Dricka öl för att kunna älska sig själv

Jag stod på Gågatan i Östersund och tog en bild. Plötsligt dök en man upp framför mig, han stannade till för att inte komma med på bild.

Han liksom skrattade till och hoppade ett steg tillbaka.

Han var barfota. Jag hade sett honom många gånger förut, men aldrig pratat med honom.

Nu kom vi i samspråk. Han såg snäll ut.

Det var Robban, missbrukare, på väg till systembolaget för att köpa öl.

Vi stod en god stund där på gatan och diskuterade om än det ena än det andra. Först tänkte jag inte så mycket på det, men efterhand som vi stod där och folk passerade oss, märkte jag deras blickar.

Det var något med dem. Något som lyste förakt och nedlåtenhet.

Robban tog plötsligt ett litet steg åt sidan och sa ett ljudligt ”Hej!” till en äldre kvinna som gick förbi. Hon noterade det inte utan riktade blicken rakt fram och gick vidare.

Han var som luft. Och jag också.

– Det var en gammal granne, sa Robban lite uppgivet.

– Många blänger, men ingen pratar med mig, sa han.

 

Efter vårt samtal hade en bekant kommit fram till mig och sagt: ”Tung intervju du gjorde på Gågatan nyss, hahaha …”

Vad han inte visste, och vad alla andra som gick förbi oss med sina nedslagna blickar inte heller förstod, var att mannen, myten, missbrukaren hade sagt saker som på flera sätt i utbyte högt överskred vad de ens i sina bästa stunder skulle kunna åstadkomma.

Robban hade sammanfattat sitt livs historia på en kvart.

Om sin uppväxt i Stockholm, om hur han kommit till en by på den jämtländska landsbygden, om de första åren i Östersund. Om utanförskap, om rökning och drogande från sju års ålder. Om kriminaliteten som drev missbruket framåt. Och vice versa.

Men allt det destruktiva, ett långt liv i misär, hur har du överlevt? frågade jag så där lite ängsligt och typiskt jag.

Robban hostade, kolen firade sitt tribut i hans luggslitna kropp, och sa sedan:

– Därför att jag vill leva. Jag älskar livet. Men det måste vara ett liv med alkohol, annars går det inte.

 

Och så hade han berättat om hur han i olika omgångar varit inne för vård, om alla lyckopillren och medicinerna. Men hur de bara gjort honom sämre.

– Jag kastade alla mediciner och började dricka öl igen för att kunna älska mig själv. Utan alkohol tycker jag inte om den jag är.

Motsägelsefullt. Här hade jag träffat en man som på fullt allvar ansåg att det var alkoholen som höll honom vid liv. Den hade fått honom att leva. För bara med alkohol i kroppen var han avslappnad och lugn.

Men hur gick det att leva ett helt liv med sprit i kroppen?

Robban drog upp sin t-shirt och visade ett långt ärr som startade i nedre delen av magen och gick upp mot bröstkorgen.

– Jag har blivit opererad flera gånger, för tarmvred. Det är priset.

Du ser faktiskt ganska fräsch ut trots allt, sa jag.

– Javisst, och jag har fortfarande utseendet med mig. Jag har lätt för brudar. Jag har ju alltid sett bra ut, hade han sagt.

– Men du, sa han sedan, nu måste jag gå. Det var ett väldigt trevligt och givande samtal, stanna gärna fler gånger och prata med mig.

Detsamma, hade jag svarat, och vart ska du gå nu då?

– Nu ska jag gå och köpa mig en öl, för att kunna älska mig själv, sa han. Och så försvann han barfota bort över Gågatans kullersten.

 

Den förrädiska stillheten

Jag vet, det är en underbar sommarkväll.
Men trots det åker jag genom Krokom med en oro i kroppen.
Det är stilla, soligt och folk som slappar i sina trädgårdar.
Men det är just det. Vackert väder, sen eftermiddag, den lediga lyckan, det perfekta och att jag befinner mig i Krokom. Den kombinationen framkallar den krypande oron.
Det är något olycksbådande över den.
Och det har med min barndom att göra.
Jag var tio, det var en söndagseftermiddag, det var underbart vackert försommarväder, samhället låg suktande stilla under eftermiddagssolen. Det var harmoni i idyllen.
Då bröts stillheten av tjutande sirener. En ambulansutryckning, då på den tiden ryckte den ut från stan och det var första gången jag såg en ambulans.
Den hade fått larm från Krokom om en olycka vid järnvägsspåret nedanför skolan i Nyheden. Två unga pojkar hade klättrat upp på taket på en av vagnarna varpå den ene fått 16 000 volt genom sin kropp och troligen avlidit ögonblickligen. Den andre hade bränt håret, men i övrigt klarat sig helskinnad.
Jag kände dem båda. Hissmoforspojkar som gick i samma skola som jag.
Det var fruktansvärt tragiskt.
Den soliga lediga idyllen hade plötsligt förbytts till sorg och kaos.
Sedan dess är det alltid den där krypande känslan för mig, just i den där kombinationen, sol, sommar, ledighet, lycka, Krokom, en eftermiddag …
Olycksbådande och förrädiskt. Kommer aldrig ifrån det.
Även om det i grunden inte är rationellt att tänka så.

Lennart får inte döma fotboll längre

 

Lennart Jonsson hörde av sig, en gammal fotbollskompis.

Han sa:

– Har du tid att komma hit, det är en sak jag skulle vilja berätta.

– Okej, sa jag, jag kommer.

 

På väg dit i bilen. Funderade över Lennart. Senast vi träffades var för några år sedan då jag gjorde ett reportage om honom när han berättade hur hans engagemang inom fotbollen hade hjälpt honom tillbaka efter den stroke han hade haft.

Det som då främst betydde något var hans uppdrag som domare.

Det var för fyra år sedan.

Nu tog han emot i trapphuset i hemma på Litsvägen i Östersund och han visade mig in och bjöd på kaffe och wienerbröd, och han sa:

– Jo, du vet, efter det att du gjorde det där reportaget i tidningen har jag inte fått döma en enda match. Jag lever för fotbollen, och det har jag gjort i hela mitt liv, men efter reportaget tog det slut.

Inte en enda match?

– Jo, en match. Det var i Storsjöcupen då jag dömde en match mellan två norska lag och det var många avblåsningar och jag lade till tid för det eftersom det är så man normalt gör, men då hade jag inte koll på att det var andra regler i Storsjöcupen. Jag gjorde fel helt enkelt. Matchen blev sju minuter för lång. Det blev min sista match.

Vem bestämmer det?

– Det är domarkommittén på fotbollsförbundet som bestämmer. De tyckte väl att det var på grund av min sjukdom som jag missade tiden, men det var det ju inte. Jag har påtalat det, men ingen lyssnar. Jag får inte ens några svar längre när jag hör av mig.

Det är alltså på grund av att du haft en stroke som du inte får döma längre?

– Jag tolkar det så, men jag har inte fått något riktigt svar från förbundet när jag frågat. Jag har också skrivit ett brev till de ansvariga men inte fått något svar. Det är som om jag inte finns.

Hur känns det då?

– Jag lever för fotbollen, och det är klart att folk jag träffar frågar var jag har tagit vägen, och vad svarar man då? Jag har ju inte direkt gjort något fel och det är klart att jag går och grunnar på det här. Att döma var ett sätt för mig att komma ut och träffa folk och få hålla kontakt med det jag tycker mest om, fotboll.

Lennart visade mig sina fantastiska idrottshistoriska samlingar, alla klubbnålar, alla prylar, källarförrådet som var fyllt med olika idrottsminnen.

Och så tackade jag och åkte. Ringde ansvariga på förbundet. Fick lite otydliga svar, ”men han har ju haft en stroke, vimsiga beslut, höll inte reda på tiden, fick klagomål”.

Slutligen, nej, du får ringa Staffan Larsson. Det var hans beslut.

Domarbasen Staffan Larsson svarade i telefonen.

Han sa:

– Ja, det var jag som plockade bort Lennart som domare, men domarkommittén var enig.

Varför?

– Det var en match i Storsjöcupen som han dömde och som blev sju minuter för lång. Det går inte att ha det så.  Han höll inte reda på vare sig tiden eller resultatet. Den hjärnblödning han har haft har satt sina spår.

Fotboll är en lek, finns det inga förmildrande omständigheter?

– Det är ingen skyddad verkstad det här. Vi ställer krav på både löptester och regeltester. Lennart har inte klarat löptestet och då kan han inte heller döma.

Som Lennart har berättat det har ingen varit i kontakt med honom och berättat vad det är han ska klara av, eller varför han inte får döma. Plötsligt var han bara ute i kylan. Hur ser du på det?

– Jag vet att han varit uppe på förbundet och ställt en del frågor, men han vill ju inte lyssna. Men jag ska ta och ringa och prata med honom.

För Lennart var fotbollen allt, och dömandet var en väg tillbaka till ett bra liv igen efter den allvarliga sjukdomen, men det fanns ingen plats för honom.

Sju minuters stopptid och ett reportage i lokaltidningen förändrade allt.

Lennart Jonssons sista match som fotbollsdomare. Juni 2009. Efter att reportaget om hans sjukdom publicerades i ÖP:s Lördagsbilaga har han inte fått döma fler matcher.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En hyllning till mor

Du var ung, du var fin och du var trygg. Du var min bästa kompis. 

Hahaha, mitt första minne av dig, kommer du i håg? Jag kanske var tre, du sköljde mitt hår i kallt, kallt vatten, för vi hade inte varmt. Du tvättade mig i ett gult fat av emalj. Det var på vårkanten bakom vårt hus i Krokom. Sista kåken på vänster sida efter Offerdalsvägen. Det var ju så du sa, alltid när folk frågade efter var vi bodde.

”Sista kåken på vänster sida på Offerdalsvägen”. När någon hade ringt, och du svarade: ”ettnolltvåfemnoll”.

Det kanske var någon gammal barndsomsvän från den tid du jobbade på telefonväxeln i Trångsviken. För du kom ju därifrån, den lilla byn Åse, strax innan Trångsviken från Krokom sett. Där växte du upp i ett Per-Albintorp.

Det kanske var Märta, som du höll kontakten med sedan hon flyttat till Stockholm. ”Märta från Stockholm”, som du sa.

Och så hade du träffat den där glade dragspelaren från Hotagen, han som var tio år äldre än du, och som tog dig med storm. Knut Eriksson, eller n’Knut Nola vika, som han kallades. Han var en humorist och glädjespridare, men också linjemontör. Byggde högspänningsledningar och spelade dragspel.

Och så kom sönerna. Thomas, Stefan och Mikael.

Och jag var tre år när du tvättade mig i emaljfatet och jag blev medveten för första gången. Du cyklade till Krokom och handlade varje dag, och jag satt på pakethållaren. När jag blev fem hände det att vi åkte spark, eller gick. En gång när vi var på Krokom och du bar kassar med mat såg jag en snickare på ett tak och blev som förhäxad. Det var så vackert det han gjorde, lade läkt och spikade plåt, och jag bara stod och vägrade gå med dig. Men du tvingade mig, jag var ju bara fem och kunde inte stanna själv. Och hela vägen hem tjatade jag om att få gå tillbaka. När vi kom hem gav du efter, och jag gick själv, fem år gammal en kilometer tillbaka ner till det stora väldiga samhället och tittade på plåtläggarna.

Det var första egna trippen bort för mig. Men det gick alltid att komma hem. Du satt där och tog en kaffe och en cigarett och väntade på oss. Så en grå kall trist novemberdag 2009 gick du bort, men du öppnade samtidigt på en dörr till mitt inre och klev in, och där finns du kvar så länge jag lever.

Och du, minns du den där gången när jag var sex och du räddade mitt liv? Jag stod på soffan i kammaren och du klädde på mig min blazer och de pepitarutiga byxorna för jag skulle på söndagsskoleavslutning och så satte jag det där evighetsmintet, karamellen, i halsen och inte kunde andas! Panik!!!

Till slut vände du upp och ned på mig så den gled ur och jag kunde andas igen. Och så fortsatte livet som vanligt.

Det här är en hyllning till dig.

Tankar på Rakelhägna

20130522-231353.jpg

En sen kvällspromenad runt och genom byn. Solen på väg ned bortom Bredbyn och jag sneddar över Rakelhägna.
Rakel hade det inte lätt. Hennes man var indelt soldat och kommenderades till Stockholm på vakttjänstgöring under rysskriget 1789.
Där blev han som så många andra drabbad av allvarliga magsjukdomar, som också tog hans liv. Det var fler soldater som dog av sjukdomar än på slagfälten.
Hustrun Rakel blev ensam med fyra barn och hade svårt med försörjningen.
Hon hade ett litet torpställe här där jag nu sneddar över lägdan.
Sånt tänker jag på då och då, och så försvinner jag bort i tid och rum…

På väg mot balen!

Så har man då varit balfotograf igen. Så roligt att få uppleva detta, att få känna den ungdomliga atmosfären, de hoppfulla förväntningarna, optimismen och glädjen. De vackra kläderna, frisyrerna, festen.

Det är en ynnest att vara tacksam över.

Den här gången är det Viktor, yngste sonen, som tar studenten och går på bal med klasskompisen Michaela. Så här trevliga såg de ut när jag fotade dem på Arnljotlägden tidigare i dag. När grönskan och den ljumma försommarvärmen var som mest givmild.

Sedan den sedvanliga transporten till balen med kompisarna i någon utstickande kärra, förstås.

Lycka till!

Rondellodjuren på plats

 

Tisdag morgon. Det är en ganska vanlig gråmulen försommarmorgon i Östersund. Folk pendlar som vanligt i strid ström in till staden för att arbeta. Stressade bilister styr sina kärror längs rådhusgatan.

Men den här morgonen är inte allt som det brukar vara.

Vid Hofvallsrondellen är det stopp. Trafiken leds om och tvingas in på små gator i det inre av staden, för att sedan komma ut på Rådhusgatan längre fram.

Varför denna mönsterbrytande situation?

Jo, för om man smyger sig in på Jamtlis parkering vid gamla museet och går mot den nybyggda rondellen ska man finna svaret. Jag gör det.

Där finns några gulvästade parkarbetare, en grävmaskin och en stor lastbil fylld med matjord.

Men vad gör de?

De gör rondellen till konst, tycks det som. De bringar ordning i kaoset. De bygger raka stenlinjer som går ut från centrum och mot själva asfalten, och däremellan bildas trianglar som nu fylls med matjord. Där kommer det säkert att prunka av sommarblommor snart.

Men så själva pricken över i.

Mitt i rondellen, flera meter höga, reser sig två figurer mot skyn.

De är fortfarande i sina täckelser och jag kan bara ana innehållet. Det ser ut som uthuggna träfigurer hämtade från Överhogdalstapeten. Men jag blir osäker, för ur en av figurernas täckelse sticker enbrinnande fackla fram, eller om det är en drakes eld? Storsjöodjuret?

Spänningen stiger. Västmännen ler finurliga leenden och jag får ge mig till tåls. Täckelset lär inte falla förrän alla bitar är på plats.

En bild av vår strävan att göra fint.

Vi nöjer oss icke med bara funktion, snyggt ska det vara också.

 

 

Andra andningen

20130520-221903.jpg

Majkväll hemma i byn. Efter regnet. Fortfarande 15 varma grader och mycket syre i luften. Jag löper runt byn. Benen bär mig runt. Inga stopp, inga tveksamheter, andas med lätthet, blicken höjd och framåt.
Det är så skönt.
Möte med Ann-Charlotte, en av grannarna, efter byvägen. Ett rop:
– Vad kul att du är ute och springer så snart efter strålningen, säger hon.
– Ja, svarar jag, det går oväntat lätt.
Snart hemma nu. Sex kilometer utan avbrott, under 30 minuter. Andningen går bra. steglängden ökas.
Gunnars får ligger under storsälgen och vilar. Storspoven skriker. Första göken för i år, för i vår, långt där borta.
I väster, va? Västergök är bästergök.
Framme.
Jag är så stolt. Orkade.
Andas. Lever.