Jag rullar giftkapslarna mellan mina fingrar

Ett dygn hittills med Temodal.

Jag rullar de två kapslarna mellan mina fingrar. Försöker känna efter hur det känns. Det är en ganska tuff medicin, sådant som kallas cellgift, men som egentligen inte direkt är ett gift. En läkare skulle väl aldrig ge en patient gift, tänker jag.

Men hur som helst. Nu har jag börjat behandlingen och jag ska ärligt erkänna, så här långt har jag inte känt något speciellt. I morse var jag tung i huvud och kropp, och jag har gått omkring och gäspat under dagen, men timmarna har gått, och jag har blivit piggare och piggare. Så pigg att jag gav mig ut på vandring i eftermiddag. 15 kilometer blev det efter en runda över Bränna, Åstorpen, Offerdalsberg och tillbaka.

Även det gick bra. Inga större biverkningar. Kanske var det för att jag drack ur vishetens och friskhetens kallkälla vid Flinkbergstorpet?

Jag vill ju gärna tro det.

Hoppas bara att den ändå gör sitt jobb. Att den kan få min egen kropp att angripa cancercellerna och göra slut på dem.

Det är som ett krig med två parallella spår i min kropp. Det friska, levande som gör att jag egentligen nästan inte är sjuk, och så det andra, det lömska som slingrat sig in via lymfsystemet för att ta över. Den allvarliga sjukdomen som potentiellt kan ta mitt liv.

Så har det sett ut de senaste tio åren. Bara för att jag … ja, när kan det ha varit? När var det vi åkte på solsemester till Mallorca och låg och pressade under solen hela dagarna utan att använda tillstymmelse till solskydd?

Det måste ha varit 1979. För att bli brun och snygg. Det där som man  hade med sig som ideal från barnaår hemifrån. Var det inte sol i snödriva eller på pimpelfisket så var det framför kvartslampan hemma.

Det går såklart inte att vara bitter. Bara förbannad över de ideal som drev fram dylika skadliga verkningar på människokroppen.

Snälla, sluta sola, ligg inte i solariet, undvik att vara i starka solen för länge, du är snygg som du är, vit och fin. För mig är det självklart med t-shirt och keps och solskyddsfaktor 50 när jag i dag är ute i solen.

Nu ska jag ta mina kapslar cellgift och gå till sängs. Hoppet är att hinna somna innan illamåendet kommer. Det brukar vara ett bra sätt att klara den värsta pärsen.

Sedan får vi se hur morgondagen blir. Förhoppningsvis lika fin som i dag. Godnatt på er!

Ett sista farväl i byn

Det här ska också berättas.

En höstdag 1987 hade en man kommit vandrande på vägen genom byn. Det var nästan full storm och löven virvlade runt honom när han gick in till ett av husen.

Han knackade på dörren, som öppnades. Och han klev in.

En halvtimme senare kom han ut, och så hade han gått vidare till nästa gård. Det skulle bli många timmar innan han gått till varje gård i byn. Stormen ven. Löven dansade kring benen på honom där han gick landsvägen fram. Händerna i den stora rockens fickor. Byxorna som var för stora hade flddrat kring hans ben. Kragen som varit uppdragen mot kinderna, hans hatt som var neddragen. Det hade mörknat men vi kunde ännu se hans bleka anletsdrag där han vandrat från gård till gård. Han gick under mörka granar och spretiga popplar och ibland blänkte det till från ett väglyse i hans bleka kind.

Du kanske undrar, vem var han?

Folk visste.

De visste redan när de tittade ut genom fönstren. De hade suttit inne i sina små varma vedeldade hus och tittat ut. Som om de hade väntat någon. Skulle det kanske komma främmande i kväll?

Som om de väntade på mannen med den allt för stora rocken. Att han skulle komma och knacka på. Men inte än. De skulle sitta uppe en stund till.

De hade ju väntat på honom.

Samtidigt hade han gått runt. Han hade släppts in i hus efter hus, framfört sitt ärende, och gått vidare. Det var inte så många hushåll i byn, men tillräckligt många för att det skulle bli sent. Stormen och mörkret hade tilltagit.

Det hade snart varit läggdags men folk var uppe. De hade ju väntat.

Till slut hade han kommit gående. Det hade hörts steg på förstubron.

Det var sent när det knackade på dörren.

Han hade stigit in och tagit av sig stövlarna.

Jo, det var han. Det var Göran.

– Hej! Jaså, det är du som kommer, stig på!

Och så hade han tagit av sig rocken och hatten och satt sig på kökssoffan, som hade hade gjort så många gånger förr. Väggklockan tickade.

Han sa:

– Jo, nu är det som det är, och det ska berättas.

Och så hade han berättat sin historia. Om hur han hade blivit sjuk och fått sin diagnos i slutet på sommaren. Att inget hjälpte, inget skulle bita på hans svåra sjukdom. Han hade sagt det rent ut, att han nog skulle dö.

Han sa:

– Så det är nog snart slut nu. Tänkte bara berätta och ta adjö. Jag ska in på sjukhuset till veckan och då blir jag kvar ett tag. Vi får se vad de säger då, hur länge jag har kvar. Men så är livet.

Och så hade de suttit tysta en stund och druckit kaffe innan han tackade för sig och gick. Till nästa hus.

Det var Göran på hans sista vandring genom byn. Byn där han var född och där han hade upplevt så mycket.

Nu var på väg för att ta ett sista farväl av byborna. En efter en.

 

 

 

 

 

En grogg i köket

Ett litet kök på Offerdalsvägen i Hissmoböle 1977. Till vänster sitter Knut. Han kom från Häggsjövik i Hotagen och flyttade till Krokom när han fick jobb på Hissmofors elektriska. Han jobbade på linjen och var linjemontör.

Som elektriker var han självlärd.

Det var han som dragspelare också, n’Knut Nolavika, var ett begrepp inom dragspelsmusiken i gränstrakterna mellan Hotagen och Lierne i Norge. Han hade spelat på bal sedan han var åtta år.

Växeltelefonisten Ruth träffade han på en bal i Ås. Hon var där med sin syster Anna-Greta. De var från Åse, Trång.

Det här var en fredagseftermiddag på sensommaren. Elias Jonsson bodde i en lite stuga i Ede i Offerdal. Han spelade Lapp Nilspolskor på gehör och hade varit med på Nygammalt. Han hade klivit på tåget i stan och åkt till Stockholm för första gången, och där hade han varit med och spelat ett par låtar i tv. Det var inget speciellt. Men det var stort att vara med i Nygammalt.

Den här fredagseftermiddagen hade Elias stigit av den vinröda Offerdalsbussen utanför vårt hus i Hissmoböle och knackat på. Han hade haft med sig en hela Renat som han plockat fram och velat bjuda på.

Knut brukade ha en flaska Syd hemma för alla eventualiteter. Syd var det perfekta groggvirket, köpt på Konsum förstås.

Det var inte första gången Elias kom och hälsade på, han brukade göra det när han var frampå.

Och så hade de suttit där och ackorderat och druckit grogg. Pratat om hur det var förr, om gamla låtar och slit i timmerskogen, och folk från förr. Om spelmän och arbetsfolk. Efter en stund hade spelen kommit fram, Knuts durspel och Elias munspel.

– N’ hen då, har du hörrd hän?, sa Elias och drog en polska.

– E’ r’ e e Lapp Nirs-polsk? undrade Knut.

Så hade timmarna gått. Och framåt kvällningen var flaskan tom, men låtarna fortsatte att eka i sommarnatten. Sedan hade Elias skjuts kommit. Han var så vinglig att vi fick hjälpas åt att klä honom och få in honom i bilen.

Och så hade han försvunnit upp genom bygderna. Knut, som var min pappa, hade spelat några låtar till på durspelet innan han gått och lagt sig.

Han fick också en förfrågan om att vara med på Nygammalt. Det var några år senare, men då låg han på sjukhus och var riktigt dålig. Han tvingades därför tacka nej.

Nu spelar både han och Elias någon annanstans.

(Bilden togs av fotografen Nils P. Blix)

Här spelar Knut durspel

Domarjävel!!!

I lördags tog idrottsfunktionären Patrik Eriksson, från Gävle, sin bil och åkte de 40 milen enkel resa till Östersund.

Patrik är fotbollsdomare och i Östersund skulle han utföra sitt uppdrag, att som matchfunktionär hjälpa spelare, ledare och publik att genomföra matchen enligt de regler som finns.

Det är egentligen inte mer invecklat än så. En fotbollsdomare är ju inte direkt på plats för att jävlas med spelare och publik.

Matchen hade inte pågått särskilt länge förrän han fick hatet kastat över sig. Vuxna män på läktaren skrek kränkande ord och tillmälen i stort sett efter varje avblåsning.

ÖFK-spelarna var taggade och spelade på gränsen ibland, vilket gav en del frisparkar till gästerna. Helt riktigt efter vad jag kunde förstå.

Då blev det nästan uppror på publikplats. Busvisslingar och kränkande tillmälen.

Det är bra att publiken är engagerad, men lägg krutet och energin på att stötta det egna lagets spelare i stället för att håna en matchfunktionär som gör sitt jobb!

Patrik Eriksson gjorde sitt jobb, och han gjorde det enligt de direktiv han fått. Han var en riktigt, riktigt bra domarjävel!

Tyskar hånade mig

Aber! Was ist los? Strumpfhosen!
Hahahaha…

Ibland är jag stark nog att visa mig i den specialgjorda stödstrumpa som jag alltid tvingas bära för att lindra ödemet i mitt högra ben. Det efter alla operationer.
När jag visade mig i shorts OCH strumpa på en möjligen lite för offentlig plats blev det för mycket för ett gäng tyska ynglingar som utlät sig (troligen utan att ana att jag förstår en del tyska ord) Hahaha, gluck! Strumpfhosen!!!
Jo, jag log också. Det ser ju inte klokt ut!

20130728-215950.jpg

68 spänn för en skitöl i plastflaska!

Alltså, det är inte det att jag är en gnällspik eller så, och inte direkt snål heller. Och jag tycker det är jättetrevligt med allt som ordnas med Krogstråket under Yranveckan, men 68 spänn för en ganska tråkig och ordinär öl som Norrlands! I plastflaska!
Det är snudd på ocker, tycker jag.
Vad kostar en Norrlands på Systemet, 15-16 kronor?
Det är bra avans det.

Gräsänkling blues

Min fru har åkt på Yran
På Yran bort i stan
Hon for för fyra timmar sen och jag känner mig fri som fan
Oh hå hå hå, sjungande the gräsänkling blues

Nu tar jag mig en bira och en blodig oxfilé
Med mycket bearnaise och pommes frites på hög brevé
Oh hå hå hå hå hå, sjungande the gräsänkling blues

20130727-212124.jpg

Ljudet av en olycka

Efter matchen på väg hem och möts av den här synen. En olycka på 339:an mellan Hissmovallen och Aspås. Inte mycket kvar av bilen. Bara skrot.
Tänker då, denna underbara fina dag, lugnet, balansen, och plötsligt bryts lugnet av skrikande däck mot asfalten, plåt som skrynklas, glas som splittras och så tystnaden som följer. Från harmoni till kaos på någon sekund.
Inget är så jobbigt som ljudet av en olycka.
Man kan bara hoppas att allt gick bra för alla inblandade.

20130727-192716.jpg

På rygg i smultronland

– Jag åker iväg en sväng, tänkte kolla om det är nån mylta!
Och så for jag, återigen utan riktigt mål, bara ut i outforskade trakter.
Ensam längs den ensliga skogsvägen mellan Kälom och Tulleråsen.
Med hjortronfalkblicken skannade jag av myrarna
Men inte hittade jag några bär.
Jo, i och för sig. På ett ställe lyste det alldeles rött av solvarma nymogna smultron. Jag stannade och fyllde min keps.

Sen åkte jag vidare mot bygden. Väl framme lockade min nyfikenhet in mig på en liten sommarblommande igenvuxen gårdsinfart. Där öppnade sig ett paradis! Det var ännu ett av dessa åtsittödeslämnade Offerdalsställwn som det finn så gott om. Ett stort boningshus i stil från 1930-tal, med pumpbrunn på tunet och underbart vacker lillstuga på en höjd mittemot. Lagård och underbar liten lekstuga och flaggstång med fäste anno tidigt 1900-tal.

Och där lade jag mig på rygg i gräset och njöt av stillheten.

20130727-140230.jpg

20130727-140248.jpg

20130727-140305.jpg

20130727-140317.jpg

Överväger klänning…

Byter om för att även jag bege mig till Stråket. Men, om man som jag behöver Large över huvud och nacke, small över axlar och bröst, XL över mage och midja, medium över ena benet, XXL över det andra, ja kort sagt om man är byggd som en traditionell läskedrycksflaska, är det då man ska överväga klänning?

För övrigt måste jag få visa min illa tilltygade högerarm. Det var den som jag landade på när jag föll från altantaket. Ont? Inte det minsta, men blå är den.
Och gul.
Och grön.

20130725-180335.jpg