Måne över Erik Ers

Den vackraste kvällen är den, när månen lyser över Erik Ers. Mot Aspås, över skogen och moarna. Över bleka snön på floarna. Över älg och räv. Över blåfrusna isen på Näversjöarna, och bort mot Kallkällans öde torpstugor. Det är en gnistrande kväll i granskogsbältet.

 

 

 

Lördagskväll i byn

Gustaf Hylén, Bosse Lindberg och Lars Persa på bygdegården i Kälom.

Det är lördagskväll. Bygdegården ligger mörk i skogen och bara pärlugglans lockrop bryter vintertystnaden.

 

Då tänds ljuset. Bygdegårdens fönster lyser varma och inbjudande och från de små stugorna på sluttningarna börjar människor att röra på sig. Bilar startar och puttrar och snart rullar de längs vägen mot bygdegården i skogen mellan stugorna.

Där har Lars Persa redan värmt upp. Och hans musiker Lars Ericsson, Bo Lindberg och Gustav Hylén har soundcheckat.

Folket fyller på. Det är trångt i lokalen.

Puben öppnar och öl, vin och mineralvatten släcker törstande strupar. Glödgande kinder, skratt och värme.

När Lars Persa prick sju intar scenen i bygdegården i den lilla byn är förväntningarna höga. Vad ska hända?

Knappt hinner han presentera sig förrän de första applåderna kommer. Och skratten. Och fnissen. Och de höga kommentarerna.

Och Lars Persa går igång på scenen och sjunger låtar på jämtska. Och låtarna och texterna går rätt in hjärtat på byborna som sitter där och myser.

 

”Härrda ta härrda ta härrda” sjunger Lars Persa och jublet stiger mot takåsarna. Och puben är öppen. Och kaffet är bryggt. Och pajerna, och kakorna går åt.

Och det är lördagskväll i byn. Och vi är bara där. Och livet leker.

Och sen går vi hem i vinternatten. Glada och uppfyllda av en varm musikalisk upplevelse. Och då har Lars Persa och Jazzbilen redan åkt te staa.

 

Chockartad rallyupplevelse

I diket kämpar Jonny Olofsson och Lars Stugemo med att försöka få loss sin bil, alltmedan de övriga tävlande med bredsladd passerar bara någon meter ifrån. Från rallyt i Kälom i dag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Inte vet jag,  och inte är jag någon rally eller motorexpert, men när jag på morgonen besökte rallysträckan som ingår i vinter-SMrallyt och som går genom byn, var det en chockartad upplevelse.

Mållinjen för specialsträckan låg precis vid en vägkorsning där inte alla hade kontroll på sina fordon. Ett par av förarna hamnade ute i diket efter mållinjen eftersom det direkt blev en nittigradare åt höger.

När Jonny Olofsson och Lars Stugemo körde fast med sin bil blev jag alldeles kallsvettig när jag insåg att sträckan inte blåstes av, utan fortsatte som om ingenting hade hänt. Övriga tävlande som drog på sista hundra meterna för att tjäna sekunder in i mål kom med hög fart och upptäckte inte vad som hänt förrän de gått i mål, och först då tvingades de försöka undvika att smälla rakt in i den dikeskörda bilen. Och inte nog med det. I diket jobbade förare och kartläsare med att försöka få loss den, och i panik fick de också dit ett antal ur publiken. Ingen varningstirangel, inga som stoppade övriga tävlande, och åtminstone vid ett tillfälle var det bara någon meter ifrån att en annan bil kört in i människohopen.

När jag frågade en av dem som såg ut att ha ansvar för sträckan om det verkligen fick gå till så här, svarade den personen att det inte gick att blåsa av, att tävlingen fortskred som vanligt och att det var de allmänna säkerhetsföreskrifterna som gällde.

Men om det händer en olycka då? frågade jag.

Då hade han inget riktigt svar. Svettig, med hög puls och frågande inför vad som är rätt och riktigt och moraliskt när det gäller idrottsevenemang fick även jag rycka in för att hjälpa till.

– Du också, fotografen, hjälp till här, ropade föraren. Och jag gick dit, även om jag var livrädd att någon skulle komma och köra rakt in i oss.

Men inget hände, och det kändes som om det bara var rena turen att ingen svårare olycka inträffade.

Jag vet inte, det kanske är vardagsmat inom rallysporten att det går till så här, och isåfall är jag bara en rädd och ängslig gubbe, men upplevelsen jag hade går inte att krypa ur. Jag var faktiskt livrädd!

 

Fjäsket kring melodifestivalen

Många städer runt om i landet fjäskar för SVT för att få arrangera Melodifestivalen. Det skriver Aftonbladet i en granskande artikel i dag.

När jag träffade kommunalrådet AnnSofie Andersson och centerpolitikern Ulf Edström under en guidning på den byggplats som så småningom ska bli nya vinterarenan i Östersund kom melodifestivalen på tal.

Men det skulle troligen aldrig vara något för Östersund. Dels tar inte arenan i nuvarande form så mycket publik, men även om man skulle bygga ut med fler publikplatser skulle det inte vara aktuellt.

– Det ger inga intäkter, tvärtom skulle det först kosta kommunen någon miljon bara att få evenemanget, och sedan får vi bjuda på hyran. Nej, någon melodifestival blir det nog inte här, sa AnnSofie.

 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/melodifestivalen/article16292572.ab

Abeba och Ida svenska stjärnor!

Abeba Aregawi, Hammarby, vann 1 500 m på 3:58.40, 13 hundradelar från världsrekordet under XL-galan i Globen på torsdagen. Foto: Leo Sellén / SCANPIX

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Silver-Ida och hennes kämpalopp i skidornas sprintlopp var fantastiska sporthändelser under torsdagen med svenska ögon sett. Men frågan är om inte den verkligt stora prestationen utförd av en svensk medborgare utfördes lite i skymundan vid tiotiden i går kväll. Plötsligt hade jag zappat in inomhustävlingarna i friidrott från Globen och fick uppleva medeldistanslöparen Abeba Aregawis först insats för hennes nya land, Sverige. Och vilken löpare! Hon vann 1500-metersloppet på världsårsbästa och var bara några futtiga hundradelar från världsrekordet.

Hon, och Ida, kommer att bli förebild för många ungdomar och dra fram många unga idrottstalanger ur den svenska idrottsmyllan inom det närmaste decenniet.

Vår plats på jorden

var s=document.createElement(”script”);s.type=”text/javascript”;s.src=”http://csp.picsearch.com/rest?e=rC68A0wVivqm8vwA0Uu98ZNM7gmj5ps-atF6hocfwQHKyHHrgNf26x1A9NGMxRuVOIzX_zZvYNhXD3AOGOqHaBrTh_S0MswuW2xG_Lv6LEdOe7QxdZhEQIuVvm9ReuGVdydt3TQGRy8&i=”+typeof(ps);document.getElementsByTagName(”head”)[0].appendChild(s);
Nu har jag samlat ihop några av de bilder jag tagit under året till ett häftigt bildspel. Det handlar om vår plats på jorden och landet vi bor i och som vi gärna delar med flera!

 

Våga sticka ut!

Tänk dig egentligen vilken plats med många människor som helst i din omgivning. Titta dig omkring.

Alla har samma ansiktsuttryck. Alla har samma allvarliga miner. Alla bär samma gråsvartbeiga kläder. De knappar på sina mobiler och de är helt frånvarande från omvärlden.

Jag äter lunch på stan och jag tittar upp på mina medgäster. Vi är alla delaktiga i grånyansens trista kollektiv. Om jag kisar med ögonen över detta kollektiv ser alla ut på samma sätt, de flyter ihop till en oformlig färglös massa som med bleka anleten blänger ner i sina blåljusspridande mobilfönster.

• Varför så allvarliga?

• Varför vågar ingen sticka ut?

Tar vi oss själva och vårt arbete på så stort allvar att vi tappar all utstrålning och all glädje och lek? Livet är ju en lek! Lev!

– Men man måste väl ta det man gör på allvar, och sig själv med en klackspark? undrar/påstår min kompis.

Kanske är det så, men det behöver ju inte innebära att man så totalt uppslukas av sin egen allvarlighet och sitt arbetes viktighet att man helt glömmer bort att lysa.

Tänk om Zlatan skulle göra det? Eller Messi? Tänk om Messi skulle springa ner och gömma sig som defensiv mittfältare för att inte sticka ut, eller synas?

Nej, jag tror att alla människor vill ha skoj på jobbet, på lunchen, på skolan, på busstationen, i väntrummet eller på fullmäktige, att våga vara sig själv, våga kittlas av tanken att göra bort sig, säga fel saker och att låta andra skratta sig fördärvade för din skull.

Välj själv: Är du en liten gråsparv eller en skrikig papegoja?