Möt Juan Hervias

Juan Hervias är fotbollsspelare i Östersunds FK.
Det är så de flesta känner honom, som den elegant spelande spanjoren.
Men det finns så mycket mer att berätta om honom och hans lagkamrater i multikulturella ÖFK. Jag och Per Lindh kommer snart att presentera alla hemligheter på op.se och i ÖP Lördag!

20130326-174920.jpg

Fann fel Fanny

I dag har det varit en tuff dag på jobbet. Jag och Susanne Kvarnlöf har jagat runt på jakt efter påskifärg-vinnarna. Vi flängde runt, först var för sig, sedan tillsammans.
Jag har ätit mig stinn på litauisk spettekaka, druckit litervis med kaffe, ätit hamburgare till lunch och jag har lyssnat till Susanne när hon biktat sig och berättat om dagens pinsamhet:
Hur hon stegat in ett klassrum, fått tag i fel Fanny och utsett henne till vinnare för att när misstaget uppdagades be om ursäkt till fel Fanny, stega in i nästa klassrum och hitta rätt Fanny…
Då tyckte jag synd om henne, Susanne alltså.
Och så undrar jag hur det kändes för Fanny , fel Fanny alltså.

20130325-195400.jpg

Sonen kraschade in i trädet med skotern

Jag vet att det på landsbygden i Jämtland är en sorts kultur att vara tillåtande när det gäller att låta barn och ungdomar köra skoter.
”Dom ska lära sig”.
Det är inget att ens diskutera. Det är så.
Den unge pojke uppvuxen utanför stan, som inte har fått köra skoter, traktor eller annat motorfordon innan de haft åldern inne är och har varit lätträknade.
Jag vet att det är så.

Jag har också varit en av dessa tillåtande, ”snälla” föräldrar, som låtit mina barn köra lite skoter på gården. Det kan väl inte vara så farligt?
En vinterlördag för fem år sedan vände jag totalt.

 

Det var en helt vanlig lördag förmiddag. Familjen satt och åt lunch och det var vackert väder och vi skulle ut och njuta i snön om en liten stund. Den 12-årige sonen och hans lillasyster, sex år, var ivriga att komma ut, så de klädde på sig före oss andra.

Det skulle bli en härlig dag!

Sonen bad:

– Jag går ut och startar skotern!

– Ja, gör det, sa jag, jag kommer snart. Men kom ihåg att du bara får köra lite här på gården.

 

Och så stack han i väg. Och lillasyster efter. Han startade skotern, körde lite framåt, men skotern hade stått ute i den kyliga natten och gashandtaget hakade upp sig. Skotern rusade iväg i högsta fart. 12-åringen hade inte en chans. Ekipaget kraschade rakt in i en stor gran med spetsiga utstickande grenar och sonen kastades ur skotern och iväg eett bra stycke. En spetsig gren gick rakt igenom skotern, men missade sonen med några centimeter. Han slog i låren i styrstången på sin väg ur skotern och landade i snön intill.

Allt under överinseende av lillasyster, som sprang in och med andan i halsen berättade:

–Pappa, mamma, Viktor har kört fast, han behöver hjälp!

Och vi:

– Jaja, vad typiskt. Säg åt honom att han får prova själv, vi kommer snart.

Hon sprang ut igen, men kom tillbaka efter en kort stund, nu med tårarna rinnande utefter kinderna.

– Pappa, mamma, Viktor ligger i snön och blöder, han kan inte ta sig upp, kom!!!

 

Då blev det fart på oss. Jag sprang ut med bultande hjärta och den syn som mötte är den värsta jag upplevt. Där låg min son i ekoterspåret och försökte åla sig fram med brutet lårben med blodet rinnande rött på den gnistrande snön. Han var dock vid medvetande och när jag frågade om han hade ont svarade han nej, inte så farligt, men han kunde inte resa sig.

Han var omtöcknad och bedövad. Jag lyckades få upp honom på en madrass och kunde dra honom upp på gården. Under tiden ringde jag larmnumret och på 20 minuter hade en helikopter kommit på plats. En sjuksköterska hoppade ur, gav min son både lugnande och smärtstillande på plats, och efter en kvart var helikoptern på väg mot Östersund med min son.

 

Själv stod jag kvar i snön och såg helikoptern försvinna över skogshavet.

Det var fruktansvärt. Vad skulle nu hända? Hur skadad var han? Hade något mer gått sönder? Inre organ?

Den väntan var den värsta.

 

Efter ett par timmar ringde hustrun, som följt med, och berättade. Troligtvis ett lårbensbrott, och han skulle opereras under kvällen. Men i övrigt kunde de inte hitta några skador.

Lite lugnare.

Det blev ”bara” ett lårbensbrott den gången. Vi hade tur i oturen. Och tänk hur livet kan förändras, från lördagsharmoni vid lunchbordet till fullständigt kaos och skräck, på bara några minuter.

Allt för att vi var tillåtande och ”snälla”.

Jag tänker inte moralisera, men kan verka som ett varnande exempel. Det är fan inte lätt att stå där som förälder när ens skadade barn tas om hand på grund av min  omdömeslöshet.

Straffet hade jag ju redan fått, men även samhället skulle utkräva sitt. Böter på 1 800 kronor för olovlig körning. Jag tog på mig allt.

 

 

 

Historien bakom träkorsen

 

 

Vid Frösö kyrka:

22 vita träkors i vinterdvala.
Och en sten under vilken ytterligare fem vilar.
Med snötäcket upp till namnskyltarna, står de i dag i mars 2013 som vita rätlinjiga minnen från skuggtiderna.

27 utländska namn: Kalju Mälk, Janski Eugenius, Albo Heno, Joan Zelkovic, Milutin Wasiljewic …

Korsen står räta på rad, som en manskör, och namnen blir sången som ljuder ut över den jämtländska vårvintern.

Vilka var de?

 

Jag står med snön upp över fotknölarna och tänker, hur många decennier ska hinna passera innan minnena har suddats ut, innan de sjungande, utländska namnen har sorterats in i de glömda arkivens mörka katakomber?

27 människoöden, som slutligen grävdes ned i jämtländsk jord.

De har också rätt till sina berättelser, sina eftermälen. De flesta unga med framtidstro och visioner. Vad hände?

1945. Andra världskriget var över och i Trondheim fanns ett stort antal lägerfångar som tyskarna tagit till Nordnorge från bland annat Balkan. Det var till största delen jugoslaviska partisaner som tagits tillfånga, och som under flera års tid utfört straffarbete åt den tyska armén.

De var i eländigt skick, och hade skador från tortyr och faror. De var dessutom sjukliga efter ett liv i misär i de eländiga strafflägren.

Norska myndigheter tog kontakt med de svenska, och så bestämdes att ett antal av krigsfångarna skulle få åka till Östersund, där de skulle få vård och omsorg innan de kunde åka hem till sina ursprungsländer.

I augusti 1945 kom 100 jugoslaver från olika sjukhus i Norge till Östersund, och de inkvarterades i ett tillfälligt beredskapssjukhus inne på Frösö-sjukhusområdet.

 

 

 

 

Där möttes de av sjuksköterskan och husmodern Ingeborg Lindgren. Hon blev deras vän och hjälpare och kom att hålla kontakten med flera av dem till långt efter kriget.

 

 

Hon dokumenterade vardagen och lämnade efter sig ett fotografialbum med bilder, och ett flertal brev och vykort och andra handlingar, när hon dog 99 år gammal 2004.

Det var ett fängslande och dramatiskt dokument som nu fick liv tack vare Ingeborgs samlingar. Dessa finns arkiverade på landsarkivet i Östersund.

 

 

Bilden klarnarde. Under tre år, mellan 1945 och 1948, kom två olika kontingenter med människor som påverkats på olika sätt av kriget till Östersund. Först de jugoslaviska fångarna från koncentrationslägren i Norge. De stannade i tre månader på Frösön, för att sedan resa vidare till sina ursprungsländer. Bilder i Ingeborgs fotoalbum visade ömma farväl mellan personal och flyktingar på Östersunds station.

 

Under hösten 1945 dog också ett antal av jugoslaverna av sviter efter sjukdomar och skador, men också av den härjande tbc-epidemien. På bilden här intill kan du se hur kyrkoherde Björck jordfäste en av de unga partisanerna, som dött i tbc. Även Ingeborg Lindgren var med, liksom en av läkarna vid Sollidens sanatorium.

Det var naturligtvis mycket sorg och elände, och Milutin Wasiljewic var den förste som dog. Det var i slutet av augusti 1945. Träkorset som du kan se på bilden är tillverkat på sjukhusets snickeriverkstad.

Men det fanns även glada stunder och sammanhållningen mellan intagna och personal, och även lokalbefolkningen stärktes. Många av jugoslaverna var musikaliska och de startade en kör, med vilken de höll konserter i Östersund och Sveg. Det blev bejublade föreställningar.

 

Till jul kom även en grupp polacker, finnar, ungrare, estländare, samtliga med de vita Folke Bernadotte-bussarna. Av dessa var det också ett antal som dog i sviterna efter tuberkulos.

Närmare 200 tbc-sjuka, utmärglade krigs- och koncentrationslägerfångar fick sin vård på Frösön under de här åren.

27 dog, många av dem inte mer än 20 år gamla, vad hade de gått igenom?

 

Lusceck kom från Polen, och hade tillbringat en stor del av kriget i koncentrationsläger. Han var en av dem som räddades av de vita bussarna, som sköttes av svensken Folke Bernadotte i slutet av kriget. Lusceck var tbc-sjuk, och tillfrisknade aldrig, utan tillhörde dem, vid vars foto, Ingeborg Lindgren gjorde ett litet kors intill.

 

På hösten 1948 hade alla männen rest tillbaka till sina hemländer. Flera av dem dog där, eller under resan, transporten, hem. De som överlevde hade kvar sina ljusa minnen från det välkomnande Sverige, och all den vård och hjälp de fick på beredskapssjukhuset på Frösön. Och alla kom de ihåg ”mamma” Ingeborg Lindgren. Hon fick mängder av brev och hälsningar i många år efteråt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En av dem var jugoslaven Zivko Milanovic, som även såg till att köpa annonsplats i ÖP och tacka för den vård och det stöd han fick under vistelsen.

 

Det var berättelsen om lägerfångarna som hamnade på Frösö kyrkogård. Plötsligt hade det blivit lite mer puls och liv i de frusna vita korsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Källor som jag använt: Ingeborg Lindgrens arkiv (landsarkivet)

Cristina Agdlers rapport och arkivstudier kring de vita korsen på Frösö kyrkogård (Landsarkivet/Riksarkivet 28-11-2012)

Den andra kylan

Kör genom ett vintrigt och mycket kallt Jämtland.

Har inget emot den fysiska kylan, den kan man skydda sig emot, men den andra kylan?

Den som börjar smyga sig på, som inte går att ta på, men som är högst närvarande, hur värjer man sig mot den?

 

Hör på radion hur migrationsministern Billström slingrar sig undan journalisternas provocerande frågor, hur han glider undan de svåra frågorna om sin syn på invandrare, om varför han delar in i a- och b-människor.

Han ber om ursäkt. Och ursäkt. Och ursäkt.

Och så är saken ur världen.

Han är moderat politiker. Men låter som en Sverigedemokrat.

Då fryser jag ännu mer.

 

Han blir galjonsfiguren för det hårdare, kyligare samhället. Det som jagar papperslösa människor, de svagaste och mest utsatta grupperna i det svenska samhället, och som ger sig på människor som inte ser ”svenska” ut för de kan vara presumtiva terrorister.

Och så justitieministerns grodor om att det är oundvikligt att en och annan med mörk hy måste kollas av polisen, även om de är vanliga, infödda svenskar.

Brrr …

Läser om ambulanspersonalen som vägrade ta omhand en 16-årig asylsökande pojke som efter ett avslag från migrationsverket hoppat från tredje våningen. Där nere stod ambulanspersonalen, den som skulle vårda, ta hand om, men som vägrade och åkte därifrån. De sa: Vad spelar det egentligen för roll, det är ju bara en flykting.

 

Nämner man ordet solidaritet i det samhälle vi skapat och som vi lever i just nu, ja då blir man utskrattad. Solidaritet, ett sådant vackert ord, med ett sådant underbart innehåll, som inte betyder något längre.

Men även om det är kallt därute, så känns Jämtland än så länge ganska varmt.

Gubb-tv blev ett lyft

 

Jag har skrivit sport. Jag har bevakat världscupen i längd och skidskytte och jag har varit på ett antal världscuptävlingar i Åre. Jag har följt länets bästa fotbollslag och jag har skrivit om hockeyns med- och motgångar.

No response.

Jag var med när Thomas Wassberg vann tre SM-lopp i följd, och jag var med när Alberto Tomba fick sitt stora genombrott i slalom i Åre, jag har varit på alpina VM i Schweiz och jag har intervjuat Ingmar Stenmark och jag har firat min 30-årsdag med hans manager på ett flott hotellrum i Crans Montana.

Jag var med när Helena Ekholm fick bragdguldet i Östersund för några år sedan.

No response.

Jag har skrivit kultur. Jag har bevakat stora konserter och jag har haft både Christer Sjögren och Robert Wells inne på mitt lilla kontor på ÖP. Jag har mött Lasse Åberg och Helene Billgren och jag har intervjuat Staffan Westerberg och Wille Craaford.

No response.

Så började jag och min kollega på ÖP Per Lindh att åka runt i bil och vimsa omkring med en kamera.

Nu går det inte en dag utan att någon kommer fram och berättar att hen följer våra Gubbtäcksfärder!

I dag var det Frösöprästens tur.

Quick response.

Ps. Snart kan du se ett nytt avsnitt av Gubbtäcksfärd på op.se/lordag. ds.

 

 

 

De vita träkorsen

Vid Frösö kyrka:

27 vita träkors i vinterdvala.

Med snötäcket upp till namnskyltarna, står de i dag i mars 2013 som vita rätlinjiga minnen från skuggtiderna.

27 utländska namn: Kalju Mälk, Janski Eugenius, Albo Heno, Joan Zelkovic, Milutin Wasiljewic  …

Korsen står räta på rad, som en manskör, och namnen blir sången som ljuder ut över den jämtländska vårvintern.

Vilka var de?

 

27 koncentrationslägerfångar som begravdes på jämtländsk jord. De flesta bara i 20-årsåldern, och med hemska minnen och erfarenheter från de tyska arbetslägren i Nordnorge.

Till Frösön kom de efter kriget, och de fick sin vård på det tillfälliga beredskapssjukhus som byggdes upp på Frösö-sjukhusområdet.

Om deras öden, och vad som hände dem, kommer jag och min kollega Per Lindh att berätta i en kommande ”Gubbtäcksfärd” här på op.se.

Häng på, för det är en helt fantastisk historia.

 

När jag fick sparken

Plötsligt en dag när jag skulle åka hem från jobbet låg det där på mitt skrivbord, avsked på rosa papper

20130317-154346.jpg

Jag bestämde mig för att inte bli bitter. Ta det som en karl.
Det här är jag när jag tar det som en karl.
20130317-154809.jpg

Men vad skulle jag göra? Nu när jag hade så mycket tid över, jag måste fördriva den, förbruka den, men hur?
Då kom jag på det, jag skulle köra bil, bara ge mig iväg.
Så jag lämnade mitt lilla hem och åkte.

20130317-155158.jpg

Så var jag på väg. Och jag styrde kosan mot solen.
20130317-155357.jpg

Jag hamnade i Ö-vik.
Jag parkerade bilen och gav mig ut på på en planlös vandring i hamnen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Man kan bli utbränd för mindre, tänkte jag, och höll på att gå in i väggen, men precis när allt såg så mörkt ut såg jag ljuset i tunneln.
20130317-160545.jpg

Så jag åkte till Bispgården och lämnade in bilen. Och där kunde jag vila ut.

20130317-160957.jpg

Så drog jag vidare. Kom till stan där de stavar U Me Å. Det var perfekt.
Där letade jag reda på en telefonkiosk.

20130317-161328.jpg

Och så ringde jag hem: Hungrig, sätt in mer pengar. Stop.
20130317-161515.jpg

Därefter tog jag ut några hundralappar på en enslig bakgata och allt ljusnade.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag hade inte fått i mig något på flera timmar. Så hittade jag ett ställe där de serverade perfekta hästburgare.

20130317-183152.jpg

Och så lite kaka som dessert till det.
Som tröst.

20130317-173725.jpg

Så typiskt! Jag drabbades av kakkoma och for ihop mitt framför ett gäng unga mammor, och de …

20130317-180433.jpg

… såg till att jag hamnade på sinnesslöanstalt.

20130317-180811.jpg

När jag kom ut var jag som en helt ny människa. Då såg jag ut så här:

20130317-181036.jpg

Då började jag hamna i religiösa grubblerier och visste vare sig ut eller in. Fanns Gud? Eller var hen bara ett falsarium?

20130317-181242.jpg

Så jag åkte till Åsele, för att få svar. Men det var stängt. Så jävla typiskt!

20130317-181507.jpg

Nu står jag här igen, på Törnstensgränd utanför ÖP med min kaffebiljett och grubblar övrig mitt ogina öde. Vad var det egentligen som hände?

20130317-181723.jpg