Bobo är ingen filmstjärna

20130630-212215.jpg

Jag är glad att jag var en av de 6 000 personerna på Jämtkraft arena den historiska fotbollslördagen 29 juni 2013.

Vi fick uppleva den kanske bästa fotboll som spelats av ett jämtländskt lag i Östersund. 1-1 mot Hammarby är bra, men det kunde ha blivit ännu bättre. I andra halvlek rullade ÖFK ut den anrika söderklubben.

Men det var inte det som var mest märkligt.

Det märkligaste, och som i efterhand inte blivit diskuterat som det borde, var en situation i slutet av matchen när ÖFK:s store kämpe Bobo Sollander täckte boll innanför straffområdet, och fälldes.

Straff!!

Vi var många som tyckte det eftersom vi känner Bobo ganska väl. Han skulle aldrig kasta sig och filma åt sig en straff, eller ens för att få en frispark. Fällningen talade till alla våra sinnen, den syntes, den hördes och den luktade straff, lång väg.

Och så såg vi domaren blåsa och springa mot straffområdet.

Men samtidigt drog han upp det gula kortet och gav Bobo Sollander en varning för att han skulle ha filmat.

Domare Robert Daradic gjorde nu debut i Superettan och gjorde mycket bra ifrån sig. Men nu ställdes han inför ett dilemma, skulle han blåsa straff för en fällning innanför straffområdet i 87:e minuten och därmed se till att Hammarby eventuellt skulle åka på en förlust?

Eller fria och få 5 000 i publiken att resa ragg?

Då gjorde han den blixtsnabba värderingen, ”om jag tar fram det gula kortet så visar jag att jag har sett något annat i situationen och därmed klara mig ganska bra ur det här.”

Spekulationer från min sida, men så hade jag själv troligen gjort.

Men beslutet var lite så där. Det var liksom fel spelare att få ett gult kort. Alla som känner Bobo Sollander bara en aning, vet ju att han aldrig skulle filma.  Han blev fälld innanför straffområdet, och han borde ha fått straff, men fick ett gult kort.

Det var orättvist.

Men hade rättskipare Daradic känt Bobo, ja då hade han blåst straff, utan att tveka.

20130630-212237.jpg

Cykelregn över Offerdal!

Plötsligt hade det hänt.

Det som ingen hade trott vara möjligt, men som så många hade gått omkring och hoppats på.

Den stora vinsten.

Och det var inte bara en, utan flera, ja nästan hela befolkningen i den lilla socknen hade blivit vinnare.

Postkodlotteriet hade svingat sin Fru Fortuna och lotten hade fallit på … Offerdal!

Ja, så gick alla omkring och log. Och tyckte allt var så lyckat. Offerdalingen var allt en glad krumelur som hade tumme med lyckan.

Så kom beskedet: Offerdal, med en befolkning på cirka 2 000 personer hade vunnit … cyklar.

Cyklar!

Kan du tänka dig, detta Offerdal som knappt har farbara vägar, skulle nu bli ett cyklande folk. Med vita cyklar skulle de nu slira i leran mellan Landön och Rönnöfors, mellan Berg och Kälom, mellan …

Ja, du vet. Det är inte direkt några cykeltrakter.

Men okej, cyklar hade man vunnit. Och en vinst är en vinst.

Så började cykelutdelningen. Totalt 850 (!) skulle nu levereras till postkodlottinnehavare runt om i socknen. 850 cyklar är ungefär 50 procent av befolkningen. Men nu var det inte så godartat att hälften av invånarna fick varsin cykel, nej, hade man en lott blev det en cykel, hade man sju lotter blev det sju.

– Och tänk, Nisse som är pensionär och har rollator för att knäna är slut, han vann elva cyklar!!! sa en bekant som jag träffade på macken.

Och på ett annat ställe hade de fem cyklar, och på ett annat sju, och Eva hade fyra, och Pelle två, och …

Plötsligt började det annonseras ut cyklar. Cyklar, som enligt Peter på Postkodlotteriet var värda runt 4 500 kronor, kunde man nu få för några hundringar vid snabb affär.

Men jag tänker, väntar man ett tag till så får man särkert en sådan cykel gratis. De skänks bort.

Just nu är det dock en översvämning av vita cyklar i Offerdal. Var och varannan har minst en stående på sin gård.

Den lycklige cyklige offerdalingen vet bara inte var hen ska göra av sin vinst.

Trist, Expressen!

Blir så jäkla less på rikstidningen Expressens rubriksättning och inställning.
Även om den är rätt typisk för den Stockholmsnorm som råder.
I stället för att lyfta Östersund som spelade jättebra och rullade ut Hammarby väljer de den andra vägen.
”Poängtapp för fiaskolaget – mot nykomlingen”.
Så trist, men ändå väntat.

Röka sik med Nolervik

Är du röksugen?
1) Skaffa en rök.

20130629-123714.jpg

2) Fiska fisk. I det här fallet abborre, inte sik. Men båda är förträffliga rökfiskar. Rensa och salta, låt stå ett dygn.

20130629-123850.jpg

3) Klipp en en. Men använd handskar, enen är vass.

20130629-124107.jpg

4) Skär enen i småbitar och lägg ett lager i röklådan.

20130629-124310.jpg

5) Ved eller grillkol går bra att elda med, men alved är bäst. Använder du grillkol behöver du inte fylla på under rökningen. Om eldlådan är fylld räcker kolen fem timmar.

20130629-124549.jpg

6) Tänd kolen, men vänta med att lägga in spånlåda och fisk tills det glöder. Flammande eld är direkt skadligt för fisken.

20130629-124810.jpg

7) Bästa röktempen är omkring 50-60 grader.

20130629-124909.jpg

8) Efter en till två timmar, beroende på firrens storlek, är fisken klar. Den ska då ha en gyllengul färg. Kolla också om ryggfenan släpper, då är den klar.

20130629-125205.jpg

9) Låt den kallna, därefter avnjutes denna delikatess bäst på en hårdbrömacka med smör. Kall öl till.
Gött!!!

20130629-125422.jpg

Monstret bakom ratten

20130628-134807.jpg

Min arbetskamrat säger när vi åker bil:
– Du borde skriva ett blogginlägg om vilket monster du blir bakom ratten.
– Vad är det du säger, ett monster? Jag som kör så bra!
– Det är inte det, det är mer hur du tycker andra kör. Alla andra är tydligen idioter i trafiken, enligt dig …
Och så ler han.
– Jamen dom är ju det, titta bara, varför i hela friden blinkar han inte!!!

Min arbetskamrat har rätt.
I verkliga livet är jag en relativt lugn och timid dr Jekyll, bakom ratten förvandlas jag till en mr Hyde. Hornen växer och jag tuggar fradga. Ingen annan kan köra, bara jag. Trafiken är en tävling, ett rally där det gäller att komma först. Med bultande hjärta och svettiga tinningar sluggar jag mig fram. Och jag blir förbannad och svär och är otrevlig.
Ja, jag blir ett monster.
Och jag överdriver inte.

Ett pappersbrev

Det händer inte särskilt ofta, men det damp ned ett brev i mitt fack på redaktionen.

Inget mejl. Ingen facebookkommentar. Inget twittermeddelande.

Ett gammaldags analogt brunt kuvert med mitt namn i blockbokstäver: ”STEFAN NOLERVIK”.

Jag öppnade, och där stod: ”Östersund/Harrsjön 19/6 2013

Tack Stefan, för att du bryr dig.

Hoppas att du får ha en trevlig Midsommar.

Nu har jag tagit bort min hund, efter 13 år.”

Sorgligt. Så nu är han ensam igen, tänkte jag.

Vem? kanske du undrar. En helt vanlig man, några år äldre än jag, som haft lite otur i livet. Med passion för fotboll.

Längst ned i kuvertet hittade jag något.

Det var en klubbnål, en riktig raritet från 1950-talet, Harrsjöns IF.

Nu sitter den på mitt jackslag. Bär den med stolthet.

 

När porren kom till byn

20130627-133421.jpg

Tänk, det fanns en tid när ÖP recenserade porrfilmer och höga politiker använde slagord som ”släpp porren fri!” i sina valkampanjer.
Och så började porrklubbar dyka upp lite varstans, även på landsbygden.
Här är den som Erik ”Porr-Erik” Andersson öppnade i Ånn i början på 1970-talet.
Det tog hus i helvete.
Prästen dundrade från predikstolen:
– Huset är en skamfläck för vårt samhälle. Striptease och liknande är emot kristen tro och väcker orena lustar! Den som sår i andens åker skall skörda evigt liv, men den som sår i köttets åker skall skörda evigt fördärv!

I dag har jag och Per Lindh varit på en annorlunda gubbtäcksfärd och rotat i lite mer skamliga arkiv i Jämtlands historia. Inslaget kommer snart på op.se

Den hemlighetsfulla fiolspelaren

Den här kulturarbetaren har hittat sitt eget kulturhus.
Nästan varje dag står hon där på gågatan i Östersund, den hemlighetsfulla fiolspelaren, och förgyller det offentliga rummet. Med sina jämtpolskor och valser får hon det vardagliga stadsbruset att anta en annan, varmare, livfullare och vänligare klang.
Jag älskar det!

20130626-175710.jpg

Om du skulle möta en björn

När jag sticker ut på mina långa vandringar och motionsrundor i närheten av byn är det alltid med en lite gnagande oro att jag ska få sällskap av björn.

Men nu är jag nästan botad mot björnfrossa tack vare Margaretha Näsström i Ringvattnet.

Hon är nämligen inte ett dugg rädd för björn.

Hon har ett avslappnat förhållningssätt till alla vilda djur. Hon har mött både varg och björn i omgivningarna hemma i byn och hon har aldrig blivit utsatt för någon fara.

– Om man bara tar det lugnt och passar sig för att hamna mellan hona och ungar är det inte farligt. Bjenn et int folk, säger hon.

Förr drev hon getgård och hade getterna i buan och när de inte kom hem på kvällen berodde det att björn var i närheten. Då fick Margaretha gå till skogs och möta getterna, som stod samlade och var livrädd.

– Först när de såg mig började de springa emot mig, säger Margaretha.

Men björnen tog ändå en get var tredje natt för henne.

– Till slut tvingades jag lägga ned min verksamhet, det gick ju inte hålla på så.

En morgon när hon skulle gå till ladugården fick hon också sällskap av en varg.

– Han stod vid lagårdsdöra och väntade på mig. Han var väldigt närgången och blev ju skjuten sedan. Det var då Ringvattnet blev känt i hela landet som vargbyn.

– Men har var ju ganska lugn, och eftersom jag hade kastrere vår hund så blev det inget bråk emellan dom heller, berättar hon.

Hur ska man då gör om man möter en björn i skogen?

– Absolut inte skrika eller hojta. Stanna, ta det lugnt och backa undan, så har jag alltid gjort och det fungerar bra, säger hon.

Mmmm… malignt melanom …

Malignt melanom  låter vackert. Det ligger så fint i munnen och känns som poesi och det skulle nästan kunna vara en blomma. Smaka på namnet: m-a-l-i-g-n-t m-e-l-a-n-o-m…

Som ljuvaste musik.

Men malignt melanom är inget man ens önskar sin värsta fiende. Malignt melanom är farligt och livsförändrande.

(Texten, som jag skrev 2004, har jag haft liggande på min hemmadator i nio år.)

1.

Den gröna undersökningsbänken är iskall. Jag sitter på sjukhusets kirurgmottagning i lysrörets blåvita sken med byxorna nerdragna och väntar på att läkaren ska komma. Ensam med mina tankar, spänd inför vad han kommer att säga tittar jag mig oroligt omkring. På väggen framför mig hänger en plansch som visar prostatacancers utveckling och olika faser. En bild visar hur en körtel därinne i kroppen angripits av något svart – en tumör. Det är ingen uppbygglig väntrumsläsning. Jag fryser. Jag hade velat se något annat, något med värme, något som får mig att känna att jag lever, inte att jag är en presumtiv död.

Allt i rummet är inplastat och sterilt. Allt utom veckotidningarna från 1999. De är slitna och tummade av ångest. Hur många oroliga fingrar har bläddrat igenom dessa i väntan på besked? 

I besked på vad? Cancer? ”Du har en sjukdom som kan ta ditt liv.”

I den här miljön känns tidningarna ändå mänskliga och inger hopp. Det finns en värld utanför. Tack och lov.

 

2.

Men det var ju inte så den här sommaren skulle bli. Jag ska inte sitta här nu, vi ska ju åka till Skåne på den där semesterveckan och vi ska meta abborre och göra allt det där vi längtat så efter. Jag ska inte sitta här på en kall bänk och vänta på en läkare.  Har inte tid. Vill inte. Kan inte. Jag är en pappa som ska vara hemma med mina barn. Därute väntar livet. Hallå! Gör allt som vanligt igen! Jag lovar att sluta klaga över tidiga morgnar, slentrianmässig leverens av barn till dagis, konflikter på jobbet och trista tevekvällar i november. Det är ju det som faktiskt ÄR livet. Livets krydda.

Det är lätt att känna sig som ett offer, varför just jag? Men hade det varit bättre om någon annan drabbats? Jag inser det fullständigt idiotiska i frågeställningen och tänker: Varför inte jag?

Någon ångerknapp infinner sig inte. Det går inte att trycka control zäta och ändra på tingens ordning.

Jag sitter där jag sitter när det knackar på dörren.

Är det jag som är hemma här? Är det jag som ska säga varsågod och kliv på?

Jag säger kom in. Men bara litet tyst. Som en mus. Jag är rädd.

 

3.

Det är läkaren. En man i min egen ålder, litet gråsprängd med dov och mörk stämma, som kommer djupt ur den seniga resonanslådan till kropp. Han ser ut som jag tänker mig en maratonlöpare. Mil efter mil på asfalt och grus. Grönsallad och paprika till frukost. Broccoli till lunch. Sportbröd till kvällen. Motverkar cancer. Kanske vet han något som vi inte vet, något som gör honom immun?

Han rynkar ögonbrynen, lägger pannan i veck och känner på operationsärret i ljumsken. Sedan möter han min blick. Fortfarande med pannan i veck.

Han säger:

”Provsvaret har kommit”.

”Jaha?”

”Du har malignt melanom”.

Där hade han kunnat sätta stopp. Men så kom det ändå, det där lilla avgörande ordet, som en negativ knorr på slutet:

”Tyvärr.”

Där rök livet.

Vad som helst, men inte det. Han hade kunnat säga att situationen är allvarlig, att sjukdomen kan vara dödlig men att den är botbar och att chansen till överlevnad är relativt stor, bara inte det där lilla ordet. Tyvärr. Det ger mig en känsla av att vara ett offer, att nu går allt utför, tyvärr.

 4.

Blickarna möts. Som om vi väntar ut varandra för att se vem som först ska reagera. Han flackar litet, förväntar sig att jag ska svara, ge ifrån mig en reaktion. Jag försöker vänta ut honom, kanske ska han säga något i stil med ”Nej, det var fel. Det är inte malignt melanom utan något mycket lindrigare.” Men det kommer aldrig.

Jag kan inte slingra mig längre utan säger:

”Det känns ändå skönt med ett besked. Nu vet jag vad som härjar i min kropp och vad jag har att vänta mig.”

Han är tyst.

Och jag ljuger. Jag visste ju redan. Hela mitt liv har jag gått omkring med tankar på att drabbas av ”det”, det värsta som kan hända. Det här är bara det definitiva beviset. Min kropp har en tumör. Jag är fylld av cancer. Något som kan ta mitt liv. Jag har många frågor men ställer inte en enda. Vill inte veta. Rädd för svaren. Försöker verka cool, men det är det minsta jag är just nu.

 

 5.

Nu ligger jag naken på britsen. Läkaren klämmer i armhålorna, i ljumskarna och på halsen. Han letar tumörer, känner efter där stationerna med lymfkörtlar sitter. Han klämmer på buken och letar med granskande blick efter fläckar på min hud.

”Det är viktigt att hitta primärtumören. Det underlättar den fortsatta behandlingen”, säger han.

Jag vänder mig på magen. På sidan. Och han lyfter ett knä i taget upp mot min haka.

Han hittar inget och verkar ge upp. Det blir tyst en stund. Uppgivet. Som om han helst skulle vilja lämna rummet och gå till sin broccoli.

Jag funderar: Ska jag, eller ska jag inte? Men så bestämmer jag mig och säger: Jo, jag har haft ett mörkt sår på min fot. Det var svart och blödde och ville aldrig läka. Men nu är det nästan borta. Kan det vara det?

Han tittar på mig med ny glöd i ögonen. Borta är broccoli och böngroddar – här ska tas prover!

6.

Han går. När han kommer igen tar han fram ett verktyg – det ser ut som en kärnhusbortplockare fast mycket mindre – som han borrar in i min fot där den mörka fläcken satt. ”Det här kommer att göra ont. På ett sådant här ställe är bedövandet förenat med mer smärta än själva ingreppet”, säger han.

Och det gör ont. Fruktansvärt ont. Jag skruvar mig på bänken med ansiktet förvridet i plågor. Men gråta? Inte en karl. Jag gråter inombords. Jag vill hem.

Med beskedet att det tar tio dagar innan provsvaret kommer och att jag kommer att bli kallad till ögonläkare (för att kontrollera om sjukdomen  fått fäste i mina ögon) och till skiktröntgen (för att kontrollera om sjukdomen spridit sig till hela kroppen) med åtföljande väntetid på provsvar tackar han för sig och går vidare. Dörren stängs bakom honom. Han går till nästa patient, jag drar på mig byxorna och plockar åt mig plånbok och mobiltelefon och går iväg med mina tankar.

 

7.

Jag går ut i regnet. Jag tänker att det skulle ha varit skönt att få prata med någon, men det var aldrig aktuellt. Jag sätter mig i bilen och kör hemåt. Det märklig inträffar att jag inte reagerar som jag trodde jag skulle göra. Jag känner ingen avgrund under mig. Jag ser inga gravstenar, ingen kista, och inga sörjande. Jag känner mig högst levande, allt är som vanligt. Kanske beror det på att jag ju egentligen visste och därför redan bearbetat allt.