvägen längst österut på Rådmansölandet. Räfsnäs ligger strax norr om Kapellskär i nordsydlig riktning. Hamnen i Kapellskär känner de flesta till. kajbild

Väl vid kajen ser jag att jag inte skall åka stridsbåt 90 utan i stället en något mindre båt, men den är också snabb. Å andra sidan besökte jag i tjänsten Dockstavarvet i närheten av Sundsvall redan i mitten av 1990-talet och känner till båten väl.

baten

22 personer tar nu plats dels i stridsbåten och dels i den någotmindre båten. Nu tar båtresan vid, och den tar endast en halvtimme ut till Torskär i 30 knop. MEN, betänk hur det var på medeltiden och på 17-, 18- och början av 1900-talen. Åror, segel och tändkulemotorer i båtar för max 5 knop var vad som gällde! Många som arbetade på Söderarm bodde på Tjockö utanför Räfsnäs.

Hitut skall man således frakta allt som har med en konferensanläggning att göra. Inte bara personal och gäster utan också mat och dryck, byggmateriel, bränsle och drivmedel och allt mellan himmel och jord. Betänk nu att allt detta skall ske med hjälp av sjötransport, och det är som bekant inte alltid det är kav lugnt och 20 grader i vattnet…

Har man väl kommit till bryggan på Torskär skall allt fraktas och fördelas till olika ställen på ön. Fyrhjuling, skottkärra och armkraft är vad som gäller. Plus ett glatt humör.

solnedgang

På båtresan ut hinner jag trots farten och den friska vinden uppleva hur fantastiskt vackert det är. T.o.m. en underbar solnedgång kan jag dokumentera med min mobilkamera med förbluffande gott resultat.

På bryggan vid Torskär blir vi välkomnade av värdinnan själv på ön, Anngret Andersson, som jag återkommer till.  Därefter bjuds på kaffe med dopp och välkomsttal av Anngret. Därefter är det dags att ”göra ön”, och de som vill kan få komma upp i fyren, men bara 7 åt gången av säkerhetsskäl.

julbord-i-utsiktstornet

Klockan 15.30 är det dags för samling i ”Tornet” där julbordet efter sedvanligt glöggmingel skall avnjutas. ”Tornet” är således det tidigare utsiktstornet som användes av militär och sjöräddning för spaning. En sagolik inramning för ett havsnära julbord. Anngret meddelar ordningsregler för att allt skall flyta så friktionsfritt som möjligt, och det gör det!

del-av-julbordet

Hur personalen har kunnat åstadkomma ett så magnifikt och välsmakande julbord med de resurser som står till buds går nästan över mitt förstånd. Jag tänker inte avslöja vad som fanns på julbordet (det får ni utröna själva), ursäkta reklaminslaget. Lutfisk fanns för de som önskade.

Mätta och synnerligen belåtna beger vi oss 22 personer ner till bryggan för återfärden till Räfsnäs. Naturligtvis finns Anngret där för en avskedskram. Återfärden med båt i mörker med svaga konturer av himmel blir ”magisk”, i synnerhet när det sker i 28 knops hastighet.

Väl i hamn samlas vi några i ”Östens sjöbod” för summering av dagen och en liten efterfest innan vi skingras åt olika håll.

Nej det här har inte varit ett vanligt julbord, det har varit en kombinerad upplevelse- och äventyrsresa med kulinariska sensationer och underbart bemötande.

Har jag missat om Anngret fått någon form av utmärkelse av kommunen ber jag om ursäkt. Annars har jag ett bra förslag inför 2017 när hon då har drivit Söderarm i 16-17 år.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

En Facebooktyckares synpunkt på presidentvalet

Mitt sätt att samla tankarna är att sätta mig bakom tangentbordet. Så även den här mulna och snöiga dagen sedan jag någon gång vid 7-tiden i morse fick klart för mig att Donald Trump skulle bli USA:s nästa president. Skyll inte på mig, jag ”höll” på Bernie Sanders. Märkte ni att jag sa ”höll” på Bernie Sanders. Varför det då? Jo jag tyckte att han verkade lugn och sansad och dessutom var han i min ålder.

Lika djuplodande kunskaper om presidentkandidaterna tror jag faktiskt väldigt många svenskar har som idag yttrar sig på Facebook och andra sociala medier. Ändå är det ibland ganska avancerade analyser man får sig till livs. Ligger det något bakom dessa analyser eller är det bara ett sätt att få ur sig sin frustration. Att Donald Trump har retat upp många här i Sverige genom sina ohyfsade och kränkande uttalande är ställt utan allt tvivel, men Hillary Clintons egna beskyllningar av Trump gick väl inte av för hackor, de heller? ”Det är den värsta kampanj jag har varit med om” säger en sedan länge boende amerikan i Norrtälje Kommun i lokaltidningen. Han borde veta.

När jag i morse lyssnade på Donald Trumps tacktal till sina supportrar på republikanernas valvaka märktes inte ett spår av hans tidigare agerande i valrörelsen, då slog det mig direkt att hade han talat på detta sätt då hade han aldrig blivit president. Nu var han väldigt samlad, vänlig och nästan ödmjuk. Jag tänker inte nämna några exempel, det finns många paralleller man kan dra i världshistorien, men gemensamt är att med i bilden finns alltid människor som är fattiga, besvikna, arbetslösa, utstötta från samhället, utan vare sig hopp eller framtidstro. Dessa människor lyssnar inte till lena värdeord och fagra löften. Donald Trump visste det och hur han skulle ”trycka på rätta knappar”, nu har han mycket att bevisa.

Av någon anledning kom jag att tänka på en tidigare amerikansk president Ronald Reagan (1981-1989). Kanske var det för att både han och Trump har en bakgrund som skådespelare, men när jag googlar på Reagan läser jag även att han kallas ibland The Great Communicator för sin förmåga att uttrycka känslor och idéer på ett personligt sätt. Nog törs man väl även påstå att Trump uttrycker sina känslor och idéer på ett personligt sätt – eller? Ronald Reagan blev till slut som jag förstår en mycket omtyckt amerikansk president.

Under eftermiddagen dök en ledare upp här på Facebook skriven av den politiske redaktören för Göteborgs-Posten, Alice Teodorescu. Jag ser en del likheter med det jag skriver, jag tycker dock det är trist att redan samma dag som Donald Trump blir vald till president skall man fastställa, om de samhällsgrupper jag nämner i ett stycke ovan: ”De vann valet åt Trump men Trump kommer inte att vinna något åt dem”. En ny vinkling från media som ”eldar på” och går händelserna i förväg.. Jag länkar till Alice Teodorescus tänkvärda ledare ”Förnekelse skapar farliga politiker”.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Interpellant sökes

Idag har det varit budgetdebatt i Norrtälje kommuns fullmäktige. Jag har lyssnat på radio från större delen av mötet och i stort sett tycker jag att debatten var bra, men det är klart att när man dagtingar med omsorg och välfärd då morrar jag. Likaså när man föreslår effektiviseringar utan att precisera sig och när det plötsligt är OK att finansiera driftkostnader med investeringsmedel. Sedan underlättar det förstås när det regnar manna från den statliga penningpungen…

Jag skall inte gå in för djupt i själva mötet, men det är klart att jag reagerar när politiker har så förtvivlat svårt att hålla med, när det kommer motioner och interpellationer som helt klart innehåller korn av relevans. Kan det vara så svårt att säga att ”vi skall ta till oss dina synpunkter” istället för att bara vifta bort dem med standardförklaringen: vi kommer att se över frågan…

En punkt på dagordningen väckte både en lång debatt och många käcka kommentarer. Det gällde två bilparkeringsplatser på Stora Torget i Norrtälje som under sommaren förvandlats till cykelparkeringar vilket hade väckt ont blod hos oppositionsrådet som månade om företagarna i stadskärnan. En parkeringsplats är nämligen värd 1 miljon (i omsättning?) för handeln framhärdade han. Det måste väl vara per år tänker jag, för 365 miljoner kan väl inte affärerna runt Stora Torget ha i omsättning om det gällde 1 miljon per dag? Om man förstås inte räknar in Systembolaget som ligger en bra bit därifrån. Han fick dock en acceptabel förklaring till sina bekymmer.

Detta ledde mig osökt in på en annan skitsak (jo ordet används faktiskt av fullmäktigeledamöter), nämligen de offentliga toaletterna i Norrtälje stad, i synnerhet då de två som finns vid stadens busstation. Under minst tre år har dessa toaletter varit en skamfläck för staden. Många fler än jag har reagerat på detta förhållande, skrivit insändare och debattartiklar, blivit intervjuade av den lokala tidningen, men inget händer. Aldrig ett konkret svar aldrig en tidsplan, och det skall vara i en stad ”som växer så det knakar” och kommunstyrelsens ordförande sjunger ”byggkranarnas lov”. Vi har ett jätteprojekt i miljardklassen vid exploateringen av Norrtälje Hamn. Vi vill inte annat än få folk att flytta hit, men vi kan inte erbjuda en anständig toalett som möter invånarna och besökare.

Det var då jag fick idén när inget annat tycks hjälpa. Kanske kan man få en (eller flera) kommunpolitiker att lämna in en interpellation till fullmäktige med krav till ansvarig person att få veta när och hur något kommer att hända vid busstationen. Ett kommunalråd skrev till mig på Facebook: ”Uppfräschning av busstationen är planerad inklusive toaletterna. Klart att alla skall kunna gå på en fungerande tillgänglig toalett centralt i Norrtälje”.

Men när kommunalrådet?

 

Morfar Gunnar i Norrtälje

Valbudget?

Mina tankar har de senaste dygnen kretsat kring Norrtälje kommuns budgetförslag för åren 2017-2018. En leende och tillsynes mycket nöjd kommunledning presenterade i veckan en stram budget som innebar att den kommunala skatteutdebiteringen skulle förbli oförändrad.

I och för sig låter detta självklart bra, men när det nu efterhand börjar framkomma vilka konsekvenser denna åtstramade och i mångt och mycket osäkra budget skulle komma att få väcks mina funderingar.

Vad kan det egentligen vara för krafter som får politiker, trots att det slår hårt mot välfärden och medborgarnas plånböcker, att med näbbar och klor kämpa för att hålla skattesatsen oförändrad?

Hur cyniskt det än låter anar jag att det kan finnas helt andra drivkrafter bakom som lämnar mänskliga och samhälleliga aspekter åtsidan. I Norrtälje kommuns fall kan ett starkt bidragande skäl vara att en skattehöjning för 2017-18 skulle ge oppositionen en ”straffspark” inför valrörelsen 2018, vilket man till varje pris vill undvika. Ett annat tungt vägande skäl är att kommunen just nu står inför en växande inflyttnings- och bostadsboom där man gör allt för att locka människor till vår kommun. En kommunalskattehöjning vore väl inte det smartaste lockbetet för dessa människor även om jag tror att en saklig framställning av skälen till en högre skattesats skulle få dem att tänka till. Ett tredje och mera krasst skäl är att politikerna i maktens boning inte lämnar den och närheten till köttgrytorna frivilligt.

Jag kan och tänker inte göra anspråk på att närmare tränga in i budgeten, det får andra göra, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur man resonerar vid framtagande av siffrorna i budgeten. Å ena sidan säger man att kommunen står inför stora utmaningar i form av bl.a. en åldrande befolkning, migration och en skola i behov av nya resurser. Just dessa utsatta grupper drabbas, som jag ser det, värst liksom att kommunens attraktionskraft reduceras genom högre taxor och avgifter.

Med erfarenhet från ett helt arbetsliv fylls jag alltid med skepsis när jag hör begreppen kostnadsneddragningar och effektiviseringar, i synnerhet om det föregås av ordet ospecificerade. Inte alltför sällan kan det innebära sämre kvalitet, hårdare arbetsbelastning för ett färre antal personer med åtföljande ökande sjukskrivningar och stress. Att bygga en budget på osäkra grunder, vilket det faktiskt verkar handla om här får mig att tänka på det indiska reptricket, ni vet mannen som kastade upp ett rep i luften, sedan blev repet styvt och han lät sin son klättra upp på det till himlen ovan molnen. Då han inte kom tillbaka klättrade han själv efter med en sabel vid bältet. Efter ett tag ramlar pojkens kroppsdelar ner från himlen. Mannen klättrar ner och lägger kroppsdelarna i en korg. Ur korgen hoppar pojken. Eventuella liknelser får ni göra själva.

Under alla förhållanden är jag orolig när välfärden hotas och resurser för sjukvård och omsorg och skola dras ner liksom då taxor och avgifter höjs. Skattehöjningar är inget att stå efter, men naturligtvis kan det ibland vara ofrånkomligt. Det är därför trist om valtaktiska och marknadsföringsmässiga överväganden liksom revirtänkande skall få sätta käppar i hjulet för en relevant och hållbar budget.

 

Morfar Gunnar i Norrtälje