Men först till Ratan

20130430-173244.jpg

Men innan pizzan i Sävar, en svensk landstigning och ett militärt fiasko.

Så jag hade varit i den lilla byn Ratan, tre mil från Sävar, ute i havsbandet och strosat omkring. Jag hade stått där och spanat ut över fjärden och jag hade fantiserat. Låtsats att det var tät dimmavsom den den där augustimorgonen när omkring hundra svenska skepp sakta seglade in i Ratans djuphamn.
Kriget hade pågått sedan i februari 1808 då ryska trupper gick in i Finland, som de snart hade intagit, och nu på sommaren 1809 fanns ryska trupper från Haparanda i norr till Öre älv söder om Umeå.

Och hos mig var det vårförmiddag och sjungande bofink, och en guide som visade utländska turister omkring bland landhöjningarnas olika nivåer runt byn.
Men jag hade ju kommit i krigiska avsikter.

Och visst hette han Wachtmeister, den svenske generalen, som nu så totalt misslyckades med att samordna den flottstyrka med 6 000 man som kommit, och de svenska landstyrkorna, som fanns söder om Umeå.
Och under tiden som han velade hann ryssarna omgruppera.

Kaminskij, som ledde de ryska trupperna var en spjuver och taktiker och blåste svenskarna gång på gång.

Men än så länge låg svenskarna kvar på redden och väntade. Främst låg segelkrigsfartyget ”Försiktigheten”. Kanske var det symboliskt.

Spåren till kriget

20130430-133901.jpg

Det var de där soldatnamnen. Hemifrån byn. De hade gett namn åt platser, Snygg-hägna, Ferm-åkern, Qvist-torpet.
Namnen levde kvar än i dag. Människor så starkt präglade av ett fattigt och krigiskt århundrade.
Men vilka var de?
Det skulle vara svårt att få reda på. Men vad hade de varit med om?
Det skulle bli lättare att ta reda på.
Under några dagar har jag åkt runt i Västerbottens kustland och letat reda på platser förknippade med krig och ond bråd död. Här blev många av jämtpojkarna kvar efter att ha stupat i kriget mot ryssarna 1809.
Jag åkte genom sanka marker mot Sävar för att känna, och lära.
När Valborgsmässoeldarna förbereddes letade jag spåren, vägarna de trampade, och jag svängde in och parkerade vid pizzerian i Sävar.

Vaplankille dansade loss på torget i Umeå

20130429-132950.jpg

Strosade nyss över torget i Umeå när någon ropade mitt namn!
Det var bekanta från Offerdal och Vaplan som hade åkt upp över dagen för att se unge Simon Gunnarsson, 21 år, dansa.
För där, mitt på torget i kylan förberedde de sig nu, sex unga dansare från balettakademin i Umeå. Simon, från Vaplan, var en av dem.
Så drog de igång en show som fick Umeborna att stanna upp en stund för att titta och imponeras av fantastisk dans så totalt synkroniserad och samtidig.
Tre nummer blev innan Simon kom ner och pratade med oss.
Han berättade att han börjat med dans redan i Kulturskolan i Krokom och att han nu satsade fullt ut på det. Han kommer att söka en längre dansutbildning i Stockholm till sommaren.
De unga dansarnas uppvisning i Umeå alldeles nyss var ett led i deras utbildning, men också för att det just i dag är den internationella dansens dag.

Expeditionskåren Nolervik

20130429-092202.jpg

Ny strålvecka, nya möjligheter. I helgen har jag vandrat omkring på Umeås gator som en vanlig, ostrålad människa, jag har besökt Bildmuseum, köpt en fotobok.
Och så har jag gjort en längre resa längs Norrlandskusten. Expeditionskåren Nolervik har nyfiket spanat längs okända trakter. Där tog jag den här bilden, vid Frostkåge/Solvik norr om Skellefteå.
Har precis intagit min femte dos nu på morgonen, och i eftermiddag ska jag på intervju med kandidater!
Vi hörs!

Beatleskillen, du vet …

20130426-180518.jpg

Det var Martin och Pelle. De hette så, de två yngre männen som satt mitt på torget vid rådhuset i Umeå och musicerade.
Jag stannade till och frågade:
Vad heter instrumentet?
Han sa:
– Citar,
Jag sa:
– Aha, som han ehhh .., Bea..,
– Ja, sa han, som han Beatleskillen spelade.
– Ravi … nånting, sa jag.
– George Harrison, sa han. Ravi Shankar var hans läromästare. Han dog nyligen.
Så hade jag lärt mig något i dag också.
Jag lyssnade en stund, och så grävde jag i mina fickor och fick fram 37 kronor som jag la i den utslängda skinnjackan framför dem på gatan. Där låg sedan förut två små enkronor.

Fyrvaktarns dotter

20130425-214920.jpg

Där vägen tog slut, eller om det var där samma väg hade sin början, där sökte jag.

Men var fanns hon, fyrvaktarns dotter?
Hon som kom över mon, hon som i mig slog an en ton?
Hon var inte hemma.
Och det var inte du heller.
När jag hade åkt så långt, ända ut i havsbandet för att hälsa på var ingen där.
Så jag vände tillbaka, längs den blå vägen, med den nedåtgående solen i ögonen och tänkte, vad tråkigt att ingen var hemma.
Men fyren var vacker. Trevlig fyr. En glad fyr om våren!

Och vackert var det därute. Vackert som på få andra platser. Det hade jag med mig på min väg därifrån.

20130425-220910.jpg

20130425-221000.jpg

Cancerjävel!

20130425-161137.jpg

Umeå 25/4 -13

Hej!
Sänder en hälsning för att berätta att jag mår bra. Tredje dosen i dag mot mitt maligna melanom och jag hoppas att du får vad du tål, cancerjävel!
Själv blir jag trött och seg efter behandlingarna men illamåendet inte lika intensivt som tidigare.
Jag vill också berätta att sjukhuset och allt med vården och behandlingen fungerar fantastiskt bra. Underbar personal och trivsamma miljöer!
Patienthotellet däremot, upplever jag som lite sunkigare. Trista, ångestfyllda korridorer och rum, dåligt fungerande tv-kanaler. Men varför klaga, det finns dom som har det sämre! Jag tar det med jämnmod.
Hoppas allt är bra med dig, och hälsa de andra!
Din tillgivne
Stefan

Skivhandlaren mot strömmen

Umeå växer så det knakar. Stora byggkranar reser sig över de centrala delarna av staden, och många ser fram emot nästa år, 2014, då Umeå är Europas kulturhuvudstad.
Byggande av nya affärscentrum i flera våningar, kulturhus i inglasade paviljonger och rivande och rensande av gamla luggslitna centrumhus är vad som pågår.
Umeå ska bli en storstad i norr.
Bra, tycker många. Men inte alla.
Jag slinker in på den lilla, lilla butiken Burmans musik på Kungsgatan mitt i stan. Regnet öser ner och det är bara skönt att komma in ett slag.
Där inne står en man på knä på golvet och sorterar gamla vinylskivor. Det är Stefan Nilsson, innehavaren.
Han säger:
– Välkommen till landets äldsta skivbutik, just nu är det lite stökigt här. Jag håller på och städar upp efter helgen, då var det tolv band här inne och spelade.
Jag gapar.
Ytan är ungefär lika stor som mitt vardagsrum och fylld med LP-vinylskivor från golv till tak. Hur fick de plats?
Jo, in med hyllorna mot väggen, och så ett band i taget och ingen försäljning under hela helgen. Folk kom och gick som de ville.
– Jag ser det som ett långsiktigt projekt att skapa intresse för min skivbutik, säger han.
Just den gångna helgen var det också ”Record store day” över hela världen. Därav det lite annorlunda evenemanget på Burmans.
Men går det att överleva på en skivbutik i dag? frågar jag så där lite tråkigt.
Stefan Nilsson ler lakoniskt när han svarar, nej, naturligtvis inte. Han håller på i en bransch som inte finns längre.
– Det här är en helt unik butik. Om du vill gå till en skivbutik där du kan ha ett personligt möte med innehavaren och få hjälp att hitta rätt bland alla genrerna, ja då finns det högst fem i landet, säger han.
Samtidigt mullrar borr- och byggmaskiner från gatan mittemot. Kungspassagens affärscentrum ska bli fyra våningar högre med småbutiker i varje skrymsle.
Stefan suckar:
– Umeå håller på att bli en rymdstad. Den moderna staden är det enda de styrande har på hjärnan. Allt ska bli likformigt och se ut som alla andra städer. All charm plockas bort. Jag är snart den ende som kämpar emot här i centrum. Jag borde inte göra det, men jag älskar ju det här.
Han är den tredje innehavaren sedan starten 1949. Han sprang på Burmans som liten, och han frågade efter sommarjobb och till slut hade han fått in en fot. Så jobbade han tillsammans med sin företrädare i tolv år innan han själv tog över i slutet på 1980-talet.
Då var det högkonjunktur i skivbranschen.
– Det var som i filmen ”Cocktail”, jag kan beskriva det så, vi stod här och jonglerade med skivor från golv till tak ungefär som de blandade drinkar i filmen. Butiken var fylld av kunder. Det var en fantastisk tid.
Nu är det nästan kusligt ödsligt. Det kan komma någon vinylnörd om dagen för att köpa en skiva, eller någon som fortfarande vill ha sin musik på en cd.
– Samtidigt är känslan att kommunens styrande vill ha bort en, att de inte vill visa upp sånt här i den moderna kulturhuvudstaden, men det här är väl om något kultur?
Jag nickar i medhåll. Finns det verkligen inte plats för det personliga, det engagerande, det som ger staden en prägel? Också?
Visst är det både utvecklande och framåtsträvande med en stad som bygger och bygger för att bli större, men någonstans känns det som att man bygger ifrån människorna.
Hur ser då Stefan Nilsson på framtiden?
– Det är ju inget snack om att det nu är år från år. Alla som går förbi här utan att gå in och handla något tycker säkert det är trevligt att Burmans finns kvar, men en dag är alla vi som driver skivbutiker helt utplånade och då är det för sent. Folk tror att allt som funnits ska finnas för alltid, men så är det inte.
Så under tiden som Stefan Nilsson och hans lilla butik går mot en säker undergång drömmer Umeå om att växa och växa. Frågan är till vilket pris?
– Jag ser alla möjligheter att kunna göra något med den här butiken under kulturhuvudstadsåret, men när jag inte får någon respons, eller när ingen av de ansvariga på kommunen anstränger sig för att ta en kontakt med mig så blir jag frustrerad.
Innan jag går visar Stefan upp en vägg i butiken där han gjort en unik utställning med skivomslag.
– Det är en helt unik utställning där jag hyllar Umeåmusiker och främst det som kallas för skejtpunk. Där har musikern Markus Axelsson varit en av de mest kända, och han var här och spelade i lördags, säger Stefan.
Engagemang, lidelse och ett genuint musikintresse präglar denne medelålders man med en grön t-shirt på vilken det står ”Teenage fanclub”.
Bli inte förvånad om du under Kulturhuvudstadsåret nästa år ser folk vallfärda till den lilla pittoreska butiken på Kungsgatan i Umeå.
Det kan bli en pånyttfödelse för Burmans musik.

20130424-171802.jpg

20130424-171845.jpg

20130424-171922.jpg

20130424-172000.jpg

20130424-172030.jpg

20130424-172127.jpg

20130424-172148.jpg

20130424-172212.jpg

Man får strålsätta sig …

20130424-130550.jpg

Illamåendet släpper inte riktigt greppet. Gick till onkologsjuksköterskan och bad om hjälp.
Där blev jag kvar i en halvtimme eftersom hon också hade stort behov av att prata av sig! Ett mänskligt möte som handlade bland annat om hur hon sörjde sin arbetskamrat och onkologläkare, samma som behandlat mig för övrigt, som så hastigt hade avlidit strax före sin pensionering,
Nåväl, jag fick tabletter mot illamående, och nu en timme efter stråldos nr två känner jag fortfarande inget speciellt! Håller tummarna!
Nu, ut i kulturhuvudstaden, som, kors i taket, flödar i sol!
Ps. Träffade också på folk hemifrån och fick prata ut lite. Skönt.ds