ÖFK överallt nu!

Det är så många intressanta och udda händelser runt ÖFK nu att man nästan tappar orienteringen.

Det ena avlöser det andra.

När jag som hastigast tittar in i Gallerix gamla lokaler i Kärnanhuset i dag ser jag alla ungdomarna. Alla som är beredda att ingå ett avtal med klubben om att vara drogfri och därmed få ett säsongskort till hemmamatcherna.

Jag ser också alla spelare som är på plats, och de är där för att de tycker det är viktigt och naturligt för dem.

Jag pratar med Johan Bertilsson och Aly Keita som båda förstås är positiva till satsningen.

På kvällen tas klubbens hbtq-certifiering upp som gott exempel på Aktuellt och att Brwa Nouri spelar med regnbågsfärgad kaptensbindel nämns som föredömligt.

ÖFK står för så mycket bra och positivt att det gör mig stolt och glad över att  få vara ett av dess fans.

Den nostalgiska fb-gruppen har blivit ett monster

Gruppen Östersundare på Facebook löper amok. Igen.
Det handlar om en incident på badhuset som förstås i sig är allvarlig, men sakfrågan försvinner tyvärr i ett hav av hat, spekulationer och lögner. Det spelar ingen roll att kommunen lägger fram fakta, eller att badhusets personal är tydlig.
Det har ingen betydelse att folk länkar till ÖP:s text om vad vi hittills vet och vad som kommit fram – blindbockarna vevar ändå runt helt besinningslöst.

Det är fullständigt vidrigt hur människor uttrycker sig och rasismen flödar, utan någon administratör som verkar kunna städa i dyngan.
Östersundare har blivit ett monster utan hjärna och styrning.
Det positiva är att några personer nu satt ned foten och gjort egna inlägg där de tar avstånd från gruppen – och hatet.

Och mitt i allt detta bittra hat finns det andra, snälla, vänliga, vanliga människor som fortsätter lägga ut gamla svartvita fotografier från Östersund. Berättar fina minnen. Allt blir så surrealistiskt när det ramas in av hat.

Personligen tycker jag att fler borde markera. Gruppen har 10 000 medlemmar och av dessa är det några få som utmärker sig.

Jag är dock övertygad om att huvudparten är mot all form av hat och rasism, dags att sätta ned foten nu.

Gummiautomaten i Hammerdal

Lämnar Lorås bakom mig i det lätta snöfallet och drar E 45:an in mot Hammerdals centrum. Det är vid lunchtid och det är i mars och snön sompackats har gjort vägen knottrig och spårig.  Solen skiner igenom och jag förbannar min feghet att inte ha låtit långkalsongerna ligga kvar på pinnstolen i morse. Men det är för sent att vissla när underkäken är borta, som den gamle timmerhuggaren en gång sa.
Mitt i Hammerdal är en man ute och skottar snö kring sina loppisprylar medan en äldre hammerdaling med rollator trotsar snön och klafsar rakt igenom snödrivorna. Han verkar inte bry sig nämvärt. Hammerdal är underbart. Jag har nog aldrig tänkt på det så förr. Att man kan känna kärlek till en ort, älska ett municipalsamhälle? Jag kan.
Det finns så mycket hån, nedvärderingar och skitsnack om de jämtländska tätorterna. Men det är just bara ont förtal. Få ställen har betytt så mycket för så få. Välordnade små orter med enorma utbud. Hammerdal är så sympatiskt gammaldags. Lite luggslitet, lite som tätorterna såg ut förr innan likformigheten kom.  Gamla 1950-talshus alldeles intill bygatan, livsnerven, pulsådern.
Men det är på upphällningen även här. På ena sidan av Storgatan, eller E 45:an, som går rakt igenom samhället är de gamla husen stängda, igenbommade med fladdrande gardiner i söndriga fönsterrutor.
På ica är det dock full fermitet. Och på Kupan. För att inte nämna Wiks möbler som verkar vara öppet trots sportlovsvecka.

Jag åker vidare. Hotell Åsgården står öde med flagnande färg, men en man jag frågar säger att det är något på gång. ”Det ryktas” säger han, ”det ryktas att det är ny ägare på gång och att det ska bli ny ruljangs”.
Mittemot hotellet blir jag stående. Häpen. I Hammerdal är det ingen, jag lovar, INGEN som tänker på samma sak som jag precis i den stunden när jag upptäcker Nils Adamssons kondomautomat på den brunrappade 1950-talskåken alldeles intill Europavägen. Jag säger det inte, men jag tänker för mig själv alltmedan timmerbilarna dundrar fram bakom min rygg: en gummiautomat!
Ska jag våga mig fram? Jodå, det känns bra. All blygsel från barndomsåren är som bortblåst. Jag undersöker närmare automaten som är av samma typ och modell som den som satt utanför Roos frisering i Krokom på 1960-talet. Ett kärt minne från de blyga åren. Kanske den sista reliken från de pryda år då det bara var så fruktansvärt pinsamt att ens vara i närheten av en dylik automat. Då vi gömde oss för att spana in vilka som sena kvällar utan tjafs nyttjade den. I Hammerdal finns den alltså kvar. Men kan den ha varit i bruk i modern tid? Tveksamt.
Fyra kronor kostade ett paket gummi i Hammerdal när det begav sig. Jag undrar om tjuvlarmet någon gång utlöstes? Den nöddrabbade, för vilket lusten föll på och pengarna inte räckte, bröt han eller hon sig in månne? Och hur lät tjuvlarmet? Hemska tanke, stå där vid gummiautomaten och bli tagen på bar gärning. Hur som helst, avskräckande är det allt, det där lilla ordet längst ned till höger.
Med ett leende på läpparna och ett anekdotiskt minne rikare sätter jag mig i bilen. Rättar till backspegeln och ser Hammerdal sakta försvinna bakom mig. Det jämtländska vinterlandskapet fladdrar förbi bilrutan och jag är glad över mitt nya fynd under rubriken Modernismens lämningar.

Då blir jag rädd för polisen

Polischefen som plötsligt fick för sig att säga ”sanningen” om invandrare, jag tänker, representerar han den svenska poliskåren och dess kunskap och värderingar, då blir jag rädd.

LÄS HÄR

Jag vill att han, Springare heter han väl, ska vara påläst, kunnig och trygg. Jag vill inte att en polischef eller vilken polis som helst förresten, ska slänga sig med så okunniga, ogenomtänkta och vidriga omdömen och värderingar på Facebook. Det gör mig rädd.

En polischef ska känna till bakgrunder och orsakssammanhang, att det är unga män, utsatthet och miljö som främst skapar kriminalitet. Att de allra flesta invandrare och infödda svenskar faktiskt är trevliga och snälla. Att det inte har med namn att göra. Inte med hudfärg.

Jag vill inte att en polischef eller andra poliser ska bli främlingsfientlighetens och rasismens springare och förespråkare. Jag vill att de kämpar mot hatet och vidriga värderingar. För mänskliga värderingar. Jag vill att polisen ska stå för rättvisa och kunskap, inte bli till hemska troll som springer mörkrets ärenden.

Tre bröder på väg till fjärde broderns begravning

Sitter i en bil på väg genom ett dystert norrländskt vinterlandskap.
Vi är tre män i övre medelåldern med ett bestämt mål i sikte.
Jag sneglar på mina bröder, de är som jag nu lite gråare, tunnhårigare, och de lyser av livserfarenhet. Skavanker förstås, och en del sorg, men också mycket livsglädje.
Det är längesen det vara bara vi tre. Bara vi tre bröder instängda i ett litet rullande rum under några timmar. Det är mycket minnen, luckor, och skratt.

Jag tänker på den här dagen för nu exakt 55 år sedan. Det var dagen före min 5-årsdag. Jag var förväntansfull och fylld av spänning. Det var full vinter och eftermiddag och jag var ute och åkte skidor i Englundsbacken på andra sidan ängen. Jag tittade bort över mitt hem, och då, plötsligt, såg jag honom stå på gården. Jag kastade mig utför backen i full fart och skidade med bultande hjärta och flåsande lungor över ängen.

Storebror!
Där stod han och log, 15 år, och på väg ut i livet. Min halvbror Hasse som min pappa hade i ett tidigare förhållande, min idol, förebild och den jag såg mest upp till i hela världen. Han hade tagit tåget från Mellansel, och klivit av i Krokom, och sedan gått en kilometer hem till oss. Nu skulle han bo hos oss några dagar. Livet var på topp.

Nu sitter vi i bilen. Passerar Gålsjö bruk och kommer till Sidensjö. Snart är vi framme. I Själevad hinner vi in på blomsteraffären där vi köper varsin handros med vit rosett och så letar vi reda på kyrkan.
Vi är på väg till vår brors begravning. Det har gått exakt 55 år sedan vi träffades i Krokom, och våra vägar gick sedan åt olika håll. Han levde sitt liv i sina trygga och otrygga rum, vi i våra. Bara sporadisk kontakt. Ett telefonsamtal nån gång då och då, alltfler på slutet. Tills han var borta.

Det var nu före jul. Det gick så fort. Plötsligt var allt för sent.
Så är vi på väg till hans begravning. Och i morgon när jag fyller år igen, kommer jag inte att få något besök av min hjälte och lite mytiske halvbror från Gullänget.

På väg in i Uppståndelsekapellet i Själevad får jag ett sms. Det är en liten video på mitt barnbarn Knut som tar sina första simtag. Livet går vidare, men blir aldrig detsamma. Vi strävar framåt. Nu är jag morfar och farfar.

Några timmar senare har vi bröder tagit adjö av vår Ångermanlandsbror, och så rullar vi genom ett mörknande skogslandskap. Mycket minnen, många skratt. Och det är som en total genomsköljning av själen.

I morgon fyller jag igen. Når en gräns. Som en ritual att fylla jämnt. Lite underlig känsla. Jag tänker att jag måste ringa till Blomstergården i Krokom och fråga om de har wi-fi. Det går snabbt nu.

Ut på stan i ett lyckorus

Umeå är råkallt, som vanligt, när jag söker mig till busshållplatsen utanför sjukhuset.

Det är sen onsdagseftermiddag den 18 januari 2017. Jag tänker på den senaste timmen. Det är en väldigt speciell timme som numera återkommer med ett intervall var tredje månad. Den infaller alltid i Umeå, denna platta, fina stad vid Uman, där det byggs nåt alldeles hysteriskt.

Timmen är min timme. Jag är aldrig så närvarande i mig själv och mina tankar som just då. Det är oron, pulshöjningen och själva crescendot, och så, förhoppningsvis, det lugna nedtrappandet. Återgång till det normala. Vardagen. Lyxen. Livet.

Det handlar om mina återkommande kontroller efter behandlingen mot min hårdnackade hudcancersjukdom. Varje återbesök är en påminnelse om att allt inte är en räkmacka. Beroende på beskedet jag ska få kommer livet att ta en vändning.

Och just i dag är det ettårsfinal. Just denna gång är det ett år efter det senaste behandlingstillfället, och vad ska min leende onkolog säga?

Ja, vad? Fortsätter det gå som på räls, eller ska det plötsligt börja jävlas nu då?

Jag sitter i väntrummet och slötittar i mobilen, men kan inte koncentrera blicken. Låtsas titta bara, för att ge sken av lugn, kontroll. Men inom mig kokar allt.

Nu kommer hon. Hon ler. Allt är bra.

Alla känslor far ihop. I en hög på golvet. Den flackande blicken slutar flacka, jag börjar skratta, tacka för livet.

– Tack för att ni håller mig vid liv!

Nu ut på stan. I ett lyckorus.

Familjen ska visas ut efter fem år

Ahmed Rizk.

Han är i dag en trött och sliten pappa till tre söner i Åsarna.

Han kämpar för sitt och deras liv. I snart fem år har de levt på flykt från hemlandet Egypten, där de under revolutionen var politiskt aktiva. Hans då åtta-årige son Ali blev till en symbol för frihetskampen.

Det ledde till mordhot och förföljelse.

I snart fem år har han och pojkarna nu bott, inte levt, bara bott, på olika boenden i Migrationsverkets regi i Sverige. Det senaste året i Åsarna.

I nästan fem år har de bett om hjälp och förståelse, men deras ansökan om uppehållstillstånd har fått nej i alla instanser. De ska visas ut.

Nu är Ahmed orolig. När polisen sökte upp honom och sönerna i deras bostad i förra veckan frågade de om han skulle ge sig av frivilligt.

– Jag svarade, nej, ingen reser frivilligt till döden.

Det är vad som väntar i hemlandet, enligt Ahmed.

Hans två yngsta söner är 11 och 13 år. De har fem år borta av sin barndom. De har inte gått i skola, de har inga kamrater. De leker inte. De orkar inte. De sover och äter.

Nu har bybor och vänner startat en namninsamling för att stötta familjen.

Här är den

Jag backar nog ett revybesök…

Det är några år sedan jag såg Östersundsrevyn. Ja, jag skrattar ofta djupt och innerligt åt många av numren.

Men jag sitter lika ofta som på nålar.

Jag anar att förr eller senare kommer ett nummer där man plumpt och föraktfullt kommer att ge sig på någon lokal kändis.

Nej, jag har inte sett årets Östersundsrevy. Jag läser ÖP:s kulturredaktör Karin Jonssons recension. Jag förstår att det är mycket som är bra, men ett av numren som handlar om Östersunds ledande kommunalråd AnnSofie Andersson är plumpt:

”Kommunens mäktigaste politiker förminskas till ett mähä och kvinna med en kropp med något som inte behagar.”

Som tidigare är skämtet grundat i (förutom att kommunalrådet sätter sig i Daniel Kindbergs knä) ”så här ser kommunalrådet ut och vi gör åtlöje av hennes kropp”.

Det är sådant som gör att jag drar mig för ett besök. När människor, oavsett position i samhället, förminskas och utsätts för förakt, inte för vad de gör, utan för hur de ser ut, då backar jag ur.

Då fastnar skrattet i halsen.

 

Nu är det dags för en staty i Kaxås

Till Obis (Offerdalsbyar i samverkan)
Medborgarförslag.
Jag har funderat lite kring det här med n’ Zlatan.
Ja, som ni alla vet, han är ju offerdaling.
Enligt säkra källor ske n’ Zlatan ha varit in och handlat på bua i Kaxås för ett par veckor sedan.
Därför föreslår jag nu att alla vi offerdalingar går ihop och skramlar till en staty som ska stå utanför Ica-ladan i kaxn.
Att’n n’ Zlatan ha vöre in der å handlat är större än allting annat som hänt i Offerdal i modern tid. De e stör än när Loket Orsa va på Svea Park.

Jag har tänkt mig att det ska vara större och pampigare än de där bronspjollre utanför Friends i Solna.
Jag tänker mig nåt i stil med en 15-20 meter hög skulptur av n’ Zlatan i form av n’ jägar.
Matreale e jag osäket på, män de skull si ut huskut om det hade varit av fätvén eller av Offerdalsskiffer frå Finnset.
Ja, det var bara några enkla funderingar från mig.
Osa
Stefan Nolervik

Inget oskyldigt skämt av Unibet

Att ställa upp på scenen på fotbollsgalan iklädd sina matchdräkter som ÖFK gjorde var inte bara en kul och annorlunda grej, det var också en markering mot machokulturen i fotbollens omklädningsrum.

Ett dansande manligt fotbollslag är så långt från dessa miljöer man kan komma. Det är en markering mot sexism, homofobi och för mångfald.
Det är i det perspektivet vi ska sätta det stora nationella bettingbolaget Unibets ”humortweet”: ”Östersund borde tvångsnedflyttas till div 4 efter den insatsen”.

I mina ögon är det ett typiskt omklädningsrumsskämt där machokultur, bögskräck och sexism ofta är dominerande.
Tyvärr har Unibet inte förstått sin roll i det hela, hur de inte bara ”skämtar” lite grabbigt så där, utan dessutom hånar allt det som Östersunds FK står för. Det är inte bara ett oskyldigt skämt. Det är okunnigt, och ett slående bevis på hur rätt ute ÖFK är när de bryter mot alla konventioner.
Ett skämt, javisst, men skrattet fastnar i halsen. Jag tycker att Unibet fortfarande har en del att förklara.