MP utbrytarna representerar inte min missnöjdhet

Jag är besviken. Jag har länge kämpat för en mer human flyktingpolitik. Därför är jag väldigt kritisk till den hastigt omsvängda flyktingpolitiken och att gränskontroller har införts. Det gör särskilt ont att Miljöpartiet sitter med i den regering som beslutat detta.

Regeringsmedverkan har kostat
Ibland är jag även missnöjd med vad vår regeringsmedverkan gett och önskar att vi som parti borde ha hunnit uträtta mer i regeringsställning. Jag önskar att vi bör ha drivit på hårdare i flera viktiga frågor och att Socialdemokraterna bör ha lyssnat bättre i vissa.

Mer nöjd blir jag däremot när vi i kommunerna får ta del av ökade statsbidrag för flyktingmottagande eller för att stärka välfärden. I mitt dagliga arbete inser jag att det inte är oviktigt vilken regering som håller till i Rosenbad. Att regeringen höjt statsbidragen, trots att borgerliga partier varit emot, innebär fler lärare i skolan och satsningar för att inkludera flyktingar i samhället. Ändå känner jag mig besviken för att de goda sakerna inte alltid väger upp de dåliga sakerna.

Miljöpartisterna i riksdagen behöver samarbeta och leverera
Det som stillar min besvikelse är min starka förväntan på att Miljöpartiet ska leverera mer och bättre de återstående två åren av mandatperioden. Förtroendet framförallt mot unga väljare behöver byggas upp på nytt. Men det kräver också att våra riksdagsledamöter kan samarbeta och komma överens.

När de fyra riksdagsledamöterna Carl Schlyter, Valter Mutt, Annika Lillemets och Jabar Amin skapar sig en egen grön grupp vid sidan av Miljöpartiets riksdagsgrupp, känner jag att det inte representerar min missnöjdhet.

Förlorat och hoppat av interna uppdrag
Schlyter och Mutt hade tidigare viktiga uppdrag för riksdagsgruppen som EU-nämndens ordförande respektive utrikespolitisk talesperson. Riksdagsgruppen valde dock att ge uppdragen till andra ledamöter, bland annat tidigare MP-språkröret Åsa Romson som tog över EU-nämnden.

Egentligen är det inte så uppseendeväckande att gruppen valde andra ledamöter som de kände bättre representerade dem på dessa viktiga uppdrag. Alla som varit med i en förening vet att förtroendeuppdrag får en när en förtjänat förtroendet att representera andra i gruppen. Trots att beslutet togs i god demokratisk ordning valde även Lillemets och Amin hoppat av sina uppdrag för att visa sympati.

De gröna frågorna tjänar inte på att riksdagsledamöter kör eget race
För den som är besviken på vad den rödgröna regeringen åstadkommit och specifikt vad Miljöpartiet lyckats leverera i regeringsställning kan det vid första anblick framstå som att det är denna grupp en ska heja på. Men enligt mig vilar ansvaret lika tungt på dem att få igång verkstad och leverera. Då behövs nämligen alla 25 miljöpartister i riksdagen.

Gruppen har den senaste tiden gjort stora nummer på att de går emot partiledningen och står emot partipiskan i en rad frågor. Det låter förstås alltid lite ärorikt att gå emot ”partiledningen” men rättare sagt har de fyra gått emot den övriga gruppen och majoriteten. Sanningen är att det i miljöpartiet är riksdagsledamöterna tillsammans som avgör hur partiet ska rösta. De är partiledningen.

Att ha miljöpartister i riksdagen som inte verkar kunna rätta sig enligt de beslut som gruppen fattar tillsammans andas inte direkt samarbete. Det gör mig oroad för att vi de närmsta åren kommer få svårt att förtjäna väljarnas förtroende på nytt. Och det kommer nämligen krävas en hel del för att återupprätta förtroendet tror jag. Ett arbete vi behöver göra tillsammans.

Mer möten och förståelse mellan Örebroarna

Samhället blir mer olika. Även i Örebro blir vi allt fler olika människor som talar olika språk. Som har olika bakgrund. Läser helt olika nyheter. Vår kommun och vårt samhälle präglas av att vi lever skilda från varandra och segregerat.

Barn växer upp med radikalt olika förutsättningar
Det finns en stor och växande grupp barn i Örebro som lever i sådant välstånd och med en materiell standard som saknar motsvarighet i världen och historien. Ingenstans i världen eller i historien har så många barn haft det så bra som just här och just nu. Ingen har heller haft det bättre ställt än dessa.

Detta är förstås glädjande och bra. MEN, samtidigt har vi en stor och allt mer växande grupp barn som får det allt sämre. En grupp barn som växer upp under påvra förhållanden. Med en lägre och ibland sjunkande materiell standard.

Dessa barn växer upp i helt olika bostadsområden och skilda från varandra. Många gånger lever dessa olika barn längst ut i varsin ände av en busslinje i vår stad. De möts inte i grundskolan, ofta inte heller i gymnasieskolan. (För alla går heller inte gymnasiet). Det är inte alls säkert att de möts på universitetet. Men någonstans efter att ha levt skilt åt i sådär 20-25 år ska de sedan mötas i samhället och förhoppningsvis förstå varandra.

Kulturen kan hålla ihop kommunen
Utmaningen när vi blir allt mer olika varandra visar på behovet av att vi behöver ha något som håller ihop kommunen. En aktiv kultur och fritidspolitik kan hjälpa oss ta itu med dessa problem och användas för att skapa möten och förståelse mellan Örebroarna.

Det är därför bibliotek, familjecentraler och andra icke kommersiella mötesplatser är så viktiga. Det är platser dit människor väljer att gå utifrån sina intressen och där de kan bygga relationer till andra örebroare utan att det kostar. 

Måste komma människor till del i stora bostadsområden
Det är viktigt att kulturen och mötesplatserna är till för alla. Så de inte bara blir till för de privilegierade. De som redan idag är högkonsumenter av kultur. Därför har vi inte råd att kommunen bara satsar i innerstan. Satsningar behövs i hela kommunen och framförallt i de större bostadsområdena.

Stadsdelsbiblioteken bör stärkas som lokala mötesplatser. Då många örebroare upplever att det offentliga drar sig tillbaka och att servicen rustas ned där de bor behövs en mer aktiv utveckling av bostadsområdena. Det som krävs är att det offentliga blir mer närvarande och att öppettiderna blir generösare.

För att människor ska inkluderas i samhället, lär känna andra och bygga tilltro till andra så behövs mötesplatser.

 

Att tvingas ta bilen är inte frihet

I dagarna presenterade jag och min kollega Sara Richert vad vi vill göra för att trafiksituationen ska bli bättre i Örebro. Framförallt anser vi att trafiksäkerheten för cyklister måste förbättras och det behövs åtgärder för att bussarna ska gå snabbare. Precis som jag berättade för NA är anledningen enkel:

Ett stort problem är att människor upplever att de inte har något annat val än att ta bilen. Vi vill gärna ge människor valmöjligheter att färdas på ett annat sätt, säger Niclas Persson

Hårda anklagelser från M
Det är hårda anklagelser från Moderaternas regionråd Katarina Tolgfors när hon bloggar om våra förslag för en modern trafikpolitik:

Det blir allt tydligare att miljöpartiet i Örebro är ett parti med en politik för att motverka människors valfrihet, rörlighet, handel och företagande.

En väntad och slentrianmässig attack som bygger på faktaresistens och fördomar. Känsloargument som att vara rädd för parkeringshus används mot att cykel och kollektivtrafik ska få mer plats i staden.

Låt oss granska motargumenten
Motverkar valfrihet och rörlighet: Precis som jag varit tydlig med är vårt mål att människor ska uppleva en stor frihet i sitt resande. Ingen ska tvingas ta bilen och uppleva att det är deras enda alternativ för att resa.

Vi skapar valfrihet genom att satsa på cykelvägar och snabbare bussar tillsammans med hyr/lånecyklar och bilpooler. Vårt mål är en större frihet i resande och bättre möjligheter att byta trafikslag för det som passar bäst vid tillfället. Detta gynnas däremot inte av Moderaternas politik att endast se till att satsa på bilen.

Redan idag tar många örebroare sig runt med cykel. Med hjälp av lådcyklar och cykelkärror kan de hämta och lämna på förskola, samt göra sina inköp. Men inte görs livet och resande lättare för dem när det finns dåligt med möjlighet att parkera och låsa sina olika sorters cyklar. Kanske inte ett alternativ som funkar för just dig, men det är ju inte en anledning till att de inte ska få en lättare vardag.

Bilen är viktig för människor på landsbygden: Vi har förståelse för att de behöver ta bilen in till stan. Så stor förståelse faktiskt att vi inser att det största hotet mot deras rörlighet och framkomlighet är innerstadsbor som tar bilen trots att de kunde resa på andra sätt.

I en stad med begränsat utrymme i city, en stad som dessutom växer, måste vi prioritera utrymmet. Det betyder att parkeringsplatser i city i första hand ska nyttjas av de som arbetspendlar från landsbygden. Örebroare som bor mindre än 5km från slottet (dvs 3/4 av invånarna) bör ha andra bra resealternativ.

Frågan är inte varför vi gröna vill kasta ut arbetspendlarna från landsbygden ifrån city. Frågan handlar om varför M anser att Örebroare som redan bor i stan ska få tränga ut arbetspendlarna, ta deras parkeringsplatser och försämra deras framkomlighet.

Motverkar handel och företagande: Här kommer faktaresistensen in. Idag finns ingen brist på parkeringsplatser i city. Beläggningsgraden i de centrala parkeringshusen är låg. Alla tider på dygnet finns det parkeringsplatser lediga.

Stora delar av cityhandeln går dessutom runt på Örebroare som tar sig in till city utan bil. En stor majoritet av Örebroare vill dessutom se att cykel och buss gynnas, och att centrum blir mer attraktivt.

Rosa gatan och OpenArt är ett tydligt exempel. Cityhandeln gick bättre när människor lockades till stan, och spännande platser skapades där bilarna annars håller till. Det som gör centrum attraktivt är liv och rörelse, mötesplatser och människor. Inte bilar och bilparkeringar.

Äldre och funktionshindrade glöms bort:  Utöver stadstrafiken som kan vara ett bra sätt att ta sig upp på stan finns Flextrafiken. De små blå flex-bussarna är ett populärt sätt för äldre och rörelsehindrade att ta sig direkt upp på stan. Vi tror tillgängligheten till city kan ökas ytterligare. Vilket skulle ge  oss möjligheten att förändra busslinjerna utan att det drabbar äldre som har svårt att röra sig.

Självfallet finns det behov av tillgång med bil för vissa äldre eller personer med funktionsnedsättning. Frågan är, precis som med de som måste ta bilen på landsbygden, varför ska pigga och rörliga Örebroare som bor nära stan få begränsa denna grupps rörlighet. Det är inte cyklar och bussar som förhindrar framkomligheten utan det är återigen de Örebroare som bör ha (eller ges!) bättre sätt att resa.

Kvar är bara rädsla.
Vad som kvarstår av argumenten är nog mest bara rädslan för parkeringshus. Trots att allt pekar på att vårt samhället blir allt tryggare verkar Moderaterna däremot bli allt otryggare.

 

 

Hellre förbättrad SFI och Komvux än ”svenskkunskap”

I sitt budgetförslag vill moderaterna lyfta integrationsfrågorna och föreslår därför att 10 miljoner ska gå till ”Samhällskunskap för invandrare”. För mig låter det mest som ett kodord för det som det i den grumliga delen av den allmänna debatten kallas ”svenskkunskap”.

Anders Åhrlin(M) och Maria Haglund(M) skriver på NA debatt såhär:

Vi vill införa SamFI, samhällskunskap för nyanlända, som en del av SFI-­undervisningen i Örebro. Utbildningen ska bland annat ge nyanlända kunskap om Sveriges statsskick, lag och rätt, hur samhället är uppbyggt och vilka skyldigheter man som invånare i Sverige har. Undervisningen ska även innehålla information om svensk historia och svenska traditioner.

Med hjälp av detta kan vi enkelt checka av följande från populistlistan.

Invandrare ska:
■ lära sig om Svenskt statsskick och demokrati
■ följa svenska lagar
■ få kunskap om skyldigheter och rättigheter
■ lära sig om svensk historia
■ lära sig om Svenska traditioner
□ tvingas ta ett svenskhetstest

Framstår som signalpolitik
Frågan är om Moderaterna missat att det redan idag i SFI-undervisningen ingår samhällsorientering. Ett uppdrag som kommunens pedagoger tar ett stort ansvar för redan idag. Att trots detta, med en väldigt tråkig och problematisk retorik, säga sig vilja satsa på ”samhällskunskap för invandrare” framstår ju mest som signalpolitik.

Vad är målet med att Moderaterna lyfter integrationsfrågorna på detta sätt? Budskapet och det associationer jag får är att kulturella skillnader är det största hindret för att människor från andra länder ska kunna integreras. Att integrationsutmaningar enligt Moderaterna löses genom att helt enkelt betona svenskhet där det går och ställa högre krav på invandrare.

När partiet säger sig vilja bygga ett ”svenska kulturcentret” i Vivalla känns det viktigare att få säga “svenskt” och “kultur” i samma mening snarare än att ha definiera innehållet. Frågan är om utspel och signalpolitik som dessa verkligen bidrar till att rusta människor för sina framtida liv.

Övertygad de vill göra gott
I grunden är jag övertygad om att Anders Åhrlin och Maria Haglund vill åstadkomma något gott, att de drivs av att göra Örebro bättre. Det känns viktigt att inte förringa människors drivkraft och de goda tankar som ligger bakom även om de idéer som kommer ut av engagemanget blir dåliga. Men om vi verkligen vill lyfta SFI-undervisningen och ge nya Örebroare och svenskar en bra start i sitt nya land finns det bättre sätt.

Mitt och Miljöpartiets förslag är att vi lägger sammanlagt 20 miljoner på att lyfta SFI-undervisningen och Komvux. Jag tror nämligen att Moderaternas 10 miljoner gör mer nytta om det går till mer stöd i språkundervisningen. Till skillnad från om de läggs på fler historielektioner om Engelbrekt Engelbrektsson.

Målar en bild att Örebro har bristfälligt arbete med integration
Läser du Moderaternas budget så ser du starka ord om misslyckande som målar ut kommunens arbete på integrationsområdet som otillräckligt och bristfälligt. Jag är inte så säker på att jag delar bilden av att Örebro kommun har ett dåligt arbete integrationsområdet. Självfallet kan det förbättras och vi behöver göra mycket mer. Men jag tycker helt klart det går åt rätt håll.

Jag är åtminstone mycket säker på att det inte är ett kulturcentrum med diffust innehåll (men svenskt!) eller svenskkunskap som saknas. Det utgör åtminstone knappast den största bristen i integrationsarbetet.

Låt oss istället prata om det som gör skillnad på riktigt!

32 miljoner till fler lärare i lågstadiet

Tack vare den rödgröna regeringens satsningar på skolan kommer Örebro kommun få ta del av 32,5 miljoner till att anställa fler lärare. Pengarna som kommer från skolverket kan användas för att anställa lärare, speciallärare och elevassistenter. Det är ett viktigt bidrag för att det ska finnas fler vuxna i skolan och för att Örebros lärare ska få fler kollegor.

Målet är att barn ska få stöd tidigt i åldrarna istället för att insatser ska sättas in sent i skolgången när eleverna riskerar att hamna efter. Att satsa i tidiga åldrar är en av framgångsfaktorerna för den finska skolan som är väl värt att ta efter. För klarar sig barnen bra och får rätt hjälp i tidiga år klarar de sig även bättre i de högre åldrarna. Då behövs även färre och dyrare insatser där för att de ska klara målen.

Tidigare i våras tog vi beslut här i kommunen att vi vill lägga mer resurser tidigare i åldrarna, och omprioriterade därför medel från mellan och högstadiet. Vi i Miljöpartiet var av åsikten att vi borde gjort lite större omprioritering så att skolorna fick ytterligare några miljoner för att på riktigt kunna göra tidiga insatser och ge elever rätt förutsättningar i de yngre åldrarna.

De statliga medlen är väldigt välkomna tycker vi i Miljöpartiet, då det inte blev så stor förändring på hur vi satsar våra kommunala pengar. Tillsammans är jag övertygad om att det staten och kommunen lagt ihop kommer göra skillnad för de barn som går årskurs 1 till 3.

Dylan finns inte att hitta på biblioteket

Den otippade nobelpristagaren verkar ha delat landet. Många är glada att litteraturpriset breddats och att Bob Dylans uppskattade texter lyfts fram, samtidigt som andra tycker att det finns amerikanska författare (eller författare generellt) som förtjänade priset mer.

Jag ska själv erkänna att jag inte lyssnat så mycket på Dylan. Vilket jag tänkt ändra på genom att göra ett besök hos stadsbiblioteket för att låna något verk av litteraturpristagaren. Men det hela vore dömt att misslyckas då stadsbiblioteket inte har några av hans verk. Det visar sig att det endast är Haga biblioteket som har några ensamma CD-skivor med Dylan i sitt bestånd, medan övriga bibliotek och framförallt stadsbiblioteket har varken CD-skivor eller LP alls.

Det finns väl en viss tragik i att biblioteket inte har något att erbjuda sina besökare av den nya litteraturpristagaren. Mest tycker jag det är synd att musik i princip inte alls är en del av utbudet på lånekortet.

Ett av mina favoritbibliotek är kulturhuset i Stockholm. Väldigt ofta när jag har tid över så hamnar jag någonstans mellan musikavdelningen och hyllorna med tecknade serier. Jag uppskattar att kunna slå på en platta, sätta på mig hörlurarna och bläddra i en serie. Och mest av allt önskar jag mig en liknande plats i Örebro som är minst lika bra.

Jag hoppas att biblioteket i Örebro kommer överväga att inkludera fler medier i beståndet i framtiden. Litteraturpriset blir ju minst sagt ett debattinlägg i frågan om inte musiken borde vara välkommen på biblioteket. Det tror jag är en av flera viktiga frågor att ställa sig för att kunna bli ett bibliotek för framtiden.

 

Ung och radikal (men äldre på insidan)

Jag började med politiken som rätt ung. 20 år var jag när jag fick ett politiskt förtroendeuppdrag för första gången och nu som 27-åring anses jag fortfarande vara ung i politiken. Trots att det gått 7 år är jag fortfarande yngst i många av de rum där beslut tas.

Mycket av min erfarenhet av att styra, leda och lägga budget kommer från de år som jag engagerat mig i flera stora ungdomsorganisationer. På pappret är jag fortfarande bara en student, där politiken mest kommit in mellan mina kursböcker och olika tentor. En kan ju rimligtvis ifrågasätta om det som står på pappret är tillräckligt för att vara med och styra en kommun. I verkligheten har jag däremot tillsammans med andra ungdomar fått med mig viktig erfarenhet av att leda organisationer med miljoner i budget och många anställda. Sånt som inte syns eller skrivits ned, men som helt klart har förberett mig på att vara med och ta ansvar för kommunens anställda, skattemedel och leda verksamheten framåt.

fullsizerender1000575_236471126502175_897717057_n

När jag började med politik var det för att förändra och förbättra svenskt flyktingmottagande. Jag promenerade i flera veckor mellan Malmö och Stockholm tillsammans med ensamkommande ungdomar som anordnat en marsch för medmänsklighet och ett öppnare Sverige. Jag började med politik för att det skulle bli mer och bättre vegetarisk mat i skolorna. En sommar åkte jag över till Gotland för att protestera mot skövling av skog och planerna på ett stort kalkbrott på området där böndernas dricksvatten kommer från. Det var viktigt då, och är fortfarande. Men samtidigt har kampen kanske svalnat lite i bröstet på mig.

Även om jag åldrats några år på utsidan, fått mer skägg så känns det som att det mesta av åldrandet ändå skett på insidan. Jag har alltid vetat att kommunpolitik är ett långsiktigt arbete. Att förändring tar lång tid och att den syns lagom till att en slutar (eller kanske åtminstone borde sluta). Jag har även alltid vetat att det är begränsat kul att sitta i opposition. Att en främst kan hoppas på att de styrande politikerna tar med sig ens förslag och idéer som goda råd, men att en aldrig riktigt får vara med och bidra med sin kompetens.

Kommunpolitiken kan såklart få en att åldras lite, framförallt långa debatter i kommunfullmäktige som går i rundgång med argument som upprepas om och om igen. Men allt detta kan jag leva med, jag har trots allt själv valt att ge mig in i kommunpolitiken. Vill en göra skillnad så får en gott spela enligt reglerna, vilket tar både tid och energi.

Men det som gjort mig trött och som stulit en hel del energi är besvikelse. Det var som att luften gick ur mig förra hösten när statsministern på några veckor ändrade ett Refugees welcome! till: ”resten av Europa måste ta sitt ansvar”. Att vi som land och samhället bad om andrum när vi äntligen fick möjlighet att visa vad vi går för. Besvikelsen har sedan fortsatt att växa på den väg som vårt samhälle slagit in på

Min generation bestående av 90-talister och sena 80-talister har alltid fått höra om folkhemsbygget, om miljonprogrammet och andra stora politiska satsningar som förändrat samhället. I praktiken däremot har politik främst yttrat sig för oss som något rätt idélöst och själlöst förvaltande. Den enda politik vi upplevt är nedskärningarna när vi gick i skolan och skattesänkningarna följt av privatiseringar när vi började komma ut i arbetslivet.

Många av oss unga trodde nog att vi i höstas skulle få vår chans att vara med och bidra för att på så sätt lämna ett avtryck i samhällsbygget. Att vi skulle kunna förena en omställning av samhället för att klara klimatutmaningen med att bygga ut Sverige och utveckla välfärden när människor på flykt behöver hitta en fristad här. Rimligtvis borde det inte vara så svårt att samtidigt som vi gör en radikal samhällsomsvängning för att inte orsaka planetens undergång, även kunna bygga hus, förskolor och skapa arbete för lite fler som behöver bo i Sverige.

Istället fick vi höra att vi var naiva, av politiker av alla färger och som uppenbart själva tappat tron om att politiken kan förändra. För ingen verkar längre på riktigt tro att det är med politik som vi förändrar samhället och världen. Att det numera är omöjligt att bygga en miljon bostäder eller skicka människor till månen. Även om politiken verkar död ber de oss unga ha tilltro till det demokratiska systemet.

Som ung politiker är det tungt att se hur samhället snabbt blir kallare och framtiden allt mörkare. Det är med ilska jag ser äldre politiker som gett upp och som helt verkar ha slutat tro att politik spelar roll. Det är sådan ilska och besvikelse som får en att åldras på insidan.

Jag har gett mig in i politiken för att jag både vill och vet att jag kan förändra! Den besvikelse jag känner tänker jag använda som energi och jag hoppas att andra som är besvikna väljer att engagera sig. Det behövs fler människor som vågar tro att vi kan förändra saker, bara vi gör det tillsammans.