Att bygga luftslott med PowerPoint-bilder 2:1

Egentligen har jag tagit en time-out i mitt bloggande. Det finns minst ett par orsaker till detta. Ett är förstås att det nästan råder ”Hela havet stormar” i den kommunala samhällsutvecklingspolitiken, ett annat är att jag åter engagerat mig inom styrelsen i Jazzmusikens Vänner i Norrtälje. Det tar sin tid, och Norrtelje Jazzdagar 30/6-3/7 närmar sig med stormsteg.

När jag nu på kvällskvisten sitter och övar mig på att omvandla Word till PDF-fil råkar jag av en händelse välja ett gammalt blogginlägg från 5/10 2012 med samma rubrik som i detta inlägg. När jag läser vad inlägget handlar om; skolan, hamnen och Visit Roslagen inser jag att detta måste vara intressant att läsa för dem som inte var med för fyra år sedan. Håll till godo!

Att PowerPoint-bilder kan vara ett utmärkt presentationsredskap råder väl ingen tveksamhet om, förutsatt att man gör det med urskillning.

Däremot att använda bilderna för korvstoppning eller som överrumplingsmetod kan få oanade konsekvenser. Detta är i alla fall min erfarenhet sedan ett tjugotal år tillbaka i tiden.

Det senaste exemplet på hur snett det kan gå är förstås utspelet från politiker och skolförvaltning i Norrtälje kommun om förbättring av kvalitén i skolan. Det största misstaget man gör, enligt mig, är att å ena sidan framhäva att regionalpolitiken skall hållas utanför, och å andra sidan låta de 29 PowerPoint-bilderna sakta men säkert utmynna i förslaget att stänga 10 småskolor vilket ”skulle ge” 33 miljoner. Skola och regionalpolitik hör definitivt ihop.

Naturligtvis utmynnar korvstoppningen och överrumplingen vid de sex presentationstillfällena i kommunen i ett ”ramaskri”, inte bara bland mötesdeltagarna utan även i tidningsartiklar, bloggar och sociala media. Dessutom har flera intressegrupper bildats och namninsamlingslistor dragits igång via nätet.

Det skall bli mycket intressant att se hur barn- och skolkontoret hanterar alla synpunkter och förslag som kommit in vid mötena, via hemsida, insändare, bloggar, intressegrupper och sociala medier. Politikerna borde få ett digert underlag att begrunda och ta ställning till.

Ett annat tveksamt sätt att bygga luftslott med PowerPoint-bilder är när man endast är ute efter att förankra beslut som redan i princip är fattade. I Norrtälje kommun kallar man ibland detta för medborgardialog. Det hjälper inte ens att man tar hit SKL (Sveriges kommuner och landsting) som förklarar att detta inte är medborgardialog.

Praktexempel på förankringsluftslott är förslaget om exploateringen av Norrtäljes hamn. Vid de s.k. ”dialogmötena” ackompanjeras de urtjusiga PowerPoint-bilderna av en salvelsefylld, leende styrgruppsledare. De häpna åhörarna kan bara konstatera att här föreligger ett helt nytt koncept som sopar bort det mesta som förts fram av medborgarna under flera års debatt.

Ett annat förankringsluftslott var när förslaget om att skapa ett stort destinationsbolag för turism i Roslagen skulle förankras vid ett antal möten i kommunen. Storstilade PowerPoint-bilder med staplar och diagram visade bl.a. hur många miljarder som fanns att hämta inom turismen. Invändningarna från ”gräsrötterna” vid mötena viftades mer eller mindre bort. En typisk tjänstemannaprodukt beställd ”uppifrån” klubbades snabbt igenom i kommunstyrelsen. Idag går det väl inte så där rysligt bra för ”Visit Roslagen AB”, som bolaget kom att heta. Trots alla fina bilder…

PowerPoint-bilder kan vara bra, men är inte alltid ”Sesam, öppna dig” till ett önskat resultat.

Morfar Gunnar

Ansvar, åter detta ansvar…

Om det är något som skadar ”Norrtäljes varumärke”, vad nu detta är, måste det vara när tidigare kommunstyrelseordföranden, KSO, Kjell Jansson (M) i fredagens Norrtelje Tidning går ut och riktar skarp kritik mot den egna tjänstemannaorganisationen och olika byggföretag.

Inte blir det bättre av att den nuvarande KSO Ulrika Falk (S) i tisdagens Norrtelje Tidning ”ser rött”, och helt berättigat i och för sig, går till motangrepp och anser att ”Jansson bör ta sitt ansvar”.

Detta evinnerliga ansvar som jämt förs fram men som ingen vill eller törs ta när det kommer till kritan. Helst borde dessa artiklar aldrig ha kommit till, längre är det inte mellan Falks och Janssons tjänsterum, eller talar man inte med varandra med kommunens bästa för ögonen?

Jag vet inte om jag är ensam om att uppfatta Kjell Janssons utspel i fredagens NT mest som ett försök att rädda sitt eget varumärke: ”Handlingskraft, snabba puckar och ordning och reda på finanserna”. Ett varumärke som har börjat krackelera betydligt vilket inte alls är bra inför kommande val om c:a 2½ år. Det skulle ha varit intressant att höra vad Kjell Jansson ansåg om sitt eget ansvar – om han hade fått frågan i fredagsartikeln.

I min värld är kommunstyrelsens ordförande ”högste” kommunpolitiker. I denna roll påverkar han/hon i mycket hög grad tillsättningen av kommunens högre tjänstemän.Kommunalrådet Foto Anders Sjöberg Det är också i denna roll som politikens intentioner och inriktning förs vidare till kommunens högste tjänsteman, kommunchefen eller mer formellt kommundirektören som i sin tur implementerar denna inriktning vidare ner i organisationen.

Liksom en VD i ett större börsföretag, kan naturligtvis inte heller en KSO hålla sig informerad om alla detaljer men måste ha ett övergripande ansvar för att företaget eller kommunen sköts på ett relevant sätt, vem skulle annars ha det ansvaret?

I det större börsföretaget riskerar VD:n att få lämna sin post med ett ofta rundnätt avgångsvederlag om det går åt pipsvängen. I politikens underbara värld kan, om inte rena oegentligheter inträffar, en KSO endast ”avsättas” om så väljarna det bestämmer vid allmänna val. Då blir KSO vanligtvis oppositionsråd med en aning mindre betalt men med mycket mer fritid. Större är faktiskt inte ansvaret inom politiken.

 

Morfar Gunnar

På utflykt till Herräng

Vad är det som föranleder en 75-årig pensionär, utan barn eller barnbarn i kommunen, att på kvällstid bege sig på slingriga mörka och på hemvägen dimmiga vägar 11 mil t.o.r. Norrtälje – Herräng för att lyssna på en diskussion mellan ortsbefolkning och kommunpolitiker?

För mig känns det helt naturligt när ämnena för kvällen bl.a. är landsbygdsatsningar, kommunikationer och skolan. Det som i detta fall handlar om Herräng skulle egentligen kunna handla om vilken liten tätort eller byskola som helst i vår vidsträckta kommun varför det berör hela kommunens invånare.

Jag ser det som utomordentligt viktigt för kommunens framtid att vi gör vårt yttersta för att skapa förutsättningar för landsbygdens fortlevnad. I detta ingår naturligtvis en skola på rimligt avstånd under de första skolåren, grundläggande infrastruktur, kommunikationer och numera en tillförlitlig bredbandsuppkoppling.

Vid gårdagens möte i Folkets Hus Herräng kunde jag i fråga om landsbygdsatsningar i princip endast identifiera fiberutbyggnad som en satsning. I övrigt var det mest tomma ord om den vackra skärgården och bekymren med att ta fram byggbar mark och tätare bussturer som egentligen inte var kommunens bord (!).

Den eviga frågan om nedläggningshotet för byskolorna lever vidare och eskalerar efter varje ”utredning” som genomförs. Politikerna vill inte ta till sig synpunkter från lärare och elever, inte heller ”folkstormar” på 1000-tals personer som vill behålla byskolorna. För varje termin som går minskar intresset från behöriga och kompetenta lärare som kanske skulle vilja etablera sig i vår vackra landsbygdskommun, men inte vågar. Situationen förvärras naturligtvis av att det saknas 65000 lärare i landet och lockande högre löner i storstäderna (Stockholm). Trots att ingenting visar på att undervisningen i byskolorna skulle ge en sämre grund för fortsatt lärande hävdar våra politiker att flyttning till större enheter skulle ge bättre kvalitet då det inte går att få fram behöriga lärare. Allting verkar nu för mig som ett igenbommat ekorrhjul som inte går att hoppa ur.

Vid gårdagskvällens möte framfördes en hel del konstruktiva förslag och synpunkter av deltagarna som vid ett par tre tillfällen också drog ner applåder. Vid flera tillfällen insåg politikerpanelen att man skulle ta till sig synpunkterna eller ”ta emot bollen”, och jag fick en klar känsla av hela skolproblematiken inte var genomdiskuterad, men det är kanske den fasen som skall börja nu?

Det externa konsultföretaget HRM Affärsutveckling AB som genomförde den senaste utredningen kom inte med några egna förslag då det gäller skolstrukturen utan sa att ”nu är det dags för modiga politiker att ta vid” eller något liknande. Jag har funderat mycket på hur man skall tolka det. Med tanke på den historiska bakgrunden skulle modet närmast bestå i att våga lägga ner vissa byskolor, men det finns faktiskt ett alternativ till, och det är att kommunen gör precis tvärt om.

Norrtälje storsatsar på landsbygden, parallellt med de bostadssatsningar som är på gång. Norrtälje ser till att på allvar utnyttja de fina tillgångar vi har i form av natur och skärgård. Denna gång för att locka till sig de som vill leva permanent i lands- eller skärgårdsmiljö, inte bara som en skön kuliss till boende i tät stadsmiljö eller fritidsboende. Norrtälje inleder en charm- och marknadsoffensiv speciellt riktad till lärarkåren när man nu kan visa vad man vill med skolan. Norrtälje gör allt som står till buds för att förenkla bosättning och företagsetablering på landsbygden. Norrtälje går mot strömmen och profilerar sig helt enkel på allvar som landsbygdskommunen, inte bara som en fånig slogan på en valaffisch.

OK, de flesta har vid det här laget säkert börjat småle åt mitt blogginlägg, men när jag ser hur skolfrågan har hanterats i kommunen de senaste 10 åren tycker jag att alla nya grepp kan vara värda att överväga, annars kommer vi att stå och stampa i samma spår som tidigare.

 

Morfar Gunnar

Kostpolicy ingen hyllvärmare (reprisen)

En av stimulanserna, kanske den främsta, med att blogga är när man tar upp ett ämne som man tycker är intressant, skriver ner sina synpunkter som senare vinner gehör på något sätt. Det kan ta lång tid, ibland flera år, men så plötsligt händer det! När det gäller kostpolicyn tog det endast 2 år från det att jag skrev mitt blogginlägg i mars 2014. Heder åt samverkansstyret! Själv känner jag mig också nöjd. Här är reprisen:

Inspirerad av kocken Ali Banzola på Drottningdals skola i Norrtälje Kommun ger jag mig idag in på ett område som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen att servera välsmakande och näringsriktigt väl sammansatt mat inom Norrtälje kommuns samtliga skolverksamheter. Naturligtvis skall detsamma gälla inom vård- och omsorgsverksamheten

Jag tror nämligen, att gör man det kommer man att få så mycket positivt tillbaka att varenda eventuellt extra krona som satsas kommer att ge flerdubbelt tillbaka i form av nöjda och friskare elever vilket i sin tur säkert medverkar till förbättrade studieresultat. Att god mat medverkar till förbättrat välmående i alla sammanhang är heller ingen nyhet.

Hur Ali på Drottningdals skola får till sina skolmåltider för 10 kr per portion förstår jag egentligen inte, men tydligen tråcklar han ihop det samtidigt som han ser till att han väljer råvarorna på allra smartaste sätt. Heder åt honom!

För någon vecka sedan läste jag i Norrtelje Tidning om att en politisk majoritet inom kommunen vill införa en kostpolicy som skulle medverka till att samma regler gällde inom kommunens samtliga skolor. Sin vana trogen går moderaterna emot det mesta som inte kommer från de egna leden och tror att ett policydokument skulle bli en ”hyllvärmare”. Jaså, säger jag, Så förbaskat svårt kan det väl inte vara att i lämpligt sammanhang dra ihop rektorer och kostansvariga (dessa finns hoppas jag) till ett halvdagsseminarium och låta deltagarna få med sig hem några exemplar av ett styrdokument i form av en tydlig och välformulerad kostpolicy.

Naturligtvis måste uppföljningsmoment ingå i policyn och jag kan även tänka mig att det kan bli aktuellt med att tillföra ekonomiska medel. Men säg den kommuninvånare som inte skulle vilja bidra med en 10- eller 20-öring på skatten för detta ändamål?

Det som idag fick mig att skriva dessa rader var närmast det att ”gemene man” kanske inte kan föreställa sig hur en kostpolicy kan se ut. Därför gick jag i morse in på Södertälje kommuns hemsida eftersom Södertälje ligger långt framme inom detta område. Där hittar jag deras Kostpolicy antagen av kommunfullmäktige 2010-03-29. Ett alldeles utmärkt styrdokument enligt mig. Ett alldeles utmärkt dokument även när vi vill locka folk att flytta till kommunen…

Är ni intresserade, så hittar ni dokumentet under www.sodertalje.se Barn & Utbildning/Måltider om inte ni kan följa nedanstående länk.

http://www.sodertalje.se/upload/barn_utbildning/skolm%C3%A5ltiden/Kostenheten_SKOLAN_A5-folder-CMYK-L%C3%85GUPPL%C3%96ST.pdf

 

Morfar Gunnar

När varningsklockor ringa

När branschorganisationer delar ut utmärkelser ringer alltid en liten varningsklocka hos mig. När neutrala testföretag eller fristående konsumentorganisationer gör detsamma känns det bättre, men till syvende och sist är det den slutliga användarens tyckande som väger tyngst.

Norrtälje kommuns hemsida skall efter mycken kritik förbättras, och det känns naturligtvis väldigt bra att användarnas synpunkter beaktats. I början av juli 2016 skall vi med spänning se vad förbättringarna består av. Förändringarna i stora drag lär se ut så här:

Förändra startsidan på norrtalje.se.
Förändra menynavigeringen så vi gör en mer trädliknande navigering.
Jobba vidare med sökfunktionen för att ge fler relevanta träffar.
Ta fram en målgruppssida anpassad för kultur.
Förbättra innehåll runt kommunens bibliotek.
Förbättra listan över kommande evenemang.
Förbättra listan över kommunens e-tjänster.
Ersätta en mängd blanketter med digitala formulär.
Ta fram en utökad e-tjänst för bygglov.
Ta fram en e-tjänst för avfallsrelaterade ärenden.
Förbättra information om sjukvård och omsorg.

Webbplatsen är samtidigt nominerad till en av årets bästa av Internetworld. Då ringer varningsklockan. ”Och det fast vi inte har kommit till förbättringarna ännu”, säger kommunens enhetschef för digitala medier till Norrtelje Tidning. Så kan man naturligtvis se det, men man kan också se det som om uttagningsjuryn skulle ha tänkt till ett extra varv om man känt till kritiken innan man gjorde sin bedömning. Det finns ytterligare ett alternativ, och det är att den nuvarande webbsidan faktiskt är så himla bra att användarnas kritik mer handlar om kosmetiska korrigeringar. Det sistnämnda håller åtminstone inte jag med om.

Men vad är då Internetworld för fågel? Tidigare var det en tidskrift som ägs av IDG AB. Numera består tidningen i första hand av sajten internetworld.se, och i bakgrunden ruvar som sagt IDG, världens och Sveriges största databas- och eventdrivna mediehus. Det är alltså ingen duvunge vi har att göra med. I bakgrunden häckar de flesta av IT-världens elefanter, som på ett eller annat sätt har anknytning till IDG AB, och går man in på de annonstunga webbsidorna förstår man att när Internetworld delar ut sina utmärkelser, då tar man tacksamt emot och mopsar inte upp sig. Men en nypa salt får man väl unna sig när medaljer utdelas?

 

Morfar Gunnar

I fäders och mödrars spår – för framtids segrar

I fäders spår – för framtids segrar lyder den välkända devisen som man bl.a. kan läsa vid Vasaloppets målgång i Mora. Efter gårdagens Vasalopp kan det vara dags att byta ut denna devis till den mera jämlika varianten som står att läsa i rubriken till mitt blogginlägg.

Som de flesta säkert har noterat blev det en hel del ”schabbel” vid damernas målgång. Tio minuter tidigare hade herrarna kämpat sig i mål i en tät spurtstrid som vanns av norrmannen John Kristian Dahl.

Själv hade jag, utan att känna till förutsättningarna, förundrats över att vår egen kämpe (inna?) Britta Johansson Norgren lade sig så avvaktande i vänsterfilen. ”Men Britta, tänkte jag, du blir ju instängd där”. Värsta konkurrenten Katerina Smutna från Österrike låg en aning mer centralt i fältet. När Britta upptäckte faran var det för sent. I synnerhet som hon hindrades av genomtrötta herrar som hade fullt sjå med att hålla reda på egna skidor och stavar och inte minst hjärnkontoret. Det var kört och Britta fick se sig slagen av österrikiskan med bara 2 sekunder!

Efter loppet kunde jag läsa att arrangörerna hade tänkt sig att ”reservera” de tre vänstra spåren på upploppet för damerna och genom markeringar och visselsignaler uppmärksamma åkarna på detta. Efter att själv åkt några Vasalopp så ser jag detta som mycket naivt tänkt av tävlingsledningen. Efter 8 timmars (4 för eliten) skidåkning är man i stort sett tömd både i kroppen och huvudet och har bara en tanke, komma i mål på snabbaste sätt.

I natt tänkte jag lite djupare på frågan och blev lite konfunderad. När jag åkte Vasaloppet första gången 1976 fick inte damerna ställa upp bland herrarna vilket länge hade skapat debatt i skidåkarvärlden. Det hindrade inte att jag under detta lopp kunde uppmärksamma några mjukt rundade bakdelar (tröttare var jag inte) som väckte misstankar, i synnerhet som en dam inte gjorde någon hemlighet av att hen försett sig med en ståtlig lösmustasch. 1978 avslöjades en hena som blev intervjuad i TV.

Så småningom fick damerna år 1981 i jämlikhetens tecken starta ihop med herrarna och allt var frid och fröjd i spåren. Damerna har alltmer närmat sig herrarnas tider, och Britta var bara 10 minuter efter norrmannen Dahl igår! Det var i natt mina grubblerier började, hur vill vi egentligen att Vasaloppet skall se ut? Skall det vara jämlikt hela vägen ut, eller skall vi ha en ”gräddfil” för damerna? Skall damerna starta en timme före herrarna, eller skall de slåss om placeringarna tillsammans med herrarna? Själv hoppas och tror jag att damerna ganska snart kan vara med och tävla om totalsegern, och en särskild start för damer låter inte så publikfriande. Dessutom tror jag att en gemensam start gynnar damernas sak positivt med den inspirationskälla och draghjälp detta innebär under loppet.

Att Britta Johansson Norgren blev lurad av arrangörerna genom att lägga upp sitt lopp med taktiken att avgöra i fritt spår på upploppet är helt klart, men hur gör vi nästa år?

 

Morfar Gunnar

 

PS Under en bild i måndagens DN står det att Britta Johansson Norgren får en kram av Vasaloppets segrarinna Katerina Smutna från Österrike. Sanningen var att det var Britta som gick fram till Katerina och gav henne en snabb gratulationskram efter loppet.

Minus för grundskolor – miljonbesparing väntar

Efter att igår eftermiddag (2/3) läst en artikel i Norrtelje Tidning med samma rubrik som jag använder i mitt blogginlägg idag satt jag länge och funderade över vad jag skulle skriva eftersom jag blev så illa till mods när jag ser hur lättvindigt politikerna hanterar och prioriterar de ekonomiska resurserna och givna utfästelser. Standardsvaret på kritik av detta slag bemöts reflexmässigt med ”det finns inga pengar”. Så har vi det avklarat. Men det finns pengar, tro mig. Kanske inte i de påsar man kikar i under kommunens budget, men försök tänka utanför boxen brukar man säga idag. Då hittar ni miljoner i andra projekt som kan vänta eller i värsta fall i medborgarnas egna portmonnäer om man nu har det modet…Säg nu bara inte att man inte kan blanda pengar från olika påsar, för det kan man när det gäller så viktiga saker som våra barn.

I de många blogginlägg och debattinlägg jag skrivit under åren om skolan hittar jag ”inget nytt under solen”. Men de sju första kommentarer till artikeln i NT belyser på ett sammanfattande bra sätt hur förmodligen ett stort antal medborgare ser på problemen, för problem är det. De citerade kommentarerna har jag självfallet låtit vara anonymiserade.

 

”Felet är väl inte att de går back utan att det satsas för lite pengar på våra barn, när skall dessa löften som de styrande går på val på om att vi satsar på barnen för de är så viktiga införlivas?”

”Så otroligt glad över att inte behöva ha fler barn i skola i denna kommun…..tack och lov! Nu är det bara att se till att man slipper bli gammal här också….Men att bli gammal i detta land är ju en ”utmaning” som heter duga.”

”Man slutar aldrig att häpna över våra kommunalpolitiker, ena gången måste vi storsatsa på skolan och nu får vi läsa att det måste göras miljonbesparingar på densamma. Det är bara att konstatera att vi gått ur askan in i elden när vi röstade fram denna trojka i kommunledningen. Vad värre är, hur skall vi kunna lita på politikerna i framtiden och vilka skall vi överhuvudtaget rösta på i nästa kommunalval?”

”Och hur tror man att man ska kunna bättra på resultatet i våra skolor genom neddragningar och besparingar? Vi kan satsa 1 miljard i hamnen, men inte investera i våra barn och deras framtid?! Skamligt!” 

”Det händer saker i kommunens skolorganisation, men inte mycket bra. Man kan bara hoppas att styret väljer att ha en öppen dialog och medborgardialog under denna process. Men sett till historien så får vi läsa besluten i NT dagen efter att det avgjorts.”

”Skolan måste ses över, så långt är jag med. För resultaten måste bli bättre och attityden till vidareutbildning ändras. Sen så får vi se om jag håller med om åtgärderna. För att spara på skolan har vi inte råd med!”

”Det är ju vansinne. Skolan ska inte vara ett vinstdrivande företag som sätter ekonomi före barnens behov. Om skolorna går minus betyder det att de får för lite pengar, inte att de ska spara mer. När ska politikerna förstå det? Samtidigt ser den rödgröna sörjan gärna ner på privata skolaktörer. Vilket hyckleri. Kommundrivna skolor är inte ett dugg bättre. De lika heta på vinst och besparingar som de privata om inte värre.”

 

Morfar Gunnar

Den kvällen för 30 år sedan

Inte är det många gånger som tårarna har runnit på mig i vuxen ålder. Visst kan det bli känslosamt vid t.ex. en begravning eller när något riktigt roligt händer då ögonen har lätt för att fuktas, men riktiga tårar har det nog bara handlat om vid ett par tillfällen de senaste 30 åren. Den ena gången var när katten blev överkörd för ca 18 år sedan och jag gav mig ut på en lång joggingtur med tårarna rinnande mest hela vägen. Den andra gången var för nästan exakt 30 år sedan då Olof Palme mördades den 28 februari 1986. För min egen del var omständigheterna mycket märkliga denna kväll då jag helt ovetande befann mig mitt i centrum av upprinnelsen till en av vårt lands största politiska tragedier.

Vi var ett gäng arbetskompisar som hade bestämt oss för att träffas och gå ut och äta en bit och ”klämma några pilsner”. Vi hamnade på lokal i Gamla Stan, hade trevligt och beslöt så småningom att fortsätta till en pub i city. Ungefär inom samma tidsrymd som Olof och Lisbeth Palme lämnade Gamla Stans T-banestation för att gå på bio på Sveavägen startade vi vår resa med T-banan till Kungsgatan och puben på Apelbergsgatan. Nu befann vi oss nästan i samma kvarter där det ofattbara mordet senare skedde. Själva anade vi förstås ingenting av det som skulle utspela sig.

Vid denna tidpunkt bodde jag i Lidingö, och när jag så småningom skulle bege mig hem på kvällen visste jag fortfarande ingenting. Först när busschauffören höjde volymen på radion fick vi i bussen reda på att Sveriges statsminister hade blivit skjuten på Sveavägen. När ett gäng skräniga lidingögrabbar i 20–22-årsåldern fick höra detta hände det otroliga. ”Palme är skjuten, ett fyrfaldigt leve” skanderade grabbarna i bussen.

Jag har aldrig varit någon hängiven anhängare av Olof Palme, men han hade min största respekt som statsman och internationell politiker. Trots att jag insåg att grabbarna var påverkade av alkohol brast det för mig och jag började gråta för mig själv, i första hand för grabbarnas helt oförlåtliga uppträdande, men även för det nya ohyggliga som hade drabbat Sverige. Därför kommer jag aldrig att glömma den kvällen för 30 år sedan.

Undrar hur grabbarna har det idag vid 50 års ålder och när jag skall gråta nästa gång?

 

Morfar Gunnar

PS Jag har bloggat om detta för fem år sedan, men det känns ändå rätt med en repris.

Med satir som täckmantel

Jag har länge tänkt teckna ner några rader om begreppet satir som enligt mig har börjat missbrukas ”å det grövsta”. Både i press och på sociala medier. Idag läste jag på Facebook en ”debatt” i ämnet som fick mig att greppa tangentbordet.

Jag tycker att Wikipedia har en enkel och klar beskrivning av begreppet: Satir är en litterär uttrycksform, vars syfte är att förlöjliga eller håna någon eller något, ofta på ett ”elegant och träffande sätt”. Så långt är jag med, och jag kan själv någon gång njuta av en fin satir.

Men den satir som jag här talar om är det formligen explosionsartade missbruk av personangrepp, nedvärderande och hån som sprider sig, hela tiden under täckmanteln att det handlar om satir. Någon gång kan väl vara OK, men när jag på t.ex. Facebook märker att det sätts i system att ständigt, ständigt, förfölja och angripa samma personer, då handlar det om något helt annat än ”elegant” och träffande sätt”. Då handlar det om hat och kränkning i syfte att mer eller mindre bryta ned en person. Ingen tvekan om att det är detta det handlar om.

Det som förvärrar det hela är att det ofta är tillsynes välutbildade och initierade vuxna personer som ägnar sig åt detta ständigt återkommande satirmissbruk vilket i sig naturligtvis i längden förtar det eleganta syftet. Det hjälper inte att man lägger till en glad dekalgubbe, hatet lyser igenom.

Jag har också konstaterat att nästan undantagslöst triggar satiren i förlängningen igång en ”debatt” vars ordval jag inte ens skulle kunna tänka mig återge i skrift. Gillamarkeringarna haglar och i upphetsningen kan en tävlan om att knipa poäng med en ännu mer kränkande satir igångsättas. Satirteckningar är inte svårt att hitta på nätet det har vi sett.

En fråga man också kan ställa till de notoriska satirmissbrukarna är om man någonsin tänkt tanken på de signaler som ges till yngre generationer? Kan man till och med tänka sig att det skulle kunna inspirera till att använda de kränkande ord som man ser användas i samband med mobbning i mobiler och sociala medier? Jag är inte främmande för det, kan vuxna kan yngre generationer.

 

Morfar Gunnar

En hamnblogg för fem år sedan

Norrtälje Hamn

 

Så har vi då kommit till det skede då det är tänkt att exploateringen av Norrtälje Hamn skall ta sin början. Själv har jag aktivt följt detta ärende i knappa två år, men jag har genom olika dokument och mun-till-mun-metoden en ganska god inblick i vad som passerat revy i ”hamndebatten”. I syfte att arbeta fram ett genomarbetat underlag för kommunens viktigaste byggnadsprojekt i modern tid, har 100-tals och åter 100-tals timmar har lagts ner i tid, både av kommunens tjänstemän, politiska partier, medborgare och ideella föreningar, i synnerhet då Föreningen Mötesplats Norrtälje som i realiteten är en vidareutveckling av gruppen Mötesplats Norrtälje Hamn som drogs igång av bl.a. Bengt Norling, Johnny Rosén och Mats Wedberg.

Det tidigaste dokument jag tagit del av är en planförslagsidé av ett byggföretag från början av 1990-talet. Bland andra viktiga dokument vill jag nämna ”Dialog om hamnens framtid i ungdomens hus den 15-17 maj 2003” (den s.k. Charetten, Diarienr 03-695/214). Tyvärr följdes aldrig detta fina projekt upp utan blev en hyllvärmare. Andra intressanta dokument är ”Norrtälje Hamn, Program för detaljplanering” och ”Norrtälje Stad Utvecklingsplan 2004-03-29”. I valrörelsen 2010 framfördes ett klart ställningstagande från oppositionen om utformningen av hamnen, men även från vissa grupperingar på den ”borgerliga sidan” hördes tongångar om att åtminstone en fortsatt dialog var nödvändig.

I dag står vi inför det faktum att tre arkitektförslag, framtagna på uppdrag av hamnens största markägare, Lantmännen, skall bilda underlag för framtagande av en detaljplan. Vårt kommunalråd Kjell Jansson har varit tydlig med att det är denna tågordning som skall gälla, men även att han kan tänka sig utnyttja kommunens ”planmonopol”. Rätt eller fel, min egen personliga uppfattning är att kommunen, efter förankring hos medborgarna, i förväg skulle ha utnyttjat planmonopolet och angett sin viljeinriktning till markägarna. Det känns liksom lite fel att privata markägare skall lägga fram förslag. Visst finns det krassa kortsiktiga ekonomiska aspekter på detta, men det finns även krassa, mycket viktiga långsiktiga samhällsaspekter som inte får negligeras. Mellan dessa ytterlighetsaspekter finns något som heter förhandling.

Det är nu mycket viktigt att så många som möjligt engagerar sig och verkligen utnyttjar sin möjlighet och demokratiska rätt att framföra synpunkter till kommunen. Se kommunens hemsida! Nu gäller det att ”vända på alla stenar” vilket är ett passande uttryckssätt.

Föreningen Mötesplats Norrtälje har i sitt dokument ”Strategisk Samhällsbyggnad, Norrtälje Kommun 2010” deklarerat sin vision om Norrtälje Hamn på sidorna 19 – 23. Jag bifogar en länk till dokumentet och även en länk till arkitekt Mats Wedbergs hamnvisionsförslag som är framtaget på rent ideell basis.

Morfar Gunnar

(OBS, länkarna i bloggen fungerar ej pga nytt ”bloggverktyg”)